Personer som väljer att ta livet av sig

[Enya]

Att man finns där när/om den vill prata, att man lyssnar även om man inte förstår, att man frågar om man kan göra något för att hjälpa på något vis till exempel.

Jag är inte den enda i världen som tycker att standardklyshor känns jävligt nedlåtande och på något vis lite oengagerade att få till svar, när man öppnar sig om hur man mår, när det känns som att nutiden är ett svart hål, just för att det är standardsvar, det känns inte finnas någon personlig (om)tanke bakom såna floskler när man känner sig utsatt och mår dåligt.

Jag förstår dock behovet hos vissa att hiva ur sig sådant när de pratar med någon som har det jobbigt psykiskt, men det innebär inte att det är det bästa responsen.

Ja, lite som tomma ord, ord utan innebörd egentligen. Som sägs bara för att. Att säga att allt nog blir bra känns så fel just eftersom ingen ju kan veta hur det blir t.ex.

 

[Sissa]

Att man finns där när/om den vill prata, att man lyssnar även om man inte förstår, att man frågar om man kan göra något för att hjälpa på något vis till exempel.

Jag är inte den enda i världen som tycker att standardklyshor känns jävligt nedlåtande och på något vis lite oengagerade att få till svar, när man öppnar sig om hur man mår, när det känns som att nutiden är ett svart hål, just för att det är standardsvar, det känns inte finnas någon personlig (om)tanke bakom såna floskler när man känner sig utsatt och mår dåligt.

Jag förstår dock behovet hos vissa att hiva ur sig sådant när de pratar med någon som har det jobbigt psykiskt, men det innebär inte att det är det bästa responsen.

Vi får enas om att vi tycker olika och har olika erfarenheter.

Håller med om det du skrev först i inlägget , Att man finns där när/om den vill prata, att man lyssnar även om manointe förstår, att man frågar om man kan göra något för att hjälpa på något vis till exempel. Det också, absolut!

Allt beror på hur det sägs. Ovanstående fraser kan också uttalas som klyschor.

 

[MiniLi]

Angående smitta så tror man sig väl veta att det är en riskfaktor att ha en anhörig/närstående som tagit sitt liv. Det anses vara riskfyllt att lyfta självmord på ett glorifierande sätt, tex på skolor efter att någon elev suiciderat.
Det anses också vara riskfyllt med information om tillvägagångssätt, tex en del internetsidor..

Det är INTE farligt att prata om självmord på ett mer allmänt plan eller att fråga människor om deras suicidtankar/planer.

 

[Thaliaste]

Detta är ett sån oerhört svårt ämne , som tyvärr nästan alla har upplevt på ett eller annat vis numera .

Jag önskar att självmord inte var tabu på det sättet som det fortfarande faktiskt är . Nu kommer mer forskning om att självmord inte "smittar " för att man talar om det . Vad tror ni , smittar självmord ?

Smittar vet jag inte, men visst tänker jag mer på mitt eget alternativ just nu när jag har läst tråden än vad jag gjorde för en halvtimme sen. Och när jag tänker på varför alternativet finns så är det ju närmre än vad det är när jag inte tänker på det och ångar på med vad jag nu håller på med. För egen del är det dock inte så att det står och väger med om andra tar livet av sig eller inte, döden är mer en del i mitt liv. Jag har förlikat mig med tanken på att vara död, jag vet hur det skulle gå till etc. och det är mer ett konstaterande att en dag så kanske det händer. Inte idag, och inte imorgon, sedan får vi se.

Alternativet är ju dock att inte prata om det, av rädsla för att det smittar. Och det alternativet är sämre, tror jag.

 

[Sissa]

@Sissa , kanske lite ödmjukhet kring att det kan vara på olika sätt?

Det är ju jätteolika vad man mår bra av att höra när det är som sämst.

Och att säga att matmissbrukaren ska ringa 112? Vad hände med att förmedla hopp?

Jo, det är det jag försöker förmedla. Att vi är olika. Det är _inte_ en sanning att det känns hånfullt att höra att det kan bli bra. Att det finns hopp. Vissa vill fastslå det.

