Personer som väljer att ta livet av sig

[Tass]

Ser i rankingen att i nästan alla länder, rika som fattiga, står männen för en stor majoritet av självmorden. Varför?

En av flera orsaker kan vara att fler män än kvinnor har tillgång till drastiska metoder. I alla fall om man tänker på Sverige.
Fler män kan skjuta och har tillgång till vapen t ex. Man kan reagera snabbt på en impuls och sen går det inte att ångra sig. Har man skjutit sig så har man. Har man tagit tabletter så kan man ringa efter hjälp innan det är för sent. Och fler kvinnor än män kontaktar vården när de får problem, och har därför troligen mediciner hemma som de kan använda.

En annan fråga är åldersfördelningen. Om det skiljer i könsfördelningen i olika åldrar.

Vad jag har hört så finns det en hel del äldre som tar livet av sig. De kan vara mycket ensamma och/eller sjuka, och de har kanske inga anhöriga eller vänner längre.
Jag vet en äldre man (dock inte ensam) som tog livet av sig pga svår värk.

 

[TheRedLightning]

Jag anser helt krasst att det är betydligt mer egoistiskt att skaffa barn. Ingen har bett om att bli född till den här världen. Om jag inte vill leva längre så anser jag att det är mitt val och ingen har någon rätt att fördömma eller moralisera över det så länge jag inte väljer något osmakligt som att hoppa framför tåg/lastbil eller liknande.

Fast vi finns inte innan vi kommer till världen, så det går inte att påverka förstås. :/
Hade det bara varit en själv som blivit drabbad när man tar livet så hade det varit enklare, me som det ser ut nu så ska kroppen tas hand om från eventuell plats där självmordet ägde rum osv. och det är väl där skon klämmer om etisk och moral m.m.

 

[Tass]

Hade det bara varit en själv som blivit drabbad när man tar livet så hade det varit enklare, me som det ser ut nu så ska kroppen tas hand om från eventuell plats där självmordet ägde rum osv. och det är väl där skon klämmer om etisk och moral m.m.

Men menar du att det är omhändertagandet av kroppen som är problemet med självmord?

 

[monster1]

Ser i rankingen att i nästan alla länder, rika som fattiga, står männen för en stor majoritet av självmorden. Varför?

Av någon anledning tar de livet av sig istället för att söka hjälp. Betydligt fler kvinnor än män söker hjälp och är sjukskrivna för psykisk sjukdom än män medan fler män helt enkelt tar livet av sig. Det är säkert stigmatiserat att tala om känslor som man tom 2014 för att inte tala om att gå till en psykolog, kurator eller psykiater. Tyvärr.

 

[mandalaki]

@Tass fast det gäller alltså i så gott som hela världen. I en del delar av världen kanske man kan förklara det med att männen har försörjningsbördan och är den som bekymrar sig mest över en knapp ekonomi. I andra delar av världen, som vår, tror jag att @monster1 är något på spåren.

 

[TheRedLightning]

Men menar du att det är omhändertagandet av kroppen som är problemet med självmord?

Ja, om du hänger dig så måste någon ta ner kroppen. Hoppar du framför tåget måste någon städa, osv osv.
Dör man naturligt så det ingen som behöver ta hand om något extra.

 

[moiran]

Om det är egoistiskt att ta sitt liv, är det då inte tomt prat om att du får göra precis vad du vill med ditt liv?

Vem pratar om att man får göra precis vad man vill med sitt liv? Får man göra precis vad man vill med sitt liv? Det finns väl en himla massa saker man inte får respektive "får" göra med sitt liv?

