Pappa-funderingar.

[Zaria]

Sv: Pappa-funderingar.

Han ringer ibland,han träffar henne för DIN skull osv...ärligt talat det ä'r inte för hennes skull, rent krasst som inte har erfarenhet av barn äldre än min egen så NEJ, försök hålla honom borta TILLS hon frågar själv...rent spontant känns det som att ju äldre hon är när hon frågar ju bättre är det och ju mer kan hon förstå den dagen det är dags att prata om det.

Själv sitter jag här med en 2,5 åring som frågar och det är SVÅÅÅÅRT att finna svar på var pappa är (nej jag får inte ringa pappa när Hamps får ångest och gråter i 4 timmar,för pappas flickvän för han skall vara merpappa åt hennes barn heter det)

Så jag hade försökt ta det så lugnt jag kan utifrån vad dottern förstår,kanske nöjer hon sig med ett enkelt svar? Och vem vet vad som hänt tills dess? Du är söt och du är väldigt speciell och en människa av alla nick här på buke som verkligen finns i hjärtat så den dagen du är redo att släppa in en annan (bra kille) tror jag kommer att komma, men måla inte upp något nu med prat med ett barn som inte förstår eller kanske gör det större än vad det är,som sagt för henne är det helt normalt att leva med mamma och sina två bröder, jag tror att du finner svar OM du tar det lugnt och inväntar hennes frågor och den nivån hon är på just då.... *kramar*

 

[Enya]

Sv: Pappa-funderingar.

Det var väldigt snällt skrivit!!

Precis så som du skriver är jag ju inne på. Det är den "enkla" lösningen, där jag inte behöver arbeta med mina egna känslor lika direkt på en gång

Kram!!

 

[TinyWiny]

Sv: Pappa-funderingar.

Jag har lite lika erfarenhet som dej, jag gjorde så att barnen hade ett kort på sin pappa i sina rum, när de frågade så svarade jag så gott jag kunde.

Jag försökte att inte göra en stor grej av det även om ångesten rev i mig när de frågade om de kunde få åka och hälsa på sin pappa.

Min dotter var nio månader och min son 2,5 år när han valde att "försvinna" ur deras liv, precis som för dej ringde han ofta för att prata med mej och ville gärna komma hem när de sov

När jag gjorde klart att jag inte var intresserad av att träffa honom utan att han träffade sina barn så tog det drygt två år innan han träffade barnen igen.

Vi träffade honom på stan och min son kände igen honom och frågade om han fick gå fram till honom, visst fick han det.
Min dotter frågade om han verkligen var hennes pappa och när han svarade ja så sa hon: -då vill jag faktiskt åka till dej varannan helg som alla mina kompisar på dagis gör!!!!!
Hans haka var nere på marken då hans bebisdotter hade blivit en "stor" tjej på drygt tre år och modig och katig som få

De började faktiskt träffa honom då, i början någon timme och sen över dagen, efter något halvår sov de över och något år efter det så var de hos honom varannan helg.

Jag kan inte säga att han varit en ständigt närvarande pappa, eller ens då det var "hans" helg, men som mina barn säger nu (16 och 18 år) så är de glada att jag kämpade för att de skulle veta vem deras pappa var, och att de inte fick reda på att de fått syskon genom att läsa det i tidningen.

Jag har en kompis vars mamma valde att inte berätta något om hennes pappa för henne, hon frågade många män om han var hennes pappa
I tonåren drömde hon om att han skulle komma och hämta henne och att han skulle säga att han saknat henne och letat efter henne i hela hennes liv....

Jag har en annan kompis som fick reda på att den man hon kallat pappa hela sitt liv inte var hennes pappa, hon var 15 då hon fick veta. Hennes mamma hade träffat en ny man när hon var bebis och hon valde också att strunta i att berätta om hennes riktiga pappa.
Hela hennes värld rasade samman och hon var anorektisk i många år


Jag tycker det är bättre att veta än att drömma ihop något som inte är sant.

 

[Enya]

Sv: Pappa-funderingar.

Tack för att du berättade!

Att berätta är för mig självklart, att ha foto på honom är också nästan lika självklart, frågan är bara NÄR jag ska göra det, nu eller senare liksom? Jag hade inte alls tänkt lura henne, men samtidigt funderar jag på NÄR hon är redo att få den informationen. Jag har fått bra råd i tråden, även om de går lite emot varandra och jag ska fundera lite till på det här. kommer jag inte på något nu så tänker jag ge det en eller två månader för att se hur hennes pappa löser det här med att vara pappa. Kanske löser problemet sig själv

Tack för alla råd!

