Ponny som blivit grinig/aggressiv - men varför?

[mackan]

@Alexandra_W men ta in den på utredning vidare ? Eftersom du upplever det du gör osv ? Lär väl spara massor i alla bemärkelser utifrån det du frågar om och upplever osv ?

 

[Alexandra_W]

@Alexandra_W men ta in den på utredning vidare ? Eftersom du upplever det du gör osv ? Lär väl spara massor i alla bemärkelser utifrån det du frågar om och upplever osv ?

Det är som sagt nästa steg om inte mer arbete gör skillnad. Men det är ju fortfarande det där med "var börja leta" osv som varit "problemet" med det. Jag har ju diskuterat saken med flera (av varandra oberoende) veterinärer. En tyckte som sagt att sådana gör man pålägg av, en annan att absolut kan man meta fel. För ungefär hur många pengar som helst. En tredje påpekade att det är väldigt svårt att bedöma ett litet fynd, och sådana har i princip alla hästar - så har man inget att "gå på" så är det svårt.

Nu kanske man - tack vare den här tråden bla - har lite mer att gå på. Börja kolla nacke/hals kanske?

Men när till och med veterinär tycker att det är ganska nål i höstack börja utreda en tillsynes fräsch och välmående ponny för den är ilsk - då blir det en knepig sits. Det här är ju inget som kommer gå på försäkringen förrän de ev hittat något. Och jag studerar så det finns inga oceaner av pengar att ösa ur. Så leta på måfå riskerar att göra slut på pengarna men inte mkt mer.

Men den här tråden är ju INTE för att ersätta utredning etc. Planen var och är att ta blodprov, och nästa (nuvarande) steg är att sätta igång och se om det gör honom soligare alt om det kan ta upp något till ytan så man har mer att gå på. Och om han inte magiskt transformeras till sitt vanliga jag blir det givetvis utredning. Men jag är enormt tacksam gör alla tankar och erfarenheter som ev kan ge något mer att gå på.

 

[kol]

Har du kollat magen igen? en häst som gör så där hade jag tippat på magsår (igen?), det gör ju förbannat ont.
bara en tanke efter du sagt att han är känslig i magen.

 

[skuggi]

Tillägg: Det är alltså sådär han växlar till att se ut även när han själv söker kontakt. Han kommer själv och vill hälsa, och så växlar han om att se ut sådär (det jag kallar för huggorm), men väljer att stå kvar och vill bli kliad, och några sekunder senare är det solsken igen. Osv. Det som känns som han inte riktigt är medveten om vad han uttrycker (alltså att uttrycka stick och försvinn, samtidigt som han tycker "hej ska vi göra något/ska vi gosa/etc")

För mig ser det där mest ut som en ponny som är väldigt osäker på den som närmar sig, öronen bak är "nääääjjjj vad ska ske nu? måste du komma närmare?" och sen "heeeeejjj jag är snäll poni" vid själva hälsningen och sedan "huuu.. varför står du kvar? vad vill du nu då?"
Jag relaterar till vår ponny som beter sig precis sådär och i hans fall är det just exakt osäkerhet. Jag tycker att jag ser liknande uttryck i hagen som tecken på undergivenhet, precis innan de går undan från en ranghögre individ. Har också sett lägen där den ranghögre närmat sig och den ranglägre sett ut sådär men stått kvar, och sedan har en helt trevlig "solig" hälsning skett, och sedan har den ranglägre strukit bak öronen och gått iväg.

Med tanke på hans ålder skulle jag faktiskt inte bli förvånad om det här är en fas i hans personliga utveckling... Kan hända att "attackerna" faktiskt också är tillfällen där han prövar sin pondus och effekt på dig.
Min 6-åring har hållit på sådär med hagkompisarna det senaste året. Ibland går han undan och är undergiven och ibland blir han värsta kobran och prövar att sätta emot. (och då får han stryk..)
Han har aldrig funderat på att diskutera med mig på samma vis, men så har han fullt upp i hagen med sånt. Kanske din lille helt enkelt behöver någon att göra det här med, om det inte finns någon i hagen så får man göra det med dig...?

Skulle kunna vara.
Men man känner sin häst bäst själv, känns det dåligt i magen så skulle jag åka in och kolla halskotpelaren med tanke på övriga inlägg här.
Och kanske även testa med munkpeppar en period och se vad som händer, det är inte bara testosteron som kan få en på dåligt humör...

