Pappa-funderingar.

[Enya]

Nu när dottern är lite äldre och har börjat på dagis har jag några funderingar om hur jag ska göra med hennes pappa.

Han träffar inte dottern och de gånger det faktiskt har hänt så har det liksom varit noll intresse, på sin höjd har han hållt henne en liten stund.

Mina funderingar rör sig om jag ska lära henne ordet pappa och vem pappa är eller om jag ska vänta tills hon själv, kanske om några år? frågar efter honom? Anledningen till att jag ens funderar på det är ju att jag känner det onödigt att lära henne vem som är hennes pappa när intresset från hans sida är noll. Jag är rädd att det skadar mer än gör nytta.Det finns inget band mellan de två, dottern vet inte vem han är och känner mest att han är en okänd person för henne. Han har inga planer på att ändra det heller.

Hur mycket förstår hon? Och vad bör jag göra? Jag sa till dagis som det var och att jag inte ville att de skulle prata med henne om pappa för hon vet inte vem han är.

Pojkarnas pappa är död, så de har inte heller någon pappa, vilket ju gör att det här med pappa inte direkt "finns" i familjen.

Med tanke på tidigare problem så är detta typ ingenting Men ändå funderar jag här utan att kunna komma fram till hur jag ska göra!

 

[escodobe]

Sv: Pappa-funderingar.

Det är klart att du ska lära henne ordet pappa, tex när ni träffar pappan. Hon kommer ju få en annan bild av vad en "pappa" är än vad de barn som har bra/nära kontakt med sin pappa. Precis som "hund" är en sak för mig och en annna för en som knappt träffat en hund har.

 

[Petruska]

Sv: Pappa-funderingar.

Jag skulle ha pratat lite om det, i alla fall. Någon pappa kommer hon väl i kontakt med? Dagiskompisarnas, grannarnas, någons?

Ni kan säga "Kolla, där är Puttes pappa" när ni möter honom på dagis, tex. Och jag tycker att du kan lägga till "Du har också en pappa, han heter P och bor i B-stad."

Anledningen till att jag tycker så är att jag tror att detta med pappa och pappor kommer att bli någon sorts bekymmer för Elin någon gång. Och det kan blir svårt, pinsamt eller känsligt att prata om. Därför skulle jag ha sett till att etablera ordet "pappa" och lättsamma sätt att prata om pappor medan hon är så liten att du så att säga har makt över samtalen.

Då finns samtalsämnet någonstans i minnet, och när hon börjar fundera över sin pappa kommer hon att på något vis veta att ni har pratat om pappor förut, och att det är ett av era "tillåtna" samtalsämnen. Så att hon inte tiger för att skydda dig. Barn gör sånt, det är skönt om man kan låta dem slippa det.

 

[chrysler]

Sv: Pappa-funderingar.

Klart frågan kommer komma upp eftersom alla barn har en mamma & pappa, det är ju det som krävs för att det ska bli barn.

En pappa är inte samma sak som att vara närvarande eller bo ihop med familjen, bevisligen finns det många pappor som skiter i sina barn, men pappor är de iaf eftersom de "producerat" barnen.

Man kan säga att hon har en pappa, men att alla pappor inte är engagerade, men man kan inte säga att barnet inte har en pappa, för det blir jobbigt att förklara ur biologisk synpunkt.

 

[Enya]

Sv: Pappa-funderingar.

Det är klart att du ska lära henne ordet pappa, tex när ni träffar pappan. Hon kommer ju få en annan bild av vad en "pappa" är än vad de barn som har bra/nära kontakt med sin pappa. Precis som "hund" är en sak för mig och en annna för en som knappt träffat en hund har.

Hon är 1 år nu, är inte det för tidigt att lära henne just ordet? Alltså, ordet pappa kommer hon att glömma mellan gångerna han träffar henne. Hon pratar inte så mycket ännu heller.

