Alltså rent krasst är operation en behandling mot sjukdomen fetma. Det är allt det är. Tycker du dig inte behöva behandling så är det väl bra onödigt att behandla också, medan om du vill behandlas så får du söka och se om du kan få behandling. Låt inte andra övertala dig iaf utan gör det du känner är bäst för dig. Det är du som ska leva med följderna, inte omgivningen.
Det jag kan konstatera är som vanligt att man får ta anhöriga med en nypa salt iom att dessa sällan har någon som helst förståelse varken för varför man opereras, hur det är efter operation eller hur det ens kan vara värt riskerna och följderna. Jag minns så väl en tidigare diskussion där en bukefalist tog upp hur hemskt det var för henoms anhörige som åkt på än det ena och än det andra efteråt, seriösa följder, men även la till att hen inte kunde dricka kolsyra längre, som om det vore en hemsk komplikation. Det gjorde den där oförståelsen så tydlig. För att inte tala om dumpingen som alltid ses som så negativ - det är ju en del av det man vill åt! Jag har ytterst lite dumping själv, hade hoppats på mer av den varan iom att det är ett bra redskap för att lära sig äta bra. Dumping är jobbigt, så när jag dumpar på en 1 cm hög trave Pringles blir det ett sätt för mig att ge fan i Pringles eller bara äta ½ cm. Exempelvis. Vet inte hur många gånger jag ställt tillbaka Pringles-röret i butikshyllan nu, jag vill köpa så råttorna får röret men jag vill inte ha Pringles längre
Ska vi snacka komplikationer så är det 3% som åker på svåra komplikationer. Tarmvred inkluderat vilket man även kan få efter vanlig viktminskning. Numera syr man fast för att minska risken. Gallstensanfall är också något många vill föra fram som en jättevanlig komplikation men det kommer av viktminskningen i sig, alltså även om man skulle banta utan operation. Hör ofta sjukvårdspersonal sitta och påpeka att det är jättevanligt med en massa svåra komplikationer, de ser det hela tiden i jobbet - men de friska söker ju inte vård, utan problem så syns man inte hos samma vårdpersonal.
Hypoglykemi är däremot vanligt efteråt. Typ hälften åker på det enligt min dietist. Kan såklart vara besvärligt, själv ser jag det mest som en hjälp för att äta ordentligt - jag har för lätt för att hoppa över måltider trots operation. Men det blir såklart ett liv med att konstant ha något ätbart i väskan. Small price to pay för mig, desto större pris för någon annan.
Jag håller inte med de som säger att det sitter i hjärnan. Delvis så gör det det, men fetma är inte psykiskt, det är en fysisk sjukdom som inte går att göra nånting åt annat än med operation. Operationen fixar med ökad mättnad, ändrar på hormoner (syns tydligt hos tex diabetiker som oberoende av viktminskning kan sätta ut sin medicin efter operation. Exakt hur hormoner påverkas vet man inte idag), minskar upptaget och påverkar såklart med ev dumping osv, och inte minst gör den att kroppen slutar kämpa emot och försöka gå upp i vikt när man går ner så att det blir möjligt att få varaktiga resultat (max 2-5% som går ner utan operation behåller vikten i 5 år. Tyvärr, har man fetma så är det i stort sett omöjligt att gå ner utan operation, det enda man åstadkommer är än mer uppfuckad ämnesomsättning). Det är inte psykiskt, det är fysiskt. Sen påverkar såklart psyket också. En operation botar tex inte en ätstörning. Men att påstå att det sitter i huvudet är en stor förenkling och blir lätt ett skuldbeläggande som inte är rimligt. Det är mer komplext än så.
Eftervården är som nämnt viktig, många behöver stöttning på olika vis. Dalarna är tydligen en föregångare så sett, här följs vi upp i 5 år efter operation och personalen på bariatrin är verkligen lätta att få tag på och riktiga guldklimpar att ha att göra med. Nu finns dock förslag på omstrukturering som försämrar det så jag hoppas att det inte går igenom. I en del landsting är eftervården under all kritik och folk saknar stöttning kring tex koständringar eller den mentala biten med en självbild som inte hänger med, komplex över löst skinn eller rädslor för att äta efter ett tarmvred. Det säger sig självt att resultaten blir därefter. Kan vara värt att kolla hur ditt landsting är innan ett beslut.
Likaså regler för skinnreduktion, olika landsting tar olika mycket och även kvalitén är olika. Här brister tex Dalarna som bara tar buk och då gör ett hafsigt jobb med kvarvarande häng och hundöron. Spelar ingen roll om man får köttiga skavsår på låren, det anses vara en skönhetsoperation och bekostas inte av landstinget. Man kan såklart ha tur med hud som drar ihop sig självt, men man kan även ha otur och få mycket häng med svamp och skavsår som resultat. SÅ kul är det inte när man får självsprickor i naveln kan jag konstatera, det gör ont. Kroppspuder håller det för det mesta borta men jag ser fram emot när det blir dags att ta bort hud. Har man tur så sett så bor man i ett mer tillåtande landsting, en del bekostar tom bröstlyft. Det är väl värt att kolla innan ett beslut, om än med medvetenhet om att regler kan ändras, för hudreducering privat blir skitdyrt.
Viss viktuppgång får man dock räkna med och majoriteten kommer inte ner på normalvikt, det är inte en rimlig förväntan. Att man gått upp betyder inte heller att man misslyckats. Det jag fått höra från dietisten är att viktuppgång väldigt ofta är kemiskt orsakad i det läget - kan röra sig om alkoholproblem eller medicinering av något slag tex. Generellt, säger hon, så fungerar man mer normalt, man får utdelning för det man gör. Äter man skit så går man upp, äter man bra så går man ner, istället för som innan när man möjligtvis kunde stå still av att leva på luft typ.
Statistik:
https://www.ucr.uu.se/soreg/
Poddavsnitt med Torsten Olbers, kirurg: