Ologisk barnlängtan?

[Raderad medlem 19815]

Ja om det är så du i nuläget prioriterar, då är det nog inte dags att skaffa barn än. Inget illa ment .

Jag har två barn på 1 och 3,5 och i nuläget prioriterar jag och min man andra typer av semestrar med familjen än vandringsresor, mat och vin-resor, veckolånga havskajakturer, ridresor eller surfsemestrar. Sådant skjuter vi upp tills barnen kan vara med och aktiva på detta och gör andra saker så länge.

 

[skiesabove]

Jag har två barn på 1 och 3,5 och i nuläget prioriterar jag och min man andra typer av semestrar med familjen än vandringsresor, mat och vin-resor, veckolånga havskajakturer, ridresor eller surfsemestrar. Sådant skjuter vi upp tills barnen kan vara med och aktiva på detta och gör andra saker så länge.

Sorry blandade ihop dig och TS .

 

[Unsure]

Nej men vänta nu, man måste inte göra som jag.

Man kan ju åka själv eller med någon kompis. Jag vill hellre åka med min familj så då väntar jag tills barnen kan åka med. För oss funkar det inte att lämna bort båda barnen en vecka, vi har inga barnvakter till det.

Både min man och jag har varit på flera jobbresor utomlands och weekends med kompisar sen vi fick barn. I sommar ska vi till Grekland i två veckor hela familjen (dock utan bamseklubb ) så det är inte så att man sitter fastkedjad vid hemmet. Men den där långa drömsemestern med partnern får nog vänta för många.

Ja, jag hoppas ju förstås att vi ska kunna fortsätta åka på långa exotiska semestrar även när vi har barn, men jag misstänker att jag kommer att ändra mig och vilja köra på ett mer "safe" kort när jag vill sitter där med ett liten kotte i famnen.

Som det ser ut nu, när jag har tänkt ytterligare, så är det nog bäst att lägga locket på när det gäller barnaalstrandet för ett tag, och fokusera på gårdsrenoveringen. Den kommer att vara både tidskrävande och dyr, och jag misstänker att det kan komma att bli jobbigt att försöka fokusera på både gårdsrenovering och barn samtidigt... Men jag är såååå sugen. =P Jag vet inte vad det är med barn som är så lockande, men det måste vara något hormonellt, för just nu är jag väldigt bebis-sjuk. =)

 

[Mabuse]

Så kan man säga, absolut. Men dygnet har samma antal timmar för alla och det är svårt att umgås med sitt barn på samma gång som man sitter på pass i ett jakttorn, åker vattenskoter eller tränar agility.

TS: Det är ju verkligen inte lätt. Det finns en hel massa grejer som jag skulle vilja göra men som får vänta en massa år tills jag kan göra det tillsammans med barnen!

Jag har redan planerat in att vi ska åka på surfsemester på franska atlantkusten när den yngsta är 10 år, dvs om 9 år!

Jag har två småbarn, och det är rätt exakt min upplevelse också. Vi har en massa resor på önskelistan så snart barnen blir lite större, och annat också, för den delen. Det är roligt att ha barn, och jag är jätteglad att jag har fått dem, men de tar tid, massor och massor med tid.

 

[Kattennizze]

Nio år??
När jag var 6 månader flyttade mina föräldar till USA med mig. När jag var 6 år (och brorsan 3) flyttade vi till Holland. Och massa semesterresor däremellan (aldrig charter).

När jag backpackade i Indien mötte jag flera barnfamiljer som var där på långa, "alternativa" semesterresor. Och jag planerar att göra samma med mina barn (har det första i magen just nu).

Varför skulle du behöva vänta tills du har ett mellanstadiebarn innan ni far ut och reser med familjen?

