Orkar inte mer

[Någonannan]

Ett par månader har gått sedan jag skrev min första tråd om min situation (tyvärr ett dagboksinlägg så kunde inte fortsätta skriva där).

Nu orkar jag inte mer. Relationen till maken har varit skit en längre tid där vi inte brytt oss om varandra och tagit varandra för givet. Vi har aldrig kunnat prata med varandra om stort och smått - finns ingen kommunikation. Maken kan inte prata känslor och jag slutade försöka med det för länge sedan då känslan varit att han inte brytt sig om vad jag har att säga.

Vi har gått en tid hos familjerådgivningen och mellan oss har det blivit bättte (inte surt liksom) men vi är så otroligt olika i allt.
Relationen skulle vi säkert kunna repa och han vill det. Men, situationen med bonusbarnet är åt helvete. Just nu jobbar inte maken men kommer börja igen till hösten och då står jag där själv med barnet och det kaos som blir. Jag orkar inte, jag går sönder, börjat bli sjuk med magsmärtor och kräks nån gång i veckan. Pågått sedan januari när bägaren rann över och det har fortsatt rinna.

Maken förstår inte, vill inte förstå, han har förmodligen panik. Och jag längtar bara efter att vara fri, att få frid. Låta mig blomma ut i alla de delar jag fått begränsa för att möta min partner som är tvärtom. Inte behöva vara rädd för att mitt barn ska bli skadat, eller att bonusen ska skada sig själv.

Var själv med bonusen och mitt barn i måndags. Var kaos. Han var arg från första sekund, skrek otrevliga saker till mig och sitt syskon, sa att han ville dö, vägrade äta mat.

Jag orkar inte, men jag känner sådan sorg över att göra min make förkrossad genom att lämna. Lättare att hantera sin egen ångest än någon annan. Men jag har bara ett liv och det är det jag lever nu.

Om du vet vem jag är, låt det stanna där.

 

[tanten]

Jag orkar inte, men jag känner sådan sorg över att göra min make förkrossad genom att lämna. Lättare att hantera sin egen ångest än någon annan. Men jag har bara ett liv och det är det jag lever nu.

Om du vet vem jag är, låt det stanna där.

Vad får dig att tro att din makes liv med dig är det bästa för honom?
Tycker du verkligen innerst inne att han lever sitt bästa nu i den situation ni är i?

Min fasta tro är att ni bägge skulle leva bättre liv isär än ni gör nu. Jag tror att din omsorg om hans känslor inte är något annat än din egen rädsla för förändring?

 

[Nepenthe]

Ett par månader har gått sedan jag skrev min första tråd om min situation (tyvärr ett dagboksinlägg så kunde inte fortsätta skriva där).

Nu orkar jag inte mer. Relationen till maken har varit skit en längre tid där vi inte brytt oss om varandra och tagit varandra för givet. Vi har aldrig kunnat prata med varandra om stort och smått - finns ingen kommunikation. Maken kan inte prata känslor och jag slutade försöka med det för länge sedan då känslan varit att han inte brytt sig om vad jag har att säga.

Vi har gått en tid hos familjerådgivningen och mellan oss har det blivit bättte (inte surt liksom) men vi är så otroligt olika i allt.
Relationen skulle vi säkert kunna repa och han vill det. Men, situationen med bonusbarnet är åt helvete. Just nu jobbar inte maken men kommer börja igen till hösten och då står jag där själv med barnet och det kaos som blir. Jag orkar inte, jag går sönder, börjat bli sjuk med magsmärtor och kräks nån gång i veckan. Pågått sedan januari när bägaren rann över och det har fortsatt rinna.

Maken förstår inte, vill inte förstå, han har förmodligen panik. Och jag längtar bara efter att vara fri, att få frid. Låta mig blomma ut i alla de delar jag fått begränsa för att möta min partner som är tvärtom. Inte behöva vara rädd för att mitt barn ska bli skadat, eller att bonusen ska skada sig själv.

Var själv med bonusen och mitt barn i måndags. Var kaos. Han var arg från första sekund, skrek otrevliga saker till mig och sitt syskon, sa att han ville dö, vägrade äta mat.

