Personer som väljer att ta livet av sig

[Gnist]

Att säga som du skrev "det vänder nog, ska du se" får du att låta hånfullt. Som att klappa någon på huvudet. Man kan uttrycka sig på annat sätt om det, utan att säga "ska du se".

Problemet är att alla standardklyschor känns jävligt nedlåtande att få till svar, även om "ska du se" inte finns med i meningarna och det är det du och säkerligen många fler inte förstår. Man vare sig reagerar eller tänker logiskt och "normalt" när man mår så pissigt psykiskt.

 

[cusan]

Detta är ett sån oerhört svårt ämne , som tyvärr nästan alla har upplevt på ett eller annat vis numera .

Jag önskar att självmord inte var tabu på det sättet som det fortfarande faktiskt är . Nu kommer mer forskning om att självmord inte "smittar " för att man talar om det . Vad tror ni , smittar självmord ?

 

[Enya]

Det finns mängder av olika sätt att inte må bra på. Du verkar haka på att man måste ha en diagnos eller något. Det finns massor av sätt att må dåligt på och allt visar sig inte som typiska depressioner. Men nej, friskt är det ändå inte och det är enorma varningstecken på att någonting inte står rätt till om man planerar att dö "utan anledning".

Jag har också så ofta, självmordstankar osv, det är ett sätt för mig att hantera mitt liv, mitt mående, det är en trygghet för mig. Och jag är verkligen inte "frisk". Och nej, jag har inte kliniska symptom på depressioner eller liknande särskilt ofta heller, det är ett av alla självskadebeteenden jag har. Man ska absolut inte ta lätt på när någon "tränar" och vänjer tanken vid att man ska dö eller kan dö eller liknande. Hade folk tagit lätt på det i mitt fall hade jag nog inte levt idag alls, även om jag inte direkt har typiska symptom.

Däremot om jag tar bort den "trygga" tanken på att det är så lätt att ta livet av sig när livet blir jobbigt, då sätter ångesten in igen, det är bara ett annat sätt att hantera saker på. Tex vågar jag mera, tänker ofta att jaja, går inte detta bra, gör jag bort mig etc kan jag ändå ta livet av mig och har inget att förlora.

Men det är just det jag får känslan av att folk tror, att man måste ha en diagnos eller en tydlig depression, annars kan man inte vilja ta sitt liv. Jag tror inte det är så, allt måste inte synas, och det gör väl inte alltid det heller, men samtidigt tror jag att man inte behöver ha sjunkigt så djupt i sitt mående för att känna att det är lösningen. Frisk, nej, det är man nog inte, där har du en poäng.

Första gången var av sorg och ja jag tänkte (och skrev på buke då) att mina barn skulle ha det bättre utan mig, för det var deras pappa som var den bättre föräldern och han dog och då skulle de inte må bra av att vara med mig, som dessutom indirekt orsakade hans död. Det var alltså så jag tänkte då, för 9 år sedan när han dog. Senaste gången var jag ledsen, nedstämd, olycklig och fruktansvärt hemskt skittrött på mitt liv, jag ville inte leva, att tänka att jag skulle gå genom livet och må så eller att det aldrig skulle bli bättre gjorde att jag inte ville leva.

Jag personligen har inte tänkt som du att jag kan ta livet av mig, som du menar som en trygg tanke, har aldrig tänkt på att man kan tänka så också.

 

[TinyWiny]

Hur insatt är du i hur självmordsbenägna människor tänker?

Min tro är att det är rätt vanligt att man tänker att man är en börda och att allt vore bättre om man försvann. Jag vet t.ex. ett par unga som tagit livet av sig och trott att deras trassliga familj skulle må bättre utan dem. (när det istället sannolikt är deras trassliga familjer som lett till deras dåliga mående)

Jag är tillräckligt insatt. Mer insatt än vad jag vill vara.

