Ologisk barnlängtan?

[Petruska]

Jag tror man måste tänka efter före, vill man spendera sin fritid och sitt liv på barnaktiviteter? om inte, är det bäst att inte ha barn alls.

Visst är det underligt. Och motsvarande är det underligt när resonemang om att få barn tar sin utgångspunkt i att livet på inga villkor får förändras av att man får barn. Om man inte önskar förändring, varför då genomföra en så stor förändring som det är att få barn? Det är ju oftast fullt möjligt att undvika.

Jag tex har rest och gått ut och ätit med barn, etc. Men inte sjutton har jag rest på samma sätt och ätit på samma restauranger som om jag hade varit utan barn. Inte heller hade jag besökt museers barnavdelningar utan barn. Osv.

 

[Unsure]

Och motsvarande är det underligt när resonemang om att få barn tar sin utgångspunkt i att livet på inga villkor får förändras av att man får barn. Om man inte önskar förändring, varför då genomföra en så stor förändring som det är att få barn?

Var det här en känga till mig? Jag har inte skrivit ett dugg om att "livet på inga villkor får förändras", jag har snarare skrivit om precis hur MYCKET det kommer att ändras. Våra vänner har gett upp hela sina liv för att skaffa barn, och det finns så gott som inga gemensamma beröringspunkter med hur deras liv såg ut innan de skaffade barn. Att det får mig att tänka några varv extra, det skäms jag inte för. Jag tänker inte kasta mig blint in i att skaffa barn, utan försöker att se till att vi har så bra förutsättningar som möjligt INNAN vi gör det.

 

[Petruska]

@Unsure Nej. Mer nån sorts kommentar till de rätt många som framställer livet med barn som precis likadant som livet utan barn. Trots att det omöjligen kan vara sant. Sådana kommentarer kommer alltid i mängder när någon funderar över att skaffa barn på buke, som du i den här tråden.

Om jag ville känga till dig, skulle det väl snarare vara för att du säger att dina vänner har gett upp sina liv för att skaffa barn. Jag skulle gissa att det i de flesta fall inte alls är så vännerna ser det.

Att du ser det så, talar ju, som du är inne på, mot att det är riktigt läge för barn för din del. Där är vi eniga. Barn ändrar på livet för föräldrarna, det är ju helt självklart. Om jag startade en tråd om att skaffa en hund, tror jag att jag skulle få mer påpekanden om hur mycket en hund påverkar livet än vad du får när du startar en tråd om att skaffa barn.

 

[Unsure]

Om jag ville känga till dig, skulle det väl snarare vara för att du säger att dina vänner har gett upp sina liv för att skaffa barn. Jag skulle gissa att det i de flesta fall inte alls är så vännerna ser det.

Mycket möjligt att de inte alls ser det så själva, men det är väldigt lätt för oss "utomstående" att se med lite distans på exakt hur mycket deras liv har förändrats.

Jag vet inte riktigt hur jag ska formulera det för att det inte ska låta så negativt laddat. Gett upp allt tidigare innehåll i sina liv då? Alla hobbys, alla intressen, alla sociala cirklar (förutom föräldra-grupper etc), alla resor och mycket, mycket annat. Det finns som sagt inte mycket kvar, av de liv som de levde innan. Är det konstigt att fundera över hur motsvarande livsförändring skulle se ut i ens eget liv? Jag är självklart väldigt intresserad av vad vi måste skala bort i våra nuvarande liv, för att få "barn-livet" att kunna rulla smidigt.

 

[em-pirre]

@Unsure

Om jag ville känga till dig, skulle det väl snarare vara för att du säger att dina vänner har gett upp sina liv för att skaffa barn. Jag skulle gissa att det i de flesta fall inte alls är så vännerna ser det.

Väl skrivet, som vanligt.

 

[Petruska]

Mycket möjligt att de inte alls ser det så själva, men det är väldigt lätt för oss "utomstående" att se med lite distans på exakt hur mycket deras liv har förändrats.

Det är väldigt lätt för utomstående att se helt annorlunda på saker än vad de berörda gör, ja.

Jag förstår inte varför förändringen är omöjlig att beskriva i neutrala termer när det gäller andra?

När det gäller dig själv har jag all förståelse för att du inte önskar sluta med allt/mycket du tycker är roligt för att kunna ta hand om ett barn, men det är ju också väldigt frivilligt.