 

[Alexandra_W]

Har du kollat magen igen? en häst som gör så där hade jag tippat på magsår (igen?), det gör ju förbannat ont.
bara en tanke efter du sagt att han är känslig i magen.

Han är provbehandlad för magsår utan effekt på humöret. (Han saknar helt magsårsymptom men vi tänkte precis son dig så han fick behandling ändå. Ironiskt nog btw så när han hade magsår - innan kastrering - var han god som guld och rar, trots uppenbart mådde skit).

 

[Alexandra_W]

För mig ser det där mest ut som en ponny som är väldigt osäker på den som närmar sig, öronen bak är "nääääjjjj vad ska ske nu? måste du komma närmare?" och sen "heeeeejjj jag är snäll poni" vid själva hälsningen och sedan "huuu.. varför står du kvar? vad vill du nu då?"
Jag relaterar till vår ponny som beter sig precis sådär och i hans fall är det just exakt osäkerhet. Jag tycker att jag ser liknande uttryck i hagen som tecken på undergivenhet, precis innan de går undan från en ranghögre individ. Har också sett lägen där den ranghögre närmat sig och den ranglägre sett ut sådär men stått kvar, och sedan har en helt trevlig "solig" hälsning skett, och sedan har den ranglägre strukit bak öronen och gått iväg.

Med tanke på hans ålder skulle jag faktiskt inte bli förvånad om det här är en fas i hans personliga utveckling... Kan hända att "attackerna" faktiskt också är tillfällen där han prövar sin pondus och effekt på dig.
Min 6-åring har hållit på sådär med hagkompisarna det senaste året. Ibland går han undan och är undergiven och ibland blir han värsta kobran och prövar att sätta emot. (och då får han stryk..)
Han har aldrig funderat på att diskutera med mig på samma vis, men så har han fullt upp i hagen med sånt. Kanske din lille helt enkelt behöver någon att göra det här med, om det inte finns någon i hagen så får man göra det med dig...?

Skulle kunna vara.
Men man känner sin häst bäst själv, känns det dåligt i magen så skulle jag åka in och kolla halskotpelaren med tanke på övriga inlägg här.
Och kanske även testa med munkpeppar en period och se vad som händer, det är inte bara testosteron som kan få en på dåligt humör...

Jag ser ju beteendet, även vid fulla attacker, som närmare osäkerhet än bossighet. Men det hjälper ju tyvärr inte upp situationen. Är det en fas tycks han ha fastnat i den och inte kan ta sig ur den dock...

Inledningsvis var jag ju övertygad om att beteendet var ett led i att behöva finna en ny plats i livet i stort. Han förlorade sin mentor i livet vid årsskiftet 13/14 och tog det ju hårt. Så hårt att han slutade äta osv.

Men beteendet har bestått och tycks svårpåverkat trots att han i övrigt är sitt vanliga jag sen länge. Trygg, framåt och så vidare. Men att jag inte mer än en period korrigerat det är just för jag upplever inte att han i botten menar ont av sådant som ses på filmen. (Attacker är en annan sak, jag tror inte han menar vad han gör då heller men de kan inte få passera.) jag upplever när jag den dör perioden korrigerade surt och hotande beteende som att han blev förvirrad och inte förstod vad han gjort för fel. Samma häst som inte haft minsta problem att förstå vad en korrigering för äkta mopsigt beteende kom från och för.

Munkpeppar smakar tydligen apa, så jag tror inte jag får i honom det? Beställt ett annat tillskott dock.

Tillägg: Han har och har haft kompis han kan prova sina vingar med, men ingen skillnad. Han tycks förresten inte trigga något avvikande beteende från andra hästar.

 

[Alexandra_W]

Nu har vet varit här och kollat tänderna (och kastrerat den av årsmodell 2014). Samma vet som kastrerade ponnyn för ett år sen.
Det fanns inget med tänderna som kan förklara någonting, som väntat men på nåt vis är allt uteslutet även ett litet "tyvärr".