Ja man är såklart olika. Men spendera flera timmar på flyg för att komma nånstans och sen hålla reda på högen, nä....enklast för oss är att vara hemma bara. Det är knappast något nöje att åka iväg för oss men vi gör det ibland, men då får barnen sysselsätta sig mest med teve och dylikt för att inte riva inredningen hos diverse släktingar och det känns inte så bra. Alltså barn är olika, och har olika temperament och har man otur får man som jag tvillingar också så då är det bara att jaga dem och lösa konflikter mellan dem hela tiden. Vissa barn är ju enklare och lättare andra är mer krävande. Det kan man inte veta innan. Jag har tre krävande småbarn och visst borde jag i teorin kunna åka iväg på både det ena och det andra men i praktiken går det inte. Dessutom avlöser förkylningar och magsjukor varandra så det är bara ett evigt vabbande, jag hinner när jag frisk springs några timmar i veckan. Det är allt. Jag hinner inte arbeta heltid ens. Renovering finns inte på kartan.

 

[Mabuse]

Ja man är såklart olika. Men spendera flera timmar på flyg för att komma nånstans och sen hålla reda på högen, nä....enklast för oss är att vara hemma bara. Det är knappast något nöje att åka iväg för oss men vi gör det ibland, men då får barnen sysselsätta sig mest med teve och dylikt för att inte riva inredningen hos diverse släktingar och det känns inte så bra. Alltså barn är olika, och har olika temperament och har man otur får man som jag tvillingar också så då är det bara att jaga dem och lösa konflikter mellan dem hela tiden. Vissa barn är ju enklare och lättare andra är mer krävande. Det kan man inte veta innan. Jag har tre krävande småbarn och visst borde jag i teorin kunna åka iväg på både det ena och det andra men i praktiken går det inte. Dessutom avlöser förkylningar och magsjukor varandra så det är bara ett evigt vabbande, jag hinner när jag frisk springs några timmar i veckan. Det är allt. Jag hinner inte arbeta heltid ens. Renovering finns inte på kartan.

Jag håller med - säkert skulle det gå för oss också att resa mer med barnen redan nu (den yngsta är 2), men det handlar för min del er om att det inte lockar särskilt mycket att resa med småbarn, det blir så mycket besvärligare att det förtar nöjet, så att säga. Det känns inte värt pengarna och besväret i nuläget.

Även snälla tvååringar är ju inte så bra på att sitta still, eller har så pass bra omdöme att man nödvändigvis känner sig trygg med att ha dem lösa nära farligheter eller ömtåliga saker.

 

[cirkus]

Alltså barn är olika, och har olika temperament och har man otur får man som jag tvillingar också så då är det bara att jaga dem och lösa konflikter mellan dem hela tiden

Eller så har man tur som jag och får tvillingar som är väldigt enkla och har stor glädje av varann redan från späd ålder.

 

[Laa]

På tema resor och barn måste jag bara få berätta om en kollega (vars son nu är vuxen) som åkte på sin första utlandsresa med honom (och mannen) när han var ~2mån. De spenderade en månad på något missionsställe i Afrika. Den familjen har sedan fortsatt att resa och varit borta minst 2 månader per år, på de mest fantastiska ställen, Asien, Afrika, Sydamerika, "konstiga ställen" i Europa, you name it. När vi i arbetsgruppen gapande undrade hur hon lyckats med detta tillsammans med ett litet barn så blev svaret: med blöjor och vällingpulver/burkmat i handbagaget kommer man långt.
Sonen är idag mycket nöjd med sin uppväxt, men berättade att han ibland längtade efter att få åka på en "vanlig" charterresa, som hans kompisar gjorde.
Summa: det kan gå alldeles utmärkt att resa med småbarn. Rätt småbarn och rätt föräldrar dock.

 

[Kattennizze]

Jo så är det ju, barn är olika. Men sitta i en bil x antal timmar med tjat om att vi inte är framme snart orkar jag göra ca två ggr per år. Flyg blir max en timme. Senast vi var på Ikea hade jag tre barn åt olika håll och jag funderade på vem jag skulle fånga först. Och jag blir väldigt trött av att underhålla dem hela dagarna när de så ofta är sjuka så då behöver jag sova när de väl lagt sig. Alltså vad jag försöker säga är att man nog ska gå in i det här med barnlivet med öppna ögon.

 

[Sunshine]

Eller så har man tur som jag och får tvillingar som är väldigt enkla och har stor glädje av varann redan från späd ålder.