 

[Pontevecchio]

Det är många som ger upp allt, jag kan uppleva att 80talister är rätt lata föräldrar. När det tar emot ger man upp. Då ter sig långresa med barn helt omöjligt.

Jag har inga egna barn men min syster har 3. När jag berättar om våra resor eller semestrar undrar folk om min syster lämnat sina barn hemma? nä såklart inte. Men de är vana vid att vara med, de är vana vid att få sitta still i timmar och de är vana vid att livet ibland är tråkigt. Vilket är en bra sak att lära sig, det finns inte stimulans konstant även om den är otroligt mycket större än när jag var liten och skrev ned reg.plåtar under otaliga bilresor till skåne. Visst gör vi saker på våra resor som vi inte hade gjort utan barn och allt tar längre tid men att se barnen som en begränsning, aldrig. Det är underbart att se världen ur deras synvinkel.

 

[TinyWiny]

Lite OT, men varför skulle tonåringar vara så tidskrävande? Jag har flera tonårsföräldrar i min närhet, ingen av de tonåringarna kräver ens hälften så mycket tid och uppmärksamhet som en bebis. En femtonåring klarar ju oftast att vara själv på ett annat sätt än en bebis, och de föräldrarar jag känner är inte ständigt tillsammans med sin tonåring på det sätt man är alltid är tillsammans med en bebis.

Jag har haft både bebisar och tonåringar så för mig är det inte svårt att jämföra hur mycket tid de behöver. Tonåringar behöver massor av tid för samtal, guidning och stöttning. Sen att många tonåringar tyvärr inte får den tiden de behöver beklagar jag verkligen. Det märks så tydligt hur mycket tonåringar behöver sina föräldrar om man väl tar sig tiden att lyssna på dem för de har så enormt mycket de behöver prata om, berätta och fråga om. Om inte annat så har jag märkt det på mina barns kompisar som ofta har hamnat här i köket istället för att umgås på barnens rum och de har frågat och frågat när de väl har fått klart för sig att jag gärna svarar på deras frågor och funderingar och verkligen lyssnar på dem och ger dem tid. Mina barn har ofta sagt att de är så glada att de kan prata med mig. Att jag faktiskt lyssnar på dem och hjälper dem med det de behöver så att de slipper må lika dåligt som sina kompisar som knappt har någon kontakt med sina föräldrar utan bara bor under samma tak. Bara detta med kläder, kompisar, känslor, sex, preventivmedel, relationer, svek osv. har de massor av funderingar över som de behöver guidning och hjälp med. Många resonerar tyvärr som du att de klarar sig själva men det gör de inte. Väldigt många tonårsföräldrar "pratar" bara med sina barn när de bråkar med dem eller när de säger åt dem när de ska komma hem. Jag valde en annan väg och det gjorde att vi inte hade några tonårsbråk och det är jag väldigt tacksam för.

 

[Kilauea]

Jag vet inte, jag är så osäker på alltihop. Vi vill ju ha barn, men det passar nog helt enkelt inte nu. Jag väntar nog på att någon ska hålla upp en stor blinkande skylt när det är dags, där det står "NU borde ni försöka skaffa barn!". Och just nu är det någon renovering och jobb som är viktigast att fixa...

Jag drömmer liksom om att "alla bitar" ska falla på plats INNAN vi skaffar barn. Att vi har ordentligt med pengar, och bra möjligheter till allting. Men ändå är jag sugen. Här och nu.

Jag har funderat till och från i några år och skylten har visat sig för mig i form av hormoner som skriker att det är dags nu

 

[Kattennizze]

Men hur många av oss har inte sett de mammor (papporna brukar jobba eller vara frånvarande) som har med sig en hög med barn till stallet där de får riva runt och härja fritt medan mammorna sköter hästarna, släpper ut sina hundar att rasta av sig på samma gång. Det har jag i alla fall upplevt många gånger i olika inackorderingsstall. Nä de mammorna har kanske inte gett upp hästeriet men till vilket pris kan man fråga sig, blir det för barnen? Den här diskussionen kommer ofta upp på bukefalos, kan man ha tio hästar, hundar, katter och fyra barn samtidigt? Nä är det enkla svaret på den frågan.
Alltså jag har en god vän som hävdar att jag gett upp mitt liv för barnen. Jag vet inte riktigt vad det är jag ska ha gett upp. Jag försöker bara hålla näsan ovanför vattenytan, och försöka få mina barn att bli vettiga människor. Jag tycker livet i sig är så krångligt ändå så jag skulle inte orka med gårdsrenovering och annat samtidigt som jag har barn. Jag fattar inte hur folk fixar det bara. Är deras barn aldrig sjuka? Jag och min partner måste vabba minst en vecka i månaden, minst ofta två eftersom de måste ju vara smittfria innan de kan gå på förskolan igen.

