Personer som väljer att ta livet av sig

[Riley]

Tycker ni att det är en feg handling som orsakar mycket lidande för de efterlevande, eller tycker ni att det är varje enskild individs val att själv bestämma om han eller hon vill finnas till?

Jag tycker att det är väldigt fel att prata om feg, mod eller egoism när man talar om självmord och får alltid en liten obehagskänsla av det. För mig handlar det inte om något av det. Jag vill/kan inte säga vad det istället handlar om - jag tror inte att alla människor som begår självmord nödvändigtvis är deprimerade eller inte kan tänka rationellt, som folk gärna vill mena - men att det skulle vara en feg, modig eller egoistisk handling oerhört främmande för mig.

I övrigt har jag varit med om att en tidigare nära vän valt att ta livet av sig. Inga diagnoser eller missbruk inblandade, ingen historia av psykisk ohälsa. Blixt från klar himmel för alla inblandade.
Med facit i hand är det inte något jag påverkats av i det långa loppet även om jag sörjde mycket och blev chockad när det skedde, däremot vet jag att människor i personens familj ett år senare ännu är sjukskrivna för psykiska bekymmer efter händelsen. Väldigt tragiskt.

 

[Lakritsnapp]

Min ena kusin gjorde det för något år sedan. Hon hade psykiska problem och hade tyvärr tappats bort i psykiatrin. Det jobbigaste direkt efter var skuldkänslorna för att man inte gjort mer. Har en annan ingift släkting med liknande bakgrund och hon sa att det var tack vare hennes enormt envisa mamma som hon kom ur situationen och kunde börja leva igen. Detta är nog väldigt individuellt. Efter ett tag började vi släktingar till min kusin inse att det var förmodligen vad hon ville och hon led inte av det då eftersom det var hennes enda lösning då. Jag tror tyvärr att hade någon hunnit stoppa henne den gången hade hon nog genomfört det förr eller senare ändå hon mådde så illa.

 

[Lakritsnapp]

Min ena kusin gjorde det för något år sedan. Hon hade psykiska problem och hade tyvärr tappats bort i psykiatrin. Det jobbigaste direkt efter var skuldkänslorna för att man inte gjort mer. Har en annan ingift släkting med liknande bakgrund och hon sa att det var tack vare hennes enormt envisa mamma som hon kom ur situationen och kunde börja leva igen. Detta är nog väldigt individuellt. Efter ett tag började vi släktingar till min kusin inse att det var förmodligen vad hon ville och hon led inte av det då eftersom det var hennes enda lösning då. Jag tror tyvärr att hade någon hunnit stoppa henne den gången hade hon nog genomfört det förr eller senare ändå hon mådde så illa.

 

[Hoppelhase]

Jag som en förälder vill att mitt barn ska leva men jag respekterar ändå att barnet, just nu, inte vill det. (...) Jag vill inte belasta honom med att JAG vill att han ska fortsätta leva.

Jag förstår att du enbart har goda avsikter, och jag förstår hur oerhört svårt och smärtsamt och förvirrande det är att vara nära en person som känner så! Du har all min medkänsla och sympatier.

Men jag vill ändå säga att jag tror att det där är en farlig väg att vandra... Det är inte alls menat som kritik till dig (jag vet ju inte hur eller vad du säger till din son) utan som en generellt viktig punkt. Många självmordsnära personer vittnar om att den sortens inställning/uttalande bara bekräftat deras känsla av att det inte spelar någon roll, eller t.o.m vore en lättnad, för andra om de försvann. För dem blir "jag respekterar ditt beslut" = "ditt beslut är rätt och bra".

Därför: När en person inte själv orkar känna att det är värt att leva måste omgivningen med all tydlighet visa att de tycker att det är det!

Nästan alla människor har självmordstankar någon gång i livet, det är inget konstigt eller onormalt. Men att aktivt planera eller förbereda för att avsluta sitt eget liv är inte ett rationellt beslut som fattas av en frisk person. Att respektera den personens vilja och beslut i det läget är som att respektera beslutet av en person i en aktiv psykos att låsa in sig naken i en jordkällare för att undkomma de aliens som hen upplever förföljer henom. Man kan (bör!) känna empati för personens upplevelse och önskan, men man kan inte tillåta personen att låta sitt för tillfället förvrängda sinne fatta några avgörande beslut.