Om en person är suicidal och jag får vetskap om det, är det att förmedla hopp att uppmana till att söka hjälp! Det är till och med min skyldighet anser jag.

 

[stjarnhimmel]

Min erfarenhet av vänner som varit riktigt deprimerade är att det inte går att prata om " att allt ordnar sig, jag finns här etc" För personen kan inte ta till sig det. Mina vänner har varit apatiska och så enormt trötta så att bara att resa sig ur sängen känns som en jätteprestation.
Att vissa här då säger eller skriver att jag skulle prata med personen och få den på andra tankar menar jag inte alltid fungerar. För att kunna ta till sig sådana saker tror jag man måste må hyfsat bra? Om man är riktigt deprimerad och orkeslös så inte blir man peppad av att höra något sådant? Jag tror det snarare kan bidra till att personen känner att det är ytterligare något jag borde klara av men jag orkar inte, alla andra kan men inte jag etc.

Mitt sätt att hantera vänner som mått riktigt dåligt har varit att se till att de i de värsta stunderna hamnat i vården så de fått hindra att personen tar livet av sig eller skadar sig själv, jag har åkt iväg med personer till psykakut etc. Sen har jag också tyckt det vara otroligt sorgligt med vänner som velat få hjälp men får vänta inom sjukvården. Bla att personen inte fick hjälp i tid innan den blev riktigt deprimerad.

 

[nexxa]

Vid fyra ganska så täta perioder mådde jag så dåligt att tanken på ett avslut gav mig en form av ro och lättnad, att det kunde sluta där och då, jag skulle inte behöva fortsätta, känna och minnas och ha så ont av den smärtan som jagade mig psykiskt. Men läget blev aldrig så. Vid ett tillfälle yttrade jag det till min mamma. Hon blev helt vansinnig och svart i blicken. Efter det vågade jag inte yttra något kring hur jag mått.

En av mina närmsta vänner tog sitt liv för ett antal år sedan. Det kom som en chock men lika mycket kändes det som att det faktiskt kunde varit på gång. Vi bodde en bra bit ifrån varandra och några veckor innan de skedde så skrev hon till mig: "Om något händer mig måste du lova att ta hand om mina djur! Lova mig det!" jag lovade dyrt och heligt förstås. De följande tre veckorna ringde vi om varandra och det var mycket på varsitt håll så när nyheten nådde mig bara kastade skuldkänslorna sig över mig. Borde jag anat? Kunde jag hindra det? Dessa frågor jagar mig fortfarande

Några år senare försökte min pappa ta sitt liv. Jag hann precis kasta mig ut i bilen och hem till honom och hålla honom vid liv tills ambulans och polis dök upp. Det var en väldigt otäck händelse som fick mig att skaka och gråta hysteriskt om nätterna i veckor.

 

[Tass]

Jag kan se att du tycker det. Alla tycker inte det är nedlåtande att höra det i en sådan kritisk situation. Jag har alltid, alltid fått det inpräntat i mig, som ett mantra, när jag varit djupt deprimerad. Av sjukvården, av mina anhöriga. Vad ska man annars säga till en suicidal person, plus förstås att den är älskad, behövs, har ett stort värde som människa samt bekräfta känslorna. Man får känna så, men att självmord inte är någon bra lösning.

Sissa du utgår från din egen erfarenhet och din egen situation. Men det går inte att göra så. Man måste sätta sig in i vars och ens situation. Det finns inget standardläge eller något standardsvar. Lyssna på den du pratar med, försök att känn in, försök att förstå. Det som funkade för dig funkar inte per automatik för alla andra.

 

[cusan]

Jag tror också det är jätteviktigt att lyfta frågan , som man ser bara i denna lilla tråden så har nästan alla någon gång krisat och snuddat vid tanken .
Det är den vanligaste dödsorsaken för unga åldrar 15-35 ( ? osäker på just siffrorna ) .

Ändå är kunskapen så liten om hur man ska agera både mot andra och sig själv när detta helvetesmonster uppenbarar sig .