Samma har!! Mina tvillingar har stor gladje av varann och ar valdigt "latta" barn. Och vi har rest mycket med dem, t.ex. sa var vi pa Mauritius nar de var 19 manader, i Florida nar de var 4 ar och i Dubai forra aret och en massa resor inom Europa daremellan. Man sanker forvantningarna nagot, anpassar resan efter barnen (sand och vatten gar alltid hem nar de ar sma) och tempot likasa. Vara ar sa vana att flyga att det ar som att aka bil... De fyllde sju ar igar :-)

Vi har ocksa hastar, hund och katter - men aven dar far man ju anpassa sig. Hastarna stod pa fullskotsel de forsta aren, och tavlades mycket lite. Hunden far lite oregelbundna promenader, men vi har en stor tradgard sa han har yta att rora sig pa aven de dagar vi inte lyckas ta oss sa langt. Och det ar klart att det hade varit lattare utan djuren, men de ger ocksa mycket gladje.

Daremot sa jobbar inte jag utan ar hemma pa heltid. Hade jag jobbat hade vi varken haft hast eller hund for dels hade jag inte kunnat ta hand om dem ordentligt och, mer viktigt, barnen hade kommit i klam. Man hinner inte allt.....

 

[Kilauea]

Jag jobbar deltid pga sjukdom (dock ingen sjukersättning då läkaren skrev att jag ev kan få tillbaka orken om några år, dock redan varit såhär i sex år så tvivlar, men men). Min sambo jobbar i Norge och veckopendlar. Vi håller på att renovera hus, mest småfix kvar i de flesta rum men hall/trapphus och badrum kvar. Och ute.

Jag fyller 32 i år, sambon 33. Vi har bestämt för att försöka skaffa barn i år. Vi blir inte yngre, särskilt är det ju viktigt för mig eftersom hans förmåga att skaffa barn sträcker sig fler år än min.

Jag har velat hit och dit och har med buke (och sambon såklart ) kommit fram till att saker får lösa sig. Vi kan/vågar inte vänta längre.

Med det här vill jag säga, känner du och sambon för barn så satsa på det. För mig är det viktigare att hinna få en egen familj än att resa. Resa kan vi dessutom göra ändå, man får anpassa sig helt enkelt.

 

[Tora]

Jo så är det ju, barn är olika. Men sitta i en bil x antal timmar med tjat om att vi inte är framme snart orkar jag göra ca två ggr per år. Flyg blir max en timme. Senast vi var på Ikea hade jag tre barn åt olika håll och jag funderade på vem jag skulle fånga först. Och jag blir väldigt trött av att underhålla dem hela dagarna när de så ofta är sjuka så då behöver jag sova när de väl lagt sig. Alltså vad jag försöker säga är att man nog ska gå in i det här med barnlivet med öppna ögon.

Jisses vad jag känner igen mig i det där med IKEA

 

[Andromedae]

Jag tror att det kan vara klokt att se det som så att man kan få det mesta, men man kan kanske inte få det samtidigt.

Det går förstås att resa med barn. Men det blir ju av nödtvång lite annorlunda. Ska jag ta min 14-månaders som exempel så är han ett mycket "lätt" barn. Att bila med honom genom USA skulle ändå inte vara särskilt kul, vare sig för honom eller oss. Han tycker att det är helt okej att åka bil - i en timme eller så. Sedan vill han få röra på sig. Betyder det att han aldrig kommer att kunna tycka något sådant är roligt? Absolut inte, men han får nog ut betydligt mer om vi väntar ett par år.

Håller med några som tidigare har skrivit att det kanske inte är så realistiskt att tänka att man ska kunna göra "allt" på en och samma gång. Visst kan man resa, ha häst, renovera eller träna knyppling sex timmar om dagen när man har barn - men kanske inte samtidigt. Speciellt inte om barnet är litet (mer behov av primära anknytningspersoner).

