Ponny som blivit grinig/aggressiv - men varför?

[Alexandra_W]

Följt tråden i hopp om att det ska ordna sej och att ni hittar felet!

Jag har inga egna idéer men tycker du är en bra ägare som gör allt för din häst!

Det som är väldigt tydligt för oss som inte känner hästen är ju att den ser bra mycket mer tillfreds ut i sin blåa grimma än i den lila grimman. Ser gladare och trevligare ut med ett helt annat uttryck!

Som han är med blå grimma är ungefär som jag känner honom sen förr. Som han var från den dag jag köpte honom (och enl uppfödaren från den dag han föddes) som åring, tills sen vår/tidig sommar som treåring. Sen dess har det gått utför. Men det var därför jag nästan började grina i stallet i söndags - för det var ponnyn jag kände igen, DET är min ponny. Och lyckan över att känna igen honom samtidigt med smärtan över att han har ont så länge. Det fick nästan tårarna att rinna.

Sen är jag knappast bättre ägare än någon annan, jag tror de flesta hade gjort vad de kunnat för att utreda en sådan humör- och attitydförändring. Och min magkänsla har ju (som jag tror jag skrivit i den här tråden med) varit att han har haft en legitim anledning att bete sig som han gjort. Att det inte är mopsighet, testande eller "bara dum".

Sen har ju tex flera veterinärer sett reaktionerna när man rör nacke/huvud, aggressionsutbrott för "ingenting" och så vidare - men inte heller de har reagerat på att det skulle vara annat än "attityd" tyvärr. Men det är ju svårt - och "alla" ägare säger säkert att deras häst minsann alltid varit ett lamm förut och iiiinte betett sig si... Så kan förstå de dels inte trott på det, och dels hänfört allt till att ponnyn blivit mer vuxen åldersmässigt och säkert därför.

Sista vet är den enda som tyckt att "ingen häst blir plötslig aggressiv utan anledning, särskilt inte utan att något förändrats i miljön/tillvaron för den". Tack gode Gud för henne!!

 

[Efwa]

Som han är med blå grimma är ungefär som jag känner honom sen förr. Som han var från den dag jag köpte honom (och enl uppfödaren från den dag han föddes) som åring, tills sen vår/tidig sommar som treåring. Sen dess har det gått utför. Men det var därför jag nästan började grina i stallet i söndags - för det var ponnyn jag kände igen, DET är min ponny. Och lyckan över att känna igen honom samtidigt med smärtan över att han har ont så länge. Det fick nästan tårarna att rinna.

Sen är jag knappast bättre ägare än någon annan, jag tror de flesta hade gjort vad de kunnat för att utreda en sådan humör- och attitydförändring. Och min magkänsla har ju (som jag tror jag skrivit i den här tråden med) varit att han har haft en legitim anledning att bete sig som han gjort. Att det inte är mopsighet, testande eller "bara dum".

Sen har ju tex flera veterinärer sett reaktionerna när man rör nacke/huvud, aggressionsutbrott för "ingenting" och så vidare - men inte heller de har reagerat på att det skulle vara annat än "attityd" tyvärr. Men det är ju svårt - och "alla" ägare säger säkert att deras häst minsann alltid varit ett lamm förut och iiiinte betett sig si... Så kan förstå de dels inte trott på det, och dels hänfört allt till att ponnyn blivit mer vuxen åldersmässigt och säkert därför.

Sista vet är den enda som tyckt att "ingen häst blir plötslig aggressiv utan anledning, särskilt inte utan att något förändrats i miljön/tillvaron för den". Tack gode Gud för henne!!

Det borde ändå vara allmän kunnskap hos veterinärer att plötslig humörförändring oftast är kopplat till smärta. Att gemene man inte vet eller förstår det kan jag tycka är ok, men någon sorts etologisk utbildning har väl veterinärer?

Det är samma med stereotypa beteenden, de som verkar kunna minst är just veterinärer. För bara några år sedan var det faktiskt en veterinär som på allvar förespråkade operation av halsmuskeln på min häst för att få honom att sluta krubbita. Jag menar.......det är ju vääääldigt förlegat och uråldrigt.

