Normbrytande livsstil och konsekvenserna av det

[Singoalla]

Jag kan börja med att säga att moderator inte behöver flytta inlägg från dejtingtråden hit. Denna tråd är nämligen inte alls till för sådana diskussioner.

Jag och en annan Bukefalist har idag pratat privat över messenger om hur svårt det kan vara ibland att inte leva upp till omgivningens förväntningar, och hur fel det kan bli när välvilliga råd är oönskade. Så jag tänker att vi som på något vis har valt en annan väg i livet, tillfälligt eller långsiktigt, kan få ha en tråd där vi kan få diskutera svårigheter som kommer som följd av detta. Jag tänker också att det kan vara ett forum att lära sig någonting nytt. Jag har exempelvis inga vänner som inte vill ha barn, och har därför föga kunskap om vilka kommentarer som riskerar att landa fel hos mottagaren. Nåväl, jag hoppas väl att jag har vanligt folkvett och visar respekt för människors individuella val. Men ibland kan det vara svårt att veta vad folk bär med sig och vad som kan bli känsligt. Så dela gärna med er av hur ni önskar bli bemötta.

Jag har många tankar om detta och om min egen situation, men känner att jag redan pratat mycket om det och fått mycket stöd så jag vill hellre se vad ni andra normbrytare tampas med i vardagen. Jag tänker också att inget normbrytande beteende är för fjuttigt för den här tråden. Det är ingen tävling i vem som har det värst, utan tänkt som stöd mellan personer som kanske har någonting gemensamt.

 

[emma-vsm]

Mina nära är kloka nog att inte ifrågasätta, kommentera eller ha en viss förväntning på hur jag vill leva mitt liv.
Däremot är det störigt när det i vissa sociala sammanhang ses som att det livet jag lever inte beror aktiva val. Mer att det är lite synd om mig, eller att det blir min tur tids nog. Inte OM jag ska gifta mig/ bli sambo/ skaffa barn utan NÄR.

Återkommer säkert med fler reflektioner.

 

[Hippocampus]

Jag vill inte ha barn, sambo eller någon annan familj. Jag dricker inte alkohol. Jag spelar fotboll, jobbar på en brandstation och då borde jag tydligen vara homosexuell. Eftersom jag då på det inte vill ha familj...

Sen tar jag aldrig illa upp men tröttsamt är det. Framförallt det där med barn. Sen vill de att jag ska förklara varför inte jag vill ha barn och när jag då förklarar blir de sura

 

[Raderad medlem 68338]

Jag är 36 och är helt ointresserad av klassiskt ”svenneliv”, inte sugen på fast förhållande, trivs bra som singel. Barn är absolut inte aktuellt. De flesta av mina vänner är likadana med några få undantag. Min familj har nog accepterat att det är så det är och kommer förbi. Har en välartad bror med allt som jag inte har (stilig, välartad, bra karriär, fru och barn, flådig villa, snygg bil och allmän välordnad) så det är rätt chill för mig att glida runt, supa ner mig, hänga på kvarterskrogar, bo i ett litet råtthål och försvinna på resor till udda resmål då och då

 

[TheRedLightning]

Känner igen mig lite angående detta ämne.
Jag är en tjej, lever själv utan barn, som kör lastbil och går min egen väg, dvs inte enligt "normen". Har aldrig varit som "alla andra".
Lekte ofta hellre med killar än tjejer, känner mig ibland lite av en tomboy. Sminkar mig knappt aldrig. I nuläget längtar jag inte efter barn.

Det jag har märkt är att mitt liv verkar sticka i ögonen på folk pga att jag inte följer "normen". Värst verkar det vara på jobbet, har blivit värre på sistone (börjar känna mig utfryst). I och för sig vet jag inte när det började, så vitt jag vet har jag aldrig gjort något, som gör att några inte tycker om mig, alltid försökt vara trevlig och hjälpsam. Men trots detta så snackas det mycket skit, rykten och trakasserier om mig.

Jag har tagit mig över berg tidigare, det har gjort mig starkare. Vilket jag tror också en anledning till "sticker i ögonen på folk".
Jag kommer nog aldrig riktigt följa "normen", men jag tänker bestiga nästa berg också och komma ut starkare.
Jag kommer aldrig sluta vara mig själv oavsett vad folk i min omgivning tycker eller säger. Jag är den jag är, annars hade det inte varit jag.

 

[durachiny]

Jag har alltid haft lite svårt att associera till det där med att känna sådant tryck från normerna eller rättare sagt jag har alltid varit i läget att det är något jag inte bryr mig om. Jag tror mycket av det kommer från att jag alltid har varit mot normerna och lite konstig så att det är det normala för mig. Det var jag och mina något äldre bröder och jag var alltid med dessa och gjorde vad dessa nu gjorde och konsekvenserna av att jag var konstig och annorlunda fick mig att ha läget där att folk tycker att man är konstig och ifrågasätter en som det normala.

Så jag blev väl indirekt uppvuxen utanför normerna och därför är normbrytande och att göra vad jag vill inget kontroversiellt för mig.