Det jag funderar på är om det är rätt mot henne att lära henne vem han är, var han bor och allt det där för att sedan han lyser med sin frånvaro? Ska jag vänta med informationen tills hon själv börjar fundera på pappa?

 

[Enya]

Sv: Pappa-funderingar.

Klart frågan kommer komma upp eftersom alla barn har en mamma & pappa, det är ju det som krävs för att det ska bli barn.

En pappa är inte samma sak som att vara närvarande eller bo ihop med familjen, bevisligen finns det många pappor som skiter i sina barn, men pappor är de iaf eftersom de "producerat" barnen.

Man kan säga att hon har en pappa, men att alla pappor inte är engagerade, men man kan inte säga att barnet inte har en pappa, för det blir jobbigt att förklara ur biologisk synpunkt.

Nu är du ute och cyklar i spenaten! Jag hade INTE tänkt säga att hon inte har någon pappa, jag funderar bara på om jag ska dra tjafset om pappa nu eller om jag ska vänta tills hon faktiskt är äldre, har mer funderingar och förstår mer.

 

[escodobe]

Sv: Pappa-funderingar.

Hon är 1 år nu, är inte det för tidigt att lära henne just ordet? Alltså, ordet pappa kommer hon att glömma mellan gångerna han träffar henne. Hon pratar inte så mycket ännu heller.

Fast du pratar väl med henne om annat "Nu ska du sitt i knät medan jag betalar räkningarna" vad en räkning egentligen är kommer hon inte förstå på många,många år. Men ordet kommer att finnas i hennes vardag hela hennes liv.

Jo, jag tror du kan lära henne vem han är, och var han bor osv.

 

[Enya]

Sv: Pappa-funderingar.

Det är just det. "pappasamtal" existerar knappt i min familj då vi liksom har en stor brist på pappor och män i familjen. Vi pratar inte om Elins pappa heller och de gånger vi vuxna gör det så säger vi hans namn, för det känns mer naturligt.

Fast nu när hon börjat på dagis så kommer det kanske mer naturligt iom att det finns några pappor där som hämtar sina barn, vilket innebär att jag kanske inte måste ta upp "pappafrågan" på ett onaturligt ( för med en frånvarande pappa så blir det aldrig naturligt känner jag) sätt utan istället bara behöver fylla i på ett naturligt sätt Tänkte inte på dagispapporna faktiskt!

Hur pratar man om Elins pappa på ett lättsamt sätt när till och med meningen " du har också en pappa" är jättesvår för mig att säga? Dock har jag vid något tillfälle när jag lämnat barnen på dagis och mött en pappa som hämtat sitt barn sagt högt , mest riktat till pojkarna, att nu hämtas x av sin pappa. Det har ju hon också hört och även hört dagispersonalen säga att någon pappa kommit för att hämta ett av barnen. De går ju många eftermiddagar och då är de sist kvar när jag kommer på kvällen.

Varför tror du hon skulle kunna tiga för att skydda mig? Jag menar, varför skulle hon uppfatta pappafrågan som otillåten bara för att vi inte pratar om pappa naturligt?

Äsch, det jag egentligen vill låta henne slippa är känslan av att ha en pappa som inte bryr sig. Men egentligen så går ju inte det, enda sättet att kunna skydda henne från det är om han dör, att ha en död pappa känns inte på samma vis, då finns det en naturlig förklaring till att han inte finns för henne.

 

[Enya]

Sv: Pappa-funderingar.

Det har du iofs rätt i! Har inte tänkt så precis.










Hade jag fått bestämma HELT utan att ta hänsyn till vad som är bäst för henne så hade han fått heta spermadonator eller hans namn, för Pappa är han inte. Han borde skämmas när han kallar sig själv för pappa.