Någon pratade om frid när det kom till självmord. Det tycker jag är helknas. Man får inte frid av att ta livet av sig. Man slipper inte sina psykiska smärtor, fysiska lidande, skam etc. Det är inte ett sätt att fly. Man slutar bara finnas, det finns absolut ingen frid i det. Om man nu inte har någon typ av religiösa föreställningar om vad som händer efter döden då. Att springa omkring på de evigt gröna ängarna med sin döda häst och älskade morfar kanske känns lite fridfullt. Men hade fler, kanske främst unga, haft insikten att döden inte innebär någon förbättring eller att jobbiga känslor mattas av/försvinner, bara ett tomt avslut, så tror jag faktiskt att fler hade försökt kämpa längre.

 

[Shaggy]

Fast så kan man inte säga tycker jag. Med ditt resonemang att man itne slipper psykiska och fysiska smärtor verkar du förespråka nån typ av helvete som man kommer till om man tar livet av sig. Icke existerande är ju faktiskt ett avslut på både psykiska och fysiska smärtor.

 

[Gnist]

Man får inte frid av att ta livet av sig. Man slipper inte sina psykiska smärtor, fysiska lidande, skam etc. Det är inte ett sätt att fly. Man slutar bara finnas, det finns absolut ingen frid i det.

döden inte innebär någon förbättring eller att jobbiga känslor mattas av/försvinner, bara ett tomt avslut

Men allvarligt alltså..

Finns man inte så plågas man inte och det är ju just för att människor känner sig övermäktigt uppgivna och plågade av olika anledningar som de tar livet av sig, så att påstå att de kommer fortsätta må likadant efter döden är väl lite väl magstarkt?

Givetvis kommer de inte att känna så, de kommer inte känna något alls eftersom de är döda, borta, finns inte mer på något vis, känslor och mående är för de levande liksom!

 

[moiran]

Ja, om du hänger dig så måste någon ta ner kroppen. Hoppar du framför tåget måste någon städa, osv osv.
Dör man naturligt så det ingen som behöver ta hand om något extra.

På vilket sätt är det något extra, rent fysiskt, att ta ned någon som hängt sig eller plocka upp småbitarna av någon som hoppat framför tåget jämfört med att ta reda på någon som fått hjärtattack i duschen eller dött i en våldsam bilkollision? Jag tror däremot att det psykiskt är mer ansträngande. Vilket i sig rent krasst är lite skumt - borde det inte vara bekvämare att ta reda på en död som valt att dö frivilligt än någon som förolyckats helt mot sin egen vilja?

Att däremot utsätta någon för att tvingas döda någon annan är otroligt elakt. Än värre "utvidgat självmord" (jag hatar termen). En sjuk hjärna kan få mycket galet för sig och man menar kanske inte elakt, men sådant har jag faktiskt lite svårt att förlåta. Även om det inte innebär något för personen i fråga eftersom denna är död.

 

[Enya]

En av flera orsaker kan vara att fler män än kvinnor har tillgång till drastiska metoder. I alla fall om man tänker på Sverige.
Fler män kan skjuta och har tillgång till vapen t ex. Man kan reagera snabbt på en impuls och sen går det inte att ångra sig. Har man skjutit sig så har man. Har man tagit tabletter så kan man ringa efter hjälp innan det är för sent. Och fler kvinnor än män kontaktar vården när de får problem, och har därför troligen mediciner hemma som de kan använda.

En annan fråga är åldersfördelningen. Om det skiljer i könsfördelningen i olika åldrar.

Vad jag har hört så finns det en hel del äldre som tar livet av sig. De kan vara mycket ensamma och/eller sjuka, och de har kanske inga anhöriga eller vänner längre.
Jag vet en äldre man (dock inte ensam) som tog livet av sig pga svår värk.

Bemötande inom vården är också en skillnad mellan könen. Kvinnor anses oftare må psykiskt dåligt medan många bland vårdpersonalen lite rycker på axlarna och säger "ryck upp dig" till männen som mår dåligt. Det bidrar ju till att män kan dra sig från att söka vård i den utsträckning som de skulle kunna behöva.

