Nybliven förälder - for dummies

[pollex]

Jag tycker inte det låter naivt (för jag gjorde typ så)! Den graviditet jag hann förbereda mig inför förlossningen så gick jag och sambon på den informationskväll som hölls på det tänkta förlossningssjukhuset, det kändes rätt lagom. Utifrån det hade jag någon synpunkt på vad jag kunde tänka mig för smärtlindring (en form jag kände att jag inte ville ha), och i övrigt tänkte jag att det fick bli som det blev och att jag helt enkelt skulle lita på situationen och personalen på plats.

Viktigast för mig var annars att tänka igenom hur jag reagerar på smärta, och jag vet att jag biter ihop så länge det bara går och blir tystare/mer inåtvänd. Därför var det viktigt för mig att veta att jag skulle försöka be om smärtlindring så tidigt som möjligt (blev ändå för sent för epidural ) och att sambon skulle vara språkrör för vad jag sa.

Fast jag tänkte aldrig att förlossningen skulle bli fantastisk, helst hade jag hoppat över den och bara fått bebisen, men det alternativet fanns visst inte

 

[Sofie_B]

Jag tänkte precis som du och gick in i det hela jäkligt pepp och positiv. För mig grundade det sig dock mest i att jag verkligen h.a.t.a.d.e. att vara gravid, så oavsett hur vidrig förlossningen var skulle den inte vara i nio jävla månader.

Lite läste jag förstås på innan och har förlöst tillräckligt många kalvar för att veta ungefär hur det går till men just eftersom det finns tusentals olika varianter på förloppet kände jag inte för att gräva alltför djupt, att ha koll på sånt överlämnar jag till de som studerat och jobbat med det hela i flera år. Jag har generellt sett rätt stor tilltro till de som jobbar inom vården, men samtidigt vet jag att jag har mål i mun om något verkligen känns helt åt helskotta fel, så jag kände mig trygg genom hela grejen.

Ja men precis, så känner jag också. Det finns ju lika många olika förlossningar som det finns mammor typ, hur ska jag kunna förbereda mig på allt? Känns mer som att jag får ta det som det kommer och lita på/prata med den personal som finns att tillgå allt eftersom.

 

[cute_beast]

En fråga till er alla som har fött - vad behöver man veta innan förlossningen? Hur mycket behöver man läsa på/sätta sig in i och hur mycket löser sig väl på plats?

Jag är väldigt smärttålig som person och min kropp är fantastisk. Den jobbar alltid med mig och jag har stark tilltro till den. Min grundinställning är att jag är väldigt pepp på förlossningen och tycker att det ska bli en fantastisk upplevelse. Jag har dock inte läst på något, förrän nu.. Och ju mer jag läser på ju mindre pepp blir jag. Jag upplever inte att det stärker mig att läsa om allt som kan gå fel och vara mentalt förberedd på det, jag upplever att det skrämmer mig. För min del känns det bättre att bara vara pepp och tänka att allt kommer att gå galant och att jag kommer ha en fantastisk (om än väldigt smärtsam) förlossning. Och att allt som avviker från den planen tar jag som det kommer. Eller är det naivt att tänka så?

Det en ska komma ihåg är att för de allra flesta så går en förlossning (såväl vaginal som kejsarsnitt) bra, även om den är smärtsam.
Jag hade lite samma inställning som du fast jag blev tryggare av att läsa på också.
Du kanske ska läsa på lite i taget och låta den nya informationen sjunka in innan du läser mer?
Så får du känna efter vad det ger dig och hur det kan hjälpa dig eller om det inte hjälper dig alls.

Under förlossningen har du tillgång till utbildad personal, om än mänsklig sådan så de kan ändå göra fel. Skulle problem uppstå för dig eller barnet så har ni närhet till mer hjälp, då ni faktiskt redan är på ett sjukhus.

