@Myrten
Jag känner igen din historia - jag undervisade som lärare på universitetet i datavetenskap och programmering ett par år i slutet av 90-talet. Det motstånd mot att vilja lära sig som uppvisades av 30-40 % av eleverna tog mig först på bar gärning, efter att först ha undervisat andra studenter (med mer liknande studieval som jag själv) i 1,5 år. Sedan fick jag ansvaret för en kurs i ett läsår för studenter som skulle studera naturvetenskap med kemi som inriktning, och gick tredje året på den universitetsutbildningen. Jag som aldrig läst kemi annat än på gymnasiet, lade ner mängder av timmar för att researcha, formulera både material och tentor med programmeringsuppgifter som innehöll enkla kemiuppgifter på väldigt basal nivå, men avsikten var att förmedla vad man kan använda programstrukturer till för att lösa problem inom deras eget område.
I kursutvärderingen fick jag några riktigt dräpande kommentarer, som jag än i dag inte riktigt förstår att de hör hemma på universitetet:
"Vi är inte här för att lära oss, vi är här för att samla högskolepoäng." (!)
"Alldeles för svårt, man ska inte blanda ämnen som kemi och programmering." (Gaah, det är ju det ni ska ha kunskaperna till!)
"Jag förstod ingenting av kemi-uppgifterna. Alldeles för svåra."
"Kursen krävde egen insats utanför lektionerna och därför sket sig min studieplanering." (Hopp, egen insats, nej, det kan man ju inte förvänta sig av en kurs på universitetet)
Nu ska det ändå sägas att den ambitiösa fjärdedelen av klassen gav mig utmärkt feedback och flera som skrev ordet "äntligen" i kursutvärderingen. Och jag fick också en del konstruktiv kritik, som gick att förstå och använda.
Det här var nästan 15 år sedan; den här debatten är ganska gammal. Vad som hänt de senaste 10 åren har jag bara koll på i egenskap av rekryterande chef.
Jag känner igen din historia - jag undervisade som lärare på universitetet i datavetenskap och programmering ett par år i slutet av 90-talet. Det motstånd mot att vilja lära sig som uppvisades av 30-40 % av eleverna tog mig först på bar gärning, efter att först ha undervisat andra studenter (med mer liknande studieval som jag själv) i 1,5 år. Sedan fick jag ansvaret för en kurs i ett läsår för studenter som skulle studera naturvetenskap med kemi som inriktning, och gick tredje året på den universitetsutbildningen. Jag som aldrig läst kemi annat än på gymnasiet, lade ner mängder av timmar för att researcha, formulera både material och tentor med programmeringsuppgifter som innehöll enkla kemiuppgifter på väldigt basal nivå, men avsikten var att förmedla vad man kan använda programstrukturer till för att lösa problem inom deras eget område.
I kursutvärderingen fick jag några riktigt dräpande kommentarer, som jag än i dag inte riktigt förstår att de hör hemma på universitetet:
"Vi är inte här för att lära oss, vi är här för att samla högskolepoäng." (!)
"Alldeles för svårt, man ska inte blanda ämnen som kemi och programmering." (Gaah, det är ju det ni ska ha kunskaperna till!)
"Jag förstod ingenting av kemi-uppgifterna. Alldeles för svåra."
"Kursen krävde egen insats utanför lektionerna och därför sket sig min studieplanering." (Hopp, egen insats, nej, det kan man ju inte förvänta sig av en kurs på universitetet)
Nu ska det ändå sägas att den ambitiösa fjärdedelen av klassen gav mig utmärkt feedback och flera som skrev ordet "äntligen" i kursutvärderingen. Och jag fick också en del konstruktiv kritik, som gick att förstå och använda.
Det här var nästan 15 år sedan; den här debatten är ganska gammal. Vad som hänt de senaste 10 åren har jag bara koll på i egenskap av rekryterande chef.
