Ni som inte har barn (era föräldrar)

[förvirrad]

Den biologiska klockan tickar och den börjar ticka mot sitt slut. Än har det inte blivit vare sig partner eller barn och inget av det lär heller ske. Under en period längtade jag oerhört efter ett barn och började fundera på att åka till Danmark för att lösa problemet. Det blev aldrig av eftersom jag inser att jag inte tror på den värld vi lever i och anser att samhället spårar mer och mer snett för varje år som går. Jag "lider" av en funktionsnedsättning som eventuellt är ärftlig och med den skola och den perfektionshets som finns i arbetslivet idag så riskerar mitt eventuella barn att få ett vedervärdigt liv. Mitt liv är bitvis väldigt jobbigt pga funktionsnedsättningen men då samhället kräver att jag ska vara frisk och stark så får jag fortsätta leva på reserver jag inte har och får barnet problemet i arv kommer det få det ännu värre än jag har det. Om man till detta lägger miljöförstöring och den överbefolkning världen lider av så anser jag det oansvarigt att sätta barn till världen.
Så långt inga problem jag kan fylla mitt liv med annat än barn. Det finns dock ett problem, min älskade mamma. Hon har aldrig sagt ett ljud om det här med barnbarn men jag är helt säker på att hon önskar att det skulle komma sådana. Ibland talar hon om "när du hittar en partner" fortfarande utan att med ett ord antyda barn utan för min skull. Det finns med andra ord ingen press på mig men jag har ändå så dåligt samvete. Min mamma skulle bli en underbar mormor och jag mår så dåligt av att förvägra henne det.
Jag mår till och från väldigt dåligt över det här på nivån sitter och störtgråter. Det är säkert löjligt att störtgråta över något som inte efterfrågat men jag gör det ändå. Jag har många gånger funderat på att ta upp ämnet med henne men vågar inte eftersom jag vet att hon gärna tar på sig skulden och kommer tro att hon pressar mig. Just nu vill jag bara kasta mig på telefonen och ringa till henne och tala om saken men hon sover och det är inget samtal man ska ta via telefon och så är det ju det där med att hon kommer ta på sig skulden för mina känslor.

 

[Migo]

Det finns massa barn som skulle må bra av att få ett avlastningshem över helger osv, om ni nu längtar efter att ta hand om barn.

 

[förvirrad]

Det finns massa barn som skulle må bra av att få ett avlastningshem över helger osv, om ni nu längtar efter att ta hand om barn.

Jag förstår inte kopplingen till min tråd om att jag har dåligt samvete över att min mamma inte får några barnbarn.

 

[Philosophia]

Den biologiska klockan tickar och den börjar ticka mot sitt slut. Än har det inte blivit vare sig partner eller barn och inget av det lär heller ske. Under en period längtade jag oerhört efter ett barn och började fundera på att åka till Danmark för att lösa problemet. Det blev aldrig av eftersom jag inser att jag inte tror på den värld vi lever i och anser att samhället spårar mer och mer snett för varje år som går. Jag "lider" av en funktionsnedsättning som eventuellt är ärftlig och med den skola och den perfektionshets som finns i arbetslivet idag så riskerar mitt eventuella barn att få ett vedervärdigt liv. Mitt liv är bitvis väldigt jobbigt pga funktionsnedsättningen men då samhället kräver att jag ska vara frisk och stark så får jag fortsätta leva på reserver jag inte har och får barnet problemet i arv kommer det få det ännu värre än jag har det. Om man till detta lägger miljöförstöring och den överbefolkning världen lider av så anser jag det oansvarigt att sätta barn till världen.
Så långt inga problem jag kan fylla mitt liv med annat än barn. Det finns dock ett problem, min älskade mamma. Hon har aldrig sagt ett ljud om det här med barnbarn men jag är helt säker på att hon önskar att det skulle komma sådana. Ibland talar hon om "när du hittar en partner" fortfarande utan att med ett ord antyda barn utan för min skull. Det finns med andra ord ingen press på mig men jag har ändå så dåligt samvete. Min mamma skulle bli en underbar mormor och jag mår så dåligt av att förvägra henne det.
Jag mår till och från väldigt dåligt över det här på nivån sitter och störtgråter. Det är säkert löjligt att störtgråta över något som inte efterfrågat men jag gör det ändå. Jag har många gånger funderat på att ta upp ämnet med henne men vågar inte eftersom jag vet att hon gärna tar på sig skulden och kommer tro att hon pressar mig. Just nu vill jag bara kasta mig på telefonen och ringa till henne och tala om saken men hon sover och det är inget samtal man ska ta via telefon och så är det ju det där med att hon kommer ta på sig skulden för mina känslor.

