prinsus_
Trådstartare
Jag har en son på 2,5år och jag känner att jag håller på att dö sakta. Jag har undan för undan tvingats förändra mitt liv för att klara av det sedan vi fick barn. Vi har flyttat från hästgård till radhus. Sålde ena hästen förra sommaren och har haft den andra på kollo hos svärmor sedan augusti förra året för att klara av sonen och flytten. Sonen är väldigt krävande och vi har varit på samspelsbehandling på BUP. Det har varit strul med dagmamman som inte heller orkar med honom och måste hela tiden ta kompledigt så nu har vi bestämt oss för att lösa det hela tills han börjar på sitt nya dagis i augusti. Jag jobbar halvtid och pluggar halvtid och mina studier har jag fått lägga åt sidan i vår pga sonen. Det är jag som har honom på veckorna framöver och jobbar helger plus att min mamma och min svärmor kommer hit och hjälper oss lite (100mil resp 40mil). Jag har en spekulant på min häst och idag var hon och tittade på honom och blev eld och lågor så nu är min sista häst snart såld. Nu sitter jag här med man och en fruktansvärt jobbig 2,5åring i ett radhus när jag helst bara vill fly ut i en stuga i skogen och ha hästar utan barn. Med en sån jobbig unge går det absolut inte att klara av att ha hästar hemma. Jag kan inte ens prata i telefon i en minut utan att han skriker och kastar grejer. Jag känner inte många i vår nya stad men jag kan ändå inte träffa någon för min son är ett monster och låter mig inte prata med den som hälsar på utan ska ha all uppmärksamhet. BUP-behandlingen går ut på att ge honom mer uppmärksamhet, ramsor och lekar och jag kämpar och kämpar men jag orkar snart inte mer. Han klarar sig inte ens tillräckligt länge för att jag ska hinna steka falukorv och koka makaroner så jag får nog lägga ner sån avancerad matlagning och köra helt med burkmat. Det är ett självmordsuppdrag att rasta hunden.
Snart är sista hästen såld. Jag har absolut ingenting att leva för. Jag älskar min man men vi får ju inte lov att tala med varandra längre och när monstret har somnat är vi helt slut. Min man tycker dessutom att jag är fruktansvärd när jag säger vad jag känner. Men han är ju på jobbet 40 timmar i veckan
Snart är sista hästen såld. Jag har absolut ingenting att leva för. Jag älskar min man men vi får ju inte lov att tala med varandra längre och när monstret har somnat är vi helt slut. Min man tycker dessutom att jag är fruktansvärd när jag säger vad jag känner. Men han är ju på jobbet 40 timmar i veckan