Det som kan vara bra, bara som ett litet tips, är att försöka prata ihop sig lite med personen som är tänkt att vara med på förlossningen (partner/förälder/vän) så att den kan vara din röst och våga stå på sig för din skull om du behöver mer smärthjälp/tycker din barnmorska beter sig som en rövhatt/du bara inte orkar dricka vatten själv/etc, för när värkarna kommer igång så kommer du troligen vara helt fokuserad på dem och därmed kanske ha svårt att kommunicera utåt.
Då är det praktiskt att ha någon som kan se och höra dina behov ganska på en gång.

 

[Sofie_B]

Jag tycker inte det låter naivt (för jag gjorde typ så)! Den graviditet jag hann förbereda mig inför förlossningen så gick jag och sambon på den informationskväll som hölls på det tänkta förlossningssjukhuset, det kändes rätt lagom. Utifrån det hade jag någon synpunkt på vad jag kunde tänka mig för smärtlindring (en form jag kände att jag inte ville ha), och i övrigt tänkte jag att det fick bli som det blev och att jag helt enkelt skulle lita på situationen och personalen på plats.

Viktigast för mig var annars att tänka igenom hur jag reagerar på smärta, och jag vet att jag biter ihop så länge det bara går och blir tystare/mer inåtvänd. Därför var det viktigt för mig att veta att jag skulle försöka be om smärtlindring så tidigt som möjligt (blev ändå för sent för epidural ) och att sambon skulle vara språkrör för vad jag sa.

Skönt att höra, för jag känner likadant! Jag blir också tystare och mer introvert och att skriva ett förlossningsbrev kändes bra så att jag fick skriva ner vad jag vill/önskar mig. Sen kommer jag i alla fall inte kunna förbereda mig på allt utan det känns bättre att bara vara öppensinnad och tänka att det som händer händer och det tar jag längs med vägens gång (för jag är inte inställd på att det MÅSTE bli en fantastisk förlossning och att allt annat är otänkbart. Jag inser och är öppen för att det kan bli helt tvärtom, men inget jag har som mental förberedelsebild ). Ingen förlossning är ju ändå den andra lik så jag vet inte hur jag ska kunna förbereda mig på allt.. och det var bara stressande att läsa om allt som kunde gå fel. Sannolikheten att jag får både havandeskapsförgiftning, att han ligger i säte, att han föds för tidigt, att han får navelsträngen runt halsen, att moderkakan inte kommer ut, att det blir akut snitt etc under en och samma graviditet/förlossning känns ju osannolikt liksom, så jag behöver nog inte vara förberedd på hur jag ska hantera alla dessa situationer.

 

[lil-sis]

En fråga till er alla som har fött - vad behöver man veta innan förlossningen? Hur mycket behöver man läsa på/sätta sig in i och hur mycket löser sig väl på plats?

Jag är väldigt smärttålig som person och min kropp är fantastisk. Den jobbar alltid med mig och jag har stark tilltro till den. Min grundinställning är att jag är väldigt pepp på förlossningen och tycker att det ska bli en fantastisk upplevelse. Jag har dock inte läst på något, förrän nu.. Och ju mer jag läser på ju mindre pepp blir jag. Jag upplever inte att det stärker mig att läsa om allt som kan gå fel och vara mentalt förberedd på det, jag upplever att det skrämmer mig. För min del känns det bättre att bara vara pepp och tänka att allt kommer att gå galant och att jag kommer ha en fantastisk (om än väldigt smärtsam) förlossning. Och att allt som avviker från den planen tar jag som det kommer. Eller är det naivt att tänka så?

Jag läste en del men det gjorde nog varken från eller till.

Och eftersom han kom för tidigt lät jag personalen styra smärtlindring osv, jag hann inte fundera för skulle få bedömt snitt eller inte på måndagen men vattnet gick på fredagen före. De var väldigt duktiga på att läsa mig!

Han precis få lustgas innan han kom som en liten raket.

 

[Sofie_B]

Det en ska komma ihåg är att för de allra flesta så går en förlossning (såväl vaginal som kejsarsnitt) bra, även om den är smärtsam.
Jag hade lite samma inställning som du fast jag blev tryggare av att läsa på också.
Du kanske ska läsa på lite i taget och låta den nya informationen sjunka in innan du läser mer?
Så får du känna efter vad det ger dig och hur det kan hjälpa dig eller om det inte hjälper dig alls.