 

[Kattennizze]

Visst är det underligt. Och motsvarande är det underligt när resonemang om att få barn tar sin utgångspunkt i att livet på inga villkor får förändras av att man får barn. Om man inte önskar förändring, varför då genomföra en så stor förändring som det är att få barn? Det är ju oftast fullt möjligt att undvika.

Jag tex har rest och gått ut och ätit med barn, etc. Men inte sjutton har jag rest på samma sätt och ätit på samma restauranger som om jag hade varit utan barn. Inte heller hade jag besökt museers barnavdelningar utan barn. Osv.

Framförallt har jag sett insidan av hamburgerrestauranger till förbannelse eftersom de är gjorda för att ta med sig barn tyvärr. Jag kan allas barnmenyer utantill....jippi hey. Å andra sidan får man uppleva fantastiska saker på utställningar etc så det väger verkligen upp för den något torftiga menyn när man är ute på stan med sina barn.

 

[Mabuse]

Jag har haft både bebisar och tonåringar så för mig är det inte svårt att jämföra hur mycket tid de behöver. Tonåringar behöver massor av tid för samtal, guidning och stöttning. Sen att många tonåringar tyvärr inte får den tiden de behöver beklagar jag verkligen. Det märks så tydligt hur mycket tonåringar behöver sina föräldrar om man väl tar sig tiden att lyssna på dem för de har så enormt mycket de behöver prata om, berätta och fråga om. Om inte annat så har jag märkt det på mina barns kompisar som ofta har hamnat här i köket istället för att umgås på barnens rum och de har frågat och frågat när de väl har fått klart för sig att jag gärna svarar på deras frågor och funderingar och verkligen lyssnar på dem och ger dem tid. Mina barn har ofta sagt att de är så glada att de kan prata med mig. Att jag faktiskt lyssnar på dem och hjälper dem med det de behöver så att de slipper må lika dåligt som sina kompisar som knappt har någon kontakt med sina föräldrar utan bara bor under samma tak. Bara detta med kläder, kompisar, känslor, sex, preventivmedel, relationer, svek osv. har de massor av funderingar över som de behöver guidning och hjälp med. Många resonerar tyvärr som du att de klarar sig själva men det gör de inte. Väldigt många tonårsföräldrar "pratar" bara med sina barn när de bråkar med dem eller när de säger åt dem när de ska komma hem. Jag valde en annan väg och det gjorde att vi inte hade några tonårsbråk och det är jag väldigt tacksam för.

Du tror inte att det kan variera, då? Jag känner inte igen din beskrivning av tonårsbarnets behov av ständig vuxen i sin närhet, vare sig från mig och mina vänner när jag själv var tonåring, eller idag bland tonårsföräldrar i min närhet. Och det handlar inte om tonåringar som mår dåligt, eller familjer med en massa tonårsbråk. Det var säkert sant för dina barn och deras vänner, men det är absolut inte sant för alla eller ens de flesta, tror jag.

Alla tonåringar är ju inte heller som du beskriver, med frågor och problem kring sex, preventivmedel, svek och relationer. I min gymnasieklass var vi rätt oskyldiga i den åldern, de flesta hade ingen pojkvän alls förrän senare.

Att knappt ha kontakt med sina föräldrar låter ju inte bra förstås, men mitt intryck är att normalfallet är att man absolut pratar ibland och umgås, men absolut inte i samma storleksordning som en bebis, alltså att tonåringen inte kan vara utan föräldern ens någon timme, väck föräldern flera gånger varje natt, och så vidare. De tonåringar jag har stött på klarar sig jättebra utan att ständigt ha föräldern vid sin sida, och är väldigt mycket mer självständiga än små bebisar.

Det finns ju mellanting mellan bebisnivå och ingen kontakt alls.

