Nygravid och ensam

[anonymnygravid]

Jag har anonymt nick skapat just för denna tråd för att ej vänner och bekanta ska kunna lista ut vem jag är, typ.

Jag träffade i början på november en man som jag blev störtkär i. Han är precis allt jag söker hos en man. Känslorna var besvarade men någonstans längs vägen så blev han osäker av de starka känslorna och eftersom han anser sej ha mycket att jobba med hos sej själv för att inte upprepa tidigare förhållande-missar (som han anser beror helt och hållet på honom och de problem han har med nära relationer), så hade vi förra helgen ett snack där vi helt enkelt kom fram till att vi kan fortsätta umgås men då som vänner.

I allt detta är han väldigt respektfull och jag känner att han är genuin och ärlig i allt han säger, detta är jag känslig på efter att ha blivit bränd.

Men för att komplicera situationen, så började jag egentligen i samma veva förra helgen att misstänka att jag var gravid...

Gjorde hemgravtest förra onsdagen och det visade förstås att jag var gravid.
Jag blev gravid första gången vi hade sex.

Jag är alltså i v5+5 (typ).

Innan jag gjorde hemgravtestet kändes det självklart att göra en abort. Men när jag såg det där blåa strecket så blev jag grymt osäker. Helt plötsligt fanns ju ett annat alternativ, att bli mamma???

Nu har den första chocken börjat lägga sej, men jag är fortfarande väldigt förvirrad.

"Pappan" pratade jag med på torsdag och sedan har vi träffats och pratat, i fredags, och idag (måndag) var han med till Kvinnoklinikens kurator. Han är väldigt fin i allt detta och verkar ungefär lika kluven som jag. Tror dock (osäker, för han uttalar sej lite FÖR respektfullt på något vis) att han egentligen lutar åt abort, mer.
Kuratorn var värd, men om möjligt kände jag mej mer förvirrad när jag gick ut därifrån, nu känns det mer påtagligt, att detta ligger på MEJ att besluta, det är mitt ansvar.

Båda vi två studerar, han pluggar till läkare och har 4 terminer kvar, själv pluggar jag till sjukgymnast och har 3 terminer kvar. Vi är 25 (jag) och 32.

Har i helgen ägnat mej åt att läsa lite här i Förälderforumet, och blir nog lätt sorgsen och mycket fundersam på tanken att behålla barnet men vara ensam. Alltså inte helt ensam, för han kommer vara med oavsett vad jag väljer att göra (säger han och jag tror honom, det ÄR en väldigt vettig människa), och jag har bra stöd i vänner och familj, men ändå ensam i vardagen liksom.

Någon som gått samam väg, att bli gravid när det inte var planerat och ändå behållit barnet - trots att man är ensam/singel?
Eller har råd? Tankar? NÅT?
Jag vet att beslutet ligger på mej men jag känner mej så totalt förvirrad just nu och måste få stöta och blöta funderingarna.

 

[Ceta]

Sv: Nygravid och ensam

har inte varit i samma situation, och kan egentligen inte säga till dig hur du skall göra, för jag kan verkligen inte "uppskatta" det över nätet Men ville iaf säga att jag läst, och verkligen förstår ditt dilemma!
Det kommer lösa sig tillslut, bra att du fick reda på det så här tidigt i grav. så du inte behöver stressas in i ett beslut iaf

*stött-kramar*

 

[jerseyko]

Sv: Nygravid och ensam

Av de lilla jag läst skulle jag väl mer säga att du är singel men inte ensam! Det är faktiskt en himla skillnad.
Ingen här kan ju säga vad som är rätt för er. Jag har aldrig vart i den situationen och kan ju bara berätta hur min kompis har de. Som testa positivt och blev dumpad typ samtidigt. De fortsatte som vänner. Han har vart med hela graviditeten och på förlossningen och stanna på bb och bott hemma hos mamman i början. Han är ofta där och hälsar på, hon åker till honom och hans familj och hälsar på. De funkar hur bra som helst.

 

[anonymnygravid]

Sv: Nygravid och ensam

Jo jag tror lite ensamhetskänslan är beroende av hormoner som spökar just ikväll och jag känner mej ynklig och skittrött, och inser att behåller jag barnet (känns skumt att skriva behålla men ja) så kommer det nog bli många såna här kvällar då jag är just ensam med ev illamående, hormonsvallningar, trötthet under graviditeten för att inte tala om när barnet kommer.

Jag är ju som du säger inte ensam och även om jag inte känner honom alltför väl, så tror jag att han är en sådan som skulle ställa upp och finnas med hela tiden, ta sitt ansvar på alla de sätt. Men som sagt, jag känner honom inte så väl, och egentligen vet jag inte om det finns substans bakom orden. Jag kan bara gå på min känsla. Och det är ju lite osäkert. Kanske står jag där helt ensam en dag, klarar jag det?