Under förlossningen har du tillgång till utbildad personal, om än mänsklig sådan så de kan ändå göra fel. Skulle problem uppstå för dig eller barnet så har ni närhet till mer hjälp, då ni faktiskt redan är på ett sjukhus.

Det som kan vara bra, bara som ett litet tips, är att försöka prata ihop sig lite med personen som är tänkt att vara med på förlossningen (partner/förälder/vän) så att den kan vara din röst och våga stå på sig för din skull om du behöver mer smärthjälp/tycker din barnmorska beter sig som en rövhatt/du bara inte orkar dricka vatten själv/etc, för när värkarna kommer igång så kommer du troligen vara helt fokuserad på dem och därmed kanske ha svårt att kommunicera utåt.
Då är det praktiskt att ha någon som kan se och höra dina behov ganska på en gång.

Ja, kanske skulle läst på lite mer pö om pö. Nu tog jag allt på en gång och det blev lite av en chock. Att prata ihop sig med sin partner tror jag är jättebra och viktigt!

 

[Krystalline]

Ett tips till de som ska föda på SöS i GBG, se inte upp. Då menar jag att ni inte ska titta i taket, för av någon outgrundlig anledning är det reflekterande just över förlossningssängen. Jag var inte beredd på att se vad jag såg när barnet var ute och jag slappnade av och såg mig omkring. En liter blod ser ruskigt mycket ut i fågelperspektiv

Angående förberedelser inför förlossning så var jag lugn genom hela graviditeten och förlossningen. Mitt mantra var "På ett eller annat sätt kommer hon ut och det finns inget jag kan göra åt saken". Alltså fanns det ingen mening med att oroa mig. Sen gick det fint också, personalen var bra och hade stenkoll. Jag visste inte förrän efteråt att de hade haft ett läkarteam utanför dörren till mitt rum en stund innan jag lyckades få ut barnet. Inne hos mig, inför mig, var alla lugna. Jag litar fullständigt på deras kompetens och känner mig avslappnad redan nu inför nästa gång

 

[Imogen]

En fråga till er alla som har fött - vad behöver man veta innan förlossningen? Hur mycket behöver man läsa på/sätta sig in i och hur mycket löser sig väl på plats?

Jag är väldigt smärttålig som person och min kropp är fantastisk. Den jobbar alltid med mig och jag har stark tilltro till den. Min grundinställning är att jag är väldigt pepp på förlossningen och tycker att det ska bli en fantastisk upplevelse. Jag har dock inte läst på något, förrän nu.. Och ju mer jag läser på ju mindre pepp blir jag. Jag upplever inte att det stärker mig att läsa om allt som kan gå fel och vara mentalt förberedd på det, jag upplever att det skrämmer mig. För min del känns det bättre att bara vara pepp och tänka att allt kommer att gå galant och att jag kommer ha en fantastisk (om än väldigt smärtsam) förlossning. Och att allt som avviker från den planen tar jag som det kommer. Eller är det naivt att tänka så?

Jag kan tycka att det är bra att läsa på grundläggande och teoretiskt hur det "ska" gå till. Dvs så man har koll på de olika faserna och vad de innebär, att moderkakan ska ut efteråt och sånt. Så man har en hum om vad det rör sig om.

Men utöver det så tycker jag inte det finns någon anledning att läsa massa förlossningsberättelser och skräckexempel om man inte vill. Då är det bättre att vara pepp och ha inställningen att det ska bli en bra upplevelse.

Samma sak med smärtlindring. Det är bra att läsa på lite så att man har lite koll på vilka alternativ som finns. Men sen resonerade jag som att barnmorskorna förhoppningsvis är bättre än jag på att bedöma vad som passar bäst efter hur förlossningen utvecklar sig

Jag upplever mig själv som du, väldigt smärttålig och såg fram emot förlossningen. Det var (såklart) mer smärtsamt än jag kunnat föreställa mig men inte så att jag inte kunde hantera det.

