omplacering morrar

[Bulldoozer]

Frågan är varför hon är så kontaktsökande, är hon osäker eller är hon lite understimulerad (eller både och)? Jag vet inte hur mycket du aktiverat henne men jag skulle kanske prova försöka att ta rejäl promenad ut i skog och mark samt träna nåt som aktiverar huvudet också och se om hon blir mer avslappnad när hon är rejält trött + får ett rejält köttben att gnaga på. Har hon bott i hundgård med andra hundar kanske de aktiverat varandra till en hög utsträckning och hon helt enkelt är lite rastlös i kombination med osäkerheten om ni tagit det lite lugnt den här första tiden. Har själv tre hundar hemma och de interagerar mycket och busar av sig överskottsenergin med varandra, kan tänka mig att om en av dessa plötsligt skulle bli ensamhund utan större aktivering så skulle de nog också bli ganska rastlösa. Kanske behöver hon lite mer uppgifter på dagarna?
Jag skulle nog iallafall börja i den änden att jag testar på att få henne rejält trött och se om det har nån effekt på henne. Sen om hon är trygg med särbon kanske be honom ta ut henne nån liten runda också så hon interagerar med nån mer människa än dig och känner sig okej med det.
Hade min mammas äldre tik hos mig ett tag (ganska många år sen) och hon tydde sig så till mig att hon stod och tjöt utanför toa-dörren när jag gick på toa, inte så himla kul . Såhär i efterhand så hade jag nog gjort annorlunda och försökt ignorera henne bättre samt bett de andra familjemedlemmarna aktivera henne mer men då tyckte jag att hon var rätt söt. Det eskalerade dock rätt snabbt till att jag inte kunde vara utom synhåll ens en kortare stund utan att hon höll ett himla liv, spelade ingen roll att de andra familjemedlemmarna var där. Var måttligt kul, men vi passade henne bara ett tag och hon är en utpräglad enmanshund. Sen så hade hon nog också lugnat sig mer om vi varit bättre på att aktivera henne men det ju himla lätt att vara efterklok.

 

[Lingon]

Aktivera henne både fysiskt och mentalt. Långa promenader och träna nåt som gör att hon måste tänka. Agility, spår, nosework eller annat. Se till att hon inte har en massa överskottsenergi som hon kan lägga på felaktiga beteenden. Sen när hennes behov av fysisk och mental träning är uppfyllt så lägg till passivitetsträning. En del kan det från början och andra behöver träna på att göra ingenting. Kanske kommer det automatiskt för henne när hon får den träning hon behöver (fysisk och mental) och när lite tid har gått och hon känner sig trygg. Annars går det också att träna på.

 

[WildWilma]

Nu när tråden ändå är igång kanske jag kan fråga om lite mer tips av er kloka! Det är så att hon är så himla, himla kontaktsökande. Alltså helt galet, nu har hon vankat ungefär en timme och vägrar slå sig till ro för att hon inte får ligga bredvid mig för att hon inte tar sig upp i sängen. Hon vill vara nära mig jämt och ständigt, går jag upp så springer hon efter. Vart jag än ska! Detta är ju såklart en enorm stress för henne också, jag vill lära henne att det är okej att slappna av med mig. Jag har tänkt att det kanske kommer med tiden, men snart har det gått två veckor och hon slutar inte.

Rör jag på foten så ska hon kolla så jag inte går iväg. Alltså det är ju supergulligt att jag är så viktig för henne, hon vill knappt gå ut och gå med någon annan, men jag blir lite orolig för hur bunden hon faktiskt blir vid mig. Jag menar jag kan inte jämt vara där för henne, har jag gått och duschat och lämnat henne med killen (särbo) så vankar hon runt och söker mig tills jag är tillbaka. Hur skulle ni bemöta en så stressad hund? Jag försöker slänga åt henne godis och ge henne beröm när hon ligger för sig själv och tar det lugnt. Jag förstår att detta säkert kommer ge med sig när vi funnit varandra efter längre tid, men jag vill inte spä på ett sådant stressat beteende utan berömma lite mer självständighet. Ignorera? Eller ge henne uppmärksamhet tills att hon är riktigt trygg?

Låter som en oerhört osäker hund. Har förstått att separationsångest hos spaniels inte är ovanligt men jag skulle ha svårt att leva med en hund som vill/måste vara klistrad vid mig hela tiden. Kan du åka och handla och lämna hunden hemma eller i bilen? Om inte så kan ju vardagen bli rätt besvärlig om det inte blir bättre.

