Olika inkomst

[kevina]

Så var det dags för mig att starta min första tråd.
Först så vill jag säga att jag vet att detta kanske låter som ett lyxproblem/ i-landsproblem.. men i alla fall..

Jag har sen ca ett år tillbaka träffat en man som jag absolut vill leva med. Men- vi har riktigt olika inkomst. Han tjänar kanske 4 gånger mer än mig.
Jag tycker själv att jag har ett bra liv dvs jag har en bostadsrätt, häst, kan åka på semester ibland, spara en slant varje månad. Jag är alltså nöjd med mitt liv.

Nu har jag då träffat en man med större inkomst. Och detta har skapat funderingar för mig.
Dvs han vill ha ett liv och har råd med ett liv som innefattar saker som jag inte har råd med. Tex vill han åka på skidsemester varje år. Jag åker gärna på skidsemester men har inte råd med det då jag prioriterar att betala ca 6000 i månaden för hästen. ( Sthlm är dyrt!) Hans lösning är då att han betalar för resan.
Vi har även pratat om att flytta ihop. Jag är nöjd med bostadsrätt medan han absolut vill ha en villa. Jag pratade igen om att min ekonomi inte tillåter det. Hans lösning är då att vi kan ha delad ekonomi, Dvs ett konto där bådas löner går in och där alla utgifter dras ifrån. (boende, mat, intressen, sparande) Det skulle ju då innebära att han betalar en betydligt större del av vårat liv.

Och någonstans känns detta inte bra i min mage... Jag har lite svårt att säga varför..
Men .. jag tror att det handlar om att jag gillar att känna att jag kan försörja mig själv. Att kunna känna att jag nu kan köpa en ny sadel eller vad jag nu vill utan att det ska bli diskussioner...
Kanske är jag rädd för att det kan bli diskussioner i framtiden om att vad hästen kostar?

Är det någon som vill delge sina tankar?
Det måste ju vara många som har förhållanden där den ena tjänar betydligt bättre?
I tidigare förhållanden så har vi tjänat ganska lika så detta scenario har jag aldrig ens funderat kring.

 

[Blueberry]

Det är ganska få förhållanden man tjänar lika mycket (bortsett från typ två studenter som får lika mycket/lite från CSN), och att betala lika mycket i KRONOR tycker jag är en förlegad idé eftersom den aldrig blir rättvis.

Min man tjänar mer än mig (det är inte lika stor skillnad som i ditt fall, men vi körde samma modell när jag pluggade och då var skillnaden mellan våra inkomster jättestor) och vi för över 70 % av vår inkomst till ett gemensamt konto, därifrån betalas alla gemensamma utgifter. Resterande 30 % gör vi precis vad vi vill med, det är egna pengar. Det är alltså dina "hästpengar" eller "nya skor-pengar" eller "färga håret-pengar" eller vad du nu än vill göra utan diskussion.

Räkna ut hur stor del av din lön du vill ha till eget sparande och egna inköp. Kanske är det hälften?
Om ni båda betalar in 50% av er lön på gemensamt konto så blir det förhoppningsvis så att det räcker både till gemensamma utgifter (boende, mat, bil) och ett sparande till exempelvis resor. Då har du bidragit lika mycket till hushållet OCH har egna pengar

Och det viktigaste av allt:
Vill du leva med den här personen så får du kanske tänka bortom två personer och tänka mer "vi är ett lag" och att pengarna går till laget.

 

[tanten]

Min enda erfarenhet från min enda relation avskräcker. Vi tjänade ungefär lika mycket när jag hade jobb.
MEN vi hade helt gemensam ekonomi. Inte alla pengar på ett konto men alla pengar var gemensamma. det innebar för min del att jag inte hade några egna pengar. Alls.

Varje litet inköp vägdes på den gemensamma ekonomins väg. Köpte jag ett par trosor undrade han vad de kostade och om det inte funnits billigare som vi kunnat köpa. Till slut mörkade jag varenda inköp jag gjorde. Från mina strumpor till byxor åt barnet.

Aldrig mer säger jag.

Så mitt råd är att låta en rejäl del av var och ens pengar vara gemensamma men se till att verkligen ha egna pengar också.

@Blueberry är klok.

