Mitt liv är rätt deprimerande och har oerhört svårt att motivera mig att göra saker. Det enda jag är bra på är att ha ett ansvar, att jobba, vilket jag gärna gör ofta. Hemmavid kryper jag under täcket och vill helst inte göra någonting. Har försökt bryta detta med att ta mig ut på promenader, det har blivit två stycken efter sommaren.
Jag vet också att det är väldigt många som är i samma situation som mig här på buke. Och jag vet att det är många som också säger att ”du måste bara göra det”, men sanningen med en deprimerad person är att det är svårt att bryta sådana saker som ska vara lätta att bryta. När man inte vet vart man ska börja, i hemmet, i det sociala, i hur man fyller sina dagar.
Mitt arbete är i skiftform och dessa dagar gillar jag bäst, för då är jag borta 13 timmar per dag/natt och känner mig okej med att bara få koppla av och fixa med det som behövs. Är jag bara hemma och är ledig, händer det ingenting. Jag hatar det livet!
Jag skulle gärna vilja träna på gym, men kanske skulle behöva en hel del sjukgymnastik/hjälp av PT för att hålla ut. Kostnadsfråga med PT + sedan vara stark nog att kunna gå på gymmet själv.
Men övrigt då? Vad gör man? Särskilt om man har en liten social umgängeskrets som lever sina liv.
Kan känna igen mig i det du skriver, i perioder har jag haft väldigt svåra depressioner då jag knappt kunnat gå upp ur sängen, duscha, borsta håret eller ens orka säga ett enda ord för att det är en för stor ansträngning. Jag har problem som är kroniska och jag mår väl aldrig helt hundra men folk förstår inte och säger att alla mår dåligt ibland och att det är naturligt. Nej, det är inte naturligt att ha depression och ångestsyndrom som grundtillstånd och som blir väldigt allvarliga gång på gång på gång, jag lever med stark medicinering för att ens överleva och kunna ta mig igenom dagarna.
Vi var på semester med hela familjen och min bror har inte förstått innan varför jag inte kan gå på den sena bion eller varför jag inte orkar umgås på kvällstid som andra, nu fick han se live hur medicinerna och ångesten gjorde mig helt utmattad och inte klarade av att vara social på kvällen, han sa att mina mediciner var handikappande och gjorde mitt liv svårare. Men jag klarar mig ju inte utan dom, det är som att säga till någon med diabetes att det sättet som hen måste äta och ta insulin att det är handikappande för dom. Ja det är jobbigt och det gör mig ledsen och lite isolerad men det är bättre än att jag tar livet av mig eller går under av ångest. Jag fick några sammanbrott då jag sprang iväg från dom andra och skakade och grät och när vi sen pratade lite om det frågade min bror hur jag kunde ha ångest när vi var på en drömsemester, underbart väder, vacker strand, god mat och hela familjen samlad. Men för mig är inte ångest alltid kopplad till något. Det är något som alltid finns i mig oavsett om allt omkring är optimalt. Tror det var bra för honom att få se det så här, han förstod nog lite mer.
Jag har en begränsad kompiskrets men det bekommer mig sällan, jag har några jag träffar ofta och några jag kanske träffar någon gång ibland. Kan ibland känna mig ensam när jag hör om folk som firar 30 eller 40 år och har typ 50 gäster när jag på min höjd skulle få ihop en liten skara, men jag är ju ändå inte den personen som vill ha den andra typen av liv. Jag är hemma om dagarna, har sjukersättning, så dom jag umgås mest med är min extra mormor och extra morfar som är pensionärer, det spelar liksom ingen roll att dom är 40 år äldre än mig. Jag skulle nog vara väldigt ensam utan dom eftersom alla andra jobbar eller studerar.
Mitt sociala liv handlar mycket om hundarna och dom ger även dagarna struktur. Det kan vara ett tips men som kan kännas svårt. Även om jag inte jobbar så delar jag in dagen i 4-5 pass, och så fyller jag varje pass med något, ibland kan det vara vila i passen men det behöver inte vara fel alltid. Jag har nu mina pass uppdelade mellan måltider och hundpromenader och på så sätt känns dagarna lite framkomliga, som t.ex. att pass 1 är det långpromenad, pass 2 är det städning, pass 3 är det att se en serie, pass 4 är att äta mellis, pass 5 är det promenad osv. Som ett eget schema.
Nu har jag börjat träna också har haft smärtor så jag går hos en sjukgymnast som tagit fram ett program för mig och jag gymmar 4 dagar i veckan nu, PT kostar mycket sjukgymnasten är inom sjukvårdens frikort så dvs gratis för mig som har frikort. Träningen har jag nu också satt in i passen. Varje söndag går jag igenom veckan som kommer, skriver på en veckoplanerings whiteboardtavla hur veckan ska se ut, då blir det lättare att överblicka allt och då kan man planera hur man vill att veckan ska se ut, alla måsten man egentligen kanske inte vill men också att vara snäll mot sig själv och inte pressa för mycket, om jag har städdag orkar jag inte mer den dagen förutom hundarna men då har jag iaf en känsla av att jag klarat något. Eller att du skriver upp saker som att gå och handla, duscha, städa, gå en promenad. Du kanske inte klarar allt men börja på en låg nivå, som att t.ex. bara torka av bänkarna i köket eller gå en promenad samtidigt som du måste handla osv.
Och fundera på vad som gör att arbetet är så bra för dig och se om du kan ta till dig något av det till dina lediga dagar
Stor kram
Anmälde mig nu, hoppas jag passar dem och verktyget passar mig!