Nu är dock verkligheten inte så, utan jag måste ta hänsyn till Elin. Vilket ju innebär att jag måste börja prata om hennes pappa på ett naturligt sätt utan att kräkas. Jag har gjort en tusenfoting där en bild på de som fyller år sitter på varje del av kroppen och så står namnet ovanför och datumet under bilden. Jag har medvetet uteslutit papporna och har bara mig själv, barnen och hundarna där, för jag visste inte hur jag skulle göra med papporna. Första steg är väl att sätta dit papporna där? Men frågan är om jag skulle klara det? Den sitter på ytterdörren och tänk att se honom varenda gång jag ska gå ut.....

(Ibland känns det jobbigt att gång på gång trycka undan sina egna känslor för att det är bäst för barnen på det ena eller andra viset. Mina känslor räknas inte och jag får inte låta dem påverka barnen på något vis. Det är SVÅRT! Det är ibland jättesvårt att tänka med hjärnan istället för med hjärtat, men jag vet att jag måste. Och det var just därför jag ställde frågan här, jag ville veta vad som är bäst för Elin, vad som är bäst för MIG vet jag ju redan)

 

[Snuffsan]

Sv: Pappa-funderingar.

Stopp nu lite. Varför ska du sätta upp hans bild där? Ni ska väl inte fira hans födelsedag?

Det där med pappa kommer naturligt en dag. Att pappa inte finns i hennes liv tycker du är en annorlunda familj. För henne är en normalfamilj mamma, två bröder och hon. För min dotter är en normalfamilj hon och jag. För ett barn som lever med mamma och pappa är det en normalfamilj. Förstår du hur jag menar? Om du ser världen med hennes ögon så behövs det ingen förklaring.

Ta det så som escodobe sa med räkningarna. Ordet pappa finns med då och då, inget överdrivet. När hon blir äldre kommer hon att vilja veta mer, ta det "stora snacket" då istället.

 

[Enya]

Sv: Pappa-funderingar.

Nej vi firade inte hans födelsedag, tyckte hon var för liten för att förstå att en främling som ska vara hennes pappa ( vad nu det är) fyller år. Det är lite som att tala om för henne NU att det finns ett land på andra sidan jordklotet som heter Australien och det är stort och varmt.

1. Hur stor nytta av den infon har hon nu?
2. Hur mycket av de få meningarna förstår hon egentligen?
3. Gör det itne henne MER förvirrad när hon inte vet något om sin pappa?

Det som jag tycker är lite "tur" i allt detta är ju att ingen av mina barn har någon riktig pappa, de slipper se på när den andra hämtas av sin pappa och inte de får följa med osv Jag tror det kan stärka deras syskonkänsla! Och om jag någon gång i framtiden "skaffar" pojkvän så har alla tre lika stor chans att knyta an till honom, som det ser ut NU alltså

Jag förstår hur du menar, så har jag aldrig tänkt faktiskt. Jag har tänkt att det normala är mamma, pappa och barn och allt annat är onormalt.

 

[chrysler]

Sv: Pappa-funderingar.

Jag tolkade helt enkekt ditt inlägg fel.
Nej det är väl ingen idé att börja "svartmåla"(anser inte att det är svartmålning i detta fall dock) ngn, & dottern är för liten för att förstå sånt iaf.

 

[zzz]

Sv: Pappa-funderingar.

Min storebrors pappa brydde sig inte om han och de träffades inte förrän min bror var över 20. Min bror har dock hela tiden vetat vad hans pappa heter osv och har kunnat söka upp han men valt att avstå. Däremot har han kallat min pappa för pappa (och säger fortfarande det eftersom han menar att det är min pappa som har uppfostrat han och varit hans förebild, att de inte är släkt skiter han fullkomligt i). Jag tror med andra ord att det där löser sig själv och barnet kommer nog inte tycka att det är något som är konstigt. Jag tror inte att man behöver förklara så mycket, det kommer av sig själv så småningom.

 

[Zaria]

Sv: Pappa-funderingar.

Rent sponatnt tycker jag att du skall vänta tills den dagen hon frågar själv.