 

[Timsetim]

Sv: Pappa-funderingar.

Jag minns så väl de här orden: "Nä, men det ska det bli ändring på nu!"

När var det nu....hmm jo just det, den 1/12-07 hörde jag det! :smirk:

Men en vacker dag kanske?

/Timsetim

 

[ameo]

Sv: Pappa-funderingar.

jag undrar varför du ens tänker tanken på att vänta med det?
Jag förstår om det kan vara jobbigt för dig, men väntar du så är risken att det dröjer för länge innan du sätter sig ner för att "berätta om pappa".
som jag skrev ovan, låt pappan finnas med "i periferin" redan från i morgon. Då finns han där naturligt och du behöver inte fundera på när som är rätt tidpunkt att berätta, utan kan ta frågorna när de kommer!
Upp med ett foto på pappan och berätta att det är pappa - så har du det avklarat och kan invänta frågestunderna...

 

[Snuffsan]

Sv: Pappa-funderingar.

Upp med ett foto på pappan och berätta att det är pappa - så har du det avklarat och kan invänta frågestunderna...

Jag tycker du resonerar helt fel. Att ställa fram en bild av den människa som svikit min dotter mest av alla skulle aldrig falla mig in. Ska hon behöva se hans bild och påminnas om det sveket varje dag?

Varför göra så stor affär av pappan? Han finns men har valt bort sitt barn. Man ska naturligtvis prata om honom då ämnet kommer upp, man ska aldrig ljuga och inte dölja, men varför överdriva och påminna om detta?

 

[chrysler]

Sv: Pappa-funderingar.

Bra inlägg, man behöver inte överdriva allting, bara dottern får reda på att hon har en pappa men han är frånvarande, sedan kan man ta det som det kommer.
Foton är inte nödvändiga förrän dottern frågar om det.

 

[ameo]

Sv: Pappa-funderingar.

Därför att dottern bör få veta att pappa faktiskt ÄR någon och dessutom dyker den här pappan fortfarande upp i hennes liv ibland, om än väldigt sällan.

Det är kanske skillnad i ditt fall, där dottern redan hade en bild av sin pappa när han slutade bry sig, eftersom hon passerat bäbisstadiet då.

Jag tycker du väljer den "enkla vägen" när du resonerar sådär. Det är säkert skönt att slippa frågor men varför ska Enya dölja pappans existens? Varför ska inte Elin få ha en bild av sin pappa när pojkarna har det? Enyas barn har ju faktiskt det gemensamt att deras pappa inte finns hos dem. Man behöver inte romantisera pappan bara för att man gör tydligt att han finns - men inte i närheten för tillfället.

 

[Snuffsan]

Sv: Pappa-funderingar.

Jag skrev "Man ska naturligtvis prata om honom då ämnet kommer upp, man ska aldrig ljuga och inte dölja" och det tolkar du som att man döljer hans existens?

Dottern får veta att pappan finns utan att behöva ha ett foto framme. Pappan har svikit sin dotter. Han har valt bort henne. Varför ska hon behöva påminnas om detta varje dag genom att ha ett foto på honom på sitt rum? Det är en annan sak om dottern väljer att ha ett foto framme då hon är gammal nog att välja det. Enya ska naturligtvis inte förbjuda detta, men det är inte det tråden handlar om.

 

[Petruska]

Sv: Pappa-funderingar.

Dottern får veta att pappan finns utan att behöva ha ett foto framme. Pappan har svikit sin dotter. Han har valt bort henne. Varför ska hon behöva påminnas om detta varje dag genom att ha ett foto på honom på sitt rum? Det är en annan sak om dottern väljer att ha ett foto framme då hon är gammal nog att välja det. Enya ska naturligtvis inte förbjuda detta, men det är inte det tråden handlar om.

Håller med! Ett foto just nu i det här fallet verkar helt fel. Jag skulle ha tolkat det som att Enya med detta foto försökte få sin dotter att odla en kärlek och respekt för den så kallade pappan som han inte på något enda vis förtjänar (som det ser ut nu, det kan förstås ändras framöver).