 

[steve]

Jag tycker som många andra att det är stor skillnad mellan grimmorna. Lila grimma = sur, irriterad och besvärad ponny. Blå grimma=trygg, glad och busig ponny.
Vill också ge dig beröm för att du inte avfärdat beteendet som trots. Det är många som gör så tyvärr!
Tycker du att han har växt något sedan kastreringen? Tänker att vissa hästar växer en del efter de kastrerats, och att det i så fall kanske kan leda till mer besvär i ett redan besvärat område. Spekulerar bara.

 

[Alexandra_W]

Jag tycker som många andra att det är stor skillnad mellan grimmorna. Lila grimma = sur, irriterad och besvärad ponny. Blå grimma=trygg, glad och busig ponny.
Vill också ge dig beröm för att du inte avfärdat beteendet som trots. Det är många som gör så tyvärr!
Tycker du att han har växt något sedan kastreringen? Tänker att vissa hästar växer en del efter de kastrerats, och att det i så fall kanske kan leda till mer besvär i ett redan besvärat område. Spekulerar bara.

Nej han har i princip inte växt ett dugg på höjden sen kastreringen. Ett par cm max. Däremot har han ju breddat sig och så.

 

[Alexandra_W]

Nu har vet sett filmen, och såg samma sak som alla andra. Att det är markant skillnad på hästen överlag med metacam vs utan. Hon skrev också att knixandet med halsen inte är en "normal olat" hos häst.

Hennes tolkning är att han efter att ha talat att om att det gör ont när jag lyfter framben (genom att böja dit huvudet, försöka ta tillbaka benet etc) men inte kan slippa undan det försöker minska smärtan genom knixandet med halsen. Att han delvis "ger upp" att tala om att det gör ont och att komma undan, och istället försöker hantera det genom joxandet. Att han är påväg att göra samma sak på metacam (drar benet framåt, böjer in halsen) men sen inser att det inte behövs för det gör inte ont och sen står. Och att det inte är omöjligt att smärtan sitter i halsen, då man påverkar även den genom att lyfta ett framben.

Så att han har smärta är klart, och den är iom svaret på metacam inte kronisk. (Sen behöver den ju tyvärr inte härröra till något behandlingsbart, men det är ju en fördel att den är påverkbar och inte kronisk).

Tid är bokad på klinik till senare i april, så får vi se vad det ger. Jag har redan ont i magen...

 

[Alexandra_W]

Jag har ju, såklart, funderat en hel massa hela tiden. Och innan kastreringen slutade han ju oförklarligt att äta, och utvecklade magsår. Det var ju pga att han slutade äta som han kastrerades, långsökt teori som dock övergavs, om dold hormonstress. De övergav den som sagt redan innan kastreringen men jag valde ändå att kastrera för att slippa en ny veterinär senare skulle stå och vara inne på samma sak senare. Han hade dock börjat äta igen innan kastreringen. Han var även när han inte åt snäll och glad i humöret. Sen några mån efter kastreringen vände ju humöret nedåt och sedan har det egentligen bara accelererat.

Men jag undrar om han slutade äta pga smärta. Han undersöktes ju av flera veterinärer men det kan ju ha missats, hästen är som sagt bevisat smärttålig och gnäller inte i onödan. Men att han skadade sig någonstans (halsen eller annat) innan kastreringen och därför slutade äta. Sen när smärtan var mer hanterbar så började han att äta. Men vad det än är som utlöst den har gradvis försämrats efter den akuta reaktionen, och det är anledningen till humöret. Att kastreringen kanske inte alls haft ngt med det att göra varken med testosteronnivåer eller på annat vis. Det hade blivit likadant ändå.

Man kan naturligtvis inte veta, men jag funderar ju - likt alla andra - ganska friskt. Om ovan är rätt är det väl en jävla tur att han kastrerades, annars hade jag stått med en aggressiv hingst i så fall och ni kan ju gissa vad det skyllts på...