 

[TinyWiny]

Var sak har helt enkelt sin tid. När man har småbarn så behöver man prioritera på ett annat sätt än vad man behöver göra om man har barn i 8-12 års åldern. En 8-12 åring är ganska självgående oftast medans en tonåring behöver mycket mer föräldra-barntid. Förhoppningsvis prioriterar man ännu barnen när de är tonåringar för tonåringar, särskilt i 13-16 års ålder behöver lika mycket tid som en genomsnittlig bebis gör (om man bortser ifrån tiden då de är i skolan). De behöver visserligen tiden på ett annat sätt och man kan umgås på andra sätt än med en bebis men de behöver verkligen sina föräldrar då.

Jag vet människor som klarar av att arbeta nästintill heltid, ha 4-5 hästar och 4 barn under 10 år men de är få och då krävs det att man har stöttning ifrån en partner eller att man har någon närstående som rycker in och hjälper till med framförallt praktiska saker. Är man två personer om barnet så är det knappast något problem att ha hästar. Att vara singel/leva med någon som inte tar ansvar för sitt barn/leva med en partner som inte är förälder till barnen, ha 2 barn, arbete och en häst eller två brukar inte vara något större problem heller om alla får vara friska. Man får helt enkelt planera bra så att alla får det de behöver. Ska man renovera när barnen är små så bör man leja bort saker och ting och prioritera barnen. Barnaåren kommer aldrig igen men renovera kan man göra resten av livet om man vill det. Man får helt enkelt prioritera och hur man än gör så har barnen alltid rätt att komma i första hand om man väljer att ha barn.

Man kan få enkla barn som är smidiga att ha med överallt. Som bara äter och sover det första halvåret och sedan sitter snällt i knät eller i vagnen och tittar när man är iväg. Men man kan också få ett eller flera barn som varken mat eller sömn fungerar för, som får kolik och som avskyr att åka vagn. Som springer åt varsitt håll så fort man inte har stenkoll när de väl har lärt sig att ta sig fram för egen maskin. Man kan få barn som älskar att hänga med på allt möjligt och som snällt hänger på. Det beror helt och hållet på barnets personlighet och förutsättningar. Jag tycker inte att man ska räkna med att barnet kan hänga med utan jag tycker att man ska räkna med att man faktiskt får prioritera om sitt liv för något annat är inte schysst mot barnet. Skulle man sedan få ett enkelt barn, ja grattis!

 

[Mabuse]

Var sak har helt enkelt sin tid. När man har småbarn så behöver man prioritera på ett annat sätt än vad man behöver göra om man har barn i 8-12 års åldern. En 8-12 åring är ganska självgående oftast medans en tonåring behöver mycket mer föräldra-barntid. Förhoppningsvis prioriterar man ännu barnen när de är tonåringar för tonåringar, särskilt i 13-16 års ålder behöver lika mycket tid som en genomsnittlig bebis gör (om man bortser ifrån tiden då de är i skolan). De behöver visserligen tiden på ett annat sätt och man kan umgås på andra sätt än med en bebis men de behöver verkligen sina föräldrar då.

Jag vet människor som klarar av att arbeta nästintill heltid, ha 4-5 hästar och 4 barn under 10 år men de är få och då krävs det att man har stöttning ifrån en partner eller att man har någon närstående som rycker in och hjälper till med framförallt praktiska saker. Är man två personer om barnet så är det knappast något problem att ha hästar. Att vara singel/leva med någon som inte tar ansvar för sitt barn/leva med en partner som inte är förälder till barnen, ha 2 barn, arbete och en häst eller två brukar inte vara något större problem heller om alla får vara friska. Man får helt enkelt planera bra så att alla får det de behöver. Ska man renovera när barnen är små så bör man leja bort saker och ting och prioritera barnen. Barnaåren kommer aldrig igen men renovera kan man göra resten av livet om man vill det. Man får helt enkelt prioritera och hur man än gör så har barnen alltid rätt att komma i första hand om man väljer att ha barn.