På dagis kommer hon att märka att de andra barnen dvs hennes kompisar har en pappa,när hon blir såpass gammal att leka med andra kommer hon att se att det finns en manlig vuxen i deras liv,den dagen kommer hon att fråga "Var är min pappa?,har jag en pappa?" Jag tror det är då du skall berätta att hon har en pappa som tyvärr inte finns hos er på ett eller annat sätt som hon förstår på skonsammaste sätt.

Träffar han henne inte alls nu? Mycket kan hända på den tid som finns innan hon själv kommer att fråga (hur turbolent har det inte varit bara sedan hon föddes?)

Vill han komma tillbaka en dag eller iaf vara en del av hennes liv är det upp till honom att bevisa att han är en pappa som finns. Och som Snyffsan skrev för henne är det normala att leva med sin mamma och sina bröder.
Att berätta nu och försöka hålla minnesbilden uppe av någon som inte finns där som kallas pappa tror jag inte ger så mycket.

Dessutom tycker jag att en pappa blir man inte automatiskt via att vara "spermadonator" en pappa blir den som finns för barnet,tar hand om det och älskar det,vem vet kanske träffar du någon om ett tag som tar över den rollen? Däremot tycker jag att när hon frågar eller är stor nog att förstå så skall du berätta vem hennes pappa är,eller att din eventuella nya kille inte är den biologiska pappan utan att ****** är det.

Vad jag lärde mig på familjerätten var att ett litet barn som träffar en förälder sällan inte kan behålla minnesbilden av denna,har tyvärr märkt detta på min 2,5 åring,för när han inte kan behålla minnesbilden av sin pappa gråter han,blir hysterisk och undrar "min pappa? min pappa?" samma som han berättar ilsket för besökare att jag är "MIIIIIN mamma" jag tror något av det har med att göra att pappa är borta 14 dagar åt gången,och hos pappa är det STRÄNGT FÖRBJUDET att prata om mig,det märks så väl när han kommer hem.

Jag skulle gissa att det är ok att låta pappa inte få finnas föränn den dagen han själv vill vara pappa eller hon frågar efter honom istället för att försöka berätta om honom nu,kanske visa kort och dyligt,jag tror inte att förstår det.

 

[Enya]

Sv: Pappa-funderingar.

Rent sponatnt tycker jag att du skall vänta tills den dagen hon frågar själv.

På dagis kommer hon att märka att de andra barnen dvs hennes kompisar har en pappa,när hon blir såpass gammal att leka med andra kommer hon att se att det finns en manlig vuxen i deras liv,den dagen kommer hon att fråga "Var är min pappa?,har jag en pappa?" Jag tror det är då du skall berätta att hon har en pappa som tyvärr inte finns hos er på ett eller annat sätt som hon förstår på skonsammaste sätt.

Träffar han henne inte alls nu? Mycket kan hända på den tid som finns innan hon själv kommer att fråga (hur turbolent har det inte varit bara sedan hon föddes?)

Vill han komma tillbaka en dag eller iaf vara en del av hennes liv är det upp till honom att bevisa att han är en pappa som finns. Och som Snyffsan skrev för henne är det normala att leva med sin mamma och sina bröder.
Att berätta nu och försöka hålla minnesbilden uppe av någon som inte finns där som kallas pappa tror jag inte ger så mycket.

Dessutom tycker jag att en pappa blir man inte automatiskt via att vara "spermadonator" en pappa blir den som finns för barnet,tar hand om det och älskar det,vem vet kanske träffar du någon om ett tag som tar över den rollen? Däremot tycker jag att när hon frågar eller är stor nog att förstå så skall du berätta vem hennes pappa är,eller att din eventuella nya kille inte är den biologiska pappan utan att ****** är det.

