Personer som väljer att ta livet av sig

[Sissa]

Men hur i allsindar skulle du kunna veta det? Att det blir bra?
Det blir inte bra för alla. Att säga så är meningslöst.

Dock skulle jag göra allt för att förhindra självmord.

Vad skulle du säga till en självmordsbenägen person?

 

[athena_arabians]

Jag har skrivit det här inlägget och raderat det flera gånger...

I en stor del av mitt liv har jag rusat mot döden. Jag har bra läkkött annars skulle ärren bokstavligen synas. De är en produkt av medfödd känslighet och ett helvete i 7 år av min grundskoleperiod (från årskurs 2). Det som höll mig vid liv under högstadiet (då jag för övrigt hade min första panikångestattack) var min häst och senare hästar. Jag blev anorektiker pga det jag var med om då. Det hänger kvar, som jag ser ut idag anser jag att jag är fet och äcklig eftersom jag inte kommer i strl 38 (är 167cm lång och väger förmodligen över 65kg till min stora sorg). Min misshandel av min kropp då är förmodligen den trigger som startade min kroniska sjukdom.

Allt lugnade ner sig men jag har alltid haft ett självskadebeteende i grunden sedan dess. Jag har varit med män som verkligen inte varit bra för mig eftersom jag antog att jag inte förtjänade bättre. Jag har blivit misshandlad psykiskt och fysiskt mer än en gång. Det har känts som om att varför lever jag egentligen, det finns ju inget för mig?

Det som (tyvärr) krävdes för att jag skulle vilja leva var att jag fick en svår kronisk sjukdom som med största sannolikhet kommer att förkorta mitt liv (samma sjukdom dödade en mycket nära vän till familjen när han var 47 år, jag är 41). Till en början var cancer inte uteslutet som diagnos och när jag fick veta det var mitt beslut att jag ska slåss så länge det finns minsta hopp och sedan avsluta när det inte finns hopp längre. Jag var alltså tvungen att bli allvarligt sjuk innan jag insåg att jag vill leva. Det är fanimig tragiskt. Jag har använt en stor del av mitt liv på att må skit, stöta bort de som varit bra för mig och inte vilja leva FÖRRÄN jag blir riktigt sjuk.

Jag har inga barn och kommer aldrig att få några (pga sjukdomen, mediciner och för att min kropp vill nog inte ha barn för enda gången jag varit gravid fick jag tidigt missfall). Jag har sett på nära håll vad ett självmord gör med närstående och det är verkligen fruktansvärt. Samtidigt lägger jag ingen skuld i det. Är livet så jävligt att man inte klarar det kan jag någonstans förstå att man vill avsluta det. Får jag samma sjukdom som min mor (Alzheimers) kommer jag inte att leva så länge att jag hamnar på ett hem. Jag avslutar det innan.

Det jag också bestämt mig för är att jag kommer att leva fullt ut tills det är slut. Jag VÄLJER att inte (för det mesta iaf) ha ångest över min sjukdom utan göra det jag vill tills jag inte kan det längre. Min släkt är valloner och någonstans har jag järn längst in. Jag mår skit, jag vill avsluta det hela men den där inre kärnan av järn låter mig inte göra det. Tyvärr är det det släktarvet (jo, det är definitivt ett släktdrag!) som har gjort så många av oss känsliga för psykiskt illamående.

Jag kommer förmodligen att ångra att jag skrivit det här. Kontentan av det hela är väl att jag någonstans kan förstå att man begår självmord av psykiska skäl (DEFINITIVT av fysiska!) men att man nog ska inte ge upp för tidigt.

 

[Gnist]

Vad skulle du säga till en självmordsbenägen person?

Floskler och standardresponsen "det vänder", "det blir bättre" osv hjälper då inte nån som verkligen mår piss!

 

[MiniLi]

Men @Enya, depressioner kan se olika ut. Man behöver varken ligga under täcket hela dagen eller skada sig själv.