Man kan få enkla barn som är smidiga att ha med överallt. Som bara äter och sover det första halvåret och sedan sitter snällt i knät eller i vagnen och tittar när man är iväg. Men man kan också få ett eller flera barn som varken mat eller sömn fungerar för, som får kolik och som avskyr att åka vagn. Som springer åt varsitt håll så fort man inte har stenkoll när de väl har lärt sig att ta sig fram för egen maskin. Man kan få barn som älskar att hänga med på allt möjligt och som snällt hänger på. Det beror helt och hållet på barnets personlighet och förutsättningar. Jag tycker inte att man ska räkna med att barnet kan hänga med utan jag tycker att man ska räkna med att man faktiskt får prioritera om sitt liv för något annat är inte schysst mot barnet. Skulle man sedan få ett enkelt barn, ja grattis!

Lite OT, men varför skulle tonåringar vara så tidskrävande? Jag har flera tonårsföräldrar i min närhet, ingen av de tonåringarna kräver ens hälften så mycket tid och uppmärksamhet som en bebis. En femtonåring klarar ju oftast att vara själv på ett annat sätt än en bebis, och de föräldrarar jag känner är inte ständigt tillsammans med sin tonåring på det sätt man är alltid är tillsammans med en bebis.

 

[Petruska]

Mina barn har behövt mer av min tid och närvaro under åldersspannet 8-12 än under tonåren. Åttaåringar är ganska små.

Att prata om barn i ettårsåldern som att man får vänta "ett par år" innan man kan göra en del saker, är för mig att tänja väldigt mycket på betydelsen av uttrycket "ett par år".

Man kan göra en massa saker tillsammans med förskolebarn, men man ska inte inbilla sig att man kan göra dem som om barnen inte vore med. För min del har det sällan ens handlat om samma saker, utan förändringen när barn är med är så stor att man i praktiken gör något annat.

 

[Equilina]

Det behöver jag inte. Resan jag syftade på var en surfsemester till Biarritz. Det räknar jag inte med att göra förrän båda barnen kan vara med och surfa.

Lite OT men jag och min man åker på skidsemester en gång om året ungefär. Barnet tycker det är toppen att bo hos mormor och morfar en heeel vecka! Man måste ju inte nödvändigtvis ta med dem på sina resor, det kan vara väldigt värdefullt att få vårda relationen också.

 

[Raderad medlem 19815]

@Equilina Det låter jättelyxigt! Tyvärr har vi inte samma möjlighet.

 

[Unsure]

Med det här vill jag säga, känner du och sambon för barn så satsa på det. För mig är det viktigare att hinna få en egen familj än att resa. Resa kan vi dessutom göra ändå, man får anpassa sig helt enkelt.

Jag vet inte, jag är så osäker på alltihop. Vi vill ju ha barn, men det passar nog helt enkelt inte nu. Jag väntar nog på att någon ska hålla upp en stor blinkande skylt när det är dags, där det står "NU borde ni försöka skaffa barn!". Och just nu är det någon renovering och jobb som är viktigast att fixa...

Jag drömmer liksom om att "alla bitar" ska falla på plats INNAN vi skaffar barn. Att vi har ordentligt med pengar, och bra möjligheter till allting. Men ändå är jag sugen. Här och nu.

 

[Kattennizze]

Mina barn har behövt mer av min tid och närvaro under åldersspannet 8-12 än under tonåren. Åttaåringar är ganska små.

Att prata om barn i ettårsåldern som att man får vänta "ett par år" innan man kan göra en del saker, är för mig att tänja väldigt mycket på betydelsen av uttrycket "ett par år".

Man kan göra en massa saker tillsammans med förskolebarn, men man ska inte inbilla sig att man kan göra dem som om barnen inte vore med. För min del har det sällan ens handlat om samma saker, utan förändringen när barn är med är så stor att man i praktiken gör något annat.

Det här tror jag är väldigt viktigt, nämligen att förändringarna är så stora att de inte går att jämföra med hur det var innan. Jag vet inte hur många gånger jag sett gravt uttråkade föräldrar gå på olika kulturarrangemang för barn t ex och jag har alltid undrat varför i hela friden de skaffat barn när de uppenbarligen tycker det mesta som rör barn är dötrist. Jag tror man måste tänka efter före, vill man spendera sin fritid och sitt liv på barnaktiviteter? om inte, är det bäst att inte ha barn alls.