Sv: Ni som har barn (ej kejsarsnitt)
åh, jag måste bara få tillägga (prata förlossningar är bland det roligaste jag vet.
)...
Jag hade inte läst speciellt mycket om förlossningar, hade väl avverkat någon "vi föräldrar"-tidning nån gång då o då, men annars litade jag tillräckligt på min kropp och mig själv och ville helst inte få en massa skräckscenarion satta på näthinnan.
Mina värkar kom mitt i natten, jag förstod ingenting, trött som jag var, utan trodde bara att det var magknip som skulle gå över efter ett toalettbesök.
Gick på toa, värken gick över och jag gick o lade mig igen. Somande om, men vaknade konstigt nog efter en kvart igen. Värken gick över, jag somnade om - men vaknade efter ännu en kvart. Och så höll det på en stund..
Fortfarande helt ovetande om vad som skedde gick jag tröttsamt upp på toa och först när jag satt där för tredje gången gick det plötsligt upp för mig - HERREGUD! DET ÄR JU ETT BARN SOM VILL UT!
Dubbelvikt och fullkomligt LIVRÄDD traskade jag iväg de 30 meterna in till min mors sovrum och sade till