Dessutom riskerar man, genom detta hyllande av den sk pappan genom ett foto, att lilltjejen känslomässigt tar på sig ansvaret - och därmed skulden! - för att hennes och henns pappas relation inte fungerar.

Jag tycker att vi ska fullständigt fan i att bidra till att fler barn hyllar sina frånvarande fäder som hjältar och istället hjälpa de små att se situationen som den är. Och skydda dem från att odla en massa ideal som verkligheten ändå inte lever upp till.

Givetvis bör inte ordet pappa beläggas med tabu. Men det är långt ifrån klart att lilla tjejen ens har en pappa. Däremot har många andra barn det, och det kommer hon inom kort att se. Men vi vet inte om hon kommer att se det som en brist i sitt eget liv, eller bara som en olikhet.

 

[Snuffsan]

Sv: Pappa-funderingar.

Jag tycker att vi ska fullständigt fan i att bidra till att fler barn hyllar sina frånvarande fäder som hjältar och istället hjälpa de små att se situationen som den är. Och skydda dem från att odla en massa ideal som verkligheten ändå inte lever upp till.

Precis!

 

[Enya]

Sv: Pappa-funderingar.

Håller med! Ett foto just nu i det här fallet verkar helt fel. Jag skulle ha tolkat det som att Enya med detta foto försökte få sin dotter att odla en kärlek och respekt för den så kallade pappan som han inte på något enda vis förtjänar (som det ser ut nu, det kan förstås ändras framöver).

Dessutom riskerar man, genom detta hyllande av den sk pappan genom ett foto, att lilltjejen känslomässigt tar på sig ansvaret - och därmed skulden! - för att hennes och henns pappas relation inte fungerar.

Jag tycker att vi ska fullständigt fan i att bidra till att fler barn hyllar sina frånvarande fäder som hjältar och istället hjälpa de små att se situationen som den är. Och skydda dem från att odla en massa ideal som verkligheten ändå inte lever upp till.

Givetvis bör inte ordet pappa beläggas med tabu. Men det är långt ifrån klart att lilla tjejen ens har en pappa. Däremot har många andra barn det, och det kommer hon inom kort att se. Men vi vet inte om hon kommer att se det som en brist i sitt eget liv, eller bara som en olikhet.

Nu har även du skrivit ner lite som jag tänker om det här! Om jag sätter upp ett foto och pratar om pappa, att hon har en och vad han heter osv så känns det för mig att jag talar om för henne att hon ändå inte har det andra har. Om jag struntar i det här med foto NU och inte nämner honom som pappa, pratar med henne om att hon har någon (NU alltså), så känns det mer som om det är naturligt ATT hon har, men att han inte bryr sig. Hon får då inget "skapat " band till honom av mig och känner sig då inte lika mycket sviken av honom. Sviken kommer hon väl att känna sig i vilket fall, men om hon inte har känslorna så blir det lättare att acceptera att det är som det är.

HAN kommer att kalla sig pappa inför henne.

OM han nu mot all förmodan skärper sig och tar sitt ansvar och bryr sig om henne, då är foto vettigt, och prata om honom en hel del också.Då ställer jag upp och hjälper till att få deras umgänge att funka osv. Men gör jag det nu så talar jag med andra ord om för henne att hon saknar nåt hon borde ha. En brist som du sa.

Jag vet hur det är att ha en pappa som inte bryr och jag vet hur det är att ha en pappa som är död. Nu med facit i hand efteråt, gissa vilket som känns känslomässigt lättare för mig? Jag fyllde 14 samma månad han dog och efter att första chocken lagt sig så skämdes jag över känslan att jag fick lugn och ro.

Det är synd om pojkarna att deras pappa inte längre lever, men om man nu ska se något enda positivt i det så är det att han i alla fall inte valde bort dem, som Elins pappa, han älskade dem och valde inte själv att dö. Den kärleken hoppas jag att de kan bära med sig när det känns jobbigt för dem. Den kärleken kommer Elin aldrig att få av sin pappa, så då känner jag att jag inte vill medverka till att bygga upp falska känslor och förhoppningar till hennes pappa genom att börja prata om honom eller visa foto på honom nu, när hon ännu är så liten att hon inte förstår att hon faktiskt inte HAR en pappa.