Jag kan faktiskt inte förstå känslan av att ha dåligt samvete för att mina föräldrar inte har några barnbarn. Jag vet att de nästan mer än något annat önskar att de hade barnbarn. Men jag kan inte på något sätt känna mig skyldig till att de inga har och mina föräldrar inser naturligtvis att barn är något man skaffar för att man själv vill, inte för att någon annan vill.

Eftersom din mamma aldrig har yttrat att hon vill att du skaffar barn så tycker jag att det är konstigt att ha dåligt samvete över att du inga barn skaffar. Lägg inte sådana känslor och uppfattningar i din mammas mun som hon inte har yttrat. Eftersom hon inte tar upp frågan så anser hon antagligen att det här med att skaffa barn eller inte är bara ditt beslut och då finns det ju ingen anledning att ta upp frågan för diskussion.

En avslutande kommentar från hobbypsykologen: kanske är det i själva verket din egen barnlängtan som du projicerar på din mamma?

 

[Grazing]

Jag har enormt dåligt samvete över att jag inte fått barn än, jag vet så väl om att mamma längtar efter barnbarn och gärna vill ha innan hon blir gammal Dock så har jag inte träffat någon än att satsa på så jag hoppas som bara den att min bror nu när han träffat en underbar tjej så få barn så att hon kan få uppleva att bli farmor.

Jag hade ju gärna skaffat barn men som sagt, man vet ju aldrig om man träffar någon eller inte. Vet att det finns många sätt att bli mamma på även utan partner men jag vill ha en partner som jag kan dela det med.

Har din mamma aldrig sagt någon om barnbarn på det sättet så tycker jag inte du behöver ta ut sådana känslor i förskott.

 

[Lejonelle]

Jag förstår inte kopplingen till min tråd om att jag har dåligt samvete över att min mamma inte får några barnbarn.

Jag är en mamma som längtar efter barnbarn. Hoppas att jag får det så småningom. Om något av mina barn gick med sådana funderingar som du, skulle jag verkligen vilja att de tog upp det med mig. För det skulle ge mig en chans att anpassa mig och vänja mig vid att det kanske inte blir så. Det skulle vara svårt för mig att i ett senare skede kanske få veta att mina barn bestämt sig för länge sedan men lät mig gå runt och tro att det bara inte blev några barn.

Jag är en vuxen människa och även om jag skulle bli ledsen skulle jag inte vilja att mina barn ljuger för mig. Att de i någon sorts missriktad hänsynsfullhet betedde sig som om jag inte klarade av att leva i verkligheten. Det skulle göra mycket mer ont.

 

[MJLee]

Det finns alltid adoption om du känner att just din DNA inte är något att föra vidare Det finns många, många barn som väntar på föräldrar. Bra för föräldrar med adoption, allt bra är pga miljö och dåligt är arv. Min mormor, morfar och farmor (farfar dog i vinterkriget) älskade mig lika mycket minst som mina biologiska syskon. Familj är inte DNA, det är att älska, bli arg, gräl och skratt, missade högtider och semestrar pga plötslig kräksjuka, ångest när tonåringen tror att hen är odödlig, delad glädje och delad sorg. Precis det du har med din mamma idag.

Men beslut om ett barn är ditt beslut, inte din mammas eller någon annans, eftersom det är du som blir mamma.

 

[Inglorion]

Jag har en något motsatt situation, med en förälder som väldigt gärna vill ha barnbarn och jag vill inte alls ha barn (är gift och vi är på samma våglängd gällande detta).

Jag har varit väldigt klar med detta ett bra tag men det har nog tagit lite tid att sjunka in (den senaste diskussionen var ju iofs "men du ändrar dig när du blir äldre" och jag kontrade med "när är det då? jag är 28 (30 nu). Jag har precis lika mycket hormoner som alla andra men det betyder inte att det passar mig." Efter det har det faktist inte pratats något alls om detta. Men det finns ju tre andra att hoppas på). Men vi har pratat om det så det ligger liksom inte skaver någonstans - det är inte min förälders val om jag vill ha barn, det är jag som ska sköta om dessa presumtiva barn i väldigt många år (och antagligen må oerhört dåligt under processen).