Ännu mer tyvärr är ponnyns beteende idag ;( Han inledde soligt, och rart. Kelade med vet och stod som ett ljus när hon kikade honom i munnen osv. Så ska hon lyssna på hjärtat inför sedering. Pang poff kommer det där riktigt, riktigt fula humöret hos ponnyn. Han strök öronen bakåt och skulle hugga, han försökte sparka med frambenen och slog bakut (föga framgångsrikt när det ska lyssnas bakom armbågen) och var tvärförbannad. För att sen lika snabbt vända om och bli solig. Sen när han skulle sederas så rar när vet kommer osv, detta trots att han aldrig tyckt om sprutor och kan vara rejält bökig att spruta (ruskar på huvudet och försöker gå iväg osv). Vet sätter kanylen etc och ponnyn är rar, sen poff vänder han igen och blir skitarg, slår bakut, försöker hugga och knocka vet.

Jag blev bara så outsägligt ledsen och hjärtat sjönk. Han har visat on-off surighet mot andra (t ex hovslagaren) och kunnat försöka nypas - inte hugga men nypa till i surhet, men förutom kiropraktorn för ett knappt år sen har han aldrig visat "elakhet" eller försökt ge sig på någon annan än mig. Förrän idag. Och det var helt oprovocerat och kom sådär pang poff ur det blå. Var väl bra vet fick se vad jag menade men där slutar ju allt bra med det. Jag vill mest lägga mig och grina..

Hursom, diskuterade både länge och väl med vet. Som inte har någon bättre teori än någon annan. Att enstaka hästar kan bli förändrade till det sämre av kastrering men att det då oftast handlar om de som inte var så trevliga innan och blir etter värre efter. Vissa hästar kan bli om sig och slå först och fråga sen om man är i de bakre regionerna med, det blir ett litet trauma för dem och de sammanknippar smärta osv efter kastrering med att man är där bak och tar. Smärtminne typ. Men då min inte har några generella dubier mot att man tafsar och det dessutom inte finns någon anledning att oprovocerat anfalla när man är vid framänden så var det knappast troligt. Vi pratade om sammanväxningar och att det kan dra men att sådant brukar komma i en viss situation, att det är när de gör något (fattar galopp, hoppar etc) som det tar i och drar och man då får en reaktion i de situationerna. Osv osv. Sak efter sak liksom utesluten.

Han kan vara en sådan som blir sämre av kastrering, även om vet tyckte det lät konstigt att en gudasnäll blir "sådär", men det kunde ju vara så och var ju otroligt tråkigt i sådana fall. Men att det "kan slå slint i huvudet" för enstaka hästar. Smärta trodde vet inte på men som hon sa man kan ju inte utesluta men det är långsökt att något ska göra ont plötsligt och helt utan röd tråd, och inte gå att provocera fram. Och i övrigt då vad alla andra sagt, att det är som att leta efter en nål i en höstack och ev fynd på rtg etc blir svåra att tolka då det är svårt säga om de ger skillnad.

Vet hade ingen förklaring, men tyvärr låg det för henne mest nära till hands att det av okänd anledning "slagit slint" av kastreringen. Hon tror det har med kastreringen att göra, att man kan haft sån otur att det kom helt frikopplat från kastreringen och bara tidsmässigt en slump, men sett till hela bilden, den enorma förändringen osv så är det med största sannolikhet kopplat till kastreringen. Hon tyckte jag skulle överväga hur mycket jag dels var villig att lägga ner kostnadsmässigt men även vilken risk med mitt liv och hälsa jag var villig att ta, just då ponnyn är opålitlig och inte varnar innan det smäller. Det öppnades mycket tydligt en dörr för att ta bort, att det inte var ett varken otänkbart eller orimligt alternativ.

Fan, om han ändå kunde prata, tala om vad som har hänt - varför världens snällaste blivit såhär. Och ska han hux flux bete sig såhär så blir han ju omöjlig att direkt utreda annat än med t ex rtg. Det går ju inte palpera efter smärta t ex om hästen plötsligt blir vansinnig utan att man "gjort nåt"

 

[Efwa]

Det är väl lite det som är besväret. Att det är svårt att ens i teorin komma på någon anledning som kan förklara "allt". Och det är svårt att veta om det är ett eller två problem. Eller om hingstigheten inte har med humöret att göra alls, och hingstigheten så att säga inte beror på något fel.