 

[MM]

Floskler och standardresponsen "det vänder", "det blir bättre" osv hjälper då inte nån som verkligen mår piss!

Så ser jag också på saken. Min förra psykolog sa aldrig att det skulle bli bättre eller att det vänder när jag berättade om mina självmordstankar. Hon sa alltid att hon skulle tycka det var väldigt tråkigt om jag tog det beslutet och att hon önskar att jag inte gör det, och att jag skulle bli saknad, inte bara av mina nära utan även av henne, hon sa att hon skulle alltid undra vad mer hon hade kunnat göra för mig. Vad hon hade missat.

 

[Enya]

@Enya , skulle du resonera som du gör i ditt långa inlägg om något av dina barn när de blir lite äldre, över 18 säger vi, och hamnar i en situation där de vill dö?

Eftersom jag, precis om många andra, är en egoistisk människa så skulle jag göra allt i min makt för att förhindra ett självmord. Jag skulle knappast säga "varsågod, gör vad du vill", utan jag skulle försöka få personen att vilja leva istället och få den att ta emot all hjälp den kan få. Jag skulle vara just så egoistisk, och vilja ha personen kvar i livet. Men med det sagt så skulle jag aldrig någonsin säga till någon att den är hänsynslös som vill ta livet av sig. För det anser inte jag att man är.

 

[tanten]

Och jag har aldrig hört talas om någon som tar livet av sig för att dess anhöriga ska få det bättre utan för att hen helt enkelt inte vill leva längre. Jag har aldrig hört talas om någon som ens har funderat på dess anhöriga eller vänner i den situationen utan man mår bara så dåligt att man inte orkar leva längre.

Hur insatt är du i hur självmordsbenägna människor tänker?

Min tro är att det är rätt vanligt att man tänker att man är en börda och att allt vore bättre om man försvann. Jag vet t.ex. ett par unga som tagit livet av sig och trott att deras trassliga familj skulle må bättre utan dem. (när det istället sannolikt är deras trassliga familjer som lett till deras dåliga mående)

 

[Hoppelhase]

Du har alldeles rätt och jag borde har förklarat mig tydligare.
Jag KÄNNER som jag skrev ovan men säger det ALDRIG till sonen. Jag bekräftar aldrig hans planer eller visar på något sätt förståelse för planerna heller (vad jag tänker inom mig är en helt annan sak).
Inför honom talar jag om ilska över allt HAN missar, allt välmående HAN kan missa, alla alternativ som finns osv osv.

Tycker du skriver så rätt om att omgivningen måste visa att det FINNS anledning att vilja leva vidare, självklart är det sånt som peppar den som mår dåligt att kämpa lite till.

Jag misstänkte det. Och jag blir glad över att du tar mitt inlägg så som jag menade det. Återigen, jag förstår att du kämpar och som någon skrev tidigare så tycker jag att du är stark och resonerar väldigt klokt i din/er svåra situation. Styrkekramar!

 

[Grazing]

För mig var det betydligt mer än att önska, men nej, jag har inga psykiska problem likt depressioner eller liknande. Inte är jag fysiskt sjuk heller. Jag ville dö och jag planerade det så det var liksom ingen blixt från en klar himmel, men det var ju inte så att jag var så deprimerad att jag låg under täcket hela tiden eller pysslat med självskadebeteende. Speciellt inte när jag hade bestämt mig. Det var min utväg ur ett pissigt liv som jag inte ville leva. Önska hit och dit har jag gjort flera gånger, men planera på allvar och verkligen beslutat mig för att ta mitt liv har jag bara gjort två gånger.

Det finns mängder av olika sätt att inte må bra på. Du verkar haka på att man måste ha en diagnos eller något. Det finns massor av sätt att må dåligt på och allt visar sig inte som typiska depressioner. Men nej, friskt är det ändå inte och det är enorma varningstecken på att någonting inte står rätt till om man planerar att dö "utan anledning".