Jag har en vän som blev gravid med ett ONS och där fanns mannen med som vän ända tills slutet på graviditeten då han fick stora problem med spel & alkoholberoende och började ta avstånd. Min vän har nu en 3 mån bebis som bara träffat sin pappa en enda gång. Det "funkar" ju för henne men det är svårt för mej att veta, om det skulle funka för mej.

Tankarna går ju förstås också till utbildning och senare jobb, och eventuell flytt för att kunna jobba. Hur funkar det att plugga med småbarn? Som ensamstående dessutom?

Ja någonstans känner jag att allt löser sej, men det beror på - till vilket pris?

 

[Ewa-Lena]

Sv: Nygravid och ensam

Men du, kan inte du och din kompis ställa relationskonversionerna på ända och hjälpa varandra lite mer än "vanliga" kompisar? Ni befinner er ju i liknande situation och även om barnen är/blir olika gamla så kan ni säkert ha mycket hjälp av varandra. Hon kan kanske få bäbisavlastning av dig och du kan få stöd och hjälp i din graviditet, till att börja med? Jag menar inte att ni ska strunta i fäderna men ju fler som kan stöda och finnas till ju bättre.

Sen undrar jag också, hur har du det med din egen familj? Har du syskon, föräldrar nära? Bra relation till dem? Kan de stöda och hjälpa dig med barnet då du studerar?

 

[ameo]

Sv: Nygravid och ensam

Innan du bestämmer dig för hur du ska göra så måste du komma ihåg att det är en man du är tvingad att ha någon form av relation med i väldigt många år framöver, om du bestämmer dig för att behålla barnet, eftersom ni båda är barnets föräldrar. Det kan bli en toppenvän och fungera utmärkt men å andra sidan kan det även bli en total katastrof. (och allt däremellan) Det finns några ensamma mödrar här på forumet som har skrivit långa trådar om hur fädren (och farföräldrarna) till deras barn beter sig, någon som inte ens kunnat uppge vem som är far till barnet av säkerhetsskäl och någon annan (minst en) som varit i tingsrätten för hot från barnets far.
Det handlar alltså inte enbart om att du ska bli mamma till ett barn, för det klarar du säkert galant. Utan att du bör tänka igenom de andra aspekterna också.

Lyckas till, vad du än väljer.

 

[Foryoureyes]

Sv: Nygravid och ensam

Jag kan omöjligt råda i hur du ska göra, men som jag ser det är det viktigt att du är iställd på att pappan kanske inte alls kommer att finnas där. Vill du behålla barnet vare sig pappan är involverad eller ej ska du självklart göra det. Börjar du vackla vid ditt beslut vid tanken på att pappan inte kommer finnas där bör du nog fundera över om du verkligen ska behålla barnet. Självklart kan det absolut vara så att han ställer upp och kommer finnas där för er, men var jag som dig skulle jag inte våga räkna med det.

 

[Sar]

Sv: Nygravid och ensam

Jag förstår att det känns tungt och förvirrande nu! Jag kan ju inte ge dig några egentliga råd men jag kan berätta hur jag själv skulle resonera.

Personligen hade jag nog inte valt att behålla barnet även om det skulle kännas mkt tungt att göra en abort.
Jag skulle tycka det var tufft att uppfostra ett barn helt själv (är själv 2 barnsmor och sambo) och jag skulle också tycka att det var fruktansvärt jobbigt att vara utan barnet varannan vecka(varannan jul, semester, midsommar o.s.v.) om nu pappan vill ha sin del av umgänget.

Sedan är det ju så att du kan ha de allra bästa förutsättningarna men det skiter sig ändå. Man kan separera, ens partner dör eller blir svårt sjuk etc. Och det finns ju bevisligen ensamstående föräldrar som fixar det hur bra som helst!

Det känns dock ogynnsamt att redan från början börja i det läget.

Du är ung, mitt i en utbildning och verkar inte ha fertilitetsproblem, antagligen har du inga problem med att bli förälder lite senare i livet.

Vad du än väljer önskar jag dig lycka till!

 

[tgd]

Sv: Nygravid och ensam

Beklagar valet du har framför dig! Det finns inget rätt och inget fel och det blir rätt än hur du väljer. Att bli singel-mamma är ingen katastrof och det är klart att det går men, som Ameo säger, det är mera än barnet. Utöver pappan skall man då också dras med pappans framtida fru och deras framtida barn och alla ens semestrar, jular, skidresor, julklappar etc kommer att påverkas av den andra familjen i många många år framöver, för att inte tala om valet av boendeort. Och att bilda egen familj går förstås jättebra även om man har barn sen tidigare, men det är krångligare att få tid till att dejta och skall det bli seriöst så skall även relationen nya partnern - barnet fungera, det är svårt nog när det bara är en själv och partnern som skall funka. Men det är klart att inte detta heller är oöverstigliga hinder på något vis! Men eftersom jag inte är i din situation så är det lätt för mig att säga att jag skulle ha valt att avbryta. Håller med Sar att det känns ogynnsamt att redan från början börja i detta läge. Men förstår förstås att det inte är så lätt när man väl är mitt uppe i det.

