Personer som väljer att ta livet av sig

[Mammadutt]

@Sissa Jag ser gärna att du stannar. Jag vet inte hur andra tolkar det du skriver men jag ser din empati och omsorg och tycker du bidrar till tråden.

 

[moiran]

Jag ser inte på psykiska sjukdomar på samma sätt som om man är i slutskedet av en fysikk, dödlig sjukdom, nej. Det är väl självklart att en som har dödlig cancer inte kan ge fan i att dö?

En cancersjuk person som avslutar sin behandling när det är konstaterat att hen aldrig kommer bli frisk är rimligen alltså ansvarslös. Med behandling kanske livet blir lite längre, men livskvaliteten är skit och behandlingen smärtsam.

Det finns flera psykiska sjukdomar som är potentiellt dödliga. Det är lätt att säga att det bara är att skita i att dö. Hjärnan är sjuk. Det logiska tänkandet är sjukt. Livskvaliteten är noll. Tanken "det kommer bli bra" eller ens "det kommer bli bättre" är/känns lika rimliga som "om du vänder dig om kommer du se en livs levande dinosaurie". Det handlar om sjukdomar och sjukdomar blir man inte frisk av genom att skärpa sig. Eller genom att ta sitt ansvar. Eller genom att tänka på nära och kära. De som härdar ut år efter år av plågsamt liv är jävulskt starka, inte bara "ansvarsfulla". Dehöver stöttning och peppning, inte råsopar om bristande ansvar.


I en annan del av verkligheten avlivar vi våra älskade djur när de gamla eller sjuka och troligen inte kommer bli bra och tycker det är en ansvarsfull sak att göra. Detta trots att det många gånger är väldigt traumatiskt för oss djurägare och vi sörjer och saknar länge, och trots att djuret kanske skulle kunnat leva fem år till, men med betydligt sämre livskvalitet.

 

[moiran]

Jag ser inte på psykiska sjukdomar på samma sätt som om man är i slutskedet av en fysikk, dödlig sjukdom, nej. Det är väl självklart att en som har dödlig cancer inte kan ge fan i att dö?

En cancersjuk person som avslutar sin behandling när det är konstaterat att hen aldrig kommer bli frisk är rimligen alltså ansvarslös. Med behandling kanske livet blir lite längre, men livskvaliteten är skit och behandlingen smärtsam.

Det finns flera psykiska sjukdomar som är potentiellt dödliga. Det är lätt att säga att det bara är att skita i att dö. Hjärnan är sjuk. Det logiska tänkandet är sjukt. Livskvaliteten är noll. Tanken "det kommer bli bra" eller ens "det kommer bli bättre" är/känns lika rimliga som "om du vänder dig om kommer du se en livs levande dinosaurie". Det handlar om sjukdomar och sjukdomar blir man inte frisk av genom att skärpa sig. Eller genom att ta sitt ansvar. Eller genom att tänka på nära och kära. De som härdar ut år efter år av plågsamt liv är jävulskt starka, inte bara "ansvarsfulla". Dehöver stöttning och peppning, inte råsopar om bristande ansvar.


I en annan del av verkligheten avlivar vi våra älskade djur när de gamla eller sjuka och troligen inte kommer bli bra och tycker det är en ansvarsfull sak att göra. Detta trots att det många gånger är väldigt traumatiskt för oss djurägare och vi sörjer och saknar länge, och trots att djuret kanske skulle kunnat leva fem år till, men med betydligt sämre livskvalitet.

 

[Shaggy]

Tror du att du kan må bättre om du skulle få leva i "o-civilisationen"? Kanske kan vara svårt med jobb osv, men värt att fundera på?

Det enda sätt jag kan se för att leva i "o-civilisationen" är om man är så rik så man kan skaffa sig ett ställe utan att ta lån och vara självförsörjande. Det går inte att komma undan från det människofientliga i dagens samhälle om man måste bo/arbeta i det.