 

[Sissa]

Det är svårt att få vård inom psykiatrin, dels är det svårt att ta sig förbi husläkaren/vårdcentralen och få en adekvat behandling. Sen finns det dåligt med resurser. Där jag bor får man vänta tre månader på att få ett första utvärderingsamtal hos psykologen på vc. Om du läser endast en handfull av de trådar här på forumet som handlar om psykiska problem så inser du hur jäkla svårt det är och hur långa väntetider det är. Ofta får du en medicin som intitalt kommer förvärra ditt tillstånd med dig handen att ta utan övervakning. Man hoppas/förlitar sig på att patienten själv tar sig till en psykakut om tillståndet förvärras. Att vilja ta livet av sig är en VANLIG biverkning av medicineringen som man tar mot depression och ångesttillstånd.
Här är ett helt program om depression, psykisksjukdom och självmord.
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/415857?programid=3117 Det heter passande nog Depression - en dödlig sjukdom.

Om du vill stötta någon som mår dålig så föreslår jag att du fokuserar på något annat än skulden som personen eventuellt lämnar efter sig. Att få någon som redan mår dåligt att må ännu sämre lär knappast locka någon tillbaka till livet. Tala om för personen hur viktig den är för dig, att den INTE är en belastning, att du älskar den/ tycker om den precis som den är, att du kommer att finnas där för den när den behöver det osv. Lyssna när den vill prata om sina problem och om den nu säger att den vill dö, hjälp den att få hjälp i från psykiatrin eller ännu hellre hjälp den innan, men SKULDBELÄGG INTE det kommer att få helt motsatt effekt.

Det har jag redan skrivit om. Jag tror inte det är rätt att skuldbelägga en självmordsbenägen person. Jag håller med om det du skriver om bemötade av självmordsbenägen person.

Om jag kom i kontakt med en självmordsbenägen person skulle jag absolut inte säga åt denne att den var hänsynslös. Då skulle jag säga andra saker jag tror är bra att höra. Att det blir bra. Att det vänder. Håll i. Jag/vi finns här.

Jag vet att det är svårt att få adekvat hjälp inom rimlig tid i en del landsting. Det jag opponerade mig emot var att psykiatrin är dålig i hela Sverige. Det är den inte. Hur många gånger ska jag behöva skriva det? Jag har egen erfarenhet, så jag hittar inte på. Psykiatrin har räddat mitt liv mer än en gång. Jag har stött på ett och annat praktarsel till läkare och vårdare. Praktarsel och idioter finns överallt, inom alla branscher. Jäkligt ledsamt att de ska finnas inom psykiatrin. Jag vet också att många läkare, psykologer osv kämpar på och gör ett bra jobb, trots dåliga resurser.

 

[Mammadutt]

Det är fullt möjligt att vara helt övertygad om att man gör de anhöriga, samhället, världen en tjänst om man dör. Det blir ens sanning. En fullständig övertygelse.

Självmord kan ses som en kärlekshandling av den med självmordstankar.

Så har det varit för mig.

 

[Enya]

Det är svårt att få vård inom psykiatrin, dels är det svårt att ta sig förbi husläkaren/vårdcentralen och få en adekvat behandling. Sen finns det dåligt med resurser. Där jag bor får man vänta tre månader på att få ett första utvärderingsamtal hos psykologen på vc. Om du läser endast en handfull av de trådar här på forumet som handlar om psykiska problem så inser du hur jäkla svårt det är och hur långa väntetider det är. Ofta får du en medicin som intitalt kommer förvärra ditt tillstånd med dig handen att ta utan övervakning. Man hoppas/förlitar sig på att patienten själv tar sig till en psykakut om tillståndet förvärras. Att vilja ta livet av sig är en VANLIG biverkning av medicineringen som man tar mot depression och ångesttillstånd.
Här är ett helt program om depression, psykisksjukdom och självmord.
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/415857?programid=3117 Det heter passande nog Depression - en dödlig sjukdom.

Om du vill stötta någon som mår dålig så föreslår jag att du fokuserar på något annat än skulden som personen eventuellt lämnar efter sig. Att få någon som redan mår dåligt att må ännu sämre lär knappast locka någon tillbaka till livet. Tala om för personen hur viktig den är för dig, att den INTE är en belastning, att du älskar den/ tycker om den precis som den är, att du kommer att finnas där för den när den behöver det osv. Lyssna när den vill prata om sina problem och om den nu säger att den vill dö, hjälp den att få hjälp i från psykiatrin eller ännu hellre hjälp den innan, men SKULDBELÄGG INTE det kommer att få helt motsatt effekt.