Det borde finnas ett nätverk på varje liten ort med utbildade medmänniskor med all tid och pengar i världen

Såg dock att det faktiskt fanns en kort utbildning dit företag kunde sända några eller en ur personalen som kunde lära sig att bemöta suicidala och deprimerade kollegor . Mycket bra !
Suicid innebär så mycket mer än " bara " döden . Det är ett trauma som sliter sönder människors hjärtan och hjärnor , både de självmordsbenägna och deras anhöriga .
Att Bryta ett ben eller två är en smekning jämfört med smärtan att totalt förlora framtidstro och fundera på avslut eller ännu värre , stå ensam kvar vid en ung människas grav . Tiden läker inte alla sår ... Jag " befaller "alla som funderar på självmord att be om , och ta emot all hjälp som finns att få .

 

[Sissa]

Sissa du utgår från din egen erfarenhet och din egen situation. Men det går inte att göra så. Man måste sätta sig in i vars och ens situation. Det finns inget standardläge eller något standardsvar. Lyssna på den du pratar med, försök att känn in, försök att förstå. Det som funkade för dig funkar inte per automatik för alla andra.

Nej, jag utgår inte från mig själv och mina erfarenheter. Ska försöka leta rätt på artikeln jag nämnde imorgon.

 

[FreSus]

Min erfarenhet av vänner som varit riktigt deprimerade är att det inte går att prata om " att allt ordnar sig, jag finns här etc" För personen kan inte ta till sig det. Mina vänner har varit apatiska och så enormt trötta så att bara att resa sig ur sängen känns som en jätteprestation.
Att vissa här då säger eller skriver att jag skulle prata med personen och få den på andra tankar menar jag inte alltid fungerar. För att kunna ta till sig sådana saker tror jag man måste må hyfsat bra? Om man är riktigt deprimerad och orkeslös så inte blir man peppad av att höra något sådant? Jag tror det snarare kan bidra till att personen känner att det är ytterligare något jag borde klara av men jag orkar inte, alla andra kan men inte jag etc.

Mitt sätt att hantera vänner som mått riktigt dåligt har varit att se till att de i de värsta stunderna hamnat i vården så de fått hindra att personen tar livet av sig eller skadar sig själv, jag har åkt iväg med personer till psykakut etc. Sen har jag också tyckt det vara otroligt sorgligt med vänner som velat få hjälp men får vänta inom sjukvården. Bla att personen inte fick hjälp i tid innan den blev riktigt deprimerad.

Håller med. Det är så lätt att man i all välmening tar på sig en hoppfull attityd som sedan faktiskt blir en börda för den med dåligt mående.
Sonen sa någon gång att "mamma, du får allt att verka så lätt, när jag inte lyckas tänka så känns det som att jag misslyckas". Det fick mig att lägga av med det hoppfulla.
Jag är realist in i märgen, jag vet att det inte alltid blir bra. Jag har tränat hårt på att se det lilla bra i livet, att ibland nonchalera det stora dåliga så att säga. Typ: nej jag har inget jobb och massor med räkningar MEN idag sken solen och det är min favoritserie på TV. Typ så, hoppas ni fattar vad jag menar.
Sonen är så ung, jag som är 42 vet ju av erfarenhet att OFTAST löser saker sig, ibland till något helt annat men ofta blir det en lösning.
Han, han ser ingen lösning på något alls. Med sina diagnoser (bipolär/ADHD) vill han ha lösningarna FORT. När det inte blir så blir det ett misslyckande, igen.

Jag vill bara säga, att jag är så glad att den här tråden mynnade ut i respektulla dialoger, dels mellan drabbade och dels med de med dåligt mående. Att skuldbelägga, gömma och tysta ner dåligt mående gör att de inte söker hjälp och söka hjälp tror JAG är den enda vägen ut ur det dåliga mående. Sen HUR och VAR man söker hjälp är egentligen en helt annan diskussion. Den tradiotionella sjukvården kanske inte fungerar för alla, det kan vara HELT andra saker som hjälper en att klara av dagarna.

