Ni unga mammor..

[Comfort]

hur gamla var ni när ni berättade för era föräldrar, syskon osv att ni skulle ha barn??
hur reagerade de?

jag är bombsäker på att pappa skulle bli galen!
"är du dum, du har inget fast jobb, ni bor i lägenhet, du är 20 år bla bla bla.. "
sen skulle han ju givetvis vara jätteglad, ingen tvekan.. men första "chocken"..
är skiträdd över när det ska berättas.
jag är visserligen inte gravid nu, antagligen, men det kanske blir snart.

syrran har ett barn på ett år, och henne passar jag väldigt mkt, och det är absolut inget problem. så de vet att jag kan med barn.

 

[vansinnet]

Sv: Ni unga mammor..

Jag är 20 år o ska snart ha mitt första barn.
Trodde också att pappa skulle flippa ur sådär, men han sa inte speciellt mycket alls. Han flinade bara lite och såg lite förvirrad ut.
Sen nu på senare tid har han väl antytt att han tror att det kommer bli jobbigt för mig med en bäbis osv, men då säger jag bara att vi faktiskt är två om det och då brukar han bli tyst.
(Han vet väl förmodligen att han själv inte alltid fanns där när vi var små och är väl rädd att min sambo ska vara på samma sätt)

De andra i min familj och släkt blev bara jätteglada och ingen verkar tycka att det är något att oroa sig för.

 

[jerseyko]

Sv: Ni unga mammor..

Det är stor skillnad på att passa barn och ha ett eget. Tycker i alla fall jag.

Jag var 21 år och kanske 3 månader. Jag och sambon försökte i 8 månader innan det tog sig.

Sambon berättade för sin mamma som blev jätte glad.

När jag skulle berätta så var jag så j*vla nervös, hjärtat bulta så det nästan gjorde ont, jag svettades och frös om vart annat, skakade.

Åkte ner till föräldrarna, middagen gick, jag våga inte säga nått. Sen blev det kväll, melodifestival-finalen börja på Tv och pappa gick och la sig för han hade migrän.
Det var bara jag och mamma, jag sprang mellan soffan och telefon och smsa sambon för jag var så feg. Jag vågade inte plocka upp min packning om jag skulle vara tvungen att fy snabbt.

Sätter mig i soffan bredvid mamma, och frågar.
-Hur många är vi i soffan?
Hon kollar på mig som värsta frågetecknet.
-Vad menar du?
Hon kollar konstigt på mig.
-Ja hur många är vi här, i soffan, i vardagsrummet?
Knäpptyst
-Ja.....Vi är väl.....2?
Jag ser ut typ såhär fast 100000 ggr värre.
-Nä, vi är faktiskt 3.
Hon kollar på min mage, blir alldeles blank i ögonen.
-Är du gravid?
-Jepp
Hon kramar mig, med jätte blanka ögon och säger att vi är tokungar!
-Jag trodde du skulle bli arg sa jag.
-Men lilla Pillan, trodde du det?
Sen börja hon gråta och fråga hur jag mådde och i vilken vecka jag var.

Sen kom pappa upp, satt i soffan, jag och mamma satt med fula flin

Jag går och hämtar godispåsen och går fram till pappa.
-Ska morfar ha lite godis?
-Nej tack........Morfar?
Han kollar på mamma samtidigt som han blir helt kritvit i ansiktet och mamma bara garvar.

Det enda han kunde säga då, och i ca 2 veckor var.
"Kommer jag hinna lära den åka skidor innan jag fyller 50?" Sen fick jag ett sms av honom där han förklarade att chocken lagt sig nu och han är jätte glad.

Sambons pappa vet jag inte hur han reagerade, tror sambon ringde honom. Han vågade inte ens berätta för sina egna föräldrar att han skulle bli farfar utan det upptäckte hans mamma när jag hade tajtklänning på mig i v.20!