Jag tror att det är just det där skuldbeläggande som gör att det kan vara så svårt att prata om sin önskan om att ta livet av sig. Kanske hade fler självmord kunnas hindras om man hade kunnat prata om det utan att får höra att man är egoistisk eller hänsynslös mot anhöriga, t.ex. barnen. Som det är nu så är det ju nästan inte "tillåtet" att tänka tanken, utan man döljer sina tankar och får skuldkänslor, som i sin tur bara spär på känslan av att inte vilja leva.

 

[monster1]

Det har jag redan skrivit om. Jag tror inte det är rätt att skuldbelägga en självmordsbenägen person. Jag håller med om det du skriver om bemötade av självmordsbenägen person.



Jag vet att det är svårt att få adekvat hjälp inom rimlig tid i en del landsting. Det jag opponerade mig emot var att psykiatrin är dålig i hela Sverige. Det är den inte. Hur många gånger ska jag behöva skriva det? Jag har egen erfarenhet, så jag hittar inte på. Psykiatrin har räddat mitt liv mer än en gång. Jag har stött på ett och annat praktarsel till läkare och vårdare. Praktarsel och idioter finns överallt, inom alla branscher. Jäkligt ledsamt att de ska finnas inom psykiatrin. Jag vet också att många läkare, psykologer osv kämpar på och gör ett bra jobb, trots dåliga resurser.

trots dåliga resurser<---- Precis!

 

[Sissa]

Du skrev det ju precis till Matmissbrukaren.

Då är det väldigt allvarligt. Jag uppfattade det som att matmissbrukaren har tankar på självmord men inga planer. Är det så hoppas jag verkligen att du söker hjälp omedelbart, @Matmissbrukaren. Då behöver du få akut hjälp omedelbart. Ring 112 eller åk till psykakuten!

 

[monster1]

Då är det väldigt allvarligt. Jag uppfattade det som att matmissbrukaren har tankar på självmord men inga planer. Är det så hoppas jag verkligen att du söker hjälp omedelbart, @Matmissbrukaren. Då behöver du få akut hjälp omedelbart. Ring 112 eller åk till psykakuten!

Hur tänker du nu?

 

[Enya]

Jag får inte riktigt ihop resonemangen. Du får vara egoistisk, som du säger, om någon i din omgivning vill dö och då göra allt för att förhindra det. Men om du inte skulle vilja leva är det din ensak? Du ska inte leva för andras skull utan bestämmer själv?

Jag tycker inte att självmord är egoistiskt. Jag tycker att viljan att man ska leva för någon annans skull är egoistiskt. Men samtidigt som jag är den som tycker att anhöriga är egoistiska som vill att den självmordsbenägne ska leva för deras skull så är jag själv en anhörig, med just samma tankar om jag hamnar på den sidan och mina barn vill ta sitt liv.

Två sidor av ett mynt. Beroende på om man är den som vill ta sitt liv eller den anhörige som vill att personen ska leva.

Jag förstår absolut mitt barns tankar och skulle aldrig tycka att det är fel eller egoistiskt eller döma eller ge skuldkänslor eller tycka att personen är egoistisk mot sin familj, däremot skulle jag inte vilja att det dör, inte bara för mitt barns skull utan för min egen skull för jag vill inte förlora den jag älskar. Jag vill att personen lever, för annars skulle jag och många med mig sakna personen.

 

[Sissa]

Problemet är att alla standardklyschor känns jävligt nedlåtande att få till svar, även om "ska du se" inte finns med i meningarna och det är det du och säkerligen många fler inte förstår. Man vare sig reagerar eller tänker logiskt och "normalt" när man mår så pissigt psykiskt.

Jag kan se att du tycker det. Alla tycker inte det är nedlåtande att höra det i en sådan kritisk situation. Jag har alltid, alltid fått det inpräntat i mig, som ett mantra, när jag varit djupt deprimerad. Av sjukvården, av mina anhöriga. Vad ska man annars säga till en suicidal person, plus förstås att den är älskad, behövs, har ett stort värde som människa samt bekräfta känslorna. Man får känna så, men att självmord inte är någon bra lösning.

 

[Sissa]

Hur tänker du nu?

Att jag inte förstått att matmissbrukaren är suicidal.

Tillägg. Det känns hemskt att prata om en person i tredje person, och om ett sådant här ämne. Jag skulle gärna låta bli det. Och verkligen uppmana @Matmissbrukaren att söka omedelbar hjälp om jag missuppfattat läget.