Jag har också så ofta, självmordstankar osv, det är ett sätt för mig att hantera mitt liv, mitt mående, det är en trygghet för mig. Och jag är verkligen inte "frisk". Och nej, jag har inte kliniska symptom på depressioner eller liknande särskilt ofta heller, det är ett av alla självskadebeteenden jag har. Man ska absolut inte ta lätt på när någon "tränar" och vänjer tanken vid att man ska dö eller kan dö eller liknande. Hade folk tagit lätt på det i mitt fall hade jag nog inte levt idag alls, även om jag inte direkt har typiska symptom.

Däremot om jag tar bort den "trygga" tanken på att det är så lätt att ta livet av sig när livet blir jobbigt, då sätter ångesten in igen, det är bara ett annat sätt att hantera saker på. Tex vågar jag mera, tänker ofta att jaja, går inte detta bra, gör jag bort mig etc kan jag ändå ta livet av mig och har inget att förlora.

 

[Tass]

Vad skulle du säga till en självmordsbenägen person?

Det beror ju på situationen. Men jag skulle försöka få personen att prata, och prata av sig. Framför allt skulle jag lyssna. Jag skulle försöka få personen att känna sig sedd och att hen får kontakt och att det finns någon som bryr sig. Att lyssna och bekräfta en annan människa är inte samma sak som att bekräfta det den i det här fallet vill göra - ta livet av sig.
Man håller inte med om att det är en lösning, men man frågar och resonerar med personen. Man kan försöka visa på olika alternativ och lösningar. Det finns inget mirakelsätt, men genom att finnas kvar och vara lugn och lyssnande och resonerande och bry sig så kan man efter hand förhoppningsvis påverka känsloläget och sättet att tänka.

 

[Sissa]

raderat

 

[Tass]

Eftersom jag, precis om många andra, är en egoistisk människa så skulle jag göra allt i min makt för att förhindra ett självmord. Jag skulle knappast säga "varsågod, gör vad du vill", utan jag skulle försöka få personen att vilja leva istället och få den att ta emot all hjälp den kan få. Jag skulle vara just så egoistisk, och vilja ha personen kvar i livet. Men med det sagt så skulle jag aldrig någonsin säga till någon att den är hänsynslös som vill ta livet av sig. För det anser inte jag att man är.

Varför tror du att du är egoistisk?
Som jag ser det är de flesta människor inte (så himla) egoistiska.
Eller är det jag som är korkad????

 

[Spyro192]

Den 18 Juli förra året så slog en bomb ner i mitt liv och slog sönder allt i sin väg. Min bästa kompis hade hittats i sin längenhet avliden. Killen som hade ALLT! Utseendet, jobbet, bilen, längeheten - RUBBET! Han hade planer för vad han skulle göra den kommande helgen, resan till Kroatien med bästa- pluggpolaren, ja you name't!! Ingen! INGEN! såg detta komma. Inget brev lämnade han efter sig. Bara en familj i ruinensbrant, kompisar som inte fattar något, kollegor. Han har lämnat ett stort hålrum efter sig som ingen kan fylla. Vi försöker var och en att fylla våra egna hål med glada minnen. Men han kommer alltid att vara saknad, tills den dagen vi ses igen

 

[Enya]

Varför tror du att du är egoistisk?
Som jag ser det är de flesta människor inte (så himla) egoistiska.
Eller är det jag som är korkad????

Mitt inlägg handlade om att jag inte tycker att självmord är en egoistisk handling utan att man inte ska leva bara för att göra anhöriga nöjda. Typ. Att det snarare är egoistiskt av anhöriga att vilja att man lever, för deras skull liksom. Om det gällde mina barn som satt där istället skulle jag vara den på andra sidan. Den som vill att personen ska leva, för min skull, för att jag skulle sakna den och må dåligt om personen inte fanns. Jag skulle göra precis som antagligen alla andra människor skulle göra- allt för att få personen att vilja leva. Visst vill man att personen ska leva för sin egen skull också, se och uppleva allt bra, men det vet man ju inte hur det blir. Jag vill ha kvar mina barn för att jag älskar dem och jag TROR att de skulle få det bra. Vet gör man ju inte, men man vet ju att man inte vill att den man älskar ska ta sitt liv.