Mina syskon berättade jag för när jag gått över 12 veckors gränsen. Vi var ner på middag.
-Vet ni vad som händer i oktober?
-Nääää
-Ni blir moster och morbror.
Syrran hade typ samma reaktion som mamma -tårarna. Lillebror fatta inte riktigt först men sen sa han "coolt" och är super stolt över att va morbror

Sambons bror berättade svärmor för, samtidigt som hon berätta för sin man, efter vi vart på inskrivning.


Och ska jag vara helt 100% ärlig, tycker jag man är lite dum som planerar barn utan att ha något jobb. Oavsett om man är 20,30 eller 40 år. Man måste tänka längre än 40 veckor. Man får tyvärr lov att tänka på ekonomin. Man får tänka minst 10 år framåt. Det är inte alls kul på arbetsmarknade nu, det är skitsvårt.
Jag skulle inte sätta mig frivilligt i den situationen att jag är tvungen att anpassa mig efter jobbet för att få in pengar. Vilket kanske betyder lång pendling eller konstiga/långa arbetstider.

Med ett fastjobb man är tjänstledig från, har man rätt när man börjar jobba igen att i (jag tror det är 7-8 år, är säkert olika från jobb till jobb) att arbeta precis hur mkt man vill, de kan inte neka en att gå ner till 25,50,75% hur man nu vill jobba.

Mina arbetsider är 6:30 - 17:30. Jag vill inte ha mitt barn på dagis från kl 6-18. Eller om sambon hämtar och lämnar, 7-17.

 

[Nisse]

Sv: Ni unga mammor..

Jag fyller 20 och ska ha barn. Mamma gick det ganska bra att berätta det för. Vi satt och pratade en hel natt och kom fram till att jag skulle ha kvar bebis. Hon har varit ett stort stöd. När vi bärättade för svärföräldrarna var det värre.

Jag: Vi måste ha ett nytt rum i sommarstugan.
Svärmor tittar frågande, svärfar tittar på sporten och hör ingenting.
Jag: Vi vill inte bo i källaren längre...
Svärmor tittar ännu mer frågande och svärfar är fortfarande helt frånvarande.
Jag: Det blir ju så jobbigt att gå upp för två trappor mitt i natten när man ska byta blöja o..s.v
Svärmor: VA, SKA NI HA BARN??!
Vi bägge: Jaa
Svärmor: Men hörde du åke, vi ska ha barnbarn igen!!
Svärfar: Mhm. (fortfarande inne i sporten).

Men det slutade med att alla var glada iallafall.

 

[_Skifting_]

Sv: Ni unga mammor..

hej hej.. Jag är 18 och väntar min första.. en liten Pojke!!
Det var väll inte plannerat, men inte helt oplanerat heller..
Sambon och jag har ju vatt tsm. i 2 år drygt (han är 31 nu) och jag har sedan en abort för nått år sedan haft problem med äggledare osv. Hade mindre än 5% chans att bli gravid, så vi valde att inte använda skydd..

Min mamma fick reda på det samma dag som jag fick reda på det eftersom jag ringde och pratade med henne.. Jag vart överlycklig och lite i chock, så mamma bara rent sonika frågade om det hade hänt något... njaaaaaa, sa jag det har det väll.. Jaha, sa hon.. är du med barn??

Ehh.. jag kunde ju inte ljuga i det läget liksom.. hade inte tänkt berätta fören jag var i typ vecka 8-12 något..

Pappa åkte vi ner till och berättade det för.. Jag var skiträdd och trodde han skulle reagera med samma som du tror om din pappa.. Han är prec. lika dan i vanliga fall..
Men han bara: Jaha, det anade jag.. Det eller förlovling, så det ligger chanpagne i kylen hemma. (farmor och Farfar var oxå med)

Resten blev det bara lite spontant med... Tror han berättade det.

 

[Aningsfull]

Sv: Ni unga mammor..