Önskar dig lycka till hur det än blir!!

 

[anonymnygravid]

Sv: Nygravid och ensam

*knapplån*

Lite blandade svar och funderingar på era svar.

Min kompis som är ensam med sitt spädbarn bor tyvärr lite väl långt bort för att vi ska kunna funka som ett stöd i vardagen. Däremot är hon ovärderlig i mina funderingar.

Jag har guldföräldrar som ställer upp i alla lägen och de säger nu att de är beredda att bistå med vad som behövs, ekonomiskt och med praktisk hjälp och stöd. Det är skönt. Men de bor ändock 6 mil bort. Nu kan jag ju i princip flytta hem, eller åtminstone flytta till hembyn under kvarvarande studietid, det har mina föräldrar redan sagt, men det känns inte optimalt heller förstås.

Det är svårt med biten angående "pappan", han är en av de vettigaste människor jag träffat i mitt liv, men jag kan ju vara förd bakom ljuset, eller så är det nyförälskelsen som gör mej blind. Jag förstår att jag känner honom såpass dåligt att jag någonstans måste räkna med risken att han inte alls kommer finnas där. Och aspekten med att vi måste ha en livslång relation, som föräldrar till ett barn, är värd att tänka på. Jag känner mej trygg där just nu, just eftersom han är så vettig, men jag vet ju inte.

I övrigt är föräldraskapet ett stort mysterium för mej, jag vet inte hur det är att vara förälder och kan därför inte riktigt sätta mej in i hur det är att dela vårdnad med någon annan, alltså rent praktiska med julaftnar, semestrar osv.... Väldigt svårt att sätta sej in i?

Just nu pendlar dte mest åt alternativet - Behålla barnet, men jag känner någonstans att argumenten för abort väger väldigt tungt... Vad kan jag/vi egentligen ge barnet för liv? "Allt löser sej", men till vilket pris? Vill jag betala det priset?

 

[Cilla]

Sv: Nygravid och ensam

Även jag skulle välja att avbryta graviditet, men jag ska verkligen inte döma dig om du väljer annorlunda!

att bli ensamstående förälder måste nog vara bland det svåraste man kan göra tror jag . blev själv mamma för drygt en månad sen och om jag inte hade haft min sambo hade jag aldrig klarat vardagen.

fast barn är en outtömlig källa till glädje och jag impneras av de som som klarar av det på egen hand!

saker att tänka å att just det med pappan och er kontakt i framtiden. oavsett vad som händer måste ni hålla ihp och försöka samsas för barnets skull.
är han villig att ändra sitt liv för barnet?
jag tror att man verkligen måste vilja ha barnet om man ska få det att funka. barnet måste ha sm mamma lika ärna som sin pappa och tyvärr blir de små liven ofta lidande för de vuxnas beslut.

för när allt kommer omkring är det de små människorna som betyder nånting.

usch, jag lider med dig!
valde själv att göra abort efter en liknande situation och även om det var det värsta jag nånsin har gjort, så var det även det bästa. jag kunde inte erbjuda det barnet ett bra liv just då och även om jag kände himlastormande kärlek fanns det inget alternativ att behålla det.
jättejobbigt och jag blev sjukskriven efter det och har fortfarande, efter 2 år, sviter efter den aborten, rent psykiskt.
jättebra att du har kontakt med kurator!!!!!

jättekram, oavsett vad du väljer!

 

[Sar]

Sv: Nygravid och ensam

*knapplån*
I övrigt är föräldraskapet ett stort mysterium för mej, jag vet inte hur det är att vara förälder och kan därför inte riktigt sätta mej in i hur det är att dela vårdnad med någon annan, alltså rent praktiska med julaftnar, semestrar osv.... Väldigt svårt att sätta sej in i?

Just nu pendlar dte mest åt alternativet - Behålla barnet, men jag känner någonstans att argumenten för abort väger väldigt tungt... Vad kan jag/vi egentligen ge barnet för liv? "Allt löser sej", men till vilket pris? Vill jag betala det priset?

Före jag själv blev förälder hade jag nog aldrig kunnat föreställa mig hur smärtsamt det skulle kunna vara att inte få träffa barnen fast man vill.

Jag hade heller inte kunnat föreställa mig hur oerhört bunden man blir.

Och att som ensamstående själv bli sjuk när man har sjuka barn utan möjlighet till avlastning vill jag inte ens tänka på!
Ensamstående föräldrar skulle ha en medalj varje dag!

Kanske du och pappan skulle göra en liten lista där ni tar upp både fördelar och nackdelar med att sätta ett barn till världen just nu.

För antagligen är det ju så att du senare kan få barn, så fördelarna och nackdelarna med att överhuvudtaget få barn kommer du hursomhelst att få uppleva. Men kanske det är lättare att orka med nackdelarna när stabiliteten är större i livet?