Så nej, du är inte korkad. Jag förklarar däremot uselt.

 

[Sissa]

Men hur i allsindar skulle du kunna veta det? Att det blir bra?
Det blir inte bra för alla. Att säga så är meningslöst.

Dock skulle jag göra allt för att förhindra självmord.

Floskler och standardresponsen "det vänder", "det blir bättre" osv hjälper då inte nån som verkligen mår piss!

Jag tror inte det är floskler. Jag tror på att försäkra en självmordsbenägen person om att det finns hjälp att få, att depression går att behandla och att självmordstankar förändrar sig över tid. Livet kan bli bättre! Att försöka förmedla hopp och beskriva att det kan vara bra att ge olika behandlingsalternativ en chans. Självklart ska man inte förminska problemen och säga att personen inte har rätt att känna så. Om en person är självmordsbenägen spelar det inte så stor roll vad jag tycker, utan vad jag gör. Dvs ser till att personen får hjälp av psykiatrin.

 

[Gnist]

Problemet är att precis just då, i en stunden när man mår så, så känns det lite som ett slag i ansiktet att få höra "det vänder nog snart ska du se" och "det blir bättre" osv när man försöker förklara hur dåligt man faktiskt mår, som att man inte blir tagen på allvar..

Så kände jag när jag mådde riktigt dåligt och försökte förmedla det måendet om än jag inte direkt hade självmordsplaner, så det hjälper alltså inte ett pilleskit att få höra såna klyschor i det läget. Det som händer är att den som mår dåligt slutar prata om det och håller det inombords istället för vad är vitsen med att öppna sitt innersta för någon om man bara får klyschor till svar liksom

 

[Sissa]

Eftersom jag, precis om många andra, är en egoistisk människa så skulle jag göra allt i min makt för att förhindra ett självmord. Jag skulle knappast säga "varsågod, gör vad du vill", utan jag skulle försöka få personen att vilja leva istället och få den att ta emot all hjälp den kan få. Jag skulle vara just så egoistisk, och vilja ha personen kvar i livet. Men med det sagt så skulle jag aldrig någonsin säga till någon att den är hänsynslös som vill ta livet av sig. För det anser inte jag att man är.

Jag tycker inte att det är egoistiskt att vilja dö och att ta sitt liv. Varför skulle det vara det? Det är egoistiskt att anhöriga vill att man ska leva om man nu själv inte vill det. Varför ska man leva för någon annan människa? Varför ska andra människor ha rätt att besluta om att livet på något vis skulle vara det bästa alternativet för en person som faktiskt vill dö, som inte vill leva. Visst gör man anhöriga ledsna, men de blir ju ledsna för sin egen skull, inte för att personen själv inte upplever livet mer. De blir ledsna för att de inte kan träffa personen mer, inte får umgås med den osv.


Men jag tycker faktiskt inte att någon annan har rätt att bestämma över huvudet på mig att jag måste leva, för andras skull. Jag beslutar själv över mitt liv, hur det ska se ut och hur det ska vara.

Jag får inte riktigt ihop resonemangen. Du får vara egoistisk, som du säger, om någon i din omgivning vill dö och då göra allt för att förhindra det. Men om du inte skulle vilja leva är det din ensak? Du ska inte leva för andras skull utan bestämmer själv?

 

[monster1]

Jag ser inte på psykiska sjukdomar på samma sätt som om man är i slutskedet av en fysikk, dödlig sjukdom, nej. Det är väl självklart att en som har dödlig cancer inte kan ge fan i att dö?