Tips på vad du kan göra har du redan fått flera bra!

 

[inverterad]

@hejhejhopp är föräldrarna/släkten bra mentalt?

 

[Mia_R]

Låter som en oerhört osäker hund. Har förstått att separationsångest hos spaniels inte är ovanligt men jag skulle ha svårt att leva med en hund som vill/måste vara klistrad vid mig hela tiden. Kan du åka och handla och lämna hunden hemma eller i bilen? Om inte så kan ju vardagen bli rätt besvärlig om det inte blir bättre.

Tips på vad du kan göra har du redan fått flera bra!

Hon är omplacerad sedan knappt två veckor och har i princip levt i en hundgård, jag tycker det är fullt naturligt att hon är osäker och tyr sig till TS, nu gäller det ju att låta henne bli mer bekant med nya rutiner, omgivningar och nya människor. Jag förstår inte varför en unghund med den bakgrunden ska dömas ut efter så kort tid? Hur många kan lämna en unghund ensam efter att man hämtat hem den efter två veckor om den alltid levt i en flock?

 

[WildWilma]

Hon är omplacerad sedan knappt två veckor och har i princip levt i en hundgård, jag tycker det är fullt naturligt att hon är osäker och tyr sig till TS, nu gäller det ju att låta henne bli mer bekant med nya rutiner, omgivningar och nya människor. Jag förstår inte varför en unghund med den bakgrunden ska dömas ut efter så kort tid? Hur många kan lämna en unghund ensam efter att man hämtat hem den efter två veckor om den alltid levt i en flock?

Jag har inte dömt ut hunden. Jag tolkade som att det inte spelar någon roll att andra människor finns som sällskap utan att det bara är en särskild som hunden tyr sig till men jag kan ha feltolkat texten. Konstaterade att det är rätt omständigt att leva med en hund som inte går att lämna själv, klart att det kan fungera längre fram men det är nog långt från självklart. Har två kollegor men en varsin spaniel som de båda haft sen de var valpar och ingen av dem kan lämna sin hund ensam hemma pga. separationsångest. I bilen går det dock bra för båda. Dessa är inte de första spaniels med separationsångest jag hört om heller.

I min ras skulle jag absolut tycka att en mentalt stabil unghund bör kunna vara ensam korta stunder när den varit i sitt nya hem 2 veckor även om den är van vid att leva i flock. Men det är ganska ovanligt med separationsångest i den rasen.

 

[Mia_R]

Jag har inte dömt ut hunden. Jag tolkade som att det inte spelar någon roll att andra människor finns som sällskap utan att det bara är en särskild som hunden tyr sig till men jag kan ha feltolkat texten. Konstaterade att det är rätt omständigt att leva med en hund som inte går att lämna själv, klart att det kan fungera längre fram men det är nog långt från självklart. Har två kollegor men en varsin spaniel som de båda haft sen de var valpar och ingen av dem kan lämna sin hund ensam hemma pga. separationsångest. I bilen går det dock bra för båda. Dessa är inte de första spaniels med separationsångest jag hört om heller.

I min ras skulle jag absolut tycka att en mentalt stabil unghund bör kunna vara ensam korta stunder när den varit i sitt nya hem 2 veckor även om den är van vid att leva i flock. Men det är ganska ovanligt med separationsångest i den rasen.

Nu är mitt inlägg inte riktat enbart till dig utan flera som är kritiska, men en unghund som levt i flock i hundgård med knappt någon miljöträning och den efter två veckor förväntas uppföra sig som en hund som sedan den var valp levt i en familj, socialiserats och fått lära sig vara ensam? Ingen ras jag känner till skulle göra det hur stabil den än är som 10 månader och jag skulle inte vilja omplacera en hund till någon som ställer de kraven heller.

 

[nilie]

Hejsan!
Det är som så att jag har för lite mer än en vecka sedan hämtat en jättetrevlig omplacering på snart 10 månader. Ingen problemhund vad jag förstått, hon kunde bara inte gå i avel på grund av estetiska skäl. Hon är en röd cocker spaniel och är verkligen jätteglad, följer mig hack i häl. Hon har dock inte miljötränats så mycket innan, varit på någon utställning men annars rastats i hundgård med hundhus och bott med andra hundar. Hon är mycket osäker på mycket då hon nu är i en stad och tidigare bott på landet, men främst osäker när hon träffar människor, inte så mycket på promenader men just i hemmet. Hon morrar, visar ej tänder eller så men visar tydligt hur osäker hon är främst mot män men allra mest åt barn.

