Nu uppdaterar vi med en ny tråd 10

[AraSlei]

@Elementary Åh nej Jag beklagar

 

[athena_arabians]

Älskade lilla Professorn finns inte mer och jag har fortfarande såhär flera månader senare svårt att acceptera att det blev så. Han skulle ha fyllt år denna vecka och det är så jävla orättvist att han inte ens fick bli två år gammal.
Det var magen som gav upp. Matvägran, kräkningar, kasst allmäntillstånd och aggressivitet är inte ett okej hundliv. Medicinerna gav biverkningar men hjälpte inte nånting alls. Utan medicin hade han otroligt ont. En gastroskopi visade att ingenting blivit bättre på ett helt år och då kändes det inte okej att fortsätta försöka.

Kan inte släppa känslan av att det var mitt fel på nåt sätt.
Uppfödaren har aldrig varit med om liknande, hon har nästan bara fött upp superfriska, långlivade vovvar och Professorns kullsyskon är friska som nötkärnor.

Åh, beklagar förlusten

 

[Åsa A]

Fuck you-attityd är jag inte så intresserad av.. Beacueron kanske kan vara något då. En ras jag har noll och ingen erfarenhet av. Men på pappret verkade den lovande!

Beauceroner är trevliga, jag hade ett antal schäfrar innan jag bytte till beauceron (pga att jag tröttnade på att ha ständigt sjuka hundar ) och det är inte extremt stor skillnad. Skulle nog inte kunna tänka mig gå tillbaka till schäfer idag dock... jag är lite för såld på "båssarna".

 

[Åsa A]

Neej, jag vill ha flickor i min flock! Jag har haft en liten och smidig hund redan, och det är alldeles för jobbigt att behöva böja sig ner för att belöna i fotgåendet Jag vill ha hundens huvud vid min hand!

Det är faktiskt himla bekvämt när hundens huvud finns lagom där man har belöningshanden!

 

[Monstermom]

Älskade lilla Professorn finns inte mer och jag har fortfarande såhär flera månader senare svårt att acceptera att det blev så. Han skulle ha fyllt år denna vecka och det är så jävla orättvist att han inte ens fick bli två år gammal.
Det var magen som gav upp. Matvägran, kräkningar, kasst allmäntillstånd och aggressivitet är inte ett okej hundliv. Medicinerna gav biverkningar men hjälpte inte nånting alls. Utan medicin hade han otroligt ont. En gastroskopi visade att ingenting blivit bättre på ett helt år och då kändes det inte okej att fortsätta försöka.

Kan inte släppa känslan av att det var mitt fel på nåt sätt.
Uppfödaren har aldrig varit med om liknande, hon har nästan bara fött upp superfriska, långlivade vovvar och Professorns kullsyskon är friska som nötkärnor.

Beklagar verkligen.

 

[Monstermom]

och det är inte extremt stor skillnad

Tycker du inte? Men nog kommer man undan en stor del av matteångesten även med en beauceron?

 

[Elementary]

Tack så hemskt mycket allihop

Åh lilla professorn beklagar verkligen @Elementary och hoppas att Sherlock kan vara en tröst i tillvaron.

Ja utan honom vet jag verkligen inte hur jag hade klarat det! Vi hade tack och lov en valpkurs inbokad tätt inpå och det gjorde gott att få ägna massa tid åt söta vovvar och kul träning. Det hindrade mig från att rasera totalt. Han är också helt annorlunda än Professorn var vilket är jätteskönt. Då kan han väldigt sällan göra saker som påminner om Professorn osv.
Han är verkligen världens bästa lilla gris

Beklagar sorgen.
Och det var inte ditt fel. Tyvärr händer ibland saker som man inte kan rå över, som att hunden blir sjuk.

Nej jag borde inte tänka så men det är ju lättare sagt än gjort. Tack

 

[Vastgota]

Tycker du inte? Men nog kommer man undan en stor del av matteångesten även med en beauceron?

Nyfiken fråga från en som inget vet om schäfrar: vad menas med matteångest?

 

[Monstermom]

Nyfiken fråga från en som inget vet om schäfrar: vad menas med matteångest?

De behöver bekräftelse på att de har rätt hela tiden, får de inte det ballar de ur och provar med tretusen saker samtidigt (2999 av dessa går ut på att ljuda, ha sönder något, spöa upp en annan hund eller ta för sig av belöning ändå). Hårdaste jobbet med en schäfer är att få dem att hålla ihop under frustration (i annat än helt självständiga uppgifter som spår, men även där kan det bli ett problem). Obs att detta är min bild av schäfer , det finns många som inte har något problem alls med den här "matte är facit"-inställningen till världen där man måste ge bekräftelse hela tiden. Och just "matteångest" är mitt eget ord för det, sorry.

