Jag har funderat på det där med bevarandeavel hos nordsvensken. Och min fundering innefattar kallblodstravaren. Är det inte så att det är nordsvensken som rätt och slätt delades upp till två olika stamböcker, där den ena gick mot travet och den andra var kvar i bruksmodellen? Eller är jag helt ute och cyklar?
Det jag tänker är att OM det i grunden är samma blodslinjer, så kanske man skulle kunna återinföra blodslinjer som inte längre är kvar hos bruksnordisarna genom att återkorsa in travarlinjer. Förutsatt att det inte finns något annat blod inblandat där.
(att min egen kallblodstravare ser ut som en bruksnordis har väl lett mig in på tankarna, men hon ska inte betäckas...)
Sen undrar jag också hur de norska Dölehästarna är relaterade till nordsvensken? Är det godkänt med korsningar mellan de två raserna?
Det är nog snarare tvärtom i så fall: dagens Kallblodstravare har rensat bort många linjer och har en markant inavelsgrad eftersom man avlat för travprestation. Det finns också misstankar om att det förekommit inblandning av andra raser i Kallblodstravaren, via norska hästar, under perioder när kontrollen i aveln var sämre än idag.
Där finns inget "nytt blod" att hämta.
Dagens Nordsvenska Brukshäst har inget stort problem med inavelsgraden. Det faktum att avelsföreningen på olika sätt i väldigt många år jobbat aktivt med frågan, gör att inavelsproblematik hållits tillbaka.
Ett sätt är att aktivt uppmuntra till att hingstar flyttas runt i landet, för att nå olika regionala stopopulationer.
Ett annat är att undvika insemination med transportsperma, eftersom ett sådant förfarande riskera att enstaka för tillfället populära hingstar betäcker alldeles för många ston ("tomten är far till alla barnen"-syndromet).
Ett tredje är att eftersom man egentligen inte "tävlar i Nordsvensk brukshäst", så kan man istället avla på "rastyp" och en allmänt frisk och sund häst med ett "bra huvud", istället för att avla på prestation.
Men med låga betäckningssiffror, så blir det ju svårare att hålla emot inavelsproblemet - linjer kommer att försvinna.
Det bästa för rasen vore om alla ston faktiskt betäcktes, åtminstone ett par gånger, samt att alla hingstar verkligen användes.
Även om man delade stambok fram till 1964, så fanns det en tydlig uppdelning mellan "Brukshästlinjer" och "travhästlinjer", som t.o.m. syns i de äldre stamböckerna: Hingstar som användes huvudsakligen till travavel, och ston som huvudsakligen användes i travavel testades för travegenskaper, och km tider är angivna i stamböckerna. Ston av travlinjer stambokfördes dessutom mer sällan än bruksston.
Om man går till botten med svenskättade kallbodstravarston (stostammar), så kommer man att märka att nästa alla ston går tillbaka på bara 2-3 hingstar. Men dagens Kallblodstravare är väldigt sammanblandad med den norska travdölen, och i Norge är linjerna egentligen ännu färre.
ja, jag har samtliga någonsin utgivna stamböcker för Nordsvensk, samt nästan alla regionala ("förberedande") stamböcker som togs under slutet av 1800-talet/början av 1900-talet. Dessutom så har jag stamböckerna för "Nordsvensk Travare", som senare döps om till "Kallblodstravare" på 1980-talet.
Det finns en bok: "Vår kallblodstravare", utgiven 2007, som är väl läsvärd och som redogör för Kallblodstravarens historia och som rekommenderas till den intresserade av Kallblodstravarens historia.
Om vi backar till 1800-talet och första 20-25 åren av 1900-talet av , så importerades en hel del "Döle" hästar till Sverige. Väldigt många via handelslederna i Jämtland och Värmland. Mest togs det in hingstar, för att använda för att betäcka de svenska närbesläktade lantraserna. Det importerades alltså väldigt många norska hästar då, och man ansträngde sig för att "plocka åt sig" det allra bästa man kunde få tag i. Man kallade då, det som idag kallas Döle, för "Gudbrandsdalsk ras".
Vi kanta hingst nr 1 i stamboken som exempel:
Hingst nr 1 i stamboken, är hingsten Optandbrun, född 1821 i Gudbrandsdalen (Norge) och importerad 1827 el.1828 till Jämtland, och han dog sedermera på 1850-talet i Hudiksvall, och ska ha betäckt ett mycket stort antal ston under sin levnad.
Väldigt tidigt syns också de skilda "trav" respektive brukslinjerna:
Så här står det i stamboken om hingst nr 11: (jag sammanfattar lite - hoppar över några personnamn och adresser)
Nr 11 Sleipner. Född 1856 på Tofte i Dovre, Gudbrandsdalen (Norge) Inköpt 1864 till Hammerdal i Jämtland.
Far: hingst å Tofte av gammal gårdstam
Mor: Sto å Tofte af trafvarestam
"Sleipner" var en bred, djup, väl sluten häst med goda benmått och ovanlig traf-förmåga. Mycket använd i afveln.
I dag så är de norska Dölehästarna också de facto uppdelade i en travhäst, och en brukshäst ("tunghest"), och det förs olika register.
Att korsa Nordsvensk Brukshäst med "travdöle" ger inte möjlighet att stambokföra avkomman som NSV Brukshäst. Man kan inte heller registrera en norsk "travdöle" i Nordsvenska stamboken.
Däremot så är det möjligt att importera en Norskfödd Dölehingst (registrerad och inskriven i stamboken så att den är härstamningsverifierad som "tunghest" - Brukshäst), och visa denna på en hingstpremiering för stambokföring vilket möjliggör användning i avel.
På liknande sätt kan ett importerat Dölesto (härstamningsverifierad och registrerad i Norge som "tunghest") införas i svenska NSV registret och stambokföras. Det motsatta, alltså att importera NSV till Norge, är mer komplicerat.
Men om vi i Sverige har lite för få Nordsvenskar och låga betäckningssiffror, så har de i Norge relativt sett, ännu färre Döle av typen "tunghest", och ännu färre linjer.
Så där finns tyvärr inte heller mer, och "nytt" blod att hämta.
Vi tog ju med oss allt blod som gick att få redan på 1800-talet och framåt, och det har regelbundet tagits in främst hingstar som också använts i aveln, så alla nu levande linjer finns redan här. Dock har det varit varierande framgång med de nyare importerna av norska hingstar.
Utav de 99 st hingstarna i senaste hingstkatalogen utgiven 2023 är:
(Obs reservation för att jag missat något eller räknat fel av misstag)
14 st helt norska
17 st halvt norska
9 st till en fjärdedel norska
Alltså har nästan hälften av hingstarna ett väsentligt inslag av norskt blod.
Om man söker mer enstaka norska inslag och dessutom går ner till fjärde led, så finns sådant hos nästan alla av hingstarna.
Jag hoppas att du fått svar på dina frågor.
Jag skulle kunna skriva ännu längre epistlar om det här, men nu ska jag sova...
Tror vissa ovana (som ex min karl) spontant känner sig mer bekväma på den mindre islandshästen innan de märkt hur stabila nordsvensken är. Dvs folk kanske mer bokar islandshästturridning. 
.
) 