För mig så att han blev hingstigare är ganska sak samma, det går helt okej att leva med och påverkar ju inte vardagen. Humöret däremot både bekymrar och påverkar i allra högsta grad. Så fokus känns som det är på humöret och får man ordning på det men hingstigheten består så må så vara.

imorgon kollas tänderna igen.

Hönan eller ägget liksom. Eller, att de inte är kopplade alls. Hmmm.......

 

[MagicaDeHex]

Spontant så tänker jag att ponnyn fått taskiga minnen av smärtan efter kastreringen( när du var tvungen att öppna flera ggr) samt besöken hos equiterapeut (minns jag fel?) .
Jag tycker det låter som han blivit osäker i sig själv. Han vet inte om det kommer smärta eller inte.

 

[Efwa]

Som smör böja åt sidorna. Böja in näsan mot bringan var han tveksam till, men svårt säga hur mycket som var inte förstod och hur mkt som var motstånd. Han blev inte arg, utan bara passivt motstånd. Med godis och lite lirkande gick det vika in näsan mot bringan, och det kom ingen flipp av det.

En kort liten video, som visar en mycket milt variant av det jag menar med vardagstjurighet. Mycket mild variant av vardagstjurighet som sagt, han var på ganska rart humör ikväll jmf med hur det brukar vara, och så går det inte att göra så fula hot när man ligger ner.

Men när jag talar om att han kan alltså stå med öronen fram och se gull ut, och så stryka dem bakåt och hota för att sekunden efter se idel solsken ut igen och det liksom är vardagen, så det är det här sura beteendet jag menar . (Här är han lite för nyvaken för solsken på filmen). Och vissa gånger kommer som sagt uttalat, rejält hotbeteende i samband med det, och en dålig dag kommer ett hugganfall i samband med det - sekunden efter kan det vara öron fram och solsken igen. En skitdålig dag kommer ett anfall.

Värt att nämna är att han inte bara ligger kvar när jag går in, utan när jag stängt av kameran så låg han kvar medan jag kliade, men fortsatte växla i uttryck. Sen resten han sig och var idel solsken. Så även fast han säger "akta dig" och att jag inte ska komma närmare så han varken hugger mig i handen som syns på videon, eller hade något emot att jag var kvar därinne och blev ännu närmare (när kameran var av och jag inte behövde se till att hans huvud var med i bild)

Filmen blir ju lite missvisande egentligen. Upplever ibland samma sak som din häst just vid vissa sammanhang, ett mer...lämna mig ifred som ju tolkats.
När det gäller denna häst är detta ju inte något jag skulle tycka var något att utreda om jag bara såg filmen. Det är ju en ganska vanlig reaktion från en häst. Med allt annat så är det ju det.

 

[Alexandra_W]

Spontant så tänker jag att ponnyn fått taskiga minnen av smärtan efter kastreringen( när du var tvungen att öppna flera ggr) samt besöken hos equiterapeut (minns jag fel?) .
Jag tycker det låter som han blivit osäker i sig själv. Han vet inte om det kommer smärta eller inte.

Då borde han slå så det visslar om det när jag rör därbak. Det skulle jag kunna förstå. Men det är ju inte så/så enkelt. Och även vara rädd för att något ska göra ont skulle jag förstå som anledning om det vore konsekvent. Men det finns ingen konsekvens.

När vi tog blodprov för hormonkoll var han idel solsken rakt igenom btw, aldrig varit så snäll och lätt med nålar någon gång. Inga sura miner i övrigt heller. Och där borde han varit lika rädd något skulle göra ont.

Samma mot mig, att vara rädd att det ska göra ont när jag tar på vissa ställen eller gör nya saker - absolut. Men att ena dagen anfalla när jag ska klappa och sen vara idel solsken, det blir inte logiskt.

 

[Alexandra_W]

Filmen blir ju lite missvisande egentligen. Upplever ibland samma sak som din häst just vid vissa sammanhang, ett mer...lämna mig ifred som ju tolkats.
När det gäller denna häst är detta ju inte något jag skulle tycka var något att utreda om jag bara såg filmen. Det är ju en ganska vanlig reaktion från en häst. Med allt annat så är det ju det.

Ja filmen var bara för att visa just vad jag menar med vardagssurighet, hur han ser ut då. Den måste ju ses med bakgrunden, och tänka in beteendet i det man läser. Att det är så han kan on-off se ut när man borstar, från mysigt till det och tillbaka till mysigt, eller själv söka kontakt och vilja ha kontakt men se ut sådär under tiden.

