Som förskollärare vore drömscenariot att barn inte skulle behöva börja innan tre års ålder. I den bästa av världar skulle förskoletiden kunna fungera bra även innan men så ser inte verkligheten ut tyvärr. Det är alldeles för stora barngrupper och en ettåring måste försöka knyta an till 3-4 pedagoger samtidigt som den ska umgås/vistas tillsammans med 15 små barn till. Vilken ettåring har ett behov av detta? Lägg till de ständiga sjukdomarna som ofta gör att det fattas ordinarie personal, vilket då gör att ettåringen ska knyta an till vikarier, inte alltid samma heller. Omsättningen på vuxna i verksamheten är ofta orimligt hög.
Säg att det är en småbarnsgrupp (1-3 år) med 16 barn och 3-3,5 pedagoger. Eftersom förskolan förväntas vara öppen 6.15-18.15 så kan det inte finnas full personalstyrka under mer än en del av dagen, ca 9-13. Under den tiden ska även pedagogerna hinna ha rast, planera och dokumentera verksamheten samt finnas till hands för barnen. Alla som har haft EN ettåring vet hur ofta men behöver finnas nära, för att trösta, krama och förhindra att barnet skadar sig eller på förskolan andra. Som ni kanske förstår går det inte ihop. Andra arbetsuppgifter som ska utföras är dukning, avdukning, torka bord, sopa golv efter varje måltid, bädda, bädda upp, fylla i diverse dokument, gå på veckomöten m.m. Listan kan göras hur lång som helst.... Så alla som kan och har möjlighet att lösa de första tre åren är i mina ögon hjältar. En parentes ang skolresultat, inte vetenskapligt belagt såklart, men mina 5 barn har gått minimalt på förskola och klarat skolan galant m goda betyg, de är också mkt socialt kompetenta, även barnens kusiner, 7 st, har inte alls gått i förskola och har även de lyckats mkt väl i såväl skola, arbetsliv och socialt.
Behöver jag säga att jag lämnat förskolan för annat arbete? Sorgligt men man orkar inte hur länge som helst.
Blev ett långt inlägg, men, kände att jag ville dela med mig från den s.k verkligheten. Tack för ordet!