Vad jag lärde mig på familjerätten var att ett litet barn som träffar en förälder sällan inte kan behålla minnesbilden av denna,har tyvärr märkt detta på min 2,5 åring,för när han inte kan behålla minnesbilden av sin pappa gråter han,blir hysterisk och undrar "min pappa? min pappa?" samma som han berättar ilsket för besökare att jag är "MIIIIIN mamma" jag tror något av det har med att göra att pappa är borta 14 dagar åt gången,och hos pappa är det STRÄNGT FÖRBJUDET att prata om mig,det märks så väl när han kommer hem.

Jag skulle gissa att det är ok att låta pappa inte få finnas föränn den dagen han själv vill vara pappa eller hon frågar efter honom istället för att försöka berätta om honom nu,kanske visa kort och dyligt,jag tror inte att förstår det.

Du har just satt ord på exakt det jag känner! Just så här tänker jag!

Han träffade henne den 1 december då vi firade hennes födelsedag och då hade han inte träffat henne på 6 månader. Då var det lite gullande med henne, men då var ju tjocka släkten där också...., sedan träffade han henne här hemma hos mig den 7 december( han kom för MIN skull...), sa hej och höll henne i famnen nån minut men sedan var det inget mer, träffade henne den 22 december då vi firade jul hos hans mamma och där höll han henne, sa hej typ, men när hon ville ner och ville till mig så tappade han intresset, och så träffades vi i Malmö den 13 januari ( för att han skulle hjälpa mig hitta rätt i Malmö) men då var det inte ens hej, men han körde vagnen vid ett kort tillfälle för att jag knäppte min jacka.

Det är allt. Han ringer ibland, men hans mål är att prata med mig, inte ett ord om tösen alls.

Tyvärr ser det ut så, och jag TROR inte att det kommer förändras nämnvärt längre. Så jag hoppas på att träffa en trevlig och av mina vänner godkänd kille att dela mitt liv med

 

[ameo]

Sv: Pappa-funderingar.

en bekant till mig fick barn (oplanerat, blev gravid medan de höll på att separera och det var INTE för att få ha kvar honom) och det tog många år innan mannen träffade sin dotter och var pappa till henne. han vägrade, trots att faderskapstestet var otvetydigt.

Det bekantan gjorde var att ge sin dotter ett foto på pappan att ha över sin säng. Hon fick en bild av sin pappa (ett foto som hängde ovanför sängen), någon/något att relatera till när de pratade om pappa. Sen höll de också kontakt med farföräldrarna hela tiden.

Just detta med varsitt eget foto av pappan kanske skulle kunna vara något även för dina pojkar, så att de kan odla sitt minne av pappa även om de inte kommer träffa honom fler gånger.

 

[Enya]

Sv: Pappa-funderingar.

Eric har ett eget foto av pappa, där även lillebror och han är med på, men jag tycker att Isaac är lite ung ännu för att ha ett foto i en glasram på sitt rum så jag har ett likadant liggande här väntandes på att han ska växa till sig lite. Dock har vi ett foto i vardagsrummet på pappa. Samt att jag varje kväll säger att mamma och pappa älskar dem.

Att ge Elin ett foto på sin pappa känns mer fel. Är det verkligen rätt att etablera en pappa hos henne nu när han inte ens bryr sig och hon inte ens vet om något annat än det hon har nu? Att hålla honom "vid liv" genom att prata om honom och visa foto känns som om jag skapar ett band mellan Elin och pappan, ett band som hon senare kommer på är just skapat av mig, för han är inte intresserad. Det känns som om det skulle göra mer ont för henne att inse just det än att plötsligt inse att hon också har en pappa, fast som hon inte känner.

Jag vet inte, känns lite som att det kan ju bli "fel" hur jag än gör- och den skyldiga till felet kommer då delvis vara jag, jag som inte valt rätt sätt att underlätta för henne i det här

Herregud, hon har starkare band till stollan än hon har till sin pappa!

 

[ameo]

Sv: Pappa-funderingar.