 

[Efwa]

Jag har ju, såklart, funderat en hel massa hela tiden. Och innan kastreringen slutade han ju oförklarligt att äta, och utvecklade magsår. Det var ju pga att han slutade äta som han kastrerades, långsökt teori som dock övergavs, om dold hormonstress. De övergav den som sagt redan innan kastreringen men jag valde ändå att kastrera för att slippa en ny veterinär senare skulle stå och vara inne på samma sak senare. Han hade dock börjat äta igen innan kastreringen. Han var även när han inte åt snäll och glad i humöret. Sen några mån efter kastreringen vände ju humöret nedåt och sedan har det egentligen bara accelererat.

Men jag undrar om han slutade äta pga smärta. Han undersöktes ju av flera veterinärer men det kan ju ha missats, hästen är som sagt bevisat smärttålig och gnäller inte i onödan. Men att han skadade sig någonstans (halsen eller annat) innan kastreringen och därför slutade äta. Sen när smärtan var mer hanterbar så började han att äta. Men vad det än är som utlöst den har gradvis försämrats efter den akuta reaktionen, och det är anledningen till humöret. Att kastreringen kanske inte alls haft ngt med det att göra varken med testosteronnivåer eller på annat vis. Det hade blivit likadant ändå.

Man kan naturligtvis inte veta, men jag funderar ju - likt alla andra - ganska friskt. Om ovan är rätt är det väl en jävla tur att han kastrerades, annars hade jag stått med en aggressiv hingst i så fall och ni kan ju gissa vad det skyllts på...

Mmm, känns ganska troligt att det hände när han slutade äta.......

Jag funderar också lite på det här med "hingstigheten". Kan det vara så att muskelminne vill ha testosteron för att slippa ha ont och kroppen minns hingstigheten som smärtstillande? Han var dock inte så hingstig som intakt skrev du vill jag minnas.

Kan man resonera så? Eller, är jag helt ute och cyklar?

 

[Pontevecchio]

skedde det innan eller efter lillhingsten kom? att unga grabbar klättrar och kan slå varandra över halskotspelaren är inte ovanligt.

fodrar du i nät? jag tänker om det är nacken som är obekväm av felaktig matställning.

 

[Tora]

Jag har ju, såklart, funderat en hel massa hela tiden. Och innan kastreringen slutade han ju oförklarligt att äta, och utvecklade magsår. Det var ju pga att han slutade äta som han kastrerades, långsökt teori som dock övergavs, om dold hormonstress. De övergav den som sagt redan innan kastreringen men jag valde ändå att kastrera för att slippa en ny veterinär senare skulle stå och vara inne på samma sak senare. Han hade dock börjat äta igen innan kastreringen. Han var även när han inte åt snäll och glad i humöret. Sen några mån efter kastreringen vände ju humöret nedåt och sedan har det egentligen bara accelererat.

Men jag undrar om han slutade äta pga smärta. Han undersöktes ju av flera veterinärer men det kan ju ha missats, hästen är som sagt bevisat smärttålig och gnäller inte i onödan. Men att han skadade sig någonstans (halsen eller annat) innan kastreringen och därför slutade äta. Sen när smärtan var mer hanterbar så började han att äta. Men vad det än är som utlöst den har gradvis försämrats efter den akuta reaktionen, och det är anledningen till humöret. Att kastreringen kanske inte alls haft ngt med det att göra varken med testosteronnivåer eller på annat vis. Det hade blivit likadant ändå.

Man kan naturligtvis inte veta, men jag funderar ju - likt alla andra - ganska friskt. Om ovan är rätt är det väl en jävla tur att han kastrerades, annars hade jag stått med en aggressiv hingst i så fall och ni kan ju gissa vad det skyllts på...

Exakt! Det är inte själva kastreringen som är problemet utan tiden som gått efter skadetillfället.

Han kanske slutade att äta för att han hade ont men kanske också för att själva skadan försvårade ätandet.
(Tex gjorde svårt att tugga, sänka nacken eller liknande. Det kan ju varit någon nerv eller liknande som kommit i kläm eller en svullnad efter skadan (om det nu var en skada) som gjorde det svårt att äta)

(Observera att jag spekulerar hej vilt här och sannolikhetsgraden är säkert extremt låg)

 

[tolksele]

Ville bara säga att jag tummarna för er. Vet hur jobbigt det är fundera och vänta.

Känns ju ändå som att ni har något på spåren!