(Och ifall det låter som alltför hård kritik av rasen: jag trivs inte med schäfermentalitet. Men jag har många schäfrar som vänner, och det funkar alldeles utmärkt. )

 

[McFlurry]

@Elementary Beklagar

 

[Åsa A]

Tycker du inte? Men nog kommer man undan en stor del av matteångesten även med en beauceron?

Funderade först på vad du menade men läste sen förklaringen några inlägg senare.

Och jo, riktigt sådär beter sig INTE en beauceron. De är förvisso ganska förarveka men även kluriga och smarta, gillar att tänka och hitta lösningar, typiskt en ras som man jobbar bäst med genom att själv var smart. Visst kan man säkert få dem frustrerade - det kan man ju med nästan vilken hund som helst om man klantar sig i träningen - men jag upplever inte den lättheten till frustration som kan finnas i vissa schäfrar.

Å andra sidan tycker jag nog att en BRA schäfer inte beter sig sådär.... det är inte så mycket för mentaliteten jag inte vill ha schäfer igen utan för att jag hade sån jäkla otur och fick tre sjuka schäfrar på rad.... jag pallade inte med fler hundar med klåda, circumanalfistlar, känslig mage, öroninflammationer....

 

[Hyacinth]

De behöver bekräftelse på att de har rätt hela tiden, får de inte det ballar de ur och provar med tretusen saker samtidigt (2999 av dessa går ut på att ljuda, ha sönder något, spöa upp en annan hund eller ta för sig av belöning ändå). Hårdaste jobbet med en schäfer är att få dem att hålla ihop under frustration (i annat än helt självständiga uppgifter som spår, men även där kan det bli ett problem). Obs att detta är min bild av schäfer , det finns många som inte har något problem alls med den här "matte är facit"-inställningen till världen där man måste ge bekräftelse hela tiden. Och just "matteångest" är mitt eget ord för det, sorry.

(Och ifall det låter som alltför hård kritik av rasen: jag trivs inte med schäfermentalitet. Men jag har många schäfrar som vänner, och det funkar alldeles utmärkt. )

För mig är det där en klockren belgare

 

[Monstermom]

Funderade först på vad du menade men läste sen förklaringen några inlägg senare.

Och jo, riktigt sådär beter sig INTE en beauceron. De är förvisso ganska förarveka men även kluriga och smarta, gillar att tänka och hitta lösningar, typiskt en ras som man jobbar bäst med genom att själv var smart. Visst kan man säkert få dem frustrerade - det kan man ju med nästan vilken hund som helst om man klantar sig i träningen - men jag upplever inte den lättheten till frustration som kan finnas i vissa schäfrar.

Å andra sidan tycker jag nog att en BRA schäfer inte beter sig sådär.... det är inte så mycket för mentaliteten jag inte vill ha schäfer igen utan för att jag hade sån jäkla otur och fick tre sjuka schäfrar på rad.... jag pallade inte med fler hundar med klåda, circumanalfistlar, känslig mage, öroninflammationer....

Jag tycker faktiskt inte att det bara är "dåliga" schäfrar som är så, utan att det är en väldigt typisk schäferegenskap. (Som inte är så utpräglad hos e-schäfrar alls, faktiskt...) Och absolut, alla hundar kan bli frustrerade! Det jag tycker är jobbigt med schäfrar är hur de hanterar frustration (och lite vad som frustrerar dem). Men obs igen, det är sagt som hundägare, inte som hundtränare.

Jag vill ha frustration som motor i min träning (shapar mycket och har även några egenkomponerade träningsvarianter som bygger mycket på frustration), det funkar absolut även med schäfrar men på en nivå som kan vara kul att jobba med på kurs - inte leva med hemma. Som tränare tycker jag schäfrar är en rolig utmaning, på många sätt är de tacksammare att träna traditionellt än belöningsbaserat och de kräver mycket av föraren för att lära sig hantera att ingen håller i ratten 100% av tiden.
(Och ja, jag har levt med schäfer. Tänker inte gå tillbaka till det. )

 

[AraSlei]

Haha, på din beskrivning låter schäfer som en genomvidrig hund @Monstermom , åtminstone utifrån mina egna preferenser

 

[Monstermom]

Haha, på din beskrivning låter schäfer som en genomvidrig hund @Monstermom , åtminstone utifrån mina egna preferenser

Nej!
Så menar jag ju inte...