Jag har också en vän som väldigt nog väldigt gärna vill ha en karl och barn osv. Som får pikar av sin mamma varje gång hon är hemma känns det som (när jag har varit i närheten då har hon varit väldigt nere pga det ). Egentligen kanske det är något liknande? För om hon pratade med sin mamma kanske hon skulle förstå att hon blir sårad?

Jag håller nog med Lejonelle att det kanske är bättre att prata med henne. Det verkar ju som att du egentligen iaf velat ha en familj så din mor kanske kan vara ett bra stöd i det? Eller hjälpa dig till en lösning om det är det du vill ha? Det är inte hon som bestämmer om du vill ha en familj dock, har du bestämt dig för att det inte kommer eller vill at det händer så får hon respektera det.

 

[lil-sis]

Jag förstår precis.
Och att jag började försöka förra året är delvis kopplat till att morsan börjar bli skruttig och jag skulle känna det som om jag lurat henne om jag får barn efter att hon dött.

Nu har jag hunnit visa plus två gånger men inga barn på G för det.

Sen kan man ju inte skaffa barn bara för att glädja föräldrarna, det blir inte bra i längden men för mig var det en anledning som tippade över beslutet efter en massa funderande.

 

[tanten]

Oj!
Detta var en vinkling som jag inte ens kunnat föreställa sig.

Först ska jag väl säga att jg själv inte alls ser fram emot att bli mormor. Jag avskyddes småbarnstiden och de krav som ställdes på mig. Att få ett barnbarn skulel inte göra mig lyckligare , snarare tvärtom. Det skulle ännu mer visa mig på mina tillkortakommanden. Barnet däremot skulle bli en alldeles underbar förälder.

Tillbaka till ämnet. Detta att skaffa barn för att ens förälder vill. Det känns som den skummaste anledning jag kan komma på för att föröka sig!! Barn ska man väl skaffa för att man själv vill.För att man önskar barn.

Snacka om fel anledning....

@förvirrad - du har ju inte ens pratat med din mor. Är du tankeläsare? Eller har du bestämt vad din mor ska tycka?
Jag är själv skapligt allergisk mot att människor förutsätter saker om andras åsikter och viljor.

Punkt ett vore väl ändå att sätta sig ner och prata.

 

[kryddelydd]

Jag har enormt dåligt samvete över att jag inte fått barn än, jag vet så väl om att mamma längtar efter barnbarn och gärna vill ha innan hon blir gammal Dock så har jag inte träffat någon än att satsa på så jag hoppas som bara den att min bror nu när han träffat en underbar tjej så få barn så att hon kan få uppleva att bli farmor.

Jag hade ju gärna skaffat barn men som sagt, man vet ju aldrig om man träffar någon eller inte. Vet att det finns många sätt att bli mamma på även utan partner men jag vill ha en partner som jag kan dela det med.

Har din mamma aldrig sagt någon om barnbarn på det sättet så tycker jag inte du behöver ta ut sådana känslor i förskott.

Vänta lite.

Dåligt samvete över att inte ha barn???

Jag fyller 42 i slutet av januari, min syster är 1½ år äldre.
Ingen av oss har barn och ingen av oss har dåligt samvete för det. Syrran har levt med samma man i 20 års tid.

Min mamma vill nog ha barnbarn, misstänker jag. Men mina föräldrar skulle aldrig få för sig att gå på mig eller syrran och ifrågasätta våra liv på det sättet.

Och att skaffa barn för att ens föräldrar ska bli far/morföräldrar måste vara sämsta skälet någonsin!

 

[hastflicka]

Som @tanten ar jag en mamma till vuxna barn som inte skaffat egna barn. Annu i alla fall. Sjalv langtar jag inte! Snarare bavar jag for att bli farmor da det skulle innebara att jag maste sluta vara sjalvisk och agna min tid som JAG vill och focusera mer pa barnbarn.

 

[Grazing]

Vänta lite.

Dåligt samvete över att inte ha barn???

Jag fyller 42 i slutet av januari, min syster är 1½ år äldre.
Ingen av oss har barn och ingen av oss har dåligt samvete för det. Syrran har levt med samma man i 20 års tid.

Min mamma vill nog ha barnbarn, misstänker jag. Men mina föräldrar skulle aldrig få för sig att gå på mig eller syrran och ifrågasätta våra liv på det sättet.

Och att skaffa barn för att ens föräldrar ska bli far/morföräldrar måste vara sämsta skälet någonsin!

Men det är ju mina känslor, så jag upplever det? Varför förminska dom känslorna och mena på att det är fel att känna så?