Att vuxenpsykiatrin i Sverige är helt kasst är inte en sanning. Har du de upplevelserna beklagar jag det. Om jag inte minns fel så skrev @Matmissbrukaren i en tråd för inte länge sedan om vilken bra vård och bra hjälp hon får för sina problem. Rätta mig om jag har fel.

Om du och matmissbrukaren tyckte att jag vore hänsynslös om jag sa varsågod och ta livet av dig till en som mår dåligt, då skulle jag förstå om ni tyckte jag var hänsynslös. Inte när jag vill väl och vill att det ska bli bra? Så bra det går för den specifika individen med mediciner och annan hjälp.

Det är svårt att få vård inom psykiatrin, dels är det svårt att ta sig förbi husläkaren/vårdcentralen och få en adekvat behandling. Sen finns det dåligt med resurser. Där jag bor får man vänta tre månader på att få ett första utvärderingsamtal hos psykologen på vc. Om du läser endast en handfull av de trådar här på forumet som handlar om psykiska problem så inser du hur jäkla svårt det är och hur långa väntetider det är. Ofta får du en medicin som intitalt kommer förvärra ditt tillstånd med dig handen att ta utan övervakning. Man hoppas/förlitar sig på att patienten själv tar sig till en psykakut om tillståndet förvärras. Att vilja ta livet av sig är en VANLIG biverkning av medicineringen som man tar mot depression och ångesttillstånd.
Här är ett helt program om depression, psykisksjukdom och självmord.
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/415857?programid=3117 Det heter passande nog Depression - en dödlig sjukdom.

Om du vill stötta någon som mår dålig så föreslår jag att du fokuserar på något annat än skulden som personen eventuellt lämnar efter sig. Att få någon som redan mår dåligt att må ännu sämre lär knappast locka någon tillbaka till livet. Tala om för personen hur viktig den är för dig, att den INTE är en belastning, att du älskar den/ tycker om den precis som den är, att du kommer att finnas där för den när den behöver det osv. Lyssna när den vill prata om sina problem och om den nu säger att den vill dö, hjälp den att få hjälp i från psykiatrin eller ännu hellre hjälp den innan, men SKULDBELÄGG INTE det kommer att få helt motsatt effekt.

 

[Sissa]

Problemet är att precis just då, i en stunden när man mår så, så känns det lite som ett slag i ansiktet att få höra "det vänder nog snart ska du se" och "det blir bättre" osv när man försöker förklara hur dåligt man faktiskt mår, som att man inte blir tagen på allvar..

Så kände jag när jag mådde riktigt dåligt och försökte förmedla det måendet om än jag inte direkt hade självmordsplaner, så det hjälper alltså inte ett pilleskit att få höra såna klyschor i det läget. Det som händer är att den som mår dåligt slutar prata om det och håller det inombords istället för vad är vitsen med att öppna sitt innersta för någon om man bara får klyschor till svar liksom

Då har vi olika erfarenheter. Har även läst att personer som jobbar med suicidprevention tycker det är ett bra sätt att prata med suicidala personer. Det var i någon artikel i DN eller Svenskan, minns inte så jag har ingen källa. Man ska inte vara rädd att ställa raka frågor om personen har planer på att ta livet av sig, om den har tänkt ut metod osv. Är det så ska man givetvis se till att personen får hjälp. Och hålla hoppet uppe hos personen. Det viktiga är att man pratar om det och inte förminskar personens känslor.

Att säga som du skrev "det vänder nog, ska du se" får du att låta hånfullt. Som att klappa någon på huvudet. Man kan uttrycka sig på annat sätt om det, utan att säga "ska du se".

 

[monster1]

Om jag kom i kontakt med en självmordsbenägen person skulle jag absolut inte säga åt denne att den var hänsynslös. Då skulle jag säga andra saker jag tror är bra att höra. Att det blir bra. Att det vänder. Håll i. Jag/vi finns här.

Du skrev det ju precis till Matmissbrukaren.