Bara filmen isolerad blir inget konstigt alls. En häst som vilar i sin box och ber om att bli lämnad ifred (på ett helt okej och sjysst sätt dessutom). Men tog den för att ge lite beskrivning bakom orden.

 

[MagicaDeHex]

Då borde han slå så det visslar om det när jag rör därbak. Det skulle jag kunna förstå. Men det är ju inte så/så enkelt. Och även vara rädd för att något ska göra ont skulle jag förstå som anledning om det vore konsekvent. Men det finns ingen konsekvens.

När vi tog blodprov för hormonkoll var han idel solsken rakt igenom btw, aldrig varit så snäll och lätt med nålar någon gång. Inga sura miner i övrigt heller. Och där borde han varit lika rädd något skulle göra ont.

Samma mot mig, att vara rädd att det ska göra ont när jag tar på vissa ställen eller gör nya saker - absolut. Men att ena dagen anfalla när jag ska klappa och sen vara idel solsken, det blir inte logiskt.

Hm, det är verkligen en nötknäckare. Det bästa är ju, som du själv vet, en ordentlig utredning på klinik. Dessvärre kan det ju vara så som din veterinär säger, att kastreringen innebar en personlighetsförändring i negativ bemärkning. Jag har aldrig hört talas om detta innan, men man lär så länge man lever

 

[MagicaDeHex]

Nu tänker jag lite för mig själv...någon nämnde en nerv som kommer i kläm. kan det ha "hänt" något i "fickan" efter kastreringen iom öppnandet. Att det där har blivit nerver som spökar mer eller mindre då och då. Min spontana tanke är ju att det hänger ihop med operationen på något sätt. Hade det varit smärta från annan del av kroppen skulle jag vilja påstå att det skulle visat sig redan tidigare
@Alexandra_W

 

[Alexandra_W]

Hm, det är verkligen en nötknäckare. Det bästa är ju, som du själv vet, en ordentlig utredning på klinik. Dessvärre kan det ju vara så som din veterinär säger, att kastreringen innebar en personlighetsförändring i negativ bemärkning. Jag har aldrig hört talas om detta innan, men man lär så länge man lever

Jo han kommer ju utredas om inte igångsättningen magiskt löser det. Men det är (enligt veterinärerna) svårt att veta vad man ska börja och hur man ska tolka. Alltså man får ju givetvis börja med att klämma igenom, rörelsekontrollera och så böjprov. Men sen.. hittar man något där som inte är "alldeles extraordinärt" så får man ju behandla det, men det är "ganska orimligt att t ex en ledinflammation skulle orsaka beteendet". Om man röntgar t ex halskotpelaren och hittar små förändringar så, (fortf enligt veterinärerna) "är man inte mycket hjälpt, det är väldigt vanligt med små förändringar utan problem, och svårt att på något bra sätt avgöra om en liten förändring ändå är orsaken till din hästs humör".

Så det är ju en kollektiv önskan från veterinärhåll att hitta något att gå på. Hur de nu tror jag ska kunna trolla fram det (eller så tycker de bara att man ska vänta och se om det dyker upp ngt sådant, jag har inte frågat jättedetaljerat så då jag mest bara blir ledsen av hela soppan, särskilt som alla veterinärer tycks vara ense att om man mot all förmodan skulle hitta det utlösande så är det inget man kan fixa.)

 

[Efwa]

Det enda som jag kommer att tänka på när det gäller konstiga reaktioner efter katrering är väl att min häst som aldrig varit bakrädd blev det någon vecka efter (inte skenturs-varianten men under med rumpan och någon meter fram).

Efter en vecka till var det borta. Men det känns så konstigt att det skulle sitta i så länge eller att de ska bli så förändrade. Eller?