 

[Raderad medlem 19815]

alltså att tonåringen inte kan vara utan föräldern ens någon timme, väck föräldern flera gånger varje natt, och så vidare.

Haha!

 

[Kattennizze]

Du tror inte att det kan variera, då? Jag känner inte igen din beskrivning av tonårsbarnets behov av ständig vuxen i sin närhet, vare sig från mig och mina vänner när jag själv var tonåring, eller idag bland tonårsföräldrar i min närhet. Och det handlar inte om tonåringar som mår dåligt, eller familjer med en massa tonårsbråk. Det var säkert sant för dina barn och deras vänner, men det är absolut inte sant för alla eller ens de flesta, tror jag.

Alla tonåringar är ju inte heller som du beskriver, med frågor och problem kring sex, preventivmedel, svek och relationer. I min gymnasieklass var vi rätt oskyldiga i den åldern, de flesta hade ingen pojkvän alls förrän senare.

Att knappt ha kontakt med sina föräldrar låter ju inte bra förstås, men mitt intryck är att normalfallet är att man absolut pratar ibland och umgås, men absolut inte i samma storleksordning som en bebis, alltså att tonåringen inte kan vara utan föräldern ens någon timme, väck föräldern flera gånger varje natt, och så vidare. De tonåringar jag har stött på klarar sig jättebra utan att ständigt ha föräldern vid sin sida, och är väldigt mycket mer självständiga än små bebisar.

Det finns ju mellanting mellan bebisnivå och ingen kontakt alls.

Ja man slipper ju iaf borsta tänderna varje morgon och kväll på dem, hoppas jag! Och blåsa på knäet när de ramlat....min plan är att mota in mina barn i scouterna eller nåt så de håller sig där tills de är 35 år. Eller nåt sådant.

 

[TinyWiny]

Du tror inte att det kan variera, då? Jag känner inte igen din beskrivning av tonårsbarnets behov av ständig vuxen i sin närhet, vare sig från mig och mina vänner när jag själv var tonåring, eller idag bland tonårsföräldrar i min närhet. Och det handlar inte om tonåringar som mår dåligt, eller familjer med en massa tonårsbråk. Det var säkert sant för dina barn och deras vänner, men det är absolut inte sant för alla eller ens de flesta, tror jag.

Alla tonåringar är ju inte heller som du beskriver, med frågor och problem kring sex, preventivmedel, svek och relationer. I min gymnasieklass var vi rätt oskyldiga i den åldern, de flesta hade ingen pojkvän alls förrän senare.

Att knappt ha kontakt med sina föräldrar låter ju inte bra förstås, men mitt intryck är att normalfallet är att man absolut pratar ibland och umgås, men absolut inte i samma storleksordning som en bebis, alltså att tonåringen inte kan vara utan föräldern ens någon timme, väck föräldern flera gånger varje natt, och så vidare. De tonåringar jag har stött på klarar sig jättebra utan att ständigt ha föräldern vid sin sida, och är väldigt mycket mer självständiga än små bebisar.

Det finns ju mellanting mellan bebisnivå och ingen kontakt alls.

Det är klart att det kan variera men min poäng är att tonåringar behöver sina föräldrar bra mycket mer än vad många föräldrar förstår. Jag har inte träffat en enda tonåring som inte har varit nyfiken på vuxenlivet och haft tusen frågor. Allt ifrån vilken bh-storlek de ska ha till hur man vet om man är kär i någon och allt däremellan. Jag har aldrig påstått att en tonåring alltid behöver en vuxen närvarande. Det är något du själv läser in.

Det är nog extremt ovanligt att inte vara ett dugg intresserad av sex, relationer, svek och ev. partners när man går på gymnasiet. Jag har inte träffat någon som inte haft något som helst intresse av det i den åldern och då har jag ändå jobbat med ungdomar och mina barn hade stora umgängeskretsar i den åldern.

Vad gäller sex så behöver man inte ha sex för att vara nyfiken och ha frågor. Mina barn visste det mesta om preventivmedel ganska lång tid innan sexdebuten för de var helt enkelt nyfikna och ville veta vilka alternativ som finns. För dem var det enklare och naturligare att fråga mig än att gå till ungdomsmottagningen och fråga som många av deras kompisar fick göra för att deras föräldrar inte pratade om sex och preventivmedel med sina barn. Vad gäller relationer så menar jag inte bara relationen till en ev. partner utan till vänner, föräldrar och andra man känner. Det handlar inte heller om att ha problem utan att de är nyfikna och vill veta och vad är då bättre än att ha någon att fråga och diskutera med som man kan lita på och som inte tar sina svar ifrån en frågespalt i någon veckotidning eller ännu värre, ger svar på sexfrågor ifrån en porrfilm!