 

[FreSus]

Jag förstår att du enbart har goda avsikter, och jag förstår hur oerhört svårt och smärtsamt och förvirrande det är att vara nära en person som känner så! Du har all min medkänsla och sympatier.

Men jag vill ändå säga att jag tror att det där är en farlig väg att vandra... Det är inte alls menat som kritik till dig (jag vet ju inte hur eller vad du säger till din son) utan som en generellt viktig punkt. Många självmordsnära personer vittnar om att den sortens inställning/uttalande bara bekräftat deras känsla av att det inte spelar någon roll, eller t.o.m vore en lättnad, för andra om de försvann. För dem blir "jag respekterar ditt beslut" = "ditt beslut är rätt och bra".

Därför: När en person inte själv orkar känna att det är värt att leva måste omgivningen med all tydlighet visa att de tycker att det är det!

Nästan alla människor har självmordstankar någon gång i livet, det är inget konstigt eller onormalt. Men att aktivt planera eller förbereda för att avsluta sitt eget liv är inte ett rationellt beslut som fattas av en frisk person. Att respektera den personens vilja och beslut i det läget är som att respektera beslutet av en person i en aktiv psykos att låsa in sig naken i en jordkällare för att undkomma de aliens som hen upplever förföljer henom. Man kan (bör!) känna empati för personens upplevelse och önskan, men man kan inte tillåta personen att låta sitt för tillfället förvrängda sinne fatta några avgörande beslut.

Du har alldeles rätt och jag borde har förklarat mig tydligare.
Jag KÄNNER som jag skrev ovan men säger det ALDRIG till sonen. Jag bekräftar aldrig hans planer eller visar på något sätt förståelse för planerna heller (vad jag tänker inom mig är en helt annan sak).
Inför honom talar jag om ilska över allt HAN missar, allt välmående HAN kan missa, alla alternativ som finns osv osv.

Tycker du skriver så rätt om att omgivningen måste visa att det FINNS anledning att vilja leva vidare, självklart är det sånt som peppar den som mår dåligt att kämpa lite till.

 

[MM]

Jag har försökt ta livet av mig ett ex antal ggr. För att jag inte velat leva längre. För att det inte känts värt det. Att ha så mycket i bagaget som jag har, massa olika diagnoser och aldrig få må bra.
Inte konstigt tankarna dyker upp varannan dag. Försökte för bara några veckor sen att skära upp handleden på mig. Hade lust att se allt blod rinna ur mig. Ibland får man konstiga tankar.

Nu är väl läget lite bättre men vintern närmar sig och jag är alltid nattsvartdeprimerad på vintern så det väntar väl ytterligare något självmordsförsök inom ett par månader (händer varenda vinter) och så hamnar jag väl på psyket som vanligt.

Får ibland upp lite planer i huvudet om hur jag ska gå tillväga men har alltid öppnat upp mig om dessa planer för min psykolog så hon håller mig i schack så att säga.

 

[WBanna]

Jag har försökt ta livet av mig ett ex antal ggr. För att jag inte velat leva längre. För att det inte känts värt det. Att ha så mycket i bagaget som jag har, massa olika diagnoser och aldrig få må bra.
Inte konstigt tankarna dyker upp varannan dag. Försökte för bara några veckor sen att skära upp handleden på mig. Hade lust att se allt blod rinna ur mig. Ibland får man konstiga tankar.

Nu är väl läget lite bättre men vintern närmar sig och jag är alltid nattsvartdeprimerad på vintern så det väntar väl ytterligare något självmordsförsök inom ett par månader (händer varenda vinter) och så hamnar jag väl på psyket som vanligt.

Får ibland upp lite planer i huvudet om hur jag ska gå tillväga men har alltid öppnat upp mig om dessa planer för min psykolog så hon håller mig i schack så att säga.

Ursäkta att jag frågar detta, det är verkligen ingen kritik och du behöver inte svara om du inte vill, men det är något som jag har funderat över ibland när jag har läst eller hört talas om självmord. Hur tänker man angående de barn man lämnar efter sig (jag syftar på små barn som inte klarar sig själva)? Tycker man att dom får det bättre om man dör? Eller tänker man överhuvudtaget inte på barnen när man är på väg att ta livet av sig för att man själv mår så dåligt? Kan tänka mig att barnen blir något att leva för för vissa, medan andra mår ännu sämre av t ex sömnbrist, trotsålder osv.