 

[Alexandra_W]

Nu tänker jag lite för mig själv...någon nämnde en nerv som kommer i kläm. kan det ha "hänt" något i "fickan" efter kastreringen iom öppnandet. Att det där har blivit nerver som spökar mer eller mindre då och då. Min spontana tanke är ju att det hänger ihop med operationen på något sätt. Hade det varit smärta från annan del av kroppen skulle jag vilja påstå att det skulle visat sig redan tidigare

Ang smärta så, så just det håller jag inte alls för orimligt att det är från annan del. Han har ju arbetat mer efter kastrering än innan, han har växt och gud vet vad han gjort i hagen t ex när jag inte sett. Räcker med det jag har sett för att konstatera att han skulle kunna stått på öronen sju gånger per dag i teorin. Så nog kan det vara i andra änden hästen - men kvarstår vad som plötsligt gör ont i två sek och inte sen, och inte tycks triggas av något speciellt.

Men det kan absolut hänt nåt inuti efter kastrering, de kan i sällsynta fall få sammanväxningar och så. Något högre risk för en äldre hingst. Men då borde det enligt vet ge symptom i specifika situationer.

Jag vet varken ut eller in jag. Jag tycker egentligen allt låter lika orimligt, och strikt sett är väl att hästen fått en knäpp mest trovärdiga teorin. Men det känns helt orimligt en dumsnäll häst skulle få en knäpp av en helt vanlig kastrering och få ett så till den milda grad avvikande beteende som det här?

 

[Billy]

Jag blir inte riktigt klok på fyraåringen härhemma. Tar gärna emot tankar och åsikter.

Jag har haft honom sedan han var ettåring, och det har alltid varit en okomplicerad och rar liten herre. Han gick som hingst tills han var tre år, och var gudasnäll. Mot alla, det var en sådan man kunde låta barn pyssla med lös i hagen. Snäll mot mig, barn, främmande, veterinärer, hovslagaren - you name it. Helt okomplicerad att rida in, och han är även selvan och tömkörd med linor och kedjor. Kunde (kan kanske fortfarande, inte provat sen i somras) ha honom lös i skogen på promenad och han kom när man ropade. Aldrig reagerat med sura miner eller ilska på krav.

Han kastrerades som sagt på våren som treåring. Han fick lite komplikationer och jag var tvungen att öppna upp såren ett par ggr, vilken givetvis gjorde ont. Han slog så det visslade - men aldrig någonsin mot mig, Utan ut i luften. Inga sura miner före eller efter. Ett tag efter kastreringen var han hos equiatrikern. Och plötsligt var min snälla ponny som förbytt!? Jag stod mest med hakan i backen och gapade stumt. Han slog så det visslade så fort equiatrikern närmade sig. Med visst besvär kunde han undersökas och behandlas. Hade lite spänningar och låsningar i ryggen. På återbesöket mycket bättre, men ännu mer sur. När equiatrikern sa ifrån svarade ponnyn upp, och låt oss säga att det är tur det inte var en 170 cm hög häst. Han var blixtrande arg och slogs som en tiger. Fick ge sig, och behandlades. Gång tre bad jag att vi skulle prova med mutor, equiatrikern och kliniken är på samma ställe och jag ville inte skapa en negativ association. Ponnyn var redan innan betydligt mer välvilligt inställd och med lite mutor gick det jättebra. Besöket efter var han idel solsken utan mutor. Så okej, det skar sig kanske i personkemin mellan de två, just då ponnyn första besöket visade agg redan innan et ens petat på honom.

I övrigt så blev han otippat nog mer hingstig efter kastreringen. Inte i hantering, men väldigt intresserad av damer och som sagt hingstig med ston i närheten, något han inte var i samma utsträckning innan.

Sedan i somras (2014) har det dock smugit sig på en humörförändring hos ponnyn även i vardagen, och som jag inte riktigt kan sätta fingret på vad den beror på. Jag har avfärdat massa teorier, mer om det snart, men nej jag blir inte klok på det. Och det har eskalerat. Han har fortfarande varit plättlätt i hanteringen, inte minsta försök att mopsa eller sätta sig upp. Men han har gradvis uppvisat ett surare humör. Han är dock inkonsekvent i det. Han kan slicka öronen bakåt och hota när man närmar sig - för att sen på en sekund slå öronen framåt och vara idel solsken. Samma när man t ex borstar, kan stå och mysa och plötsligt slicka öronen bakåt och blotta tänderna. Eller vara idel solsken tills man byter sida, då han försöker hugga när man går under halsen/framför honom. Det finns ingen riktig röd tråd dock, att ditt eller datt alltid eller ofta utlöser ett specifikt beteende. Det kan ske helt utan provokation med, utan att man ens tittat på honom än mindre gjort/krävt något - t ex i hagen.