Min mamma har inte heller gått och tjatat på mig, eller sagt att du måste skaffa barn oavsett bara för att jag vill ha barnbarn. Men en önskan som jag inte alls tycker är konstig om barnbarn, det är inget konstigt att säga, att det skulle vara så kul med barnbarn. Ganska naturligt om man tycker om barn och småbarn, hon har jobbat med barn i hela sitt liv så det ser jag inte som konstigt alls.

Och som i Ts fall, det spelar uppenbarligen inte någon roll om föräldern uttrycker sig att den vill ha barnbarn ens, känslorna av dåligt samvete att inte kunna ge sin förälder ett barnbarn verkar finnas där hos en hel del iallafall. Fullkomligt naturliga känslor att känna.

Och ingenstans skrev jag i mitt inlägg att jag mot min vilja skulle skaffa barn för förälderns skull, vart läste du det? Jag vill gärna ha barn, när jag hittat någon att dela det med.

 

[escodobe]

Ärligt talat, om min mamma nu vill ha social samvaro småbarn så ligger det på henne att lösa det. Hon kan bli klassmormor, kontaktperson eller något annat. Men inte kan hon förvänta sig att jag ska producera barn Bara för att hon har gjort det.

 

[Monstermom]

Jag har ett funktionshinder jag med, det är väl "misstänkt" ärftligt rent vetenskapligt, men en snabb titt på min släkt säger mig att jo, nog fanken är det ärftligt, nog. Det blev absolut inga (biologiska!) barn för min del, för mig är det höjden av själviskhet att avsiktligt avla på dåligt material. Det är inte som att mänskligheten är nära utrotning och vi alla bör dra vårt strå till stacken...

Jag är inte missnöjd med att leva, men jag vet hur jäkla tungt det varit (och är) och det är inte något jag skulle vilja utsätta barn för. Sen är det inget att sticka under stol med heller, att man fungerar sämre som förälder med (i alla fall vissa, däribland helt klart min) funktionsnedsättning. Jag har problem att navigera mig själv genom samhället och livet, när det kommer till att hjälpa ungarna med detsamma behöver jag massor med hjälp som en "normal" person inte hade behövt.

Jag ser på samma/liknande sätt på att skaffa barn för att man har en barnbarnslängtande förälder. Det är helt fel anledning att skaffa barn, det är ego och man tänker inte på barnet alls. Barn är en stor förändring i livet, och inte minst är det en helt egen människa, med behov och önskningar - det är inte något man kan använda som önskeuppfyllelse för en själv. Det låter ungefär som att köpa en nalle, att skaffa barn på det viset. Barn som tröst... Nä.

Jag säger inte att @förvirrad inte ska skaffa barn, vare sig för funktionshindret eller mamman, var och en får prata med sitt eget samvete. Men jag tycker verkligen du ska tänka igenom och göra tydligt för dig själv vad dina motiveringar egentligen är, och tänka betydligt längre än till ögonblicksbeslutet "skaffa/inte skaffa", barn har man resten av livet.

(Vad gäller din mamma så är det ju inte svårt för henne att omge sig med barn om det är något hon saknar. Hon är en vuxen människa, hon kan ta ansvar för sina egna önskningar! Varför är det just barnbarn hon skulle behöva?)

 

[TinyWiny]

I motsats till @tanten och @hastflicka så hoppas jag att jag en dag blir mormor/farmor. Nu är mina barn bara 23 och 25 nästa år så det lär dröja med tanke på deras framtidsplaner och de har ju god tid på sig men visst hoppas och längtar jag. Jag hoppas också för mina barns skull för att jag önskar att de ska få uppleva allt fint och underbart som jag har fått äran att uppleva med mina barn och jag vet att de skulle bli helt suveräna föräldrar. Däremot skulle jag aldrig någonsin säga något om mina tankar och känslor till mina barn. Mitt ena barn har deklarerat att det förmodligen inte blir några barn där och det är också helt okej. Det som är viktigt för mig är att mina barn är lyckliga och om det innebär att de väljer ett liv utan barn så är det så. Bara de lever det liv de vill ha. Jag skulle aldrig komma på tanken att ifrågasätta deras tankar och känslor. Det är inte mina drömmar mina barn ska uppfylla utan det är deras egna. Jag har ingen rätt att komma med önskemål eller påpekande om hur de lever och ska leva sina liv (så länge det inte är självdestruktiva för då hade jag lagt mig i). De ska leva sina liv så som de vill precis som jag har levt mitt liv utan en tanke på vad mina föräldrar ev. har haft för önskemål. Jag vet inte ens mina föräldrars önskemål för det spelar ingen som helst roll för mig och det ska det inte göra för dig heller.