 

[Monstermom]

OK, nu har jag ätit upp mitt nashipäron så jag har händerna fria igen.

Jag tycker verkligen inte att schäfer är någon hemsk ras!
De är smarta, har en massa motor, och litar på sin förare i så gott som vilken situation som helst. Jag är glad i att se schäfrar på kurs, jag tycker de är roliga. Som regel är de miljöstarka till en nästan fånig nivå, osv. Nästan alla hund/träningskompisar har schäfrar, och jag gillar de hundarna som "personer".

Vad det handlar om är att jag inte vill ha någon själv helt enkelt. Jag vill ha en hund som gärna tar sin del av diskussionen i träning. Funderar mer, och kanske rentav ifrågasätter mer. Och jag får erkänna att pansarschäfer inte är vad jag vill ha när det kommer till miljö heller, helt ärligt: jag vill ha en hund som inte bara märker att en bokhylla ramlar över honom, han vill undvika att det händer... Från min synvinkel så kan en hund vara för oberörd.

 

[AraSlei]

Nej!
Så menar jag ju inte...

Jag är nog alldeles för van vid självständiga hundar för att tycka "matteångest"-hundar skulle vara något roligt
Floyd är ju supermattegris (så till den grad att han t ex trycker in sig i duschen med mig varje dag, trots att han avskyr vattenstrålarna ) och har mig på en piedestal i livet, men aldrig att han frustrerat skulle balla ur för att han inte förstår om han gör rätt. Lite frustrationsgnäll eller att han börjar studsa händer så klart, men aldrig sådär hetsigt som du beskriver. Det låter hemskt
Otis kan bete sig sådär när han blir frustrerad, men det tycker jag är ett tecken på hans dåliga mentalitet

 

[Monstermom]

Jag är nog alldeles för van vid självständiga hundar för att tycka "matteångest"-hundar skulle vara något roligt
Floyd är ju supermattegris (så till den grad att han t ex trycker in sig i duschen med mig varje dag, trots att han avskyr vattenstrålarna ) och har mig på en piedestal i livet, men aldrig att han frustrerat skulle balla ur för att han inte förstår om han gör rätt. Lite frustrationsgnäll eller att han börjar studsa händer så klart, men aldrig sådär hetsigt som du beskriver. Det låter hemskt
Otis kan bete sig sådär när han blir frustrerad, men det tycker jag är ett tecken på hans dåliga mentalitet

Aha... Jag är inte helt säker på att jag beskrivit schäfer helt rättvist (ens sett till min bild av dem, jag kan nog ha svårt att formulera den kanske), men jag håller i alla fall helt med om att de inte är en hund som passar med alla! Inte "ens" en absolut superbästschäfer.

Men så är det ju, vi vill inte alla ha samma sak i en hund.

 

[Åsa A]

OK, nu har jag ätit upp mitt nashipäron så jag har händerna fria igen.

Jag tycker verkligen inte att schäfer är någon hemsk ras!
De är smarta, har en massa motor, och litar på sin förare i så gott som vilken situation som helst. Jag är glad i att se schäfrar på kurs, jag tycker de är roliga. Som regel är de miljöstarka till en nästan fånig nivå, osv. Nästan alla hund/träningskompisar har schäfrar, och jag gillar de hundarna som "personer".

Vad det handlar om är att jag inte vill ha någon själv helt enkelt. Jag vill ha en hund som gärna tar sin del av diskussionen i träning. Funderar mer, och kanske rentav ifrågasätter mer. Och jag får erkänna att pansarschäfer inte är vad jag vill ha när det kommer till miljö heller, helt ärligt: jag vill ha en hund som inte bara märker att en bokhylla ramlar över honom, han vill undvika att det händer... Från min synvinkel så kan en hund vara för oberörd.

Ah, jo, den beskrivningen (av vad du vill ha) stämmer ju rätt bra på en beauceron.

Kanske var det för att jag gick från schäfer till beauceron som jag inte tänkte så mycket på skillnaderna, men det kan hända att jag inte hade trivts alls med schäfer igen efter att ha haft beauceron i så många år nu.

 

[GardenAngel]

Jahapp. Nu vill jag börja med specialsök igen. Har en kollega som var haft mögel i sitt hus som tyckte det vore smidigt med en hund som kunde söka igenom rum och markera mögel. Så nu har jag börjat kolla kurser i specialsök.. Inte för att söka mögel direkt men det är ju roligt!

Lydnad, drag och nosarbete - det låter väl som en rätt välbalanserad början på mitt och Hunds liv? (och snart är det dags att börja testa bruksgrenar för att hitta en att nischa inom..)