Två gånger har det blivit farligt. Båda gångerna har jag upplevt att han efteråt inte fattat riktigt vad som hände eller varit medveten om vad han eg gjorde. Ena gången var i hagen och jag stod utanför stängslet, han stod innanför och såg solig ut. Jag sträckte in handen för att klappa honom - som så många ggr förr - och han gör ett regelrätt utfall mot min arm. Inget hot eller varning utan en attack, hade jag inte haft dunjacka hade min arm inte varit i samma skick.. En annan gång skulle jag tempa (även det gjort utan problem innan) och när jag närmar mig smäller det. En riktad spark avsedd att träffa, vilket den gjorde. När jag rest mig, grinat färdigt och haltar fram för att tempa går det hur bra som helst.

Jag har haft en hel massa teorier. Att det berott på kompisar/plats på rangskalan. Han har dock inte förändrats i något håll i humöret av att vara varken högst eller lägst i rang. Inte av att gå med ston, valack eller hingst. Inte av att gå med en kompis eller fler. Inte av att gå med sur tant som håller honom kort eller med unghingst som gärna lekt hela dagarna med honom.Tänkt på om det kunde bero på hungrig/ont i magen/etc men det blev ingen som helst skillnad av varken bete eller fri tillgång kontra inget bete och begränsade givor. Ingen skillnad om han går på lösdrift eller står uppstallad. Ingen skillnad beroende på årstid. Jag har provat att låta honom vara ifred och i princip inte hantera alls och att pyssla extra mycket. Jag har provat ignorera beteendet och att korrigera det. Inget gör någon skillnad, och han är väldigt ojämn i humöret. Det kan gå lång tid (veckor) när han knappt är sur alls, såpass att jag tror att vad det nu var gått över. Sen pang kommer det riktigt fult beteende. Han kan vara supersur ena dagen och idel solsken nästa, eller småsur i en vecka. Eller rar i en vecka. Det finns ingen röd tråd.

Han är genomklämd och rörelsekontrollerad (ej böjprov) av vet och equiatriker i höstas. De tyckte inte man behövde böja för han rörde sig så bra. Så skulle det vara smärta så är det inget som är väldigt uppenbart eller plättlätt att hitta i alla fall. Jag har tom tagit blodprov för att kolla hormonnivåerna, eftersom det kom efter kastrering. Han är så mycket valack man kan bli.

Mitt sista "hopp" nu är att sätta igång honom och se om 'hårt arbete' kan få honom vänligare sinnad. Pga åldern så gick han ju inte superhårt förra året, men det har i alla fall inte varit någon skillnad när han aktiverades som mest som treåring och tex nu i höst - vinter när han bara lallat i hage. (Han skulle satts igång i vintras men det var då han sparkade sönder knäet på mig..)

Hjälper inte igångsättning får vi väl försöka med en klinikutredning, det känns dock lite som att leta efter en nål i en höstack. Det går säkert att hitta nåt, det kan man ju på de flesta hästar om man bara letar tillräckligt noga, men att hitta något som kan vara anledningen känns lite mer knepigt.

Jag vill inskärpa att det verkligen INTE känns som att han försöker ta över, mopsar eller är kaxig. Han är fortfarande plättlätt att hantera rent allmänt, ta att leda så han går på slakt grimskaft, stannar när jag stannar, vänder när jag vänder och backar när jag backar. Han står där man ställt honom, är lätt att lasta, sköter sig med hovslagaren (men är som ättika i allmän uppsyn där med och kan t ex försöka nypa till hovis för att nästa sekund stå och se ut som solskenet själv, eller stå och vara idel gos och solsken och plötsligt slå om även mot hovis). Han är egentligen inte jätteförtjust i att bli duschad, det tog ett tag att lära honom det som ung. Det syns på honom fortfarande att det inte är favoritsysselsättningen, men han finner sig i det. Så han har inte blivit knepigare att hantera i det han eg inte är förtjust i och vill slippa heller. Jag har ett par tillfällen under det senaste året medvetet provocerat honom, utan att han gjort minsta ansats att svara upp/emot. Så, jag kan såklart ha fel men det känns inte på minsta vis som ett försök att klättra i rang/ta över/testa gränser eller liknande. Det känns mer som någon slags överslagsbeteende eller att något slår lite slint. Men jag kan inte för mitt liv komma på vad det skulle vara ett överslag för?

