Orkar inte mer

[Sommarblomma]

Det här kommer förmodligen bli både långt och osammanhängande.

Jag orkar inte mer. Jag gråter varje dag och känner att livet inte är värt att leva. Känner mig så otroligt ensam. Har vänner och min familj men det finns ingen som ser mig.
Min bästa vän har jag på grund av hur jag är gjort att hen inte längre vill ha den relationen vi tidigare hade och det gör så ont. Nu när jag verkligen skulle behöva hen.

Jag har jätte svårt att sova och när jag väl somnar vaknar jag många gånger. Jag orkar inte ta mig för att göra någonting mer än det jag absolut måste. Kan sitta hemma flera dagar i rad utan att ta mig för någonting. Matlusten är noll men vet att jag måste äta så försöker slänga ihop något iaf en gång om dagen. Vad det är spelar ingen roll.

Har precis fått veta att jag inte får vara kvar på jobbet. Var ska jag då ta vägen? Hur ska jag orka söka nytt jobb nu? Vem skulle vilja anställa mig?

Allt med mig är bara fel. Jag klarar inte av att ha en relation med någon, oavsett vad det är för slags relation. Jag känner att jag orkar inte leva om det ska vara så här. Det finns ju ingenting att leva för. Jag förstår att folk i min närhet skulle bli ledsna om jag valde att avsluta men jag hoppas att de på något vis ändå skulle förstå att det är för deras skull.

Har kontakt med psykolog men det känns inte som om det blir bättre. Hur länge ska man försöka? Det finns ingenting som är bra i mitt liv och jag ser ingen som helst ljusning på det.

 

[Nacheta]

Sv: Orkar inte mer

Det later onekligen som att du har det tungt. Du skriver att du har vanner och familj men att ingen ser dig. Kan det vara sa att du aven doljer dina kanslor for att inte oroa dem? Jag vet att jag sjalv ofta gor sa. Min erfarenhet ar att de flesta i narheten vill hjalpa, men att de inte riktigt vet hur de ska gora. Har du nagon i bekantskapskretsen/familjen som du kanner att du kan anfortro dig till? Att du har kontakt med en psykolog ar bra! Da har du (forhoppningsvis) stodet i en oberoende som kan se lite mer objektivt pa situationen. Nar det galler arbetssituationen ar det ju tyvarr sa att det gar upp och ner aven dar. Men forsok bryta ner det svara till lite mer hanterliga bitar. Ta ett steg i taget. Andas. Och gor inget drastiskt.

 

[Kilauea]

Sv: Orkar inte mer

Du har kontakt med psykolog, men du kanske även skulle behöva kontakt med din vårdcentral för att få ångestdämpande tex. Och sömntabletter. Kanske en psykolog/beteendevetare med inriktning mer mot KBT?

Det är svårt att ta sig ur vissa saker, särskilt om man åkt djupt ner i mörkret. Men det går, dock kan man behöva hjälp. Och det tar tid, men det får det ta.

 

[Sol]

Sv: Orkar inte mer

Jag håller med om att det kanske är så att de behöver komplettera din samtalskontakt med läkemedel. Får du inte sova ordentligt kommer det bli väldigt svårt att börja må bättre.

Och du kanske måste berätta rakt ut hur du mår så att din familj kan hjälpa dig bättre. Jag vet att det kan vara svårt. Det tog mig månader att berätta för min man hur kasst jag mådde när jag blev deprimerad.

 

[Sommarblomma]

Sv: Orkar inte mer

KBT är det som psykologen jobbar med. Vet inte om jag tycker att jag fått dem hjälp jag behöver av det än dock.

Har berättat för de närmsta hur jag mår känns som om ingen tar det på riktigt allvar. Jag vill inte lasta andra när jag får mina gråtattacker utan sitter hemma själv, ibland går de över fort och ibland håller de i sig flera timmar.

Det känns inte heller som läkaren på VC tar mig på allvar. Sist jag var där fick jag höra att du ser ut att må mycket bättre trots att så verkligen inte är fallet.

Har börjat planera och skrivit mitt testamente om jag en dag inte orkar mer så att det inte ska finnas några konstigheter kring det.

 

[akleja]

Sv: Orkar inte mer

Att folk inte riktigt ser hur dålig du är kan bero på att de inte riktigt vågar se. Det är tungt att se någon man tycker om må dåligt. Många blir lite skraja.

Om du inte tycker din psykolog fungerar så försök att hitta någon annan. Det handlar om att hitta en person som du känner har något att erbjuda dig. Sover du dåligt kan du be om melatonin - det är kroppseget och gör dig inte lika seg som sömntabletter. Helt klart har du det tufft men jag hoppas att du alldeles snart hittar något som hjälper dig framåt.