Tonåringar väcker kanske inte sina föräldrar flera gånger varje natt men det gjorde inte min dotter heller när hon var äldre än två veckor för då sov hon hela nätterna. Det handlar inte om hur självständiga de är utan att de behöver ha föräldrar som finns till hands när de behöver dem precis som bebisar har behov av. När jag skrev att tonåringar behöver sina föräldrar lika mycket som bebisar så menar jag inte att de behöver samma sak som bebisar eller att de behöver exakt lika mycket tid utan just att de behöver sina föräldrar lika mycket. De behöver helt enkelt ha sina föräldrar till hands och det missar väldigt många. Barn i 8-12 års ålder är ofta relativt bekymmersfria och har mer värdsliga funderingar som man kan avhandla under middagen eller vid nattningen men tonåringen behöver helt enkelt mer än så. De flesta inser också att en 8-12 åring inte klarar sig själv medans många tycker att en tonåring kan klara sig själv i stort sett. De luras av hur självständiga och vuxna de verkar vara och ser inte att de fortfarande står med ena foten i barndomen och att de faktiskt behöver det stöd och den stöttningen som de behöver. Jag tror att antalet tonåringar och unga vuxna som mår dåligt skulle minska markant om föräldrar insåg det och gav dem vad de behöver.

Tyvärr är det så att väldigt många i stort sett överger sina barn när de kommer i tonåren och sen förstår de inte alls varför de bara bråkar med sina barn. Visst umgås de då och då men de anser att de då har gjort sitt på barnfronten och istället kan satsa på karriären. De allra flesta tonårsbråken som uppstår är faktiskt föräldrarnas fel eftersom de inte kan vara vuxna i sin relation till sina barn och för att de faktiskt inte känner sina barn längre och inte förstår dem. Sen har de mage att skylla på barnet för att de själva inte hänger med i barnets utveckling och för att de inte ser och tillgodoser sina barns behov.

 

[Mabuse]

Det är klart att det kan variera men min poäng är att tonåringar behöver sina föräldrar bra mycket mer än vad många föräldrar förstår. Jag har inte träffat en enda tonåring som inte har varit nyfiken på vuxenlivet och haft tusen frågor. Allt ifrån vilken bh-storlek de ska ha till hur man vet om man är kär i någon och allt däremellan. Jag har aldrig påstått att en tonåring alltid behöver en vuxen närvarande. Det är något du själv läser in.

Det är nog extremt ovanligt att inte vara ett dugg intresserad av sex, relationer, svek och ev. partners när man går på gymnasiet. Jag har inte träffat någon som inte haft något som helst intresse av det i den åldern och då har jag ändå jobbat med ungdomar och mina barn hade stora umgängeskretsar i den åldern.

Vad gäller sex så behöver man inte ha sex för att vara nyfiken och ha frågor. Mina barn visste det mesta om preventivmedel ganska lång tid innan sexdebuten för de var helt enkelt nyfikna och ville veta vilka alternativ som finns. För dem var det enklare och naturligare att fråga mig än att gå till ungdomsmottagningen och fråga som många av deras kompisar fick göra för att deras föräldrar inte pratade om sex och preventivmedel med sina barn. Vad gäller relationer så menar jag inte bara relationen till en ev. partner utan till vänner, föräldrar och andra man känner. Det handlar inte heller om att ha problem utan att de är nyfikna och vill veta och vad är då bättre än att ha någon att fråga och diskutera med som man kan lita på och som inte tar sina svar ifrån en frågespalt i någon veckotidning eller ännu värre, ger svar på sexfrågor ifrån en porrfilm!