Detta är det som jag blir så orolig över, det var verkligen det enda jag absolut inte ville - att hon skulle ogilla barn. Jag försöker att inte straffa henne utan berömma henne när hon vågar och är duktig. Men som sagt hon är jätteskraj när det gäller barnen och morrade rätt mycket, detta är mina syskonbarn och det måste helt enkelt funka med barn om jag ska kunna ha henne, både nu och i framtiden. Därför frågar jag någon som kanske är lite mer erfaren, när hon ännu inte varit hos mig så länge och rotat sig allt för mycket. Jag har ingen erfarenhet av hundar som morrat så tidigare, vad tror ni kommer krävas och kommer hon någonsin trivas med barn? Hon är som sagt jätte, jätte gullig och jag är tydligt hennes trygghet just nu. Detta med barn är tyvärr ingenting som jag kan kompromissa med, enligt uppfödaren skulle det nog inte bli några problem och hon hade träffat barn på någon utställning men som sagt inte så mycket.

För bådas skull, både hunden och min så vill jag lösa detta på bästa sätt. Ge henne mer tid och låta henne smälta allt är min tanke. Men vad tror ni? Kommer hon någonsin vara att lita på omkring barn? Dessa barn sprang inte på henne utan höll sig på avstånd, det var lika obehagligt ändå. Hon är ju i spökåldern nu också sa uppfödaren, vilket kan vara bidragande såklart..

Tacksam om någon har erfarenhet kring detta..

Vi uppfattade det som att vår cocker blev stressad av livliga barn med gälla, ljusa röster. ( Lugna, tystlåtna barn gick bra.) Jag har funderat om de ljusa barnrösterna påminde om fåglar. Han var mycket intresserad av fåglar (besatt av fåglar) och ville helst springa mot fågeln och ställa sig och markera med ena tassen höjd.

Vi ville inte att han skulle hälsa på främmande barn, men barn drogs till honom eftersom han var så söt och vi fick alltid vara på helspänn ifall någon främmande unge skulle rusa fram till honom. Det hände som tur var inget allvarligt. Vår cocker var en omplacering och hade tidigare bott i ett hem med småbarn. Vi har funderat på om det var en bidragande orsak till att han omplacerades, men det var inget som familjen sa.

En granne har en cocker som är aggressiv mot barn och jag har läst om en del cockrar som inte funkar med barn, men jag kan inte svara på om det är vanligt hos rasen. För fler synpunkter: Ställ frågan i något cockerforum. Hundar i focus har underforum för olika raser och jag tror att cocker spaniel finns med. Vet dock inte hur aktiva de är på det forumet.
Som andra skrivit - hör med uppfödaren och kanske med andra som har hundar ur samma kull. Hoppas att det löser sig för er och att ni kan behålla hunden!

 

[Roheryn]

I min familj hade vi pudlar, dom älskade att retas med mig och när vi åt skulle han ha sista biten eftersom han satt bredvid mig på soffan och då började det alltid med att han stirrade på mig, jag stirrade tillbaks och började luta mig över tallriken, då började det rycka o mustascherna och sen skulle han "bita" mig i näsan. Vi var lika duktiga på att retas med varann och hade alltid kul ihop när vi inte låg i soffan och slappade.

Haha - jag är uppvuxen med pudel, han var som en brorsa för mig! Just det där retandet och "syskonbråkandet" var en stor del av vår samvaro! (han fanns i familjen när jag föddes, och levde tills jag var 9)

 

[avslutat medlemskap]

Haha - jag är uppvuxen med pudel, han var som en brorsa för mig! Just det där retandet och "syskonbråkandet" var en stor del av vår samvaro! (han fanns i familjen när jag föddes, och levde tills jag var 9)

Jag har ju för ovana att "syskonbråka" med alla djur och hittills har ingen av dom inte gillat det utan retats tillbaks och "pucklat på mig" fast väldigt försiktigt eftersom jag är väldigt försiktig själv vid hanterandet. Jag har sagt det förr, alla djur HAR humor bara man törs plocka fram den och då kan vad som helst hända.
Med kärlek och bus kommer man hur långt som helst.