 

[Tora]

Sen @Alexandra_W skall du inte underskatta dig själv. Jag är säker på att många hade viftat bort det som dumheter. Jag själv gjorde det ju tex innan du förklarade det där med de olika grimmorna på filmen för mig. (Det är förresten ett genidrag att spela in det som du har gjort.)

Och då brukar jag vara den som ofta förespråkar att hästen sällan bara är dum utan många gånger är den en skada/smärta som ligger bakom beteendet.

 

[Alexandra_W]

skedde det innan eller efter lillhingsten kom? att unga grabbar klättrar och kan slå varandra över halskotspelaren är inte ovanligt.

fodrar du i nät? jag tänker om det är nacken som är obekväm av felaktig matställning.

Lillhingsten kom i mellandagarna, så långt innan.

Men han har ju, ponnyn alltså, busat under hela uppväxten ändå, när han var unghingst.

Nej inget nät.

 

[Alexandra_W]

Exakt! Det är inte själva kastreringen som är problemet utan tiden som gått efter skadetillfället.

Han kanske slutade att äta för att han hade ont men kanske också för att själva skadan försvårade ätandet.
(Tex gjorde svårt att tugga, sänka nacken eller liknande. Det kan ju varit någon nerv eller liknande som kommit i kläm eller en svullnad efter skadan (om det nu var en skada) som gjorde det svårt att äta)

(Observera att jag spekulerar hej vilt här och sannolikhetsgraden är säkert extremt låg)

Allt sånt kollades. Alltså att han kunde tugga, sänka huvudet osv. Men att det gick, och tillsynes helt utan minsta problem, behöver inte betyda så mycket med just den hästen kanske.

Sen, behöver ju inte alls vara därför han slutade äta, kan ju bero på något annat. Men eftersom just det är "olöst" så.. Samtidigt så han kunde som sagt äta besvärsfritt - men han ville inte. Och om han allmänt hade så ont att han därför inte ville ha nån mat borde han inte ha varit pigg, glad och helt opåverkad i övrigt. Det var ju konstigt redan där och då - en jätteglad, pigg och tillsynes helt kry ponny drabbas plötsligt av anorexi. Så kommer nog alltid vara ett mysterium vad som hände - men som sagt jag har funderat på ett samband. Som kanske inte finns.

 

[Tora]

Allt sånt kollades. Alltså att han kunde tugga, sänka huvudet osv. Men att det gick, och tillsynes helt utan minsta problem, behöver inte betyda så mycket med just den hästen kanske.

Sen, behöver ju inte alls vara därför han slutade äta, kan ju bero på något annat. Men eftersom just det är "olöst" så.. Samtidigt så han kunde som sagt äta besvärsfritt - men han ville inte. Och om han allmänt hade så ont att han därför inte ville ha nån mat borde han inte ha varit pigg, glad och helt opåverkad i övrigt. Det var ju konstigt redan där och då - en jätteglad, pigg och tillsynes helt kry ponny drabbas plötsligt av anorexi. Så kommer nog alltid vara ett mysterium vad som hände - men som sagt jag har funderat på ett samband. Som kanske inte finns.

Om han inte åt hur vet du att han kunde tugga obehindrat?

 

[Alexandra_W]

Om han inte åt hur vet du att han kunde tugga obehindrat?

För att han åt litegrann om man duttade med olika grovfoder osv. Det var ju inte så att han inte åt någonting på 5 v. Utan han åt typ 1-1.5 kg TS per dygn, vissa dagar mer andra mindre. Men höll ju på och varvade fyra olika grovfoder, när det var nytt foder åt han alltid glatt i början (typ en timme, sen blä)

Så det konstaterades tidigt att han kunde äta om han ville - men att han inte ville/hade lust.

 

[skuggi]

Nej han kastrerades stående hemma. Min vet hade sist vi pratade (hon vet inte om skillnaden än, vi pratade innan) en vild teori/spekulation om att de minskade testosteronnivåerna gör att en smärta/obehag som fanns innan har blivit svårare för honom att hantera. Det är en smärttålig häst över lag. Men att det fanns någonting redan innan, men som han inte stördes av/kunde hantera innan kastrering. Men med minskade testosteronnivåer så känner han av samma smärta mer. Jag tyckte helt ärligt det lät helt vansinnigt, som nåt inte ens Dr House kunnat hitta på. Men det kanske inte är det...

