40+ m komplikationer, att pröva få första barn eller välja att avstå barn?

[mino]

Sv: 40+ m komplikationer, att pröva få första barn eller välja att avstå barn?

Klart att man som förälder inte ångrar sitt barn! Den tanken finns ju inte. Men jag tycker inte heller att man ska bagatellisera hur enormt slitigt det kan vara att bli förälder. Titta på din omgivning och se hur småbarnsföräldrar har det. Det är en jättestor påfrestning på flera plan. Och har man otur så får man ett barn som inte är friskt. Då handlar det inte om några månaders sömnbrist och slit utan resten av barnets liv om man har otur.

Visst kan det vara skitjobbigt att ha barn, men min poäng är att i valet mellan inga vaknätter eller barn så skulle alla som har barn säga barnen. Det går liksom inte att göra den bedömningen hur man kommer att förhålla sig till vaknätter innan man har barn. Själv har jag en 2,5-åring och en 8-veckors och jag har inga vaknätter att tala om. Det skulle säkert bli om de blev sjuka, men det är ju inte så att ungar per automatik ger dålig sömn i flera år. Man behöver inte överdriva riskerna med barn, ska man ta alla beslut i livet utifrån worst case scenario då skulle man ju aldrig komma nån vart.

 

[alazzi]

Sv: 40+ m komplikationer, att pröva få första barn eller välja att avstå barn?

Att få barn handlar inte bara om vaknätter med sjuka barn, det är en stor omställning på många plan.

 

[havreflinga]

Sv: 40+ m komplikationer, att pröva få första barn eller välja att avstå barn?

Jag är rädd att jag inte ska orka. Att min kropp inte ska orka. Att förhållandet inte ska hålla med ändrade roller, att det inte ska hålla – att hans vilja att skaffa barn blir det viktigaste… Jag tänker för mycket…
---
Så detta med att vara två aktiva föräldrar är viktigt för mig. Men jag vill ändå vara så realistisk som möjligt och tänka, om vårt förhållande spricker, hur skulle det fungera då ??

Det här kan ni ju prata igenom. Riktigt grundligt och med en massa olika scenarion som utgångspunkt. Du verkar ju ha ganska mycket erfarenhet från hur barn i olika åldrar brukar bete sig, så du kan ju hitta på massor av frågor till din sambo:
"Vad skulle du göra om bebisen/barnet...?"
"Hur skulle du reagera om barnet...?"
"Vad skulle du känna om barnet...?"
"Om jag gjorde si eller så med vårt barn, vad skulle du tänka då?"

När barnen "trotsar" finns det en del föräldrar som använder sin fysik till att förmå ungarna att göra det som måste göras (klä på sig, sätta sig i bilen o s v). Hur skulle din sambo göra?

 

[Roheryn]

Sv: 40+ m komplikationer, att pröva få första barn eller välja att avstå barn?

Jag har inte varit i din situation ålders- och hälsomässigt (har alltid varit fullt frisk, fick barn när jag var 29), men jag har känt din tvekan. Kan nog ärligt säga att jag inte hade haft barn idag om det inte varit så att min mans barnlängtan var betydligt större än min. Jag upplevde dock inte att jag hade så mycket att "förlora" på att "gå med på" att skaffa barn, så det blev en dotter för ungefär 8 år sedan. Jag älskar givetvis henne över allting annat och skulle inte vilja vara utan henne, men jag fattade också rätt tidigt beslutet att aldrig mer bli gravid "för någon annans skull", vilket jag ju delvis blev. Förhållandet får sig en törn av den sortens "uppoffring" (även om det för min del har återhämtat sig). Och hade det blivit tal om IVF så hade jag även inför första barnet totalvägrat. Jag har på nära håll sett människor gå igenom IVF (iofs lyckad sådan), och det är ingenting jag skulle önska min värsta fiende...