Jag vet en VC som började arbeta med ett sätt för att motverka det här bemötandet. Det handlar inte bara om olikheterna inför könet när det gäller vård utan även om att uppmärksamma kvinnor och män i dåliga förhållanden med misshandel.

 

[Enya]

Vem pratar om att man får göra precis vad man vill med sitt liv? Får man göra precis vad man vill med sitt liv? Det finns väl en himla massa saker man inte får respektive "får" göra med sitt liv?

Någon pratade om frid när det kom till självmord. Det tycker jag är helknas. Man får inte frid av att ta livet av sig. Man slipper inte sina psykiska smärtor, fysiska lidande, skam etc. Det är inte ett sätt att fly. Man slutar bara finnas, det finns absolut ingen frid i det. Om man nu inte har någon typ av religiösa föreställningar om vad som händer efter döden då. Att springa omkring på de evigt gröna ängarna med sin döda häst och älskade morfar kanske känns lite fridfullt. Men hade fler, kanske främst unga, haft insikten att döden inte innebär någon förbättring eller att jobbiga känslor mattas av/försvinner, bara ett tomt avslut, så tror jag faktiskt att fler hade försökt kämpa längre.

Eftersom du skriver på buke tolkar jag dig som varandes vid liv Då kan ju du lika lite som de som väljer att ta sitt liv veta något om hur det är efter döden. Även om allt blir tyst och tomt så är det just tyst och tomt, man plågas inte längre. Man lever inte ett liv man mår skit i längre.

Att tala om frid är att tala om att man slipper plågas vilket är ju det man gärna vill om man vill ta sitt liv.

Varför måste man kämpa om man nu inte vill? För sin egen skull, där framtiden är oviss?

 

[moiran]

Fast så kan man inte säga tycker jag. Med ditt resonemang att man itne slipper psykiska och fysiska smärtor verkar du förespråka nån typ av helvete som man kommer till om man tar livet av sig. Icke existerande är ju faktiskt ett avslut på både psykiska och fysiska smärtor.

Men allvarligt alltså..

Finns man inte så plågas man inte och det är ju just för att människor känner sig övermäktigt uppgivna och plågade av olika anledningar som de tar livet av sig, så att påstå att de kommer fortsätta må likadant efter döden är väl lite väl magstarkt?

Givetvis kommer de inte att känna så, de kommer inte känna något alls eftersom de är döda, borta, finns inte mer på något vis, känslor och mående är för de levande liksom!

Nä, man kommer inte må likadant efter döden. Men man kommer inte må bättre heller. Man kommer inte må alls. Jag tror inte man kommer till något helvete. Jag tror inte man kommer någonstans alls. Därför tycker jag det är helt galet att glorifiera döden som att "hon har funnit frid", "nu har han återförenats med sin döda syster" och liknande. Som om det vore något positivt att sluta kämpa. Det är inte positivt. Men när man kommit till en återvändsgränd och faktiskt inte pallar att kämpa mer så har man kanske inte något alternativ. När man inte orkar att kämpa för en framtid där man vet att inget kommer bli bättre så känns det lockande att bara avsluta.

 

[moiran]

Eftersom du skriver på buke tolkar jag dig som varandes vid liv Då kan ju du lika lite som de som väljer att ta sitt liv veta något om hur det är efter döden. Även om allt blir tyst och tomt så är det just tyst och tomt, man plågas inte längre. Man lever inte ett liv man mår skit i längre.

Att tala om frid är att tala om att man slipper plågas vilket är ju det man gärna vill om man vill ta sitt liv.

Varför måste man kämpa om man nu inte vill? För sin egen skull, där framtiden är oviss?

Jag har bara mina egna svar. Folk får ha sina religiösa åsikter om livet efter döden. Men det känns som det är mycket slentriantänkade om frid, gröna ängar, slut på smärtor och allt det där från folk som i övrigt påstår att de är icke troende eller till och med ateister.