 

[Angua]

Jag har varit deprimerad mer eller mindre konstant sedan tonåren. Under vissa perioder betraktar jag mig som bra från depressionen men den dyker fram så fort det blir lite för jobbigt. Självmord har varit en utväg vid några tillfällen men hitills har det inte blivit mer än planer. Nu känner jag att det är på väg neråt igen och jag vet inte om jag orkar/vill slå mig ur det en gång till. Vårt samhälle är så meningslöst och jag passar inte in i det alls.
Den här gågnen vet jag vad som hänt. Förra veckan var jag i fjällen och livet var underbart. När jag återkom till ”civilisationen” så kände jag mig som ett ufo. Vårt samhälle är så sjukt och jag tappade all framtidstro. Det är som jag sa till min mamma igår att jag är glad att jag inte har några barn för jag vill inte utsätta någon individ för det här sjuka samhället. Vårt samhälle idag är enbart yta utan innehåll med en massa ensamma människor som är upprykta ur sina sammanhang utan tillgång till de mest basala mänskliga relationerna. En människa idag är inte en värdefull individ utan en produktionsenhet och de som inte duger som detta är avskrap som man har all rätt att förnedra på alla upptänkliga sätt.
En Facebookvän till mig länkade till den här artikeln och den passar in i mina tankar äckligt bra.
http://www.etc.se/kronika/ar-du-trott-pa-att-marknaden-styr-varlden

En bra artikel, tack! Känner igen mig helt i dina tankegångar och även jag är glad att inte ha några barn av precis samma anledning. Jag tror vi är ganska många "ufon" som letar efter vår hemplanet som borde finnas här någonstans.

 

[monster1]

Det enda sätt jag kan se för att leva i "o-civilisationen" är om man är så rik så man kan skaffa sig ett ställe utan att ta lån och vara självförsörjande. Det går inte att komma undan från det människofientliga i dagens samhälle om man måste bo/arbeta i det.

Och @Angua vi kan starta ett kollektiv, jag är på .

 

[Alexandra_W]

Jag måste få fråga, men vill du inte svara så behöver du inte @Alexandra_W :
Hur hanterade dina föräldrar ditt dåliga mående? Vad gjorde de bra, vad var mindre bra?
Hur mår du idag? Var det något speciellt som hände som gjorde att det förändrades?

Jag håller helt med dig om att en del faktiskt INTE blir bra, nånsin. Och jag tycker, i princip, att varje människa skall ha rätten och äga sitt eget liv. Men jag vill gärna att man har uttömt alla försök till bättre mående, jag vill tro att det finns en lösning för 9 av 10.
Sen kan man ju i evighet diskutera vad som klassificerar ett bra liv. Där kan jag bara utgå från mig och de mina.

Ja, hur hanterade de det... Väldigt olika. Pappa hanterade det inte alls typ. Det var för abstrakt och ogreppbart för honom. Han är dessutom av det gamla gardet. Så han oroade sig garanterat, men höll det inom sig. Utåt var han kritisk, oförstående och uppfordrande. Mamma hanterade det genom att hela tiden försöka finnas där OM jag skulle vilja prata (hon skaffade t ex ICQ och satt där hela kvällarna - OM jag skulle vilja prata kunde jag bara skriva), det var hon som krigade med vården för att jag skulle få vård när jag väl var redo för det, hon försökte underlätta min vardag, räkna ut saker jag blev gladare av och understödja dem etc etc. Sen vet jag att hon letade upp nätforum för föräldrar i samma sits och "pratade av sig där".

Tror vad var bra/mindre bra är ganska givet ;P

Idag mår jag bra sen många år, men jag märker ju att jag har mycket, mycket lättare än innan att må sämre. Det krävs mindre helt enkelt, både mindre än förut och mindre än "genomsnittsmänniskan". Har en urusel mental stresstålighet i mening att jag extremt lätt blir stressad inombords, jag tål stress sämre rent kroppsligt, och ja då att det ibland krävs väldigt lite för jag ska märka en dipp i måendet. Är det något med mycket känslor inblandat, så har jag lätt att katastroftänka vid kriser. Men jag har ju sätt att hantera allt det där idag när/om det uppkommer. Däremot så har det varit några återfall, som skrämt livet ur min omgivning OCH mig. Även om även de är flera år sen nu.

Det var nog inget speciellt som gjorde att jag förändrades, utan var nog en kombination av enormt många saker. Jag hade ju en väldigt komplex problembild (djup depression, anorexi, självskadebeteende osv), och jag tror att det var tiden (åren), personlig utveckling, vården både i form av medicin och terapi och just hela bilden sammantaget. Sen var det ju varken över en natt eller allt på en gång när det blev bättre. Utan var verkligen ett steg i taget. Men när anorexin blev bättre blev ju måendet automatiskt lite bättre (även om det blev sämre under behandlingen) osv. Men ska jag peka ut EN sak och försöka se den som mest avgörande så var det nog att jag själv kände att "nej nu VILL jag INTE ha det såhär/må såhär med.". Utan det hade ju inget annat hjälpt..

Du kan PM:a om du vill ha "djupare" svar, vill inte vara hur personlig som helst i svaret här

 

[Myzan87]

Har inte läst hela tråden så jag hoppar bara in med min åsikt.

