ni som har fler än två barn

[Alindra2000]

Lite spinoff på tråden om hur man vet om hur man vet om man är nöjd med antal barn.

Vi har i nuläget två barn. Vi har så smått kommit fram till att vi gärna vill ha en nr 3 också. Men då kommer ju de där tankarna hur/om man räcker till? Så, ni som har tre eller fler barn. Funkar det så att ni känner att ni inte behöver ha ständigt dålig samvete för att ni inte hinner med alla så mkt som ni skulle önska? Jobbar/jobbade ni heltid under småbarnsåren?

Jag förstår ju såklart att det är olika men är lite nyfiken hur det fungerar för andra

(Vi jobbar båda heltid men båda har jobb där vi kan styra våra tider så pass bra att barnen aldrig är längre än 9-15.30 på förskolan. Men känner ändå ibland att man ganska precis hinner vara en bra mamma åt två)

 

[ako]

Svårt att säga. Vi har tre. Tycker två tog tid också . Hoppas alla ungarna känner sig nöjda ändå helt enkelt

Vi jobbar 70 resp 80 proc.

 

[turbofling]

Vi har fyra mellan 4 månader och snart 9 år.
Just nu är jag iriterad på alla som antyder om hur jobbigt och ansträngande det måste vara med fyra, gärna framför barnen, tycker inte om att barnen ska höra hur jobbigt det måste vara med dom. För det är det inte, det är inte ett dugg ansträngande, lite stressigt ibland bara.

Visst får varje barn mindre uppmärksamhet än dom antagligen hade fått om dom varit ensambarn men jag ser inget negativt i att behöva dela, så kommer det vara hela livet sen ändå.
Vi är också noga med att se till att att varje barn får en stund själv med ngn förälder på kvällen och verkar ngn ledsen så ser vi till att prata enskilt med det barnet.

Den stressen jag ibland upplever verkar föräldrar med två barn också ha.

Just nu är jag föräldraledig, i sommar tar pappan över och sen är tanken att vi ska jobba ca 30h/v var så båda har ungefär lika mkt tid hemma som på jobbet.

 

[pollex]

Lite spinoff på tråden om hur man vet om hur man vet om man är nöjd med antal barn.

Vi har i nuläget två barn. Vi har så smått kommit fram till att vi gärna vill ha en nr 3 också. Men då kommer ju de där tankarna hur/om man räcker till? Så, ni som har tre eller fler barn. Funkar det så att ni känner att ni inte behöver ha ständigt dålig samvete för att ni inte hinner med alla så mkt som ni skulle önska? Jobbar/jobbade ni heltid under småbarnsåren?

Jag förstår ju såklart att det är olika men är lite nyfiken hur det fungerar för andra

(Vi jobbar båda heltid men båda har jobb där vi kan styra våra tider så pass bra att barnen aldrig är längre än 9-15.30 på förskolan. Men känner ändå ibland att man ganska precis hinner vara en bra mamma åt två)

Vi väntar tredje barnet nu i dagarna, de två vi redan har är 5 respektive 8.

Jag hade egentligen mer funderingar kring att räcka till inför andra barnets födelse än jag har haft nu. En del av det handlar helt klart om åldersskillnaden - att samtidigt ge en treåring och en bebis vad de behöver kändes som en större utmaning för mig än vad det gör nu med större barn där behoven är mer olika. En annan aspekt är att de stora barnen redan är vana vid konceptet att ha syskon och vad det innebär i form av delad uppmärksamhet och att anpassa sig efter varandra (naturligtvis är det nya syskonet ändå en förändring, men förändringen känns mindre än från ensambarn till första syskonet).

Sedan ser jag det också som att grejen med syskon inte bara handlar om att dela "kakan" med någon - det förändrar vad kakan består av. Jag har till exempel varit otroligt trött den här graviditeten vilket gjort mig till en tämligen trist förälder - å andra sidan så kommer vi under de närmaste ~2 åren (föräldraledigheten) kunna erbjuda de större barnen tid och aktiviteter på ett sätt som vi inte mäktat med under de senaste åren när vi båda arbetat ~heltid. Å tredje sidan så kommer förstås småsyskonet sätta vissa begränsningar kring vad man kan göra med alla barnen tillsammans. Sedan, för att återkomma till mängden uppmärksamhet, så kanske den individuella uppmärksamhet varje barn får av en förälder minskar av ett tillkommande syskon - men å andra sidan tillkommer interaktionen och uppmärksamheten från syskonet. Det är olika saker, såklart, men förutsatt en tillräcklig nivå så tänker jag att det ena inte nödvändigtvis är bättre än det andra.