Tonåringar väcker kanske inte sina föräldrar flera gånger varje natt men det gjorde inte min dotter heller när hon var äldre än två veckor för då sov hon hela nätterna. Det handlar inte om hur självständiga de är utan att de behöver ha föräldrar som finns till hands när de behöver dem precis som bebisar har behov av. När jag skrev att tonåringar behöver sina föräldrar lika mycket som bebisar så menar jag inte att de behöver samma sak som bebisar eller att de behöver exakt lika mycket tid utan just att de behöver sina föräldrar lika mycket. De behöver helt enkelt ha sina föräldrar till hands och det missar väldigt många. Barn i 8-12 års ålder är ofta relativt bekymmersfria och har mer värdsliga funderingar som man kan avhandla under middagen eller vid nattningen men tonåringen behöver helt enkelt mer än så. De flesta inser också att en 8-12 åring inte klarar sig själv medans många tycker att en tonåring kan klara sig själv i stort sett. De luras av hur självständiga och vuxna de verkar vara och ser inte att de fortfarande står med ena foten i barndomen och att de faktiskt behöver det stöd och den stöttningen som de behöver. Jag tror att antalet tonåringar och unga vuxna som mår dåligt skulle minska markant om föräldrar insåg det och gav dem vad de behöver.

Tyvärr är det så att väldigt många i stort sett överger sina barn när de kommer i tonåren och sen förstår de inte alls varför de bara bråkar med sina barn. Visst umgås de då och då men de anser att de då har gjort sitt på barnfronten och istället kan satsa på karriären. De allra flesta tonårsbråken som uppstår är faktiskt föräldrarnas fel eftersom de inte kan vara vuxna i sin relation till sina barn och för att de faktiskt inte känner sina barn längre och inte förstår dem. Sen har de mage att skylla på barnet för att de själva inte hänger med i barnets utveckling och för att de inte ser och tillgodoser sina barns behov.

Det verkar rimligt att man inte ska överge sina barn i tonåren, men räcker det inte att helt enkelt ägna dem lika mycket tid som när de var tolv? Att säga att ja, jag vill inte överge mina barn, så därför ska jag alltid finnas bredvid min sextonåring, precis som när h*n var en liten bebis - det verkar i mina ögon överdrivet klängigt.

Man behöver väl alltid sina föräldrar på ett eller annat sätt, men när jag var 16 t ex bodde jag inte ens i Sverige, jag brukade ringa hem på söndagar, så säg att mina föräldrar ägnade mig en timme i veckan. Jag behövde de facto inte mina föräldrar ens i närheten så mycket som när jag var en liten bebis, och hade svultit ihjäl och gått under på bara en timmes föräldratid i veckan. Stora barn tar mindre tid, helt enkelt.

Åtminstone för egen del var jag dessutom i tonåren rätt intresserad av att komma på vem jag var, och bli en egen självständig individ utanför familjen. Så jag hade absolut inte velat haft min mamma som huvudsaklig samtalspartner om allt i livet - tvärtom, jag ville hitta andra människor och andra sätt att tänka och egna intressen. Inte sitta fyra-fem timmar varje dag och prata med mamma. Möjligen nån annans mamma, just för att det inte var den egna familjen och det hemvanda perspektivet.

När det gäller den där nyfikenheten, så läste jag böcker, såg film, gick på teater, var med vänner. Föräldrar är ju inte den enda källan till kunskap om världen. Preventivmedel t ex fick vi lära oss om i skolan, och även om man inte lyssnade så behövde man inte fråga mamma för att veta att det finns p-piller och kondomer.

 

[ako]

@Unsure självklart förändras livet när man skaffar barn. Gör det inte det tror jag att man behöver tänka igenom sitt föräldraskap ordentligt.

Självklart ska man kunna ha kvar sina intressen, men tiden man lägger på dem kommer förmodligen att få stryka på foten (beroende på hur mkt tid man lagt innan förstås). Att bo på gård o ha hästar funkar för jättemånga, men man kanske inte hinner rida varje dag t ex.

Vad gäller resor mm verkar folk missa att barnen växer. Ok man vill nog slippa roadtrip i USA med en två- och en femåring, men när de är 11 o 14 låter väl det som en kul grej att göra hela familjen?

Livet har olika skeenden och för oss allra flesta handlar inte barn om att "ge upp" utan om att "göra annorlunda".

Genom att få barn gör man ju oxå sånt man kanske inte gjort annars o som är kul, t ex åker till Kolmården eller går på tomtestig vid jul. Man träffar oxå vuxna- som i många fall visar dig vara trevliga och givande- genom barnens kompisars föräldrar.