Jag anser inte att man är egoistisk för att man väljer att ta sitt liv. Däremot hur man tar det, det finns "bra sätt" och "dåliga sätt". Järnvägen är ett big no no. Sätt där man är hel och inte risk för att barn ska hitta en först känns enligt mej som bra sätt. Om jag skulle vilja ta livet av mej så vill jag att mina människor ska hitta mej och känna att jag har hittat en fridfull plats.

Men det är mitt synsätt. Jag jobbar på järnvägen och har sett och hört om självmord. Om det är egoistiskt att ta sitt liv, är det då inte tomt prat om att du får göra precis vad du vill med ditt liv?

 

[cirkus]

Det enda sätt jag kan se för att leva i "o-civilisationen" är om man är så rik så man kan skaffa sig ett ställe utan att ta lån och vara självförsörjande. Det går inte att komma undan från det människofientliga i dagens samhälle om man måste bo/arbeta i det.

När jag läser detta inlägg och även det tidigare som du skrev så blev jag direkt påmind om ett telefonsamtal jag hade idag. Mina döttrar befinner sig just nu i Indien och arbetar som volontärer, de har varit där ett par veckor och jagringde idag och undrade hur de har det och hur jobbet är. De sa direkt att det är så annorlunda med tempot. I vår svenska jobbkultur är det vikigt att prestera hela tiden - där får vi vårt värde. I Indien är det helt annorlunda, man ägnar stor del av tiden åt relationer, man fikar, pratar och vårdar det man har gemensamt i mycket, mycket större utsträckning. De delar också med sig av de knappa resurserna på ett helt annat sätt. Alla har matlåda och alla bjuder varann av sina anrättningar.

Så jag tror att vårt västerländska leverne har mycket att lära av detta med tempo och prestationshetsen.

 

[Tass]

När jag läser detta inlägg och även det tidigare som du skrev så blev jag direkt påmind om ett telefonsamtal jag hade idag. Mina döttrar befinner sig just nu i Indien och arbetar som volontärer, de har varit där ett par veckor och jagringde idag och undrade hur de har det och hur jobbet är. De sa direkt att det är så annorlunda med tempot. I vår svenska jobbkultur är det vikigt att prestera hela tiden - där får vi vårt värde. I Indien är det helt annorlunda, man ägnar stor del av tiden åt relationer, man fikar, pratar och vårdar det man har gemensamt i mycket, mycket större utsträckning. De delar också med sig av de knappa resurserna på ett helt annat sätt. Alla har matlåda och alla bjuder varann av sina anrättningar.

Så jag tror att vårt västerländska leverne har mycket att lära av detta med tempo och prestationshetsen.

Det sättet att leva är kanske mer värt än alla statusprylar?

 

[stjarnfrugt]

@Mela99 Tråden har blivit så lång att jag inte orkar läsa igenom allt...

Jag har varit ruskigt suicidal under senare tonår/tidiga 20. Är 30 nu. Har en lång bakgrund med anorexi och depression osv. Jag känner väl nu när man fått lite perspektiv på det, inte direkt nån bubblande lycka över att jag lever. Men det är mer nåt jag lever med varje dag som ett konstaterande, än att jag har aktiva tankar på att ta livet av mig. Jag sa det senast i helgen till min mor, att jag inte tycker att det blev så mkt bättre sedan (apropå det alla tror att man är så glad att man klarade sig osv) varpå jag faktiskt helt ärligt tänker "jag hoppas du hinner dö innan du blir räddad" när jag ser nån anorektiker på stan. För jag som varit där och gått hela vägen, har ju mitt facit att det inte var så jäkla värt att genomleva all hjälp man fick.

Förvisso får man ju hjälp att överleva genom uppgödning, men man får ju ingen hjälp att faktiskt vilja leva. Och för mig har det nog varit värre att leva med alla erfarenheter och det facit om hur det blev, än om jag blivit befriad av döden om jag sluppit få tvångsvård. Jag tänker fortfarande på döden som en befriare, även om jag inte är suicidal. Det är liksom en sorts tröst för mig när allt är tungt.

Jag tänker rent krasst på livet som en transportsträcka fram till döden. Det mesta är ju ett kämpande. Man går till jobbet, man betalar räkningar, man städar, tvättar och gör en rad tråkiga saker. Jag är i stallet 3 tim/dag men övrig tid är ju inget nöje direkt, och alla som har häst vet ju att det inte är bara rosor där heller. Tveksamt om den lyckan väger upp resten om man börjar räkna på det. Men jag tänker att om jag nu ändå måste finnas till då får jag väl försöka fördriva tiden med åtminstone nånting som känns värt, vid sidan av allt tråk.