Jag orkar inte, men jag känner sådan sorg över att göra min make förkrossad genom att lämna. Lättare att hantera sin egen ångest än någon annan. Men jag har bara ett liv och det är det jag lever nu.

Om du vet vem jag är, låt det stanna där.

Gör det som är bäst för dig nu. Ingen kan säga att du inte försökt få relationen och dynamiken med hans barn att fungera.
Det är inte upp till dig att ta ansvar för hans mående eller att ta hand om hans barn.

Skriv här så fort du behöver stöd, ta hjälp av dina vänner/familj och klandra ALDRIG dig själv

 

[Raderad medlem 19815]

Kära du. du vet vad du måste göra. Jag har själv ett barn som är precis såhär så jag vet hur det är:

"Var själv med bonusen och mitt barn i måndags. Var kaos. Han var arg från första sekund, skrek otrevliga saker till mig och sitt syskon, sa att han ville dö, vägrade äta mat."

Jag älskar mitt barn över allt annat men aldrig att jag skulle kräva att en partner eller partnerns barn skulle behöva stå ut med eller hantera det. Aldrig!

Och du behöver tänka på ditt eget barn i första hand, du har ansvar för ditt barns välmående. Och just nu ser du inte till ditt barns bästa om jag ska vara ärlig.

 

[Någonannan]

Vad får dig att tro att din makes liv med dig är det bästa för honom?
Tycker du verkligen innerst inne att han lever sitt bästa nu i den situation ni är i?

Min fasta tro är att ni bägge skulle leva bättre liv isär än ni gör nu. Jag tror att din omsorg om hans känslor inte är något annat än din egen rädsla för förändring?

Nej givetvis tror jag att han så småningom landar i livet också. Men han blev väldigt ärrad efter separationen med första barnets mamma.

Jag är inte rädd för förändringen så sätt, längtar. Men jag bryr mig om min make, han är inte så bra på att hantera sina känslor och har ingen att bolla med. MEN jag är inte ansvarig för det.

Vi skrev (ja, skrev) i onsdags natt och han är förtvivlad

 

[Javan]

Jag tycker du verkar vara en fantastisk mamma och bonusmamma MEN du är helt i fällan att det är ditt ansvar att lösa hela familjens begynner rakt av.
Du ska ordna att bonussonen har en fungerande vardag där mamma checkat ut och pappan lämpar över på dig.

jag skulle checka ut i min tur nu. Det är inte du ensam som ska lösa allt.

Kan föräldrarna inte ta hand om sitt barn får de kontakta socialtjänsten om stöd. Korttidsboende nattfritids eller helgfritids. Det låter som du har funderat massor på anpassningar mm vad gör föräldrarna?

 

[Scar]

Ett par månader har gått sedan jag skrev min första tråd om min situation (tyvärr ett dagboksinlägg så kunde inte fortsätta skriva där).

Nu orkar jag inte mer. Relationen till maken har varit skit en längre tid där vi inte brytt oss om varandra och tagit varandra för givet. Vi har aldrig kunnat prata med varandra om stort och smått - finns ingen kommunikation. Maken kan inte prata känslor och jag slutade försöka med det för länge sedan då känslan varit att han inte brytt sig om vad jag har att säga.

Vi har gått en tid hos familjerådgivningen och mellan oss har det blivit bättte (inte surt liksom) men vi är så otroligt olika i allt.
Relationen skulle vi säkert kunna repa och han vill det. Men, situationen med bonusbarnet är åt helvete. Just nu jobbar inte maken men kommer börja igen till hösten och då står jag där själv med barnet och det kaos som blir. Jag orkar inte, jag går sönder, börjat bli sjuk med magsmärtor och kräks nån gång i veckan. Pågått sedan januari när bägaren rann över och det har fortsatt rinna.

Maken förstår inte, vill inte förstå, han har förmodligen panik. Och jag längtar bara efter att vara fri, att få frid. Låta mig blomma ut i alla de delar jag fått begränsa för att möta min partner som är tvärtom. Inte behöva vara rädd för att mitt barn ska bli skadat, eller att bonusen ska skada sig själv.

