Någonannan
Trådstartare
Ord kan vara fint.
Men om du tvekar, läs igneom hela tråden igen. Och kom ihåg hur det varit.
Jag lever ensam efter 20 år med en man som jag älskade besinningslöst. Det händer att jag saknar honom rejält, men så minns jag vad som hänt, hur vi hade det och inser att livet med honom inte var något liv värt att leva.
Ord kan vara fint. Men det är ungefär som när en av cheferna tröstade en kollega med "du har du iallafall högst procentuell löneökning" - vilket inte gav särskilt mycket på en pissig lön.
Så jag tvekar inte. Däremot så finns dagar då jag är rädd för framtiden. Men de flesta dagar är jag nyfiken på vad livet har att erbjuda.
Vill få klart flytten av allt från huset, få klart bodelningen och komma in i en rutin med vilka dagar jag har sonen. Men precis som en av anledningarna till att vi gick isär saknar exmaken driv och allt tar så lång tid. Skickade för en vecka sedan och påminde om att skicka mig det vi muntligt kom överens om gällande utlösning av lån - fortfarande inte kommit. Igår skickade jag ett förslag på uppdelning av veckor, det sket han i att svara på. Han känner sig säkert pressad i sin sorg men jag kan inte vänta flera månader (eller som hans taktik brukar vara, tills det rinner ut i sanden) på ett besked.