Kom på nu, jag vet en person som nog är "perfekt" att prata med detta om! En av mina vänner, hon har känt mig sedan jag var 14, adopterade en pojke från Vietnamn och hon är ensamstående och var det redan då! Den pojken har aldrig haft en pappa alls. Jag tror jag ska fråga hur hon har gjort.

 

[Ramona]

Sv: Pappa-funderingar.

Själv sitter jag här med en 2,5 åring som frågar och det är SVÅÅÅÅRT att finna svar på var pappa är (nej jag får inte ringa pappa när Hamps får ångest och gråter i 4 timmar,för pappas flickvän för han skall vara mer pappa åt hennes barn heter det)

Så du låter någon annan styra vad du gör i livet??
Vaddå inte får ringa? Vad händer om du gör det i alla fall?

 

[Asa_S]

Sv: Pappa-funderingar.

Fast jag blir lite så här faktiskt. För mig känns det som att detta med pappa/foto är ett sätt att skapa likhet mellan barnen. De har alla pappor som inte är närvarande av olika anledningar. Om du pratar med pojkarna om pappor och det är helt självklart att de ska ha foton av honom men Elin ska helst inte ha någon pappa alls, kommer inte hon att känna sig väldigt utesluten då? Anledningen till varför han inte är där behöver man väl inte gå in på förrän långt senare, de flesta barn nöjer sig länge med en väldigt kortfattad förklaring typ "hans jobb är långt bort" eller vad som helst som inte är osant men ändå lätt att acceptera. Sätt upp honom på väggen, titta inte själv på fotot och svara på frågorna den dag de kommer. Du kan ju tyvärr inte ta bort honom ur ditt liv utan att ta bort halva Elin samtidigt.

 

[Zaria]

Sv: Pappa-funderingar.

Så du låter någon annan styra vad du gör i livet??
Vaddå inte får ringa? Vad händer om du gör det i alla fall?

Ja, antingen svarar han inte vilket är troligast eller så klickar hans nya psykopatiska flickvän bort mig eller vrålar mig i örat. Inte riktigt vad en liten ledsen kille behöver höra.
Alt skriker pappan alla fula könsord han kan komma på i örat på mig som sonen får höra...

Så i det läget vad är bäst för sonen? Att berätta att "vi ringer pappa" och pappa eller flickvännen ballar ur,eller klickar bort honom eller att jag på egen hand försöker lugna honom?

Tyvärr finns inte pingviner i poolen hemma hos dem.

 

[Snuffsan]

Sv: Pappa-funderingar.

Stopp nu!

"hans jobb är långt bort" ?! Menar du allvar? Du tycker att Enya ska ljuga för sin dotter och på så sätt skyla över det pappan gjort!? Du skojar!


Min dotters pappa försvann ur våra liv och inte fan försvann halva dottern pga det!

 

[Snuffsan]

Sv: Pappa-funderingar.

Så i det läget vad är bäst för sonen?

Att ni går på familjerådgivning så alla är införstådda med vad det innebär att vara pappa. Även den psykotiska flickvännen.

 

[Zaria]

Sv: Pappa-funderingar.

14 vändor på familjerätten räcker alltså inte?

Och mer kommer det att bli var bråk senast idag,om sonens favoritnallar och lite saker han fick ha med sig men som pappa vägrar att lämna tillbaka, gråt och gnäll på sonen hela kvällen,en ny leksaksbil kunde jag fixa,men en sönderkramad SärlaEkorre och envit smutig gammal tyghund sonen somnat med sedan han var bebis går tyvärr inte att ersätta...Jag blir galen, men som sagt jag tror knappt det kan bli bättre och tyvärr hamnar sonen ikläm.

 

[Petruska]

Sv: Pappa-funderingar.

Fast jag blir lite så här faktiskt. För mig känns det som att detta med pappa/foto är ett sätt att skapa likhet mellan barnen. ...//... Du kan ju tyvärr inte ta bort honom ur ditt liv utan att ta bort halva Elin samtidigt.

Nu är det ju inte Enya som "tar bort" Elins biologiske far ur sitt liv, utan den biologiske fadern som skiter i att vara en riktig pappa.

Likhet mellan barnen - de barnen har olika villkor vad gäller föräldraskap. Det har min syster och jag också, och det har mina barn. Ingen behöver vara utanför för det, det är olika, bara.

Det är under inga omständigheter Enyas uppgift att skyla över Elins pappas brister! Han får tala för sig själv. Gör han inte det, har han försuttit möjligheten.