 

[athena_arabians]

Håller med. Det är så lätt att man i all välmening tar på sig en hoppfull attityd som sedan faktiskt blir en börda för den med dåligt mående.
Sonen sa någon gång att "mamma, du får allt att verka så lätt, när jag inte lyckas tänka så känns det som att jag misslyckas". Det fick mig att lägga av med det hoppfulla.
Jag är realist in i märgen, jag vet att det inte alltid blir bra. Jag har tränat hårt på att se det lilla bra i livet, att ibland nonchalera det stora dåliga så att säga. Typ: nej jag har inget jobb och massor med räkningar MEN idag sken solen och det är min favoritserie på TV. Typ så, hoppas ni fattar vad jag menar.
Sonen är så ung, jag som är 42 vet ju av erfarenhet att OFTAST löser saker sig, ibland till något helt annat men ofta blir det en lösning.
Han, han ser ingen lösning på något alls. Med sina diagnoser (bipolär/ADHD) vill han ha lösningarna FORT. När det inte blir så blir det ett misslyckande, igen.

Jag vill bara säga, att jag är så glad att den här tråden mynnade ut i respektulla dialoger, dels mellan drabbade och dels med de med dåligt mående. Att skuldbelägga, gömma och tysta ner dåligt mående gör att de inte söker hjälp och söka hjälp tror JAG är den enda vägen ut ur det dåliga mående. Sen HUR och VAR man söker hjälp är egentligen en helt annan diskussion. Den tradiotionella sjukvården kanske inte fungerar för alla, det kan vara HELT andra saker som hjälper en att klara av dagarna.

Jag har väl aldrig fått någon kontinuerlig hjälp för mitt psykiska mående av sjukvården (BUP Falun ska jag inte ens nämna, då får jag en hjärnblödning jag hoppas de är bättre idag). En sak som hjälpte mig oerhört var en tjej på Svedens ponnyklubb, medel- till äldre tonåring. Det var bara så jobbigt så jag halvsatt och grät i en box. Hon kom och frågade hur det var och lyssnade på mig och hjälpte mig sedan att göra iordning hästen. Jag vet fortfarande inte vem hon var men det sätt hon LYSSNADE på mig och visade vänlighet med en liten trasig tjej har stannat med mig hela livet. Det hjälpte mig att orka en liten bit till.

 

[FreSus]

Jag har väl aldrig fått någon kontinuerlig hjälp för mitt psykiska mående av sjukvården (BUP Falun ska jag inte ens nämna, då får jag en hjärnblödning jag hoppas de är bättre idag). En sak som hjälpte mig oerhört var en tjej på Svedens ponnyklubb, medel- till äldre tonåring. Det var bara så jobbigt så jag halvsatt och grät i en box. Hon kom och frågade hur det var och lyssnade på mig och hjälpte mig sedan att göra iordning hästen. Jag vet fortfarande inte vem hon var men det sätt hon LYSSNADE på mig och visade vänlighet med en liten trasig tjej har stannat med mig hela livet. Det hjälpte mig att orka en liten bit till.

Sonen har, stundom, fått mycket bra hjälp av sjukvården. Några puckon har vi stött på men många har varit fantastiska.
Just det du nämner, att NÅGON lyssnar på rätt sätt, tror jag är oerhört viktigt. Behöver inte vara inom sjukvården, kan vara vad som helst egentligen. Fint att höra!

 

[monster1]

Något jag kan irritera mig på är att det ska läggas så mycket kraft och resurser på suicidprevention men inte alls på samma sätt hanterar folks dåliga mående. Det är som att man börjar laga i fel ände. Det är väll bättre att se till att folk inte ens hamnar i det läge att de börjar fundera på döden än att börja försöka laga dem när de redan har en plan. man får må hur dåligt som helst så länge man inte har suicidtankar eller då planer för då jäklar ska man räddas till varje pris. Då undrar man ju verkligen för vems skull man hålls vid liv.