Jag var 21. Egentligen hade vi alla förutsättningar när jag blev gravid. Fast jobb båda två, ägde våran lägenhet, hade bil, två hundar och bott ihop i två år. Vi var en familj, fast utan barn då.

Problemet var väl bara att jag fick reda på att jag var gravid några veckor "för sent". För vi hade nog inte sagt upp oss från varsin fast anställning och stuckit till Norge om vi vetat att vi skulle ha barn. Sen hann vi bara vara i Norge 2 veckor så testade jag positivt.

Vi tyckte båda att situationen kändes lite olustig och drog oss för att berätta det för våra föräldrar. Men efter några veckor tog vi mod till oss och dom reagerade inte alls som jag hade föreställt mig. Jag hade målat upp nåt scenario där dom blev arga och tyckte att vi var oansvariga. Men istället blev alla jublande glada och det första barnbarnet är verkligen ett efterlängtat barn och barnbarn.

Nu är vi hemma i Sverige igen sen några månader och sambon har lyckats ordna sig ett fast jobb igen. Som gravid arbetssökande var det inte lika lätt för mig, men jag lyckades fixa mig ett deltidsjobb där jag jobbat ca 100 h/månad och stämplat upp resten. Eftersom att jag haft fast jobb tidigare är jag dock fortfarande berättigad inkomstbaserad mammapenning så det känns skönt.

Nu förstår jag inte alls vad vi oroade oss så mycket för. Våra föräldrar har verkligen varit toppen genom hela den här resan (som snart närmar sig sitt slut, BF i februari ) och har varit ett stort stöd för oss. Så ens föräldrar reagerar inte alltid som man tror.

 

[yos_911]

Sv: Ni unga mammor..

Men han bara: Jaha, det anade jag.. Det eller förlovling, så det ligger chanpagne i kylen hemma.

Vilken gullig pappa
Min pappa skulle gråta i 24 timmar innan han kunde få fram nåt

 

[TinyWiny]

Sv: Ni unga mammor..

Jag var 17 när jag blev gravid med min son helt planerat.
Min mamma sa att hon trodde att det skulle blivit tidigare

Övriga sa inte så mycket, de visste ju att jag och min sambo ville ha barn och de flesta visste att jag hade förlorat ett barn tidigare

 

[pernilla_s]

Sv: Ni unga mammor..

Jag var 19. Var då förlovad och killen hade fast jobb, dock inte jag som pluggade sista året på nvprogrammet.

EFter några veckor ballade killen ur så jag blev själv. Han ballade ur när hans föräldrar inte gillade läget (han var 21).

min mamma var den första som fick veta det och hon blev glad och sa grattis. Min pappa har jag nte den bästa kontakten med och han brydde sig inte precis heller. Min familj stöttade mig och mamma var med på föräldrautbildningen och förlossnngen. Min syster var med glad för min skull.

Jag gick ut gymnasiet i förtid och fyttade till egen lägenhet. Fick några hundralappar av soc för att klara mig, men det var inte mycket...

Nu är jag gravid för andra gången, med en annan kille som är jätteglad. Båda av våra familjer är glada för barnbarnet och vi har en bra ekonomi nu och flyttar ihop på lördag till en fyra, måste ju ha plats till ungarna...

Vill man verkligen något så löser man det och snart har jag två underbara söner.

 

[Acses]

Sv: Ni unga mammor..

När räknas man som ung mamma egentligen?Jag fyllde 22 strax efter att Li föddes och många höjer ögonbrynen, men jag tycker det verkar väldigt vanligt att gå barn i den åldern.

 

[nDian]

Sv: Ni unga mammor..