Nu tänker inte jag nämna matmissbrukaren och hennes problem mer.

 

[Sissa]

Detta är ett sån oerhört svårt ämne , som tyvärr nästan alla har upplevt på ett eller annat vis numera .

Jag önskar att självmord inte var tabu på det sättet som det fortfarande faktiskt är . Nu kommer mer forskning om att självmord inte "smittar " för att man talar om det . Vad tror ni , smittar självmord ?

Jag vet inte om det smittar. Det är ju vad man trott hittills. Absolut ska man prata om det mer. När det hänt, och framförallt med personer som är deprimerade och är i riskzonen. För att försöka förhindra.

 

[cirkus]

Jag vill bara säga att jag blir otroligt berörd av flera av er som så otroligt hudlöst delar med er av era historier. Jag gråter inombords över alla er som mår så dåligt att självmord är ett tänkbart alternativ.

 

[Gnist]

Vad ska man annars säga till en suicidal person

Att man finns där när/om den vill prata, att man lyssnar även om man inte förstår, att man frågar om man kan göra något för att hjälpa på något vis till exempel.

Jag är inte den enda i världen som tycker att standardklyshor känns jävligt nedlåtande och på något vis lite oengagerade att få till svar, när man öppnar sig om hur man mår, när det känns som att nutiden är ett svart hål, just för att det är standardsvar, det känns inte finnas någon personlig (om)tanke bakom såna floskler när man känner sig utsatt och mår dåligt.

Jag förstår dock behovet hos vissa att hiva ur sig sådant när de pratar med någon som har det jobbigt psykiskt, men det innebär inte att det är det bästa responsen.

 

[Thaliaste]

Och jag har aldrig hört talas om någon som tar livet av sig för att dess anhöriga ska få det bättre utan för att hen helt enkelt inte vill leva längre. Jag har aldrig hört talas om någon som ens har funderat på dess anhöriga eller vänner i den situationen utan man mår bara så dåligt att man inte orkar leva längre.

Och här har du en till. Inte just min familj, och mina vänner hade ju även andra vänner, men jag kände att jag gjorde världen en tjänst genom att inte finnas till mer. Inte ta upp plats, ta energi, vara i vägen, orsaka besvikelse, använda syre, och framför allt utnyttja resurser som andra skulle kunna göra så mycket mer med.

 

[MM]

Att jag inte förstått att matmissbrukaren är suicidal.

Tillägg. Det känns hemskt att prata om en person i tredje person, och om ett sådant här ämne. Jag skulle gärna låta bli det. Och verkligen uppmana @Matmissbrukaren att söka omedelbar hjälp om jag missuppfattat läget.

Nu tänker inte jag nämna matmissbrukaren och hennes problem mer.

Det är lugnt.

Angående planer på självmord så finns dom där. Jag gick med i vita arkivet för några veckor sen enbart för att underlätta för min familj hur jag vill ha min begravning.
Vad skulle det hjälpa att bli inlagd på psyket? Bine there done that...

 

[MiniLi]

@Sissa , kanske lite ödmjukhet kring att det kan vara på olika sätt?

Det är ju jätteolika vad man mår bra av att höra när det är som sämst.

Och att säga att matmissbrukaren ska ringa 112? Vad hände med att förmedla hopp?

 

[Monstermom]

Att man finns där när/om den vill prata, att man lyssnar även om man inte förstår, att man frågar om man kan göra något för att hjälpa på något vis till exempel.

Jag är inte den enda i världen som tycker att standardklyshor känns jävligt nedlåtande och på något vis lite oengagerade att få till svar, när man öppnar sig om hur man mår, när det känns som att nutiden är ett svart hål, just för att det är standardsvar, det känns inte finnas någon personlig (om)tanke bakom såna floskler när man känner sig utsatt och mår dåligt.

Jag förstår dock behovet hos vissa att hiva ur sig sådant när de pratar med någon som har det jobbigt psykiskt, men det innebär inte att det är det bästa responsen.

Framförallt tycker jag det är väldigt tomma löften, och det vet både den som säger det och den som får höra det. Det blir falskt helt enkelt, ingen vet att det blir bättre och kan lova det - för att inte nämna hur svårt det ens är att föreställa sig "bättre" om man är riktigt djupt.