 

[GotAsecret]

Sv: Orkar inte mer

Jag brukar generellt vara emot att "stämpla" folk med diagnoser, men i många fall är det en hjälp - man kan få svar på "varför man är som man är" och det kan vara räddningen för många.
Just för att förstå, få ett samband, få lättare att förklara för sig själv och andra hur man mår och varför man gör som man gör.
Sedan är det ju naturligtvis lättare att få adekvat hjälp när man har hittat det egentliga problemet.
Kanske kan man även hitta föreningar för personer med liknande problem, vilket kanske kan vara ett sätt att bryta isolering?

Har de utrett dig för något? Eller nämnt någon utredning för dig?

Jag tänker att det kanske kan vara en väg att gå.

När jag var 21 (tror jag?) fick jag min ADHD - diagnos, och oj vad mycket som föll på plats! Som jag önskar att jag kunde fått den tidigare och därmed kanske fått en lättare skolgång.
Fram tills jag var 22 hade jag också svår social fobi, mitt enda "sällskap" var internetvänner, och för att kunna gå ut med soporna (handla fick någon annan göra) var jag tvungen att ta lugnande, trots att soprummet var i princip utanför porten.
"Botade" det hela med chockterapi på egen hand, åkte buss från Nyköping till Mora för att träffa en internetvän och gå på konsert...sedan blev det 37 konserter till under de följande åren.

När jag var 25 fick jag borderline-diagnos, även det blev en enorm livsförändring för mig.
Jag gick ett år på DBT (2 ggr/v) och under tiden blev jag sambo (vi har t.om. en bra relation - något som varit i princip omöjligt för mig hela livet "eftersom jag inte kan bete mig") slutade röka, började träna, slutade självskada (på alla sätt, fick veta att självskadebeteende kunde vara så mycket mer än droger, skärande, alkohol. För min del var självskadandet mest i form av impulsshopping (för pengar som inte fanns) sex (gör vad du vill med mig, jag skiter i vem du är och jag är inte värd bättre, typ. Det gav ju en viss form av bekräftelse först - men sedan blev det ju värre och värre med allt) och så vidare.

Och ang. träning så hoppade jag av skolidrotten helt i 7:an, dels för att jag inte klarade av att byta om, men också för att slippa allt hånande, all skam, att alltid vara sämst och aldrig klara av något.
Enda gångerna någon ens visade att den ville ha med mig att göra på idrotten var i mellanstadiet när det skulle springas 60-100m...eftersom den som sprang mot mig var garanterad vinst

Idag har jag avslutat DBT:n som sådan och känner att jag egentligen mår så bra jag kan.
Fick chansen att fortsätta ett varv till med färdighetsträningen för att befästa det jag lärde mig under förra året, så den går jag på en gång i veckan nu också.

Så, egentligen undrar jag om inte DBT vore något för dig? Färdighetsträning med känsloreglering, krishantering, relationer, medveten närvaro/mindfulness, finns även på vissa affektiva mottagningar, vilket gör att den når andra än de som har borderline/emetionell instabilitet.

...och nu har jag tappat tråden helt. Ber om ursäkt för att jag blev så långrandig, det var inte meningen

Men i alla fall, jag tror absolut att det finns hopp och hjälp för dig med så att du kan få någon ordning.
Det gäller "bara" att hitta det som passar dig, som känns givande för dig.
För du är värd att må BRA och du är värd all hjälp i världen för att komma dit och kunna må så bra som möjligt!

Finns på PM om du vill prata!
Stor kram!

 

[alfahona]

Sv: Orkar inte mer

Stackars gumman! Tro mig, vi är flera som vet hur det känns, även om det är svårt att tro.
Min erfarenhet är precis som din, tyvärr blev inte jag heller tagen på allvar om jag inte kom typ flottig i håret och vägrade möta läkarens blick. Fick till och med höra "men du har ju vänner så du kommer inte ta livet av dig" när jag mådde som sämst och behövde påfyllning av recept.
Så, ja, det är mitt råd, förställ dig inte till något bättre. Jag, i alla fall, tycker att det hör till socialt hyffs att borsta håret och sminka mig när jag ska träffa någon, även läkare. Big no om man vill att de ska ta ens dåliga mående på allvar. Sedan måste du se till att få sömntabletter och något antideppresivt. Och att få sömntabletter som fungerar är en process, bara så att du är förberedd på det. Läkarna börjar med att skriva ut milda saker och om det inte hjälper måste du orka återkomma för att få starkare och starkare. För mig tog det fyra besök innan jag fick rätt.
Kram!