Jag var 21 år när jag fick min dotter. Jag hade slutat med p-piller 8 månader innan. Men min mens hade inte kommit igång så jag lurade min pappa typ 6 månader innan.. När jag väl blev gravid så trodde han inte mig och blev arg och lade på haha... Sen så ringde han upp och sa meh jag är inte redo att bli morfar nu, jag är inte ens gammal. Jag retar fortfarande honom för den meningen haha. Min pappa blev glad och mamma började gråta av glädje.. Mina syskon blev jätte glada så som mina vänner. Medans dotters far ville inte alls berätta det för hans föräldrar... Dom fick veta det sist tror jag. Men dom blev glada för det. Nu är jag 26, ska fylla 27 om 60 dagar och dottern är 5 år..

Mvh

 

[Linduzz]

Sv: Ni unga mammor..

Jag var 18, Dottern är nu 9månader.
Min (halv) stora syster trodde jag att hon skulle flippa ur totalt, jag drog mig läänge för att ringa henne.
Hon ringde och ville berätta att jag skulle bli moster igen

så då passa de jag på att läcka ur mig, "du med"

Det blev väldigt tyst ett litet tag tills hon sa, Vilken vecka är du i?Jag errhm v 17 eller nått sånt.
Hon; Fast de e klart, ni är unga men va tusan!
grattis, vad kul då skall man bli moster! Skall jag berätta för pappa?? (min plastpappa) för jag sa hur nervös o allt jag var innan.

Plastpappa ringde upp nyårsdagen, jaså skall man bli plastmorfar??

Lillsyrran o storebror sa väl inget så.

"Svärmor" Blev jätte glad. Sambons lillasyster sa vi:
Du skall bli faster!
Hon: Vaa vet ni att det blir en pojke??!?!
Vi: Ehhh? Nä, du skall bli faster, för du är far syster.
Hon; Eh jaha.
Hon trodde att faster = pojke moster = tjej.
Det har hon fått höra ett tag.

"Svärfar + fru"
Sambon ringde, sa fort som bara den, du ska bli farfar.
Han; Jamen det har jag väl räknat ut för länge sedan!
SAmbon: Eh jaha haha var det så tydligt.

Så det har bara varit positiva reaktioner trots att vi väntade oss värsta utläggningarna om allt.

 

[IrpaSnirpa]

Sv: Ni unga mammor..

hur gamla var ni när ni berättade för era föräldrar, syskon osv att ni skulle ha barn??
hur reagerade de?

jag är bombsäker på att pappa skulle bli galen!
"är du dum, du har inget fast jobb, ni bor i lägenhet, du är 20 år bla bla bla.. "
sen skulle han ju givetvis vara jätteglad, ingen tvekan.. men första "chocken"..

Jag är väl ingen "ung" mamma utan i en rätt normal ålder för första bebisen..

Men jag vågade inte berätta för min pappa att jag var gravid. Min syster gjorde det. Och som väntat blev pappa lite arg/chockad. Jag och min sambo hade bara bott ihop i 4 månader.. Men när det fått lägga sig så var han den som såg fram emot det först..

Min mamma grät.

Sambon ringde sin mamma, det lät så här..

- Ja, du vet det blir ju lite mer jobb nu när vi skall ha en knodd.
- Ett slott? Skall ni köpa ett slott?
- Nej, vi skall ha en liten knodd!!
- Eh, jaha??

Tre dagar senare ringde hon upp..

- SKALL NI HA BARN???

Då hade allt sjunkit in. Det var lite roligt.. Hon får fortfarande höra det. Men så blir hon 72 år i år..

Sambos restrerande familj hade gråtkalas ihop, utom ena systern som befann sig i Indien och inte skulle komma hem förrän ett par månader senare, hon fick vänta. Men hade redan luskat ut det när hon kom hem och slängde sig på luren direkt.

 

[Ajda]

Sv: Ni unga mammor..

72!!??

 

[IrpaSnirpa]

Sv: Ni unga mammor..

72!!??

Hehe, jao..
Men hon är som en 52 åring

Sambon är ju 33, han är sladdis.. De övriga systrarna är 40 resp 45.