 

[Ravishing]

Ja men precis, så känner jag också. Det finns ju lika många olika förlossningar som det finns mammor typ, hur ska jag kunna förbereda mig på allt? Känns mer som att jag får ta det som det kommer och lita på/prata med den personal som finns att tillgå allt eftersom.

Jag vill peppa dig! Jag hade liknande inställning som dig, och det gick jättebra. Kan rekommendera boken föda utan rädsla, jag använde en variant av dykmetoden som Susanna Heli beskriver i boken och det var det absolut bästa sättet för mig att hantera värkarna. BM trodde jag sov mitt under värkarbetet för jag slappnade av såpass. Sedan vill jag rekommendera TENS... guds gåva för en som avskydde lustgas och inte ville ha annan smärtlindring.

 

[pollex]

Skönt att höra, för jag känner likadant! Jag blir också tystare och mer introvert och att skriva ett förlossningsbrev kändes bra så att jag fick skriva ner vad jag vill/önskar mig. Sen kommer jag i alla fall inte kunna förbereda mig på allt utan det känns bättre att bara vara öppensinnad och tänka att det som händer händer och det tar jag längs med vägens gång (för jag är inte inställd på att det MÅSTE bli en fantastisk förlossning och att allt annat är otänkbart. Jag inser och är öppen för att det kan bli helt tvärtom, men inget jag har som mental förberedelsebild ). Ingen förlossning är ju ändå den andra lik så jag vet inte hur jag ska kunna förbereda mig på allt.. och det var bara stressande att läsa om allt som kunde gå fel. Sannolikheten att jag får både havandeskapsförgiftning, att han ligger i säte, att han föds för tidigt, att han får navelsträngen runt halsen, att moderkakan inte kommer ut, att det blir akut snitt etc under en och samma graviditet/förlossning känns ju osannolikt liksom, så jag behöver nog inte vara förberedd på hur jag ska hantera alla dessa situationer.

Nej, allt går ju inte att förbereda sig på och även om man skulle vara förberedd på t.ex. en viss komplikation så betyder ju inte förberedelserna att man plötsligt blivit läkare - det kanske är så att åtgärd X brukar användas vid situation Y, men att omständigheter i ens eget fall gör att vården sätter in åtgärd Z. Då lever jag hellre i lycklig ovisshet om att det inte är standard än att utöver att behöva genomleva Y också undra kring varför jag/bebisen inte får X. Om det var begripligt

 

[clusia]

En fråga till er alla som har fött - vad behöver man veta innan förlossningen? Hur mycket behöver man läsa på/sätta sig in i och hur mycket löser sig väl på plats?

Jag är väldigt smärttålig som person och min kropp är fantastisk. Den jobbar alltid med mig och jag har stark tilltro till den. Min grundinställning är att jag är väldigt pepp på förlossningen och tycker att det ska bli en fantastisk upplevelse. Jag har dock inte läst på något, förrän nu.. Och ju mer jag läser på ju mindre pepp blir jag. Jag upplever inte att det stärker mig att läsa om allt som kan gå fel och vara mentalt förberedd på det, jag upplever att det skrämmer mig. För min del känns det bättre att bara vara pepp och tänka att allt kommer att gå galant och att jag kommer ha en fantastisk (om än väldigt smärtsam) förlossning. Och att allt som avviker från den planen tar jag som det kommer. Eller är det naivt att tänka så?

Man behöver inte läsa skräckscenarion men däremot tycker jag det kan vara bra att läsa lite om hur en förlossning går till, vad som händer i de olika faserna, moderkakan osv. Så man vet ungefär hur man ligger till och vad man kan förvänta sig.
Och att man är öppen för att det absolut inte är säkert att det blir som man tänkt sig.