 

[ameo]

Vi har 4 barn, mellan ca 9-16 år.
Fördelen med att ha fler barn är att de kan underhålla varandra, så att man har möjlighet att ge ett barn i taget den föräldratid som behövs även om de är flera.
Sen visst, de får göra fler saker gemensamt också, men det är inget de dör av.

 

[Alindra2000]

Tack alla

Vi var så säkra på att vi inte skulle ha fler barn. Så all barnsaker är sålda och vi hade börjat planera för att flytta "hem" en period (jag är från USA). Men blir det fler barn så blir vi kvar här. Å just nu känns det verkligen som att vi ska försöka med en till heart.

 

[Luff]

Jag fattar inte det här med att man ska ha separat tid med sina barn. Man tar hand om dom, lär dom det dom behöver och hänger som familj. Äter, åker på semester, läser läxor och har vardag. Det får det ju att låta som att dom som har fler än tre barn tätt försummar sina ungar. Det går väl lika bra att försumma ett barn som fem.

 

[Kattennizze]

Jag fattar inte det här med att man ska ha separat tid med sina barn. Man tar hand om dom, lär dom det dom behöver och hänger som familj. Äter, åker på semester, läser läxor och har vardag. Det får det ju att låta som att dom som har fler än tre barn tätt försummar sina ungar. Det går väl lika bra att försumma ett barn som fem.

Jag håller inte med. Det blir så mycket mer med fler barn, mer tvätt, mer städ, mer mat som lagas och diskas, fler sängar att byta lakan i...det blir mycket mer jobb helt enkelt. Bara alla aktiviteter som det ska skjutsas till! Jag har tre barn varav de sista är tvillingar. Så det blev tre, jag ville ha två just pga ovanstående.

 

[Alindra2000]

Jag fattar inte det här med att man ska ha separat tid med sina barn. Man tar hand om dom, lär dom det dom behöver och hänger som familj. Äter, åker på semester, läser läxor och har vardag. Det får det ju att låta som att dom som har fler än tre barn tätt försummar sina ungar. Det går väl lika bra att försumma ett barn som fem.

Fast det har jag varken sagt eller antytt? JAG tycker däremot absolut att det är viktig att varje barn får sin egen tid med en vuxen. Kanske just för att jag själv kommer från en familj med många syskon och det är det enda jag kan känna att jag saknade -Ngn som bara såg mig en stund. Sen finns det massor av situationer när det är underbart med många syskon och många bra saker som att lära sig att dela både tid och saker med syskon.

Sen tiden då. Klart det tar mer tid med fler barn? Jag var nyfiken på att höra hur andra får ihop det, om de jobbar heltid osv. Det var inte på ngt sätt kritik mot familjer med många barn eller en antydan att de försummar sina barn.

 

[sassiball]

Vi har tre barn, 4, 9 och 12 år. Vi jobbar båda heltid. Jag har häst, rider 3 gånger i veckan, endast en vardag.
Det som tar mycket tid är när det är utvecklingssamtal, bvc-möten etc. Kanske egentligen inte tar så mycket tid men det är stressande att pussla ihop det med arbete, hämta barn etc.
Samma i förkylningstider när barnen avlöser varandra, det är lite stressande med vab och sjuka barn tycker jag.
Våra barn har inte så mycket aktiviteter utanför hemmet, så det är inte så mycket skjutsande hit och dit.
Läxor kan ju ta lite tid om båda barnen behöver hjälp med det, men det är inte så betungande tycker jag, blir att vi hjälper dem ett par kvällar i veckan.
Barnen har mycket roligt tillsammans och de två äldre är duktiga på att hjälpa lillasyster med spel, lekar eller vad det nu kan vara.
För ett par år sedan införde jag att barnen själv får ta ansvar för sina gympapåsar och att lägga frukt i väskan till skolan dagen efter. De får helt enkelt vara lite mer vakna inför sina egna behov.
Jag tror de tjänar på det i längden, att själv tänka till och planera lite inför skoldagen.
Gäller inte den minsta ännu som inte ens börjat skolan.
Att jag rider tre dagar i veckan är just för att kunna vara hemma fler kvällar med barnen, vill inte spendera för mycket tid i stallet om vardagarna.

 

[ako]

Det jag kan känna är jobbigt ibland är att vi skulle vilja hinna t ex spels spel och göra experiment lite i lugn och ro med de två större barnen (framförallt den äldsta som är 9), men det är svårt att få till då lillebror (3) kommer sättande som en pil och typ vandaliserar .