 

[Amha]

Vi har inte heller lika stor skillnad men runt 10' mer tjänar han väl tror jag och han har hittills fått mer märkbara löneförhöjningar än jag så jag hamnar rätt mycket efter (helt olika branscher) plus bonusar som varit rätt saftiga än så länge som jag inte räknat med. När vi flyttade ihop har vi inte brytt oss så noga om vems pengar som kommer in. Det har blivit för krångligt helt enkelt. Vi pratade om att hitta på en strategi men det blev inte riktigt så, ingen orkade engagera sig tillräckligt. Jag satte vårt gemensamma som lönekonto, tar det jag vill ha och lämnar resten till räkningar. Han har sitt personkonto som lönekonto och flyttar därifrån till gemensamma, spar åt oss båda osv. När vi flyttade ihop hade jag två hästar som fick gå på vårt gemensamma då jag var föräldraledig. Det är viktigt för sambon att jag får de pengar jag vill ha till saker jag mår bra av. Saknar jag sätter han över. Kändes lite besvärligt i början tyckte jag då jag är van att leva på minipengar och spara länge för att köpa saker men med lite "inskolning" från min sida känns det bra vi lever på samma villkor så att säga, inga diskussioner vem som ska betala vad. Vill jag diskutera ett inköp blir han ställd och säger "ber du om lov?" och tycker att det väl bara är att köpa om vi har råd. Jag hörde ett par häromdagen som satt och diskuterade vem som ska betala vad och hur mycket på deras restaurangbesök för att inte vara skyldig någon krona och jag hade blivit helt matt av att hålla på så.

Att räkna % är väl det mest rimliga om man vill dela på något sätt.

 

[Petruska]

Jag tjänar ungefär det dubbla mot min partner. Vi har nog inte riktig något system för det. Jag tycker att två saker är viktiga

1. Att inte behöva räkna hela tiden, utan att det får bli lite som det blir.
2. Att inte låtsas som om det inte finns en maktobalans, när det nu gör det. Att inte skyla maktobalansen genom att säga att "vi är ett team, allt är gemensamt", för det är ju helt enkelt inte så. I den mån allt är gemensamt, är det det så länge den som tjänar mest går med på det. Lever med maktobalanser gör ju nästan alla par, i en eller annan form, och då är det enligt min mening viktigt att inte skyla över det, utan att hantera det mer öppet och medvetet än så.

 

[stjarnhimmel]

Jag tycker @Blueberry är inne på något bra mär hon skriver att man ska tänka som ett lag. Det håller jag med om.

Men kan inte det vara en fara också? Om man tar "vi är ett lag-tanken" längre? För jag har hört många kvinnor som sagt så "att det spelar ingen roll vem som tjänar pengarna, vi kan leva på hans inkomst etc"
Och då har det blivit problem vid skilsmässa då ena delen av laget inte finns kvar.

Nu skriver TS att hen har egen inkomst. Och jag tror det är viktigt att ha kvar individ-tänket till viss del så varje individ kan försörja sig vid skilsmässa eller om något händer.

 

[Laa]

Jag tjänar rätt mycket mer än min sambo. Jag har ut mellan 2,5-3x så mycket om han arbetar full, timvik, till att min inkomst är enda inkomsten om han gör annat (som nu när han byter panel på huset).
Vår lösning, som funkar för oss men som väl egentligen gör att jag betalar "för mycket", är att jag betalar alla lån och i princip alla räkningar, han har en del på autogiro och underhåll för ett barn som jag inte betalar. Vi har separata konton, den som handlar mat betalar, den som kört bilen tankar osv och så är det inte mer med det. Min sambo har ibland mer "lekpengar" kvar än vad jag har och tvärt emot ibland. Får han inte ut några pengar en månad så sätter jag över några tusen så att han inte behöver känna att han inte kan köpa någonting.
Både han och jag säger rätt ofta "å så skönt det är att inte behöva tänka på vad mindre inköp kostar, behöver jag/han/vi det så köper jag/han/vi det", så på det sättet har vi väl någon form av gemensam ekonomi.
Som sagt, detta funkar för oss. Kanske inte för andra.

 

[Elisha]

Min enda erfarenhet från min enda relation avskräcker. Vi tjänade ungefär lika mycket när jag hade jobb.
MEN vi hade helt gemensam ekonomi. Inte alla pengar på ett konto men alla pengar var gemensamma. det innebar för min del att jag inte hade några egna pengar. Alls.

Varje litet inköp vägdes på den gemensamma ekonomins väg. Köpte jag ett par trosor undrade han vad de kostade och om det inte funnits billigare som vi kunnat köpa. Till slut mörkade jag varenda inköp jag gjorde. Från mina strumpor till byxor åt barnet.

Aldrig mer säger jag.

Så mitt råd är att låta en rejäl del av var och ens pengar vara gemensamma men se till att verkligen ha egna pengar också.

@Blueberry är klok.

Till Ts; det behöver ju absolut inte vara på detta viset. Min man och jag har helt gemensam ekonomi men såklart får jag köpa de jag vill, och han med. Dock har jag inget klädintresse tex utan köper när jag verkligen behöver. Våra intressen är helt gemensamma, så det blir nästan aldrig att en sak är till mig, utan båda vill köpa de etc.