 

[Tass]

@stjarnfrugt
Jag tänker så här: så länge man lever finns chansen att det blir bättre.
När man inte är här längre är det definitivt för sent.
Det kanske inte blir bättre. Men det kanske blir det.
Det finns trots allt så mycket som kan hända.

 

[Petruska]

Så jag tror att vårt västerländska leverne har mycket att lära av detta med tempo och prestationshetsen.

Men menar du att självmordsfrekvensen är lägre i Indien?

Alltså, jag har ingen aning, men jag hade inte gissat det, direkt.

 

[stjarnfrugt]

@Tass För mig har döden liksom alltid varit ett slut på lidandet. Jag har inte sett det som att jag missar nåt så det är jag inte det minsta rädd för. Men nu har jag förlikat mig med att jag lever, av många olika anledningar, så jag orkar inte ligga och stirra i taket i kanske 60 år till. Man har ju alla måsten, gå till jobbet osv så då kan jag ju även se till att ha en fritid som väger upp lite av tråket.

 

[mandalaki]

@Petruska

Jag hittade en WHO-ranking på wikipedia. Sverige ligger på plats 32 och Indien på 45. Litauen har flest självmord per 100 000 inv, följt av Syd-Korea och Guyana.

 

[mandalaki]

Ser i rankingen att i nästan alla länder, rika som fattiga, står männen för en stor majoritet av självmorden. Varför?

 

[TheRedLightning]

Jag har själv varit ett steg från att kliva ut rakt framför ett godståg, väldigt egoistiskt egentligen men när ens liv är ett helvete och man inte ser någon väg ut så känns det så lätt av avsluta allt lidande och fly problemen.

Det som gjorde att jag aldrig genomförde det var att jag undrade vad som skulle hända om 10 år, om det skulle vara bättre. Fick lida och är ännu inte helt läkt, ärren finns kvar och läker sakta och ibland öppnas de upp när jag blir påmind om vissa saker m.m.

Det sägs att självmord är det mest egoistiska man kan göra, för att man bara tänker på sig själv och inte på vad anhöriga måste gå igenom eller ta hand om, eller den man eventuellt drar in i själva handlingen t ex den oskyldiga lastbilschauffören man krockar med, lokföraren som man hoppar framför m.m. För att inte tala om räddningstjänsten som oftast får städa upp efter sådana händelser.
Men å andra sidan, djur har det så mycket bättre för de kan slippa lida, men för människor är det inte etiskt rätt och vi måste lida även om vi mår skit dåligt psykiskt.

Oftast innan självmord sker brukar de "ropa på hjälp", men oftast är det ingen som tar de på allvar och sen när det skett så förstår ingen varför. Det kan t ex handla om någon som vill bli sedd, bekräftad osv men som inte blir det. Så tja, jag vet inte vad jag ska säga eller tycka om det längre.. känns som om jag har delade åsikter. :/

 

[Petruska]

Jag hittade en WHO-ranking på wikipedia. Sverige ligger på plats 32 och Indien på 45. Litauen har flest självmord per 100 000 inv, följt av Syd-Korea och Guyana.

Hur är ordningen, har 1:an det lägsta antalet eller det högsta?

Vad gäller män: jag tror att män i (mer eller mindre) alla kulturer får lära sig att undertrycka känslor och att i den mån de uttrycks, i betydligt högre grad göra det på destruktiva sätt än kvinnor. Män är mer våldsamma mot män, mot kvinnor, mot sig själva.

 

[Amanda_F]

Ang män så fick jag höra när jag pluggade att de oftare tog sitt liv på ett sätt som skulle synas för eftervärlden. Och oftare "ordentligt" genom sätt som inte går att misslyckas på. Medan kvinnor hade enligt vad jag läste då, fler försök (per 1000 invånare) men att dessa oftare är rop på hjälp och när de lyckas så kan man på sättet att ta sitt liv på anta att de haft en önskan om en stilla död...

Själv har jag aldrig velat leva, men just nu är det inte samma sak som att vilja dö.

 

[Shaggy]

Det sägs att självmord är det mest egoistiska man kan göra,

Jag anser helt krasst att det är betydligt mer egoistiskt att skaffa barn. Ingen har bett om att bli född till den här världen. Om jag inte vill leva längre så anser jag att det är mitt val och ingen har någon rätt att fördömma eller moralisera över det så länge jag inte väljer något osmakligt som att hoppa framför tåg/lastbil eller liknande.