 

[godishanna]

Har också funderingar kring en trea. Vi har två barn på 4,5 och 7 år och båda är väldigt uppmärksamhetskrävande sdan födseln samt har mkt temperament och är väldigt livliga. Vi har som synes ganska mkt redan. Har häst och den tar ju sin tid. Rent praktiskt borde vi nöja oss med våra två men jag är bara rädd att man står där om ett antal år och ångrar att vi inte skaffade en trea bara för att det kändes opraktiskt... jag blir dssutom 39 i höst så vi kan inte fundera alltför länge. Har även pratat om en lite längre resa nästa sommar och hur skulle det gå som gravid eller med en bebis, alt bli gravid efter resan (40 år då)... Hur 17 ska man kunna ta beslutet? Praktiskt nej men hjärtat ja...

 

[Kiwifrukt]

Jag har inga barn, men jag är uppväxt med tre småsyskon, och vi har aldrig känt oss "bortprioriterade" till förmån för något annat syskon, utan alla har fått tid rättvist med föräldrarna. Däremot är vi i två "omgångar" (jag och min bror födda -89 och -91, och sen de två andra födda -95 och -97, samma föräldrar) och då blev det kanske lite så att vi under några år när vi började bli stora och de två små fortfarande var små, så gjorde vi saker två och två med varsin förälder. Gick vi på bio gick ena föräldern med de små på något barnvänligt, medan den andra gick med oss på något vi ville se, men vid samma tillfälle.

Eftersom det bara är 22 månader mellan mig och min äldsta bror så minns jag inte hur det var att han inte fanns. Annars var det väl där den största förändringen blev, både för mig som gick från inget till ett syskon, och för mina föräldrar som gick från ett barn, som sov 21-9 nätterna igenom från dag ett, till två barn där nummer två var lite mer "normal" kanske. När de andra kom hade jag ju redan ett syskon, skillnaden mellan ett och två eller två och tre var rätt hårfin.

Annars var det väl mest i högstadiet när min lillasyster var kanske fyra-fem år och hon envisades med att vara inne i mitt rum hela tiden och trakassera mina kompisar, som det var jobbigt. Det problemet fanns aldrig med mina bröder.

 

[Ferrari]

Jag har tre barn (8, 5 och 1 år). Tredje var inte planerad

Jag upplever att det tar mycket mer tid med tre än två barn. Men då fick jag en väldigt intensiv trea, jämfört med dom andra två som är så lugna. Jag jobbar heltid och gubben 70%, ibland mer. Samt att vi har hund.

Barnen får ofta göra aktiviteter ihop, men är det något speciellt så tar man med sig det berörda barnet. Tex jag och min äldsta var iväg i stan i sex timmar i helgen för att spela Pokémon. Och dagen innan det tog jag och mellantösen en fika i stan på Tu man hand. Det behövs, kanske inte så mycket för deras skull som för min. Jag älskar dom små guldstunderna med barnen.

Men ja, det är en del bollande med läxor, skoltider, BVC, tandläkare och dylikt. Ett evigt pussel. Men så var det ju med två också

 

[Mois]

Vi funderar också på ett tredje. Jag oroar mig också för tiden. Jag antar att karriären får gå lite på sparlåga under småbarnsåren men man borde väl ändå kunna satsa en del framöver, det är ju så många år man ska arbeta. På nåt sätt känns det som att jag inte kan ha tre barn och samtidigt satsa på jobbet. Jag vill inte ha en superkarriär, men jag älskar att arbeta och utvecklas i arbetslivet. Likaså älskar jag min familj och våra barn och det vore fantastiskt med ett tredje barn. Men räcker man till, till allt man vill?
Bara lite kvällsfunderingar. Det är ju ingen annan som kan svara men nån kanske har lite klok input?

 

[Raderad medlem 19815]

Vi funderar också på ett tredje. Jag oroar mig också för tiden. Jag antar att karriären får gå lite på sparlåga under småbarnsåren men man borde väl ändå kunna satsa en del framöver, det är ju så många år man ska arbeta. På nåt sätt känns det som att jag inte kan ha tre barn och samtidigt satsa på jobbet. Jag vill inte ha en superkarriär, men jag älskar att arbeta och utvecklas i arbetslivet. Likaså älskar jag min familj och våra barn och det vore fantastiskt med ett tredje barn. Men räcker man till, till allt man vill?
Bara lite kvällsfunderingar. Det är ju ingen annan som kan svara men nån kanske har lite klok input?

Vi har två barn och har funderat på ett barn till men har valt bort det. Nu har ju vårt största barn en funktionsnedsättning (adhd) så det spelar in till stor del.

För vår del är det också till stor del en resursfråga. Vi vill exempelvis kunna åka på skidresor, solsemestrar, och vi planerar att göra en sydafrikaresa om några år. Sen vill vi också att pengarna ska räcka till barnens fritidsintressen och aktiviteter och så vill vi själva ha tid och råd att göra roliga saker på fritiden som ridning, tennis, egna resor med kompisar etc.