 

[LillaMy84]

Ett tips till de som ska föda på SöS i GBG, se inte upp. Då menar jag att ni inte ska titta i taket, för av någon outgrundlig anledning är det reflekterande just över förlossningssängen. Jag var inte beredd på att se vad jag såg när barnet var ute och jag slappnade av och såg mig omkring. En liter blod ser ruskigt mycket ut i fågelperspektiv

Angående förberedelser inför förlossning så var jag lugn genom hela graviditeten och förlossningen. Mitt mantra var "På ett eller annat sätt kommer hon ut och det finns inget jag kan göra åt saken". Alltså fanns det ingen mening med att oroa mig. Sen gick det fint också, personalen var bra och hade stenkoll. Jag visste inte förrän efteråt att de hade haft ett läkarteam utanför dörren till mitt rum en stund innan jag lyckades få ut barnet. Inne hos mig, inför mig, var alla lugna. Jag litar fullständigt på deras kompetens och känner mig avslappnad redan nu inför nästa gång

Tänkte precis skriva att detsamma gäller för östra sjukhuset i gbg.. Men så kom jag på att det kanske var det du menade också?

 

[Krystalline]

Tänkte precis skriva att detsamma gäller för östra sjukhuset i gbg.. Men så kom jag på att det kanske var det du menade också?

Ja, menar samma!
"Östra sjukhuset - Sahlgrenska Universitetssjukhuset" (fast jag tänkte Sahlgrenska östra Sjukhuset"

 

[Pontevecchio]

Våga prova. Funkar inte pyjamas med dragkedja, testa med tryckknapp.
funkar inte pampers, testa libero.
funkar inte amning, testa flaska.

Lyssna inte på "såhär ska det vara" utan testa allt du kan komma på tills du vet vad som passar er.

 

[Milosari]

En fråga till er alla som har fött - vad behöver man veta innan förlossningen? Hur mycket behöver man läsa på/sätta sig in i och hur mycket löser sig väl på plats?

Jag är väldigt smärttålig som person och min kropp är fantastisk. Den jobbar alltid med mig och jag har stark tilltro till den. Min grundinställning är att jag är väldigt pepp på förlossningen och tycker att det ska bli en fantastisk upplevelse. Jag har dock inte läst på något, förrän nu.. Och ju mer jag läser på ju mindre pepp blir jag. Jag upplever inte att det stärker mig att läsa om allt som kan gå fel och vara mentalt förberedd på det, jag upplever att det skrämmer mig. För min del känns det bättre att bara vara pepp och tänka att allt kommer att gå galant och att jag kommer ha en fantastisk (om än väldigt smärtsam) förlossning. Och att allt som avviker från den planen tar jag som det kommer. Eller är det naivt att tänka så?

Det beror på hur du är som person. Jag blir lugn av att veta vad som kan gå fel för då känner jag att jag har kontroll. Det hjälpte också mig efteråt, jag är nöjd med förloppet trots att det blev extremt utdraget och höll på att gå illa på slutet. En bekant ville inte läsa på, hon blev ganska chockad trots en normal och okomplicerad förlossning. Men känner du att du blir orolig så tycker jag ändå att du ska välja att låta bli. Kanske kan din sambo se till att vara riktigt ordentligt påläst. Man är trots allt ensam en stor del av tiden så du kommer inte kunna fråga någon precis när du vill. Jag var helt ”borta” de sista 10 timmarna så jag hade inte haft sinnesnärvaro att fråga. Men någon som känner dig väl kan kanske stötta dig och berätta vad som händer utan att du aktivt behöver be om infon? Skulle du tycka att det är jobbigt efteråt så finns det hjälp och stöd att få då istället.

 

[Jordgubblime]

@Sofie_B jag var rätt ordentligt rädd inför förlossningen i början av graviditeten. (har dessutom sjukhus/sjukvårdsskräck sedan innan). Jag vill gärna ha kontroll och veta vad som händer. För mig hjälpte det att läsa ren fakta. Gudrun Abascals böcker rekommenderar jag. Genom att ta reda på hur normalförloppet går till samt lite om de vanligaste komplikationerna (absolut ingen skräckpropaganda) så kände jag mig mycket lugnare.
Skriva förlossningsbrev, prata med sambon, gå på någon föreläsning och besöka bb/fl innan på öppet hus var väl det vi gjorde.
Inför förlossningen kände jag absolut en viss oro, mest över att det inte går att kontrollera och hur jag skulle hantera smärtan, men samtidigt kände jag att "nu jäklar, kan alla andra så kan jag!".
Nu kom vi in på FL ganska sent, jag gick hemma och väntade på den där fruktansvärda smärtan skulle infinna sig, tänkte hela tiden att det skulle bli värre. Var helt öppen när vi kom in så smärtlindring hanns inte med.
Men jag kände mig väldigt lugn hela förlossningen! Visst var det jobbigt men jag kände ändå viss kontroll och att jag visste lite vad som skulle hända, vad de gjorde och varför. Personalen hjälper ju till och ger förslag på vad som kan fungera och vad ni kan prova.