Var själv med bonusen och mitt barn i måndags. Var kaos. Han var arg från första sekund, skrek otrevliga saker till mig och sitt syskon, sa att han ville dö, vägrade äta mat.

Jag orkar inte, men jag känner sådan sorg över att göra min make förkrossad genom att lämna. Lättare att hantera sin egen ångest än någon annan. Men jag har bara ett liv och det är det jag lever nu.

Om du vet vem jag är, låt det stanna där.

Du verkar vara en bra person som hamnat i fel händer. Ni har ju inte ens barn tillsammans så det är bara att göra slut. Om ni hade haft barn hade jag tänkt annorlunda. Du är värd en riktig familj så nöj dig inte med detta.

 

[tanten]

Nej givetvis tror jag att han så småningom landar i livet också. Men han blev väldigt ärrad efter separationen med första barnets mamma.

Jag är inte rädd för förändringen så sätt, längtar. Men jag bryr mig om min make, han är inte så bra på att hantera sina känslor och har ingen att bolla med. MEN jag är inte ansvarig för det.

Vi skrev (ja, skrev) i onsdags natt och han är förtvivlad

Nej. Du är inte ansvarig.

Han är vuxen. Inte ett barn som behöver paddas, skyddas och lindas in i bomull så han inte blir ledsen.

Hur han hanterar separationer är hans business. Är det jobbigt behöver han kanske prata med någon professionell. DU ska och bör inte ansvara för det.

Även ens barn blir förtvivlade ibland. Men livet är sånt. Ingen har solsken medvind och nedförsbacke hela tiden. Och det är inte ditt anvar att hantera hans motgångar och uppförsbackar.

 

[Cambrie]

Du verkar vara en bra person som hamnat i fel händer. Ni har ju inte ens barn tillsammans så det är bara att göra slut. Om ni hade haft barn hade jag tänkt annorlunda. Du är värd en riktig familj så nöj dig inte med detta.

TS har ett gemensamt barn med mannen ifråga som jag förstår det.

TS; Jag tycker nog du har försökt lyfta ditt problem länge nog. Jag hade gått. Även om du bryr dig om din make borde han rimligen hjälpa till att lösa situationen med bonusbarnet om det är så att du mår dåligt. Har han gjort det? På vilket sätt i så fall? Jag tycker du ska läsa igenom din dagbokstråd och läsa vad du skriver här. Om du överhuvudtaget funderar på att stanna så får du nog säga till båda föräldrarna att ni får försöka lösa det med mer assistans eller hjälp från socialen, eftersom situationen är ohållbar för dig.

 

[Inte_Ung]

Hur skulle det vara om ni flyttade isär på prov?
Så att du slipper ta ansvaret för bonusbarnet.
Barnets föräldrar måste hitta en fungerande lösning som inte innefattar dig.
Kliv av den delen av förhållandet.
Ni kan väl träffas utan bonusbarnet och även prata om problemen. Men du kan inte gå sönder på kuppen. Det vinner ingen på.

 

[Någonannan]

Du verkar vara en bra person som hamnat i fel händer. Ni har ju inte ens barn tillsammans så det är bara att göra slut. Om ni hade haft barn hade jag tänkt annorlunda. Du är värd en riktig familj så nöj dig inte med detta.

Vi har ett gemensamt barn

 

[Någonannan]

Jag tycker du verkar vara en fantastisk mamma och bonusmamma MEN du är helt i fällan att det är ditt ansvar att lösa hela familjens begynner rakt av.
Du ska ordna att bonussonen har en fungerande vardag där mamma checkat ut och pappan lämpar över på dig.

jag skulle checka ut i min tur nu. Det är inte du ensam som ska lösa allt.

Kan föräldrarna inte ta hand om sitt barn får de kontakta socialtjänsten om stöd. Korttidsboende nattfritids eller helgfritids. Det låter som du har funderat massor på anpassningar mm vad gör föräldrarna?

Hans pappa gör enormt mycket. Han är också den enda personen som barnet fungerar obehindrat med. Att jag är själv med barnet är för att maken jobbar.

 

[Någonannan]

TS har ett gemensamt barn med mannen ifråga som jag förstår det.