 

[Sofie.S]

Jag kommer aldrig mer att vara gravid, den saken är klar. Om det blir barn på annat vis får framtiden avgöra.
Just nu är tjejerna 1,5 år och 3 år, det är en intensiv men rolig vardag!
I dagsläget skulle vi inte mäkta av ett tredje barn. Men samtidigt så kanske man blir bekväm i framtiden när barnen blir mer självständiga - vill man börja om med sömnlösa nätter då?

 

[Mois]

Ja, det är ju en ekonomisk aspekt också så klart att har fler barn. Tack för input @Diskurs

Jag hade inte heller mäktat med ett tredje barn om jag hade haft så tätt tror jag @Sofie.S Isåfall hade det fått dröja till barnen blev lite större.
Vi har 4,5 år mellan de två vi har och det skulle bli minst 3 år till en ev trea.
Men en graviditet sliter ju på kroppen, det tar tid att återhämta sig och första tiden är ju rätt tuff. Men det där går ju över och jag tänker bog mest på tiden efter graviditet och spädbarn - hur tusan lyckas man kombinera tre kids och jobb på ett schysst sätt? Jag vill ju att livet ska flyta på och kännas hyfsat enkelt. Jag vill inte behöva kämpa, allt för mycket, för att få ihop en fungerande vardag. Nu är vi ju två som delar på det så klart, men man vet ju aldrig vad som händer. Jag vill alltid känna att jag utan problem skulle hantera mitt liv ensam (utan en partner) om det skulle krävas.
Min partner tycker att vi ska köra men jag är nog den som behöver fundera, planera och fundera lite till innan jag kan bestämma mig.

 

[Sofie.S]

Ja, det är ju en ekonomisk aspekt också så klart att har fler barn. Tack för input @Diskurs

Jag hade inte heller mäktat med ett tredje barn om jag hade haft så tätt tror jag @Sofie.S Isåfall hade det fått dröja till barnen blev lite större.
Vi har 4,5 år mellan de två vi har och det skulle bli minst 3 år till en ev trea.
Men en graviditet sliter ju på kroppen, det tar tid att återhämta sig och första tiden är ju rätt tuff. Men det där går ju över och jag tänker bog mest på tiden efter graviditet och spädbarn - hur tusan lyckas man kombinera tre kids och jobb på ett schysst sätt? Jag vill ju att livet ska flyta på och kännas hyfsat enkelt. Jag vill inte behöva kämpa, allt för mycket, för att få ihop en fungerande vardag. Nu är vi ju två som delar på det så klart, men man vet ju aldrig vad som händer. Jag vill alltid känna att jag utan problem skulle hantera mitt liv ensam (utan en partner) om det skulle krävas.
Min partner tycker att vi ska köra men jag är nog den som behöver fundera, planera och fundera lite till innan jag kan bestämma mig.

Jag har blivit sjukskriven pga depression och foglossning med båda barnen, jag får rysningar bara jag tänker på hur dåligt jag mår.
Vägen tillbaka är lång men man får ju inte glömma att man får något fantastiskt av det.
Jag skulle jätte gärna vilja ha ett tredje barn, jag vet inte om jag känner mig ”klar” ännu.
Det materiella går att lösa, köpa större bil, vårt hus rymmer ett till barn. Men tiden! Och barn kostar.. Kanske inte så mycket nu i småbarnsåren men sen får de egna intressen. Och avkastningen - vi har ”bara” min mamma som ställer upp som barnvakt. Det gäller ju att ha ett nätverk omkring sig. Svår fråga!

 

[Mois]

Jag har blivit sjukskriven pga depression och foglossning med båda barnen, jag får rysningar bara jag tänker på hur dåligt jag mår.
Vägen tillbaka är lång men man får ju inte glömma att man får något fantastiskt av det.
Jag skulle jätte gärna vilja ha ett tredje barn, jag vet inte om jag känner mig ”klar” ännu.
Det materiella går att lösa, köpa större bil, vårt hus rymmer ett till barn. Men tiden! Och barn kostar.. Kanske inte så mycket nu i småbarnsåren men sen får de egna intressen. Och avkastningen - vi har ”bara” min mamma som ställer upp som barnvakt. Det gäller ju att ha ett nätverk omkring sig. Svår fråga!

Vi har inget nätverk kring oss, kände nog ett större behov av det vid första barnet. Nu har man liksom vant sig. Vi har lyckats hitta en barnvakt som vi hyr in vid tillfällen då jobben krockar osv. Så det går ju att lösa utan familjen nära, dock till en kostnad.