 

[BernT]

@Sofie_B

Vi läste inte på något alls. Jag är väldigt "det löser sig" som person. Det var (för oss) bra att vi inte läste på. För då hade jag nog fått panik över att ha infarter i båda armarna och händerna, att det hela tiden var flera personer inne hos oss osv. Jag trodde alla var där för att de hade lite att göra, inte för att det höll på att gå riktigt illa. Jag spydde massor av lustgas, det hade varit trevligt att veta innan att man kan göra, ingen som sa det.

Jag hade nog ändå inte velat ha något annorlunda. Eller jo att bedövningen tog vid snittet hade varit skönt, för det gjorde väldigt ont när de skar utan bedövning.

 

[Sofie_B]

Jag kan tycka att det är bra att läsa på grundläggande och teoretiskt hur det "ska" gå till. Dvs så man har koll på de olika faserna och vad de innebär, att moderkakan ska ut efteråt och sånt. Så man har en hum om vad det rör sig om.

Men utöver det så tycker jag inte det finns någon anledning att läsa massa förlossningsberättelser och skräckexempel om man inte vill. Då är det bättre att vara pepp och ha inställningen att det ska bli en bra upplevelse.

Samma sak med smärtlindring. Det är bra att läsa på lite så att man har lite koll på vilka alternativ som finns. Men sen resonerade jag som att barnmorskorna förhoppningsvis är bättre än jag på att bedöma vad som passar bäst efter hur förlossningen utvecklar sig

Jag upplever mig själv som du, väldigt smärttålig och såg fram emot förlossningen. Det var (såklart) mer smärtsamt än jag kunnat föreställa mig men inte så att jag inte kunde hantera det.

Ja, det var skönt att läsa på lite om dom olika faserna och veta när man ska ringa in, när man faktiskt ska åka in, hur lång tid det kan förväntas ta osv. Så det var bra! Och att informera sig lite kring smärtlindring, precis som du säger.

 

[Sofie_B]

Jag vill peppa dig! Jag hade liknande inställning som dig, och det gick jättebra. Kan rekommendera boken föda utan rädsla, jag använde en variant av dykmetoden som Susanna Heli beskriver i boken och det var det absolut bästa sättet för mig att hantera värkarna. BM trodde jag sov mitt under värkarbetet för jag slappnade av såpass. Sedan vill jag rekommendera TENS... guds gåva för en som avskydde lustgas och inte ville ha annan smärtlindring.

Tack! Har faktiskt tänkt att läsa den boken, har hört från flera håll att den ska vara bra. Jag tror ju jättemycket på att försöka jobba med smärtan och med kroppen, det vill säga välkomna varje värk. Sen inser jag också att det säkert är lätt att säga såhär innan det är dags, men tänker att det i alla fall inte skadar att försöka ha den inställningen.

 

[Sofie_B]

Nej, allt går ju inte att förbereda sig på och även om man skulle vara förberedd på t.ex. en viss komplikation så betyder ju inte förberedelserna att man plötsligt blivit läkare - det kanske är så att åtgärd X brukar användas vid situation Y, men att omständigheter i ens eget fall gör att vården sätter in åtgärd Z. Då lever jag hellre i lycklig ovisshet om att det inte är standard än att utöver att behöva genomleva Y också undra kring varför jag/bebisen inte får X. Om det var begripligt

Jag förstår precis och tänker exakt lika!