 

[Shaggy]

Jag har varit deprimerad mer eller mindre konstant sedan tonåren. Under vissa perioder betraktar jag mig som bra från depressionen men den dyker fram så fort det blir lite för jobbigt. Självmord har varit en utväg vid några tillfällen men hitills har det inte blivit mer än planer. Nu känner jag att det är på väg neråt igen och jag vet inte om jag orkar/vill slå mig ur det en gång till. Vårt samhälle är så meningslöst och jag passar inte in i det alls.
Den här gågnen vet jag vad som hänt. Förra veckan var jag i fjällen och livet var underbart. När jag återkom till ”civilisationen” så kände jag mig som ett ufo. Vårt samhälle är så sjukt och jag tappade all framtidstro. Det är som jag sa till min mamma igår att jag är glad att jag inte har några barn för jag vill inte utsätta någon individ för det här sjuka samhället. Vårt samhälle idag är enbart yta utan innehåll med en massa ensamma människor som är upprykta ur sina sammanhang utan tillgång till de mest basala mänskliga relationerna. En människa idag är inte en värdefull individ utan en produktionsenhet och de som inte duger som detta är avskrap som man har all rätt att förnedra på alla upptänkliga sätt.
En Facebookvän till mig länkade till den här artikeln och den passar in i mina tankar äckligt bra.
http://www.etc.se/kronika/ar-du-trott-pa-att-marknaden-styr-varlden

 

[Sissa]

Jag tycker det här är ett viktigt och intressant ämne att diskutera. Ändå väljer jag att lämna tråden. Jag blir för engagerad, och det leder till att jag blir uppvarvad vilket inte är bra för mig. Ifall någon undrar varför jag drog mitt i en diskussion där jag deltar.

 

[Mammadutt]

En fras som "det blir bättre" vet jag kanske (det har jag ju lärt mig, och även upplevt) men som sjuk här och nu kanske jag inte förstår det. Den känns inte som sanning. Det är bara ord...

Någon som kan känna igen sig?

 

[WBanna]

Jag har varit deprimerad mer eller mindre konstant sedan tonåren. Under vissa perioder betraktar jag mig som bra från depressionen men den dyker fram så fort det blir lite för jobbigt. Självmord har varit en utväg vid några tillfällen men hitills har det inte blivit mer än planer. Nu känner jag att det är på väg neråt igen och jag vet inte om jag orkar/vill slå mig ur det en gång till. Vårt samhälle är så meningslöst och jag passar inte in i det alls.
Den här gågnen vet jag vad som hänt. Förra veckan var jag i fjällen och livet var underbart. När jag återkom till ”civilisationen” så kände jag mig som ett ufo. Vårt samhälle är så sjukt och jag tappade all framtidstro. Det är som jag sa till min mamma igår att jag är glad att jag inte har några barn för jag vill inte utsätta någon individ för det här sjuka samhället. Vårt samhälle idag är enbart yta utan innehåll med en massa ensamma människor som är upprykta ur sina sammanhang utan tillgång till de mest basala mänskliga relationerna. En människa idag är inte en värdefull individ utan en produktionsenhet och de som inte duger som detta är avskrap som man har all rätt att förnedra på alla upptänkliga sätt.
En Facebookvän till mig länkade till den här artikeln och den passar in i mina tankar äckligt bra.
http://www.etc.se/kronika/ar-du-trott-pa-att-marknaden-styr-varlden

Tror du att du kan må bättre om du skulle få leva i "o-civilisationen"? Kanske kan vara svårt med jobb osv, men värt att fundera på?

 

[monster1]

En fras som "det blir bättre" vet jag kanske (det har jag ju lärt mig, och även upplevt) men som sjuk här och nu kanske jag inte förstår det. Den känns inte som sanning. Det är bara ord...

Någon som kan känna igen sig?

Om den som uttalar detta inte har en aning om mitt problem, mitt mående eller eventuella framtidsutsikter för personer med min typ av problematik, så är det i bästa fall en gissning. Det är bättre man håller sig till sånt man vet, typ som att "jag vill inte att du tar livet av dig", "du är viktig för mig" osv.

Jag och en kompis diskuterade det här och även om man efter en livstid av dåligt mående vet att det kommer perioder när man mår bättre så vet man också att det kommer perioder där man mår ännu sämre. Då är det inte längre en tröst att man kommer att må bättre för man kommer också att må sämre.

 

[mandalaki]

@Sissa Då kan du ta med dig att åtminstone jag inte läste dig som andra gjorde. Jag tycker också att det handlar mycket om vilken värme man lyckas förmedla när man är nära någon som har det så svårt. Det kan se hårt ut i text på buke men sägas på ett helt annat sätt IRl.