TS; Jag tycker nog du har försökt lyfta ditt problem länge nog. Jag hade gått. Även om du bryr dig om din make borde han rimligen hjälpa till att lösa situationen med bonusbarnet om det är så att du mår dåligt. Har han gjort det? På vilket sätt i så fall? Jag tycker du ska läsa igenom din dagbokstråd och läsa vad du skriver här. Om du överhuvudtaget funderar på att stanna så får du nog säga till båda föräldrarna att ni får försöka lösa det med mer assistans eller hjälp från socialen, eftersom situationen är ohållbar för dig.

Nej inte direkt. Problemen yttrar sig när jag är själv med barnet, jag vill inte vara själv med honom.

Hur skulle det vara om ni flyttade isär på prov?
Så att du slipper ta ansvaret för bonusbarnet.
Barnets föräldrar måste hitta en fungerande lösning som inte innefattar dig.
Kliv av den delen av förhållandet.
Ni kan väl träffas utan bonusbarnet och även prata om problemen. Men du kan inte gå sönder på kuppen. Det vinner ingen på.

Jag föreslog särbo men han var inte intresserad av det. Så det är separation kvar, hoppas dock att vi med tiden kan umgås alla och åka iväg och göra saker.

 

[Inte_Ung]

Att jag är själv med barnet är för att maken jobbar.

Men kan ni verkligen inte hitta någon annan lösning på barnomsorgen?
Så att ni kan fortsätta tillsammans.
Barnets far kommer ju att bli tvungen att lösa det i vilket fall som helst om du försvinner.
Varför vill han inte lösa det medan du är kvar?

 

[Scar]

Vi har ett gemensamt barn

Är det andra barnet hans? Kanske bör föreslå flytt till mamman för det barnet.

Låter i övrigt som ni behöver tid tillsammans. Ät förslagsvis middag tillsammans iaf 30 minuter varje dag så ni får tid att prata.

Var ärlig med hur du känner och även tydlig med dina krav till din man och berätta vad du behöver.

"Maken kan inte prata känslor och jag slutade försöka med det för länge sedan då känslan varit att han inte brytt sig om vad jag har att säga."

Utgå från att din man vill väl. Så försök igen men under tid då han inte har fokus på annat.

Om han inte vill hjälpa till att fixa relationen är han blåst i huvudet. Men jag utgår ifrån att han vill det.

 

[Modest]

Jag föreslog särbo men han var inte intresserad av det. Så det är separation kvar, hoppas dock att vi med tiden kan umgås alla och åka iväg och göra saker.

Han gör alltså hellre slut och förlorar dig helt än bor i separata hushåll..? Röd flagg för mig.

 

[Scar]

Han gör alltså hellre slut och förlorar dig helt än bor i separata hushåll..? Röd flagg för mig.

Kommer någon med ett riktigt dåligt förslag är det rimligt att säga nej.

Särboförhållande och familj låter inget vidare och rimligtvis inget man vill föra vidare till sina barn som något normalt.

 

[nightcrawler]

Kommer någon med ett riktigt dåligt förslag är det rimligt att säga nej.

Särboförhållande och familj låter inget vidare och rimligtvis inget man vill föra vidare till sina barn som något normalt.

På vilket sätt är det dåligt? Varför skulle det vara onormalt att leva som särbo? Är alla som lever som särbo onormala menar du?
Snacka om att ha onormala idéer i så fall

 

[Lovisaleonora]

Särboförhållande och familj låter inget vidare och rimligtvis inget man vill föra vidare till sina barn som något normalt.

Ursäkta, vad?

Jag tycker det är vettigare att föra vidare till sina barn att alla sunda förhållande, oavsett boendeandress etc som fungerar för de inblandade är vad en varje dag i veckan väljer. Oavsett.

Kärnfamiljen och fina fasaden kan dra åt Häckefjäll.

 

[Millicent]

Kommer någon med ett riktigt dåligt förslag är det rimligt att säga nej.

Särboförhållande och familj låter inget vidare och rimligtvis inget man vill föra vidare till sina barn som något normalt.

Men vad fasen är det du sitter och skriver? Det viktigaste är väl ändå att livet fungerar för alla inblandade?