 

[Aliche]

@Matmissbrukaren en fråga och du behöver absolut inte svara och det är absolut inget förminskade av ditt mående. När du säger att "det blir väl ytterliggare något självmordsförsök inom ett par månader och sen hamnar jag väl psyket som vanligt" (delcitat), menar du då att du inte tror att du kommer lyckas även om du vill det eller känner du att egentligen inte vill lyckas och faktiskt dö? Och vill du inte lyckas men vet att du får bättre hjälp när du är inlagd och därför gör det?

Jag hade själv tankar om självmord när jag mådde extremt dåligt i tonåren men det var bara tankar, jag ville ju egentligen inte dö men jag ville att nåt skulle hända, att folk skulle fatta hur dåligt jag mådde, att jag skulle få hjälp och jag visste inget annat sätt.. För mig tänkte jag att självmordsförsöket skulle vara ett sätt att komma ur det jävliga måendet och inte ett sätt att faktiskt dö.

 

[MM]

Ursäkta att jag frågar detta, det är verkligen ingen kritik och du behöver inte svara om du inte vill, men det är något som jag har funderat över ibland när jag har läst eller hört talas om självmord. Hur tänker man angående de barn man lämnar efter sig (jag syftar på små barn som inte klarar sig själva)? Tycker man att dom får det bättre om man dör? Eller tänker man överhuvudtaget inte på barnen när man är på väg att ta livet av sig för att man själv mår så dåligt? Kan tänka mig att barnen blir något att leva för för vissa, medan andra mår ännu sämre av t ex sömnbrist, trotsålder osv.

I mitt fall tänker jag att mina barn troligen får det bättre utan mig. Hur kul är det att växa upp med en deprimerad mamma som åker in på psyket då och då? Och veta att ens mamma mår så dåligt och inte vill leva tidvis.
Då känns det bättre att tänka att dom får växa upp med sin stabila pappa.

 

[WBanna]

I mitt fall tänker jag att mina barn troligen får det bättre utan mig. Hur kul är det att växa upp med en deprimerad mamma som åker in på psyket då och då? Och veta att ens mamma mår så dåligt och inte vill leva tidvis.
Då känns det bättre att tänka att dom får växa upp med sin stabila pappa.

Tack för att du svarade.

Detta har du säkert hört massor med gånger förut, men jag är säker på att dina barn älskar sin mamma även om hon är trasig och är glad att ha henne hos sig varenda dag.

Ta hand om dig nu och ge inte upp!

 

[MM]

@Matmissbrukaren en fråga och du behöver absolut inte svara och det är absolut inget förminskade av ditt mående. När du säger att "det blir väl ytterliggare något självmordsförsök inom ett par månader och sen hamnar jag väl psyket som vanligt" (delcitat), menar du då att du inte tror att du kommer lyckas även om du vill det eller känner du att egentligen inte vill lyckas och faktiskt dö? Och vill du inte lyckas men vet att du får bättre hjälp när du är inlagd och därför gör det?

Jag hade själv tankar om självmord när jag mådde extremt dåligt i tonåren men det var bara tankar, jag ville ju egentligen inte dö men jag ville att nåt skulle hända, att folk skulle fatta hur dåligt jag mådde, att jag skulle få hjälp och jag visste inget annat sätt.. För mig tänkte jag att självmordsförsöket skulle vara ett sätt att komma ur det jävliga måendet och inte ett sätt att faktiskt dö.

Jag har ju aldrig lyckats ta livet av mig så därför förutsätter jag att jag misslyckas nästa gång också. Sedan berättar jag alltid om mina självmordstankar för min psykolog och min man vet ju hur jag mår. Så det hela slutar alltid med att jag blir ständigt övervakad. Och det blir mer ett självskadebeteende.