 

[Ray]

Det här tror jag är väldigt viktigt, nämligen att förändringarna är så stora att de inte går att jämföra med hur det var innan. Jag vet inte hur många gånger jag sett gravt uttråkade föräldrar gå på olika kulturarrangemang för barn t ex och jag har alltid undrat varför i hela friden de skaffat barn när de uppenbarligen tycker det mesta som rör barn är dötrist. Jag tror man måste tänka efter före, vill man spendera sin fritid och sitt liv på barnaktiviteter? om inte, är det bäst att inte ha barn alls.

Man kan väl älska sin barn och vara en ok förälder utan att spendera sin fritid på kulturarrangemang för barn? Jag undrar snarare varför man går på sånt man tycker är tråkigt med sina barn istället för att hitta nåt positivt att göra tillsammans?
Barn är ju inte barn hela livet. Mitt barn och även som jag minns själv älskar att hänga med vuxna när de gör saker de tycker är meningsfulla och inte bara gör barnsaker. Vara en del i den vanliga vardagen liksom. Jag gör väldigt få barnaktiviteter som jag inte gillar- det märks ju direkt att man tycker nåt är tråkigt.
Nu tror jag inte du menade så bokstavligt att man måste hänga på barnkultur hela tiden om man har barn men jag vet många som tror att barn alltid måste aktiveras och jag har liksom en liten annan åsikt. Jag tycker det är ok både att vara supermorsa som ägnar all tid åt barnen och att vara vanlig morsa som låter barnen hänga med i vardagen och själva hitta på saker eller hjälpa till om de vill. Jag tror det räcker att man älskar sitt barn, lyssnar om de pratar och även låter de vara med i ens egna vuxendiskussioner om de vill, och liksom låter de ha sin plats i familjen. Som barn gillar man när föräldrarna är glada och det är jobbigt när de är stressade och sura.
Som sagt- du menade kanske inte den ytterligheten men jag reagerade ändå på inlägget

 

[Kattennizze]

Det är klart att det kan variera men min poäng är att tonåringar behöver sina föräldrar bra mycket mer än vad många föräldrar förstår. Jag har inte träffat en enda tonåring som inte har varit nyfiken på vuxenlivet och haft tusen frågor. Allt ifrån vilken bh-storlek de ska ha till hur man vet om man är kär i någon och allt däremellan. Jag har aldrig påstått att en tonåring alltid behöver en vuxen närvarande. Det är något du själv läser in.

Det är nog extremt ovanligt att inte vara ett dugg intresserad av sex, relationer, svek och ev. partners när man går på gymnasiet. Jag har inte träffat någon som inte haft något som helst intresse av det i den åldern och då har jag ändå jobbat med ungdomar och mina barn hade stora umgängeskretsar i den åldern.

Vad gäller sex så behöver man inte ha sex för att vara nyfiken och ha frågor. Mina barn visste det mesta om preventivmedel ganska lång tid innan sexdebuten för de var helt enkelt nyfikna och ville veta vilka alternativ som finns. För dem var det enklare och naturligare att fråga mig än att gå till ungdomsmottagningen och fråga som många av deras kompisar fick göra för att deras föräldrar inte pratade om sex och preventivmedel med sina barn. Vad gäller relationer så menar jag inte bara relationen till en ev. partner utan till vänner, föräldrar och andra man känner. Det handlar inte heller om att ha problem utan att de är nyfikna och vill veta och vad är då bättre än att ha någon att fråga och diskutera med som man kan lita på och som inte tar sina svar ifrån en frågespalt i någon veckotidning

Man kan väl älska sin barn och vara en ok förälder utan att spendera sin fritid på kulturarrangemang för barn? Jag undrar snarare varför man går på sånt man tycker är tråkigt med sina barn istället för att hitta nåt positivt att göra tillsammans?
Barn är ju inte barn hela livet. Mitt barn och även som jag minns själv älskar att hänga med vuxna när de gör saker de tycker är meningsfulla och inte bara gör barnsaker. Vara en del i den vanliga vardagen liksom. Jag gör väldigt få barnaktiviteter som jag inte gillar- det märks ju direkt att man tycker nåt är tråkigt.
Nu tror jag inte du menade så bokstavligt att man måste hänga på barnkultur hela tiden om man har barn men jag vet många som tror att barn alltid måste aktiveras och jag har liksom en liten annan åsikt. Jag tycker det är ok både att vara supermorsa som ägnar all tid åt barnen och att vara vanlig morsa som låter barnen hänga med i vardagen och själva hitta på saker eller hjälpa till om de vill. Jag tror det räcker att man älskar sitt barn, lyssnar om de pratar och även låter de vara med i ens egna vuxendiskussioner om de vill, och liksom låter de ha sin plats i familjen. Som barn gillar man när föräldrarna är glada och det är jobbigt när de är stressade och sura.
Som sagt- du menade kanske inte den ytterligheten men jag reagerade ändå på inlägget