 

[Emtherlia]

Jag kan tycka att om en person vill leva mycket dyrare så får den betala "överskottet". Du trivs bra med en låg boendekostnad, han vill däremot ha en dyrare boendekostnad, då tycker jag att han kan stå för mellanskillnaden. Förstår du hur jag menar?

Ex, om jag och killen skaffar hus så vet jag att han kommer vilja köpa en dyyyr kamin medan jag hade nöjt mig med en för halva priset. Då får han stå för den del som är dyrare. Vi delar alltså på den del som vi båda tycker är rimlig, sen får han lägga till extra om han vill köpa det dyrare alternativet.

 

[Hyacinth]

Jag tjänar mer än min partner och vi betalar räkningarna procentuellt efter inkomst. Det innebär att båda har pengar kvar efter att allt är betalt.
I övrigt har vi separat ekonomi och inga gemensamma konton.

 

[BernT]

Jag och min sambo tjänar väldigt olika. Han tjänar flera gånger mer än jag (han är högavlönad).

Och ja, han betalar mycket mer. Från april nästa år kommer vi dela nästan lika (han betala lite mer fortfarande men bara lite) pga olika saker som är ointressanta för alla utom oss

Sen kan min sambo komma med presenter osv, tex åkte vi till NK så jag fick välja valfri mulberry-väska. En present för 11000 liksom, hur återgäldar man det? Men han är glad att "skämma bort". Tur vi får barn snart så han har ngn mer att köpa saker till

Iaf, vi ser det som att vi är ett team. Båda har stor frihet att använda sina pengar och vi lever väldigt bra. När det gäller typ köpa villa så kanske vi gör det om 5 år och då flyttar vi nog från Göteborg, finns inga fina villor här under typ 10 mille.

 

[Aliche]

Jag och min sambo delar lika på alla fasta kostnader som hyra, el, matkonto, försäkringar och katterna. Han tjänar nog 3 gånger mer än mig i nuläget, men vår lägenhet är inte speciellt dyr så om jag hade bott själv hade jag inte kommit undan billigare än min del nu. Matkontot är också min del vad jag hade lagt om jag var själv så det känns inget konstigt. Han betalar oftast större del om vi går ut och äter eller reser någonstans och han köper saker som jag aldrig hade haft råd med själv om han vill göra något speciellt som att han köpte mc utrustning till mig när han tog sitt hojkort så vi kunde åka tillsammans för han ville Han köper ofta dyrare presenter än jag gör för han har råd. Jag tycker det fungerar bra, vi har inga gemensamma konton utan han betalar räkningarna eftersom de står i hans namn och sen har vi ett excelark där han fyller i totalsumman och sen min del som jag sen för över.

 

[Bexzor]

Innan vi flyttade ihop så tjänade min sambo 2 x mer än mig, ibland t om mer. Men vi hade då enskilda ekonomier, och han bjöd mig (och sonen) ifall han ville att vi skulle följa med.

Men när vi flyttade ihop så hade han bytt jobb och tjänar idag ungefär lika mycket som mig. I början försökte vi dela upp att han enbart betalade maten, och att man sedan stod för de personliga räkningarna. Tyvärr fungerade det inte så för min sambo som dels hade ett hus att samtidigt betala. Vissa månader tog huset, hans privata billån samt pengar för maten hela hans inkomst. Vi satte oss ner och pratade igenom, och slog till slut ihop våra inkomster. Vi har gemensam ekonomi. Vilket sedan blev min räddning då jag arbetat minimalt sedan vi flyttade ihop (sjukskriven, föräldrapenning, arbete i 4 månader och sen sjukskriven igen).

Stora inköp diskuterar vi ihop annars så köper man det man vill. Vi är vuxna människor som kan ta ansvar för att pengarna räcker

 

[FrDrake]

Min sambo tjänar ungefär dubbelt så mycket som jag gör. Vi har löst det genom att ha ett gemensamt konto där vi sätter in en vissa summa varje månad, i proportion till våra inkomster. Sambon sätter alltså in dubbelt så mycket som jag gör. Från det här kontot betalas alla våra gemensamma räkningar, plus att det fungerar som buffert eftersom vi sätter in mer än vad som går åt.

Mat och bensin betalar den som råkar handla respektive tanka. Vi brukar inte räkna på det, men det blir nog hyfsat rättvist. Resten av våra pengar har vi som våra egna och gör vad vi vill för. Dock brukar sambon ofta bjuda mig på utemat och resor eftersom han har bättre ekonomi.