 

[escodobe]

Jag har inga barn och skulle egentligen helst vara särbo.

Jag har en identiteskris modell större nu när jag sålt min 30åriga 245:a. Det är inte en bil byråkrater som jag brukar ha, så jag har lett brett och stolt varje gång ämnet kommer upp...

 

[Oldie]

Jag har exempelvis inga vänner som inte vill ha barn,

Konstigt det där, jag har bara vänner av båda könen som inte vill ha barn dom är i ålder mellan 35-85 så det beror inte på hög ålder i alla möjliga fall.

 

[nightcrawler]

Här är en som lever själv utan barn och dessutom går på sjukersättning. Skulle ev vilja ha en karl men inga barn. Inga egna. 99% säker på det. Gillar inte barn, men det tycks en del ha svårt att fatta. Barn vore endast aktuellt om jag hade en surrogatmamma och en Nanny.
Går min egen väg och skiter i vad andra tycker och tänker. Vilket tydligen är lite jobbigt för mina kompisar att ta ibland.
Det enda jag kräver är att folk accepterar mej som jag är och visar respekt för mej och mina val. Sen får dom tycka vad dom vill.

 

[cirkus]

Det enda jag kräver är att folk accepterar mej som jag är och visar respekt för mej och mina val. Sen får dom tycka vad dom vill.

Hur får du ihop det? Så länge som de håller käften om att de tycker illa om dina val är det okej?(ifall dom gör det alltså)

 

[Bison]

Jag basunerar inte ut min barnfrihet men är öppen med den om det kommer på tal.
Har fått så många konstiga kommentarer och reaktioner även om jag oftast blir bemött väldigt bra.
Tråkigast är när folk tror att jag hatar barn, varför skulle jag glra det bara för att jag inte vill ha egna.

Jag är van att bli sedd som hon den lite konstiga med hästarna.
Det stör mig sällan men ibland skulle jag så gärna vilja passa in. Känns lite mer samhörighet med andra när de pratar familjesemester osv.
Jag vet att det inte är det liv jag vill leva men jag kan sakna känslan av att passa in.

Jag har ett stort umgänge, både med andra som inte vill ha barn och med de som har familj och lever vanliga liv.
Jag har ju varit gift, bott i hus och haft det där vanliga livet. Jag trivs mycket såhär men kan ändå ibland sakna det. Speciellt när jag är på tillställningar med nya människor. Jag har ofta svårt att känna någon samhörighet och vill mest dra mig undan och inte prata med någon alls

 

[Seabaz]

Jag har ju flyttat till Australien permanent och älskar livet här.
Har senaste 6 månaderna på allvar dessutom mycket funderingar kring barn - att INTE skaffa barn.
Jag ser så många gamla vänner på fb och nya vänner här som får barn och det verkar så fruktansvärt jobbigt med barn.

Jag och sambo pratar om det här då och då, han är inne på samma spår och jag försäkrar mig om och om igen att han inte bara säger det för att jag tycker så.

Andra människor gillar dock att ge mig rådet om att "men du behöver ju inte bestämma dig nu, än är det inte för sent" och "att föda barn är det mest naturliga som finns" och "när barnet väl är där är det det bästa du någonsin gjort och kan känna"...

Min egen familj har nog inga förhoppningar. Sambons familj dock hoppas och hoppas och kan ge mig kommentarer som ovan med... jag brukar byta samtalsämne eller typ "gå på toa" när de tar upp detta och lämnar min sambo med att tysta ner dom..

Det verkar vara svårt för folk med barn och äldre generationer med folk som mig, som inte vill ha barn. Jag vill inte bli så fast...

 

[Casteloro]

Jag är född -87, har varit gift i 6 år och haft ett fast förhållande i totalt 8 år från 20-28 år, men så olycklig som jag var under de här åren har jag aldrig varit före eller efter det. Till en början trodde jag att det var det jag ville, att det gjorde mig nöjd och att jag ville ha barn, hus med stall och allt som kommer till. TACK OCH LOV blev det slut på de föreställningarna rätt tidigt i förhållandet, även om vi ändå höll ut så länge som vi (jag) gjorde (och berodde snarare på en separationsångest från det som ändå var en trygghet på ett sätt). Jag vill inte ha ett fast förhållande, jag vill inte ha barn och jag tror inte att detta kommer att ändras. Tror att de flesta i min omgivning har förstått och respekterar detta, jag lever inte det traditionella livet just nu och sedan skillsmässan har jag varierat mina boenden hos morsan, syrran och till största del utomlands.

Min kusin frågade förra veckan på hennes studentfest inför allihopa om jag skulle behålla barnet om jag blev gravid nu, lite känsligt ämne för de flesta och den totala tystnaden somuppstod då var rätt roande, men sa att jag inte vill ha barn men att det är svårt att säga om vilket beslut som skulle tas där och då.

 

[Seabaz]

Jag vill inte ha barn, sambo eller någon annan familj. Jag dricker inte alkohol. Jag spelar fotboll, jobbar på en brandstation och då borde jag tydligen vara homosexuell. Eftersom jag då på det inte vill ha familj...