Angående din livsstil med hästar osv, så tycker inte jag att det är så enkelt som att man kan avfärda problematiken/intressekonflikten med att "man ändrar prioriteringar när man får barn". Visst måste man med nödvändighet prioritera om lite i sitt liv, men jag kan inte hålla med om att det med automatik skulle bli mindre viktigt att t.ex. ha häst bara för att man har barn. Själv skulle jag sörja oerhört om jag inte kunde ha kvar min häst, alldeles oavsett det faktum att jag har barn. Och jag tycker att det är en eller ett par frågor du skall ställa dig: "Kan jag tänka mig att försaka hästarna helt för att skaffa barn?", "Skulle det praktiskt fungera att ha både barn och häst?" För min egen del så var det ett rungande NEJ på första frågan när barndiskussionerna togs upp mellan mig och min man, och det var enbart på grund av att jag med hjälp av min man kunde svara ett lika bestämt JA på den andra frågan som det överhuvudtaget blev aktuellt för mig med barn. Tänk igenom den här delen av ditt eventuella barnalstrande. Det är säkert sant att man aldrig ångrar sina barn (jag har inte gjort det, trots min tvekan), men är man tveksam så skall man nog fundera över vilken situation man försätter sig i.

Vad gäller din hälsa och din ålder, så bidrar ju båda till att minska dina chanser att faktiskt bli gravid. Så frågan är ju om du kan tänka dig att riskera din hälsa för att få något du är tveksam till om du verkligen vill ha, och dessutom kanske inte ens får?

 

[TinyWiny]

Sv: 40+ m komplikationer, att pröva få första barn eller välja att avstå barn?

Rent spontant säger jag nej, jag tycker inte du ska skaffa barn.
Jag läse tråden i morse och har funderat på den under dagen, men jag tycker att du först och främst ska kolla upp vad som egentligen finns på din lunga.
Kanske är jag just nu extra känslig för just det eftersom en person nära mej dog nyligen, 44 år gammal, hon hade lungcancer, hon fick beskedet bara dagar innan hon dog, men dog av en propp i lungan.
Det tog nästan ett halvår av intensiv bearbetning från hennes sida innan sjukvården kunde ge henne besked att det var cancer, innan sa de att "det var något på lungan".

Sedan tycker jag att du ska fundera på om du verkligen vill, vill du ha barn? betyder det så mycket för dej att du är beredd att riskera allt, din hälsa och chansen till din dröm om egen gård?

Om du är 42 innan du får barn kommer du ju vara över 60 innan barnet flyttar hemifrån, det är helt ok att vara "gammal" förälder om man är som ung i kroppen, men om kroppen redan tagit mycket stryk, hur mycket mer orkar du?

Jag tycker också att du ska fundera på varför din man inte vill adoptera, vill han, är han villig att riskera din hälsa "bara" för att få ett biologiskt barn?
Jag tror att man älskar ett adopterat barn lika mycket som sitt eget, varför kan han inte tänka sig det om han verkligen vill ha barn?

Jag kan ärligt säga att jag som 36 åring inte skulle orka med ett litet barn, visserligen är jag inte frisk, och jag är glad att mina barn är så stora att de klarar de mesta själva nu, de är 16 och 18 år och är mer en tillgång.
Men jag har en nära vän som är lika gammal och hennes minsta är nu 8 månader och hon tycker att det är tufft, väldigt tufft att vara så "gammal" småbarnsförälder, hon tycker att det är stor skillnad bara på nu och när hon fick första barnet för 6 år sedan.

Jag tycker också att det är väldigt tidigt att redan efter 6 månader tillsammans börja planera barn, känner du honom tillräckligt?
Det har inte jag gjort efter ett halvår ihop med någon, inte så att jag vetat om jag vill ha barn med denne.

Hur du än väljer att göra så önskar jag dej uppriktigt lycka till och tänk vad lyckliga dina syskonbarn är som har fått ha dej som extra vuxen i sina liv.