Jag menade inte egentligen att man skulle just hänga på kulturarrangemang, huvudsaken är att man gör det man tycker är roligt med sina barn, och precis som du säger, är med dem. Man är inte med sina barn om de spelar på mobilen medan du mockar boxen t ex.

 

[Yrja]

Jag tror att väldigt många får kalla fötter i nåt skede när det kommer till planering av sitt första barn. Även jag. Jag ville inte ge upp mitt liv - hästarna. Många gånger blir det så, därför att man väljer att ge föräldralivet mer plats och med tiden kan det vara svårt att få ihop det. Jag menar, vilken förälder offrar dom enda 4 timmarna på ett dygn som man får med sitt barn en heltidsarbetsdag, mot att rida på sina hästar? Och det är ofta så att barnen går på dagis 5 dar i veckan, kommer då hem runt 16-17 och sen är det sovdags kl 20 för nästa dag ska dom upp igen klockan 06.30. Men det betyder inte att man inte kan fortsätta att ha häst - eller karriär - eller verksamhet. Det beror ju helt på vilka förutsättningar man har och vilka prioriteringar man kan och väljer att göra.

Om ni har en gård och en verksamhet så är det ju ert arbete - eller arbetar ni heltid vid sidan av detta också?

Vilka resor ni vill göra, hur ni vill spendera er fritid, beror ju på er. Det är klart att det kanske är svårt att åka på en ridresa till spanien med en 3-åring. Om man inte turas om att rida då, först du och sen din man. En bilsemester kanske kommer att se lite annorlunda ut än om ni var bara vuxna. Men det mesta går ganska bra att göra med barn, man måste inte åka till Bamseland om man inte vill. Man ser dock oftast plötsligt vitsen och njutningen i den sortens semestrar när man väl får barn ja.

Ni kommer inte att ångra era barn. Man kanske kan ångra tidpunkten, eller nåt man gav upp. Men man ångrar inte sina barn, det tror jag verkligen inte.

Vad gäller barnlängtan så är det ju så att det är väldigt mysigt med graviditetstiden, allt planerande, väntan, fixandet, inköpt av saker, förberedelser. Det kanske är det du längtar efter, och inte själva barnet just nu? Det kanske kan förklara din längtan. Många hamnar i sin egen lilla bubbla och det är väldigt trevligt där. Andra saker försvinner, bekymmer, funderingar, framtid. Man är här och nu och tänker inte längre fram än till BF, och så får man nya vänner och bekantskaper som också lever i den här rosa, lyckliga, bekymmerslösa bubblan. Det är inte så för alla men för en del, och det är ett väldigt trevligt tillstånd. Det kanske är det du längtar till.

Jag skulle aldrig ge upp mina hästar. Aldrig. Jag var orädd, såg aldrig några hinder när det kom till hästar. Det var min identitet, mitt liv. Jag hade drömmar, planer, mål. Jag hade just köpt ny häst, men en sån kapacitet. Men när jag blev med barn började det där plötsligt bli mindre betydelsefullt. Jag har kvar min häst, jag rider ibland och det är fortfarande en del av mig själsligt. Men just nu ges det väldigt lite tid. Jag har varken muskler eller kondis kvar, jag är rädd för att dö ibland, att åka till min häst, ramla av och dö från mina barn. Jag lägger sällan pengar på min ridning, mer än det som behövs för att ha kvar hästen. Så prioriterade jag och det var mitt val, inget jag ångrar. En vacker dag har jag mer tid igen, och då kanske jag ska börja drömma. Kanske, kanske inte. Eller så fortsätter jag att baka bröd och bullar med mina barnbarn istället och luffsar runt på min fina häst i skogen när jag finner tiden.