Jag tycker alltså inte alls att du ska ha någon form av dåligt samvete på något sätt. Om det är så att din mamma väldigt gärna vill ha barn omkring sig så finns det olika sätt hon kan engagera sig på så att hon får träffa barn. Det finns många barn som behöver en extra vuxens stöd i livet. Visst, det är inte samma sak som barnbarn men man kan inte lägga något så stort som att skaffa barn som en tung mantel på sitt/sina barn. Det har man ingen rättighet till.
Själv njuter jag i fulla drag av mitt underbara bonusbarnbarn Jag får vara med på ett hörn och det är jag så himla glad och tacksam för När hon är här och hälsar på morfar eller vi är hos dem så tycker hon att det är lika bra med oss båda två även om jag pushar min sambo att ta mest plats för det är ändå hans barnbarn.

Jag funderar på om det inte är som någon annan var inne på att det egentligen är din egen barnlängtan som du i dina tankar lägger över på din mamma. Kanske behöver ni prata ut om barn/icke barn frågan så att du vet var hon står och då kanske du kan släppa det dåliga samvetet.

I vilket fall, oavsett om du har rätt i dina farhågor att din mamma går och längtar efter barnbarn så ska du inte känna att du ska skaffa barn för hennes skull. Det vore helt vansinnigt även om jag tyvärr vet folk som skaffar barn "för att det ska vara så och deras föräldrar och samhället förväntar sig det av dem" istället för att skaffa barn utifrån sin egen längtan. Att skaffa barn ska vara en rent egoistisk handling. Det ska man göra för att man själv vill ha barn och för att man tror att man har något positivt att tillföra sitt kommande barn. Det är riktigt tufft att ha barn emellanåt och jag vill inte ens tänka på hur tufft man skulle upplevt de jobbiga dagarna om man inte har skaffat barn för att det är ens egna önskan utan någon annans.

 

[Springsteen]

Min mamma vill ha barnbarn, men även när hon tjatar på skoj tycker jag att hon kan ta sig i röven. Jag blir riktigt förbannad när någon anser sig ha rätt till att tjata när det gäller saker som garanterat skulle förändra mitt liv. Det är mitt val.

Jag har dock oförklarligt någon slags sorg över att jag vet att min sambo vill ha barn med mig i framtiden, men att jag aldrig någonsin vill vara gravid.

 

[kryddelydd]

@Grazing gentemot vem har du dåligt samvete???

Vad har samvetet med barnskaffande att göra?
Möjligen jag kan förstå om man har en partner som väldigt gärna vill ha barn men man själv inte vill: annars förstår jag verkligen inte.

Eller så är ordvalet felnyanserat?

Själv får jag dåligt samvete om jag sviker någon, eller om jag inte gjort saker för någon annan, som jag lovat.

 

[Grazing]

@Grazing gentemot vem har du dåligt samvete???

Som jag skrev, jag vet att mamma gärna vill ha barnbarn, självklart har jag lite dåligt samvete över att jag inte kommer få några om jag inte hittar rätt person.

Vad har samvetet med barnskaffande att göra?

Det har ingenting med barnskaffandet att göra, vad har du fått det ifrån?

Själv får jag dåligt samvete om jag sviker någon, eller om jag inte gjort saker för någon annan, som jag lovat.

Jag har känslan att jag gör henne väldigt besviken om hon inte får barnbarn, sen är det klart att hon har förståelse för om jag inte hittar någon att ha barn med. Men det är ändå en önskan jag vet hon har. Dock så är ju inte det någonting som skulle spela in i mina beslut om att skaffa barn.

 

[vackerdag]

Här är en mamma till som faktiskt varken önskar sig eller inte önskar sig barnbarn. Önskade mig egna barn hett men barnbarn? Nej, jag har gjort det där nu och fokuserar på annat. Får snarare ångest över alla kvinnor som bara väntar på barnbarnen. Förstår inte alls fenomenet och framför allt så hatar jag förväntingarna som läggs på mig och som jag inte har.

Det är helt upp till barnen om de vill skaffa egna barn i framtiden. Jag kommer att stötta dom om dom stöter på problem på vägen med sitt föräldraskap men kommer inte att släppa mitt liv och gå upp i deras.
TS, är du säker på att din mamma verkligen önskar sig barnbarn innerst inne, tänk om du är ett av mina barn? Det kan du dock inte vara för mina barn vet var jag står men ja, du förstår.