Ja, jag tycker det är rätt att låta henne få en form av relation till sin pappa. Du behöver inte prata mer om honom än att han finns. Inga värdeingar, inga egenskaper, inga förhoppningar utan bara "det här är din pappa". Och försök svara sanningsenligt på de frågor hon kommer ställa om honom när hon blir stor nog för det.
En vacker dag kanske han inser vad det är han missar och har hon då en, om än skral, men ändå en relation till sin pappa så är det nog lättare för henne att acceptera att han finns. Låt honom "finnas med" i periferin liksom.
Man kan aldrig veta NÄR pappan kommer komma till insikt, vissa gör det ganska snabbt, andra aldrig och allt däremellan.

 

[ameo]

Sv: Pappa-funderingar.

men jag tycker att Isaac är lite ung ännu för att ha ett foto i en glasram på sitt rum så jag har ett likadant liggande här väntandes på att han ska växa till sig lite.

Lägg fotot i kopieringsmaskinen och gör en papperskopia av det, som Isaac kan få ha tills han är stor nog för glasram!

 

[Petruska]

Sv: Pappa-funderingar.

Varför tror du hon skulle kunna tiga för att skydda mig? Jag menar, varför skulle hon uppfatta pappafrågan som otillåten bara för att vi inte pratar om pappa naturligt?

Ordet "pappa" finns ju där. Det kommer hon att lära sig, på dagis eller av sina bröder.

Jag tror att du gör det hela större än det är för Elin. Som någon sa, så är ju en familj med två bröder och en mamma och ett antal djur det normala för henne. Andra har kanske en pappa, men de har inte två bröder.

Just det där att det är svårt för dig att prata om pappa med henne, att du blir ledsen av det osv, det är där jag tror att det kan finnas en risk att hon inte vågar/kan prata om pappa med dig sen, för hon har då snappat att det finns något smärtsamt i detta. Barn är ofta lite rädda om sina föräldrar - jag tror att de tex känner att man så gärna vill att de är glada att de därför kan försöka skydda en genom att inte berätta om sina bekymmer. Barn är så lojala med sina föräldrar, det är tingens ordning och ganska svårt att hantera.

Min strategi har varit att se till att prata om svåra och pinsamma saker medan de är så små att de inte fattar. Det går in ändå på något magiskt vis, verkar det som, och sen när de fattar så vet de redan litegrann.

Jag tycker att du verkar klara av det här med pappa jättefint när det gäller pojkarna. Där finns ju också ett slags minne att vårda, även om Isaac inte riktigt kommer ihåg sin pappa, antar jag.

När det gäller Elin tycker jag att prat om att pappa älskar dig osv känns helt fel. Jag tror inte att han älskar henne - oavsett vad han själv tror. Och själva relationen är det upp till pappan att sköta - och det gör han inte.

(Du har förresten blivit duktigare på att prata om och uttrycka känslor med pojkarna! Eller hur?)

Men ordet pappa, att alla i någon mening har en pappa, jag tror att det är bra om det kan ingå i samtalet på samma självklara sätt som Escodobes förslag om räkningarna. Och för mig hade det underlättat att börja säga de sakerna ibland redan nu - just för att du då får vänja dig vid att säga de här meningarna, och Elin kommer inte att ställa följdfrågor på ett tag ännu.

Om man väntar med att berätta viktiga saker för barn - tex om deras ursprung, som det här faktiskt handlar om - så kommer det ju till sist en dag då man måste Berätta, och det blir nog väldigt lätt väldigt dramatiserat. Typ, "nu, Elin, ska jag berätta för dig om din pappa". Lättare då, tror jag, att låta det komma lite i taget genom vardagligt småprat. Om man tex jämför med att berätta i stor stil för ett ganska stort barn att det är adopterat, istället för att ha haft det med i småpratet från början.

Kom ihåg att det inte är synd om Elin! Hon har den bästa familj hon känner till!