Men för stunden har jag en liten docksöt B-ponny som inte är pålitlig i allmänhet och fullkomligt olämplig som barnponny i synnerhet. Vilket är både ledsamt och besvärligt. Men framförallt gör det mig ledsen, både för hans och min skull. Det är inte roligt att hantera när han är såhär, och det kan inte vara roligt att vara honom när han är såhär. Men jag vetesjutton hur jag ska kunna hjälpa honom. Och innerst inne tror jag tyvärr inte lösningen är att sätta igång, att allt då magiskt ska bli som innan. Men jag har gärna fel!

Men synpunkter/ideer tas tacksamt emot, och jag har säkert glömt mer än en sak i ovan..

Jag har inte läst alla inlägg utan utgår från ditt första. Det som jag tänker på är om han har någon hjärntumör eller liknande?

Det verkar ju inte ha med smärta att göra, men man vet aldrig. Vi hade en ponny för många år sedan som jag är ganska säker på hade någon nerv i kläm någonstans som på bråkdelen av en sekund gav smärtor. Han var väldens snällaste att hantera, nu menar jag verkligen som en leksakshäst. Han fann sig i allt. Man kunde lätt öppna munnen och titta på tänderna, han bara stod och gapade tills man var klar etc. Jättesnäll att rida men plötsligt PANG! Han fick fullkomligt spel och kastade av ryttaren så det smäll om det, och sedan helt cool igen. Det tog liksom 5 sekunder så var "anfallet" över. Vi såg heller inget mönster i detta. Det kunde hända när man skrittade på lång tygel eller i full galopp och allt där emellan. Duktiga eller nybörjare spelade ingen roll, hände det så hände det liksom. Detta hände aldrig när vi hanterade honom, tömkörde eller tolkade med skidor, pulka eller annat. Ingen undersökning gav någonting. Men jag tror att precis i vissa lägen, med ryggen, halsen, huvudet eller någon kroppsdel, klämde det till och han fick väldigt ont så han inte kunde hantera det utan var tvungen att göra sig av med ryttaren. För det var precis som du beskriver, som att han själv efteråt inte riktigt förstod vad som hänt.

 

[Alexandra_W]

Jag har inte läst alla inlägg utan utgår från ditt första. Det som jag tänker på är om han har någon hjärntumör eller liknande?

Det verkar ju inte ha med smärta att göra, men man vet aldrig. Vi hade en ponny för många år sedan som jag är ganska säker på hade någon nerv i kläm någonstans som på bråkdelen av en sekund gav smärtor. Han var väldens snällaste att hantera, nu menar jag verkligen som en leksakshäst. Han fann sig i allt. Man kunde lätt öppna munnen och titta på tänderna, han bara stod och gapade tills man var klar etc. Jättesnäll att rida men plötsligt PANG! Han fick fullkomligt spel och kastade av ryttaren så det smäll om det, och sedan helt cool igen. Det tog liksom 5 sekunder så var "anfallet" över. Vi såg heller inget mönster i detta. Det kunde hända när man skrittade på lång tygel eller i full galopp och allt där emellan. Duktiga eller nybörjare spelade ingen roll, hände det så hände det liksom. Detta hände aldrig när vi hanterade honom, tömkörde eller tolkade med skidor, pulka eller annat. Ingen undersökning gav någonting. Men jag tror att precis i vissa lägen, med ryggen, halsen, huvudet eller någon kroppsdel, klämde det till och han fick väldigt ont så han inte kunde hantera det utan var tvungen att göra sig av med ryttaren. För det var precis som du beskriver, som att han själv efteråt inte riktigt förstod vad som hänt.

Var det alltid i ridning "attackerna" kom eller var det även i hantering? Fick ni något svar på varför/gjordes någon utredning?

 

[mackan]

Tycker inget annat finns att kommentera annat än att jag håller med veterinären ang kastreringen , och att tyvärr ibland även om det inte är ofta så kan det bli "fel" . Håller med vetten i det att sammanträffandet är sånt att det inte tyvärr troligtvis kan bortförklaras om allt annat är utrett . Tråkigt är det oavsett givetvis .