Sen tar jag aldrig illa upp men tröttsamt är det. Framförallt det där med barn. Sen vill de att jag ska förklara varför inte jag vill ha barn och när jag då förklarar blir de sura

Just det där att folk vill ha förklarat för sig kan jag känna igen.
Jag svarar att det verkar så jobbigt när det tar upp all tid och energi.
Ingen kan ju förneka att det är så men då blir jag ofta tillrättavisad och "man vänjer sig och det är värt det"

 

[Killaloe]

Jag lever generellt ett rätt norm-aktigt liv, men det blir ofta fel när jag pratar jobb/utbildning i umgängeskretsar som inte innehåller nära vänner. Ett exempel är om en är på fest och ska småprata lite om vad en arbetar med, det kommer alltid följdfrågor som rätt ofta är direkt oförskämda.

Anledningen till detta är att jag har pluggat i nära på 6 år på högskolan/universitetet men jobbar inte alls inom ”mitt område”. Istället jobbar jag deltid inom vård/omsorg som outbildad personal. Att jag gör det beror på flera års sjukskrivning och att jag helt enkelt inte längre klarar av ”mitt område” men det är så svårt att förstå för många. Vissa tycker att jag ”bytt ner mig” och undrar när jag ska ta tag i mitt liv och börja jobba inom mitt område igen. Andra verkar tycka att jag är lat som inte jobbar heltid och ”det är väl bara att rycka upp sig” och på jobbet verkar folk generellt tro att jag inte vill jobba kvar för att jag inte tycker det är tillräckligt fint att jobba inom vården (vilket inte alls stämmer, jag gillar mitt jobb väldigt mycket och ska jag jobba med något annat så handlar det bara om att jag känner mig köar/vill göra något annat, men det var bland det första min chef antydde när vi hade ett ”lära känna varandra”-samtal).

Och det här gör mig verkligen ledsen, dels för att normen är att en ska sträva efter högre lön och heltidsjobb inom andra områden så folk verkar tycka att det jag gör på arbetstid är obetydligt (eller antyder att min arbetsplats är lågstatus). Men det gör mig också ledsen att min arbetsinsats inte skulle vara tillräcklig och att jag ska ”ta mig i kragen” eftersom det är en jättestor vinst för mig att ens kunna ha ett schemalagt jobb och faktiskt vara där mer än jag är frånvarande. Att dessutom alltid få frågan ”du har inte funderat på att plugga” när jag berättar vad jag jobbar med känns rätt trist, som om allas mål måste vara att plugga.

Utöver det är jag en av få på mitt jobb som inte alls känner mig säker på att jag vill ha barn, vilket gör att många blir lite provocerade efteraom jag jobbar med barn på en kvinnodominerad arbetsplats där alla kvinnor över 30 har barn/barnbarn förutom jag.

 

[Ramona]

Men vad är normen då om man ska räknas till normbrytande? Det känns ju som att alla i denna tråden än så länge är väldigt lika. Är det villa, vovve, Volvo, make/maka och 1,85 barn som gäller som norm?

 

[Killaloe]

Men vad är normen då om man ska räknas till normbrytande? Det känns ju som att alla i denna tråden än så länge är väldigt lika. Är det villa, vovve, Volvo, make/maka och 1,85 barn som gäller som norm?

Det beror väl helt på vart en bor och vilka kretsar en umgås i?
Hos mig är det verkligen norm med make/maka, Volvo, villa och 1,85 barn. De allra flesta har även eftergymnasial utbildning.

 

[karamelldrottningen]

Tror att jag är ganska normbrytande, iaf baserat på andras reaktioner/kommentarer. Jag är inte den som hörs och syns mest men många känner igen mig och vill komma fram och prata och veta mer.
Har ingen man. Bara det är märkligt tydligen. Inga barn.
Jobbar och lever med hästar.

 

[Red_Chili]

Men vad är normen då om man ska räknas till normbrytande? Det känns ju som att alla i denna tråden än så länge är väldigt lika. Är det villa, vovve, Volvo, make/maka och 1,85 barn som gäller som norm?

I en tråd för normbrytande vore det väl väldigt konstigt om det dök in 100 personer som alla sa "jag är inte normbrytande! Onödig tråd!". Det blir ju lite som att säga "oj, alla i Sverige är visst gay så det måste vara normen här" efter att ha gått med i en prideparad och konstaterat att nästan alla som står runt omkring en är annat än straighta.

 

[Ramona]

I en tråd för normbrytande vore det väl väldigt konstigt om det dök in 100 personer som alla sa "jag är inte normbrytande! Onödig tråd!". Det blir ju lite som att säga "oj, alla i Sverige är visst gay så det måste vara normen här" efter att ha gått med i en prideparad och konstaterat att nästan alla som står runt omkring en är annat än straighta.

Såklart!
Men är det verkligen normbrytande att inte vilja ha barn? Är det inte större än så liksom?

Min tanke är också hur man vet att man är normbrytande? Man gör väl mest det som gör en glad och det som man mår bra av?