 

[cusan]

Jag har misst tre närstående genom självmord . Alla har chockat mig djupt och det påverkar mig varje dag ännu genom att jag saknar dem i mitt liv .
Två av dem har jag en förståelse för, men jag är säker på att de hade varit glada idag om de överlevt , vilket är en sorg för mig . Roliga händelser blir alltså sorgliga ....
Den tredje gjorde det för att straffa sina närmaste , och jag ser idag tio år senare tyvärr inte lika snällt på den personen som när hen levde . Den sorgen har dock varit den svåraste att komma över. Det stal flera av mina och andras bästa år .

Jag har inte bearbetat någon av dessa händelser professionellt . Hur det har format mig är svårt att säga men jag är kallare , självständigare än många andra , inte tillitsfull , men mer empatisk än innan mot alla svaga . Jag är dessutom ständigt rädd att de jag gillar skall förolyckas .

ag tror att envisa, massiva insatser som aldrig ger upp , kan rädda självmordsbenägna . Och jag tror mer på familj och vänner som samarbetar och sluter upp , än sjukvården . Självmord är ett mycket viktigt ämne som borde diskuteras mer i samhället .

 

[Sissa]

I mitt fall tänker jag att mina barn troligen får det bättre utan mig. Hur kul är det att växa upp med en deprimerad mamma som åker in på psyket då och då? Och veta att ens mamma mår så dåligt och inte vill leva tidvis.
Då känns det bättre att tänka att dom får växa upp med sin stabila pappa.

Bättre en periodvis deprimerad mamma än ingen mamma alls. Det är ett mantra jag får upprepa för mig själv när jag ibland känner som du.

 

[MM]

Bättre en periodvis deprimerad mamma än ingen mamma alls. Det är ett mantra jag får upprepa för mig själv när jag ibland känner som du.

Det handlar inte om en periodvis dålig mamma, utan en mamma som mår dåligt dygnet runt och har gjort sen i tidiga tonåren. För att få en mer inblick i hur illa min depression är så kan jag berätta vilka diagnoser jag har, eftersom det kan ge en annan bild än att jag säger att jag "bara" är deprimerad och självmordsbenägen. Jag har bipolär sjukdom, borderline, ätstörning uns, social fobi och asperger.
Jag tar 6 mediciner varenda dag för att bli lite mer normal i huvudet. Och det fungerar ju uppenbarligen inte.

 

[Grazing]

Hur tänker man angående de barn man lämnar efter sig (jag syftar på små barn som inte klarar sig själva)? Tycker man att dom får det bättre om man dör?

Fast det är ju en ganska genomgående tanke hos många som är självmordsbenägna, att man gör det för att anhöriga ska få det bättre. Jag tror aldrig jag hört nästan någon som mår dåligt och säger att den vill ta livet av sig för sin egen dels skull.

 

[Sissa]

Det handlar inte om en periodvis dålig mamma, utan en mamma som mår dåligt dygnet runt och har gjort sen i tidiga tonåren. För att få en mer inblick i hur illa min depression är så kan jag berätta vilka diagnoser jag har, eftersom det kan ge en annan bild än att jag säger att jag "bara" är deprimerad och självmordsbenägen. Jag har bipolär sjukdom, borderline, ätstörning uns, social fobi och asperger.
Jag tar 6 mediciner varenda dag för att bli lite mer normal i huvudet. Och det fungerar ju uppenbarligen inte.

OK. Du mår dåligt dygnet runt, året om. Även om du skulle ligga under täcket dygnet runt, år ut och år in, är det bättre att du finns än inte finns. Lever man finns det alltid hopp om bättring. Är man död är det slutgiltigt, utan återvändo.

Vad jag förstått av det du skriver här så ligger du inte under täcket hela tiden. Du är aktiv med att lämna och hämta barn, du håller på med hästen och ställer ut hund, renoverar hus osv. Du bor ensam med barnen när mannen jobbar borta. Jag vet att man kan må dåligt och ändå göra saker, så jag vill inte förringa ditt dåliga mående. Men uppenbarligen fungerar du på vissa sätt ibland? Och i och med att du tagit beslut att skaffa barn har du ansvar gentemot dem. Alltid. Man lämnar inte sina barn i den misär det innebär med ett självmord.

 

[TinyWiny]

Fast det är ju en ganska genomgående tanke hos många som är självmordsbenägna, att man gör det för att anhöriga ska få det bättre. Jag tror aldrig jag hört nästan någon som mår dåligt och säger att den vill ta livet av sig för sin egen dels skull.