Har inte läst klart, men jag var tvungen att kommentera.
Distraktion kan betyda väldigt mycket. När vår ponny började få problem visade han det ENBART på ridbanan eller på uteritt ensam, i grupp var han idel solsken och precis som vanligt. Därför kunde jag för mitt liv inte tänka mig att han var halt. Men i efterhand förstår jag att den distraktion/glädje som gruppen gav gjorde att han glömde att han hade ont.
Det funkar samma för mig med mina kroniska smärtor, aldrig någonsin att jag känner av dem när jag rider, definitivt inte när jag rider fokuserat. Efteråt däremot...
Så, att hingsthormonerna dolt en smärta låter fullständigt rimligt i mina öron.

 

[Alexandra_W]

Har inte läst klart, men jag var tvungen att kommentera.
Distraktion kan betyda väldigt mycket. När vår ponny började få problem visade han det ENBART på ridbanan eller på uteritt ensam, i grupp var han idel solsken och precis som vanligt. Därför kunde jag för mitt liv inte tänka mig att han var halt. Men i efterhand förstår jag att den distraktion/glädje som gruppen gav gjorde att han glömde att han hade ont.
Det funkar samma för mig med mina kroniska smärtor, aldrig någonsin att jag känner av dem när jag rider, definitivt inte när jag rider fokuserat. Efteråt däremot...
Så, att hingsthormonerna dolt en smärta låter fullständigt rimligt i mina öron.

Det som talar emot är väl just att han inte var alls hingstig, men jag vet ju av begripliga skäl inte hur testosteron fungerar Att testosteronpåslag dövar smärta känns fullkomligt logiskt, det gör ju adrenalin osv med - allt som gör man är extra på och alert. Men om testosteronet kan döva även utan något påslag att tala om vet jag inte. Och det får man ju aldrig svar på heller såklart.

 

[skuggi]

Sen, behöver ju inte alls vara därför han slutade äta, kan ju bero på något annat. Men eftersom just det är "olöst" så.. Samtidigt så han kunde som sagt äta besvärsfritt - men han ville inte. Och om han allmänt hade så ont att han därför inte ville ha nån mat borde han inte ha varit pigg, glad och helt opåverkad i övrigt. Det var ju konstigt redan där och då - en jätteglad, pigg och tillsynes helt kry ponny drabbas plötsligt av anorexi. Så kommer nog alltid vara ett mysterium vad som hände - men som sagt jag har funderat på ett samband. Som kanske inte finns.

Flockdjur har ju ett naturligt beteende att nästan överdriva välmående om de är dåliga, för att inte dra till sig rovdjurs uppmärksamhet.
Stora bruna hästar kanske inte har det så nära till hands, men "urhästar" som ponnisar och islänningar brukar ju ha mer basala instinkter.

 

[skuggi]

Det som talar emot är väl just att han inte var alls hingstig, men jag vet ju av begripliga skäl inte hur testosteron fungerar Att testosteronpåslag dövar smärta känns fullkomligt logiskt, det gör ju adrenalin osv med - allt som gör man är extra på och alert. Men om testosteronet kan döva även utan något påslag att tala om vet jag inte. Och det får man ju aldrig svar på heller såklart.

Jag vet inte om jag tror att det "dövar" någon smärta, men det håller ju grabben mer alert och uppmärksam på omgivningarna, vilket kanske räcker på vissa individer för att distrahera från självömkan. Dessutom är det ju inte omöjligt att smärtan tilltagit om det är en pålagring som växer.

 

[Alexandra_W]

Nu har jag suttit och läst igenom allt jag skrivit om ponnyn på min facebook sen kastreringen. Och humörförsämringen började senare än jag minns det, den kom i augusti. Dessutom hade jag förträngt flera sådana tillfällen när han uppsuttet fått som panik och bara utan förvarning dragit iväg, för att en när man fått hejd på honom vara som vanligt. Men annars hade jag med det mesta...