Man måste inte kämpa ett dugg. Man får ta livet av sig för att blyertspennestiftet gick av för sjuttiofjortonde gången samma dag. Eller bara för att prova hur det känns. Vem är jag att döma? Men jag tycker inte heller att man ska vagga in folk i säkerheten om guldkantade drömmar om vad som händer om man tar livet av sig.

 

[Enya]

Ja, om du hänger dig så måste någon ta ner kroppen. Hoppar du framför tåget måste någon städa, osv osv.
Dör man naturligt så det ingen som behöver ta hand om något extra.

Många dör ju likt en naturlig död och då blir det ju inget extra. Att dra med lokförare och passagerarna där i tåget tycker inte jag är rätt. En vän var med om en som hoppade framför tåget. De stod stilla i några timmar och de såg när räddningstjänsten kom med sopsäckar och också spolade av tågets front. Hon mådde inte bra efter det och kände inte ens personen som hoppade.

 

[Enya]

Jag har bara mina egna svar. Folk får ha sina religiösa åsikter om livet efter döden. Men det känns som det är mycket slentriantänkade om frid, gröna ängar, slut på smärtor och allt det där från folk som i övrigt påstår att de är icke troende eller till och med ateister.

Man måste inte kämpa ett dugg. Man får ta livet av sig för att blyertspennestiftet gick av för sjuttiofjortonde gången samma dag. Eller bara för att prova hur det känns. Vem är jag att döma? Men jag tycker inte heller att man ska vagga in folk i säkerheten om guldkantade drömmar om vad som händer om man tar livet av sig.

Men att allt är tomt efter döden är väl inga religiösa åsikter? Alla tror inte på gröna ängar, jag har bara hört det pratas om när det gäller djur. Jag har faktiskt aldrig hört något om guldkantade drömmar. Å andra sidan är jag inte den som tänker döma de som har guldkantade drömmar heller.

 

[Tass]

@Tass fast det gäller alltså i så gott som hela världen. I en del delar av världen kanske man kan förklara det med att männen har försörjningsbördan och är den som bekymrar sig mest över en knapp ekonomi. I andra delar av världen, som vår, tror jag att @monster1 är något på spåren.

Som jag skriver så är det fler kvinnor än män som söker vård. Det tror jag definitivt är kulturellt betingat. Många män väljer t ex att "behandla" dåligt mående med alkohol. För det ligger i vår kultur och i vårt rollspel. Tror också som @Enya att män som söker vård för psyket blir annorlunda behandlade än kvinnor. Som vi blir f ö också.

 

[Tass]

@Tass fast det gäller alltså i så gott som hela världen. I en del delar av världen kanske man kan förklara det med att männen har försörjningsbördan och är den som bekymrar sig mest över en knapp ekonomi. I andra delar av världen, som vår, tror jag att @monster1 är något på spåren.

En annan tanke är att det som regel är kvinnorna som svarar för stor del av omsorgen om barn. Och att det ansvaret då hindrar dem från att ge upp.

 

[Shaggy]

Jag tror också att män ofta bemöts på ett sämre sätt än kvinnor i dessa situationer eller jag kanske snarare skulle skriva "på ett ännu sämre sätt". Vårdsystemet verkar inte uppbyggt för den här typen av problematik. Först är det milslång kö till psykolog och sen får man gå max 10 ggr. Dessa 10 ggr är ju en piss i Stilla havet när man mått dåligt länge.

 

[Tass]

Ja, om du hänger dig så måste någon ta ner kroppen. Hoppar du framför tåget måste någon städa, osv osv.
Dör man naturligt så det ingen som behöver ta hand om något extra.

Fast man kan ju ta livet av sig på ett städat sätt också. Jag tycker inte att det är där problemet ligger.
Det finns ingen anledning att döma eller moralisera. Den smärta, eller ibland förvirring, som leder fram till ett självmord är enorm.
Det är ändå fel väg att gå.