Och jag har aldrig hört talas om någon som tar livet av sig för att dess anhöriga ska få det bättre utan för att hen helt enkelt inte vill leva längre. Jag har aldrig hört talas om någon som ens har funderat på dess anhöriga eller vänner i den situationen utan man mår bara så dåligt att man inte orkar leva längre.

 

[Grazing]

[UOTE="Enya, post: 16627005, member: 6146"]
När man diskuterar självmord så får jag känslan av att alla tror att man måste ha psykiska problem, diagnoser och depressioner för att ens tänka tanken. Det tycker inte jag. Varför kan man inte vilja dö för att livet är skit ? Man kan ju älska att leva utan att vara deprimerad eller liknande för det, då borde man kunna vilja avsluta sitt liv utan att ha någon depression bakom sig.[/QUOTE]
Jag tror inte ett dugg på att man är frisk ifall man tänker på att ta livet av sig. Kroppen har trots allt en överlevnadsinstinkt som psyket måste förstöra en hel del för att man ska kunna ta steget att ta livet av sig. Sen visst, önska hit och dit att det hade varit lättare att vara död, det kan man ju göra. Men att sen göra det, det tror inte jag en psykiskt frisk person som är frisk både fysiskt och psykiskt kan göra. Det krävs en längre prosecc för att vänja sig själv vid tanken som död och det känns inte som att man går igenom det om man mår bra.

Sen har man kanske inte någon klinisk diagnos fastställd men bra mår man ju inte.

 

[MM]

OK. Du mår dåligt dygnet runt, året om. Även om du skulle ligga under täcket dygnet runt, år ut och år in, är det bättre att du finns än inte finns. Lever man finns det alltid hopp om bättring. Är man död är det slutgiltigt, utan återvändo.

Vad jag förstått av det du skriver här så ligger du inte under täcket hela tiden. Du är aktiv med att lämna och hämta barn, du håller på med hästen och ställer ut hund, renoverar hus osv. Du bor ensam med barnen när mannen jobbar borta. Jag vet att man kan må dåligt och ändå göra saker, så jag vill inte förringa ditt dåliga mående. Men uppenbarligen fungerar du på vissa sätt ibland? Och i och med att du tagit beslut att skaffa barn har du ansvar gentemot dem. Alltid. Man lämnar inte sina barn i den misär det innebär med ett självmord.

Angående hur mycket jag gör så är det ingen mer än jag som vet det. Allt om mitt liv hamnar inte på buke.
Dom sakerna du räknade upp är mer än vad jag orkar egentligen. Jag är en väldigt passiv människa. Självklart lämnar jag barnen på skolan. Det är mitt ansvar.

Och det där riktigt fula som alla tar till och försöker få en att få dåligt samvete av. Mina barn har inget med mitt mående att göra eller självmordstankar. Mitt ansvar gentemot dom är att se till att dom har det bra. Våga inte ge mitt dåligt samvete för att jag har självmordstankar fastän att jag har barn. Så jävla lågt så det finns inte

 

[Grazing]

Och jag har aldrig hört talas om någon som tar livet av sig för att dess anhöriga ska få det bättre utan för att hen helt enkelt inte vill leva längre. Jag har aldrig hört talas om någon som ens har funderat på dess anhöriga eller vänner i den situationen utan man mår bara så dåligt att man inte orkar leva längre.

Konstigt att du aldrig hört talas om en person som anser att livet blir bättre för dom anhöriga om den dör. Det är nästan enda anledningen för mig när jag är i dom perioderna. Men då är jag väl den första då enligt dig som faktiskt tror att dom anhöriga får det bättre med alla minskad oro osv. Den tanken är dock inte där när jag är i dom gladare perioderna.

Men det är faktiskt den mest drivande tanken hos mig när det är som värst och dom anhöriga konstant är oroliga osv. Därför också varje gång jag åker in till psyk säger att dom absolut inte får koppla in min familj för deras oro hjälper mig inte ett dugg utan snarare driver på det. För det är plågsamt att se dom kämpa och oroa sig för min skull, det konstanta dåliga samvetet det ger är hemskt att leva med.