 

[kevina]

Tack så mycket för era svar.
Det @tanten beskriver är nog det jag fasar. Att jag ska känna att jag inte kan köpa det jag vill. Men man behöver kanske inte hamna där så som flera beskriver. Flera har ju föreslagit att ha en del gemensamt på ett konto och sen separata. Det kan vara något att prata vidare om.

@Emtherlia Det är också en intressant aspekt som jag också funderat på. Det kanske inte är orimligt att en tar en större del av kostnaden då han förutom att tjäna mer också önskar en dyrare livsstil. Så längre jag har min häst och min lägenhet är jag nöjd.
Med eller utan villa och skidresa etc.

 

[kevina]

Jag vill också påpeka att jag inte är ute efter millimeterrättvisa. Jag har i tidigare förhållanden inte brytt mig så mycket om vem som betalar vad. Har inte orkat räkna kronor hit och dit och har tänkt att det inte är viktigt eftersom pengarna räckte till det vi ville göra ändå.

Men nu tänkte jag att det kan vara viktigt att fundera innan eftersom det är så stor skillnad på våra inkomster.
Bättre att prata igenom det nu istället för att bråka om det sen!

 

[nickan1]

Vi brukar räkna ihop våra gemensamma inkomster. Sen sätter vi över ca 60 procent på ett gemensamt konto. De går till räkningar och löpande utgifter som mat, hygienartiklar m.m. och även till sparande för t.ex. renovering, köpa in större saker som nya vitvaror och möbleroch gemensam semester. . De 40 procent som blir över delar vi på och har på separata lönekonton och dessa pengar går till personliga utgifter som hobbies, kläder, eget sparande m.m. Det viktigaste är att man pratar igenom hur ni vill ha det och att båda är bekväma med det ni bestämmer.

 

[Amha]

Jag tjänar ungefär det dubbla mot min partner. Vi har nog inte riktig något system för det. Jag tycker att två saker är viktiga

1. Att inte behöva räkna hela tiden, utan att det får bli lite som det blir.
2. Att inte låtsas som om det inte finns en maktobalans, när det nu gör det. Att inte skyla maktobalansen genom att säga att "vi är ett team, allt är gemensamt", för det är ju helt enkelt inte så. I den mån allt är gemensamt, är det det så länge den som tjänar mest går med på det. Lever med maktobalanser gör ju nästan alla par, i en eller annan form, och då är det enligt min mening viktigt att inte skyla över det, utan att hantera det mer öppet och medvetet än så.

Vad innebär #2 mer i praktiken i ditt förhållande? Har funderat länge nog för att låta mig ställa frågan nu är det något ni pratar om eller innebär det mer att den som tjänar mindre inte lever dyrare än denne kan klara av ensam?

Min sambo har ju ofta tyckt att vi kan leva på hans lön och att jag bara jobbar så mycket som jag vill då jag ledsnat på mitt jobb men jag tycker att det är viktigt att ha en egen inkomst, fast jobb osv. för att säkra upp en eventuell separation, pension osv men om jag skulle skaffa mig ett intresse som kostar lite mer som jag inte haft råd med ensam hade jag nog inte bekymrat mig om det nu utan tagit det mer som det kommer.

 

[cirkus]

Jag vet ärligt talat inte om vi har så olika inkomst just nu. Jag tror att min sambo kanske tjänar något mer. Men för ett par år sen så försörjde jag hela familjen, det var när han precis startade sitt företag och inte hade någon inkomst alls. Det tog väl ett par månader innan han började ta ut lön, nu tror jag att han tar ut mer än mig.

Oavsett så betalar vi lite random saker, jag betalar mest på djurens utgifter. Han betalar mest på bilar och annat. Sen betalar jag nog lånen och han betalar maten och elen.

 

[Ainon]

Sambon tjänar ca dubbelt så mycket som mig och har dessutom till skillnad från mig inga höga studielån. Vi är nya som par och splittar de löpande kostnaderna för bostad och mat rätt av. Det är inte så att vi delar på varenda räkning utan vi puttar över samma mängd pengar till ett gemensamt konto. Bil och bensin betalar var och en för sig (sen har han företagsbil medan jag har ett mindre billån). Kostnader som hör till själva huset (ränta, ammortering, renoverings och reparationskostnader) står han för då han äger huset. Sen blir det lite så att han betalar lite mer då vi är iväg. Lite så att jag betalar då vi är ute och äter pizza medan han betalar oftare för dyrare restaurangbesök

För mig är det ok med 50-50 just nu då vi är nya och obundna, jag har högre standard för mindre pengar än jag betalade för min lägre standard jag hade innan. Sen då vi köper boende tillsammans eller skaffar barn kommer vi behöva revidera det ekonomiska upplägget.