T
Touché
Jag hade en intressant diskussion om jämställdhet och föräldraskap med en kompis i veckan. Vi kom in på skillnader mellan män och kvinnor (hon ville hävda att det finns biologiska skillnader mellan män och kvinnor och att dessa skulle ligga till grund för vissa av våra beteenden mer än miljö och samhällsnorm) och att mammor är mer omvårdande av sina barn än pappor. Hon tog sin arbetskollega som exempel:
Kollegan är flerbarnsmor och är tillsammans med barnens far. Hon kände att hon inte fick tillräckligt med tid med sina bran, och ville dra ner sin deltid ytterligare några timmar i veckan. Hennes vision var gemensamma frukostar och middagar och gemensamma dagislämningar. Inte varje dag kanske, men i alla fall oftare än nu.
Hennes mans reaktion var "Så bra älskling! Då kan jag ju jobba mer!"
Han tyckte alltså inte att det var bra att de skulle kunna umgås allihop tillsammans, utan han tyckte att det var bra att hon tog hand om barnen så att han fick jobba.
Både jag och min kompis är uppväxta med mammor som varit hemma mycket och pappor som jobbat arslet av sig, min pappa som egen företagare, hennes pappa som högt uppsatt chef. Hon trodde inte att en kvinna skulle kunna göra samma val, utan att det var något biologiskt.
Jag sa att hon ju kunde fråga sin pappa hur det kunde komma sig att han kunde försaka sina två barn för att istället jobba, och hon sa att hon visste svaret: jobbet var hans allt och hade varit hans "bäbis", medan hon och syskonet "bara var barnen" - som han ändock älskade helt otroligt mycket, men jobbet var "viktigare".
Han och min pappa är ju inte de enda exemplena på detta - det finns ju hur många exempel som helst där kvinnan "åtar" sig att gå ner i tid, och mannen tycker att det är helt ok att få mindre tid med sina barn. Hur kan det vara så? Hur är männen funtade? Hur kan de säga till sina barn att de älskar dem, när de samtidigt väljer att jobba mer än de faktiskt behöver för att ekonomin ska gå runt, istället för att spendera tid med dem?
Kollegan är flerbarnsmor och är tillsammans med barnens far. Hon kände att hon inte fick tillräckligt med tid med sina bran, och ville dra ner sin deltid ytterligare några timmar i veckan. Hennes vision var gemensamma frukostar och middagar och gemensamma dagislämningar. Inte varje dag kanske, men i alla fall oftare än nu.
Hennes mans reaktion var "Så bra älskling! Då kan jag ju jobba mer!"
Han tyckte alltså inte att det var bra att de skulle kunna umgås allihop tillsammans, utan han tyckte att det var bra att hon tog hand om barnen så att han fick jobba.
Både jag och min kompis är uppväxta med mammor som varit hemma mycket och pappor som jobbat arslet av sig, min pappa som egen företagare, hennes pappa som högt uppsatt chef. Hon trodde inte att en kvinna skulle kunna göra samma val, utan att det var något biologiskt.
Jag sa att hon ju kunde fråga sin pappa hur det kunde komma sig att han kunde försaka sina två barn för att istället jobba, och hon sa att hon visste svaret: jobbet var hans allt och hade varit hans "bäbis", medan hon och syskonet "bara var barnen" - som han ändock älskade helt otroligt mycket, men jobbet var "viktigare".
Han och min pappa är ju inte de enda exemplena på detta - det finns ju hur många exempel som helst där kvinnan "åtar" sig att gå ner i tid, och mannen tycker att det är helt ok att få mindre tid med sina barn. Hur kan det vara så? Hur är männen funtade? Hur kan de säga till sina barn att de älskar dem, när de samtidigt väljer att jobba mer än de faktiskt behöver för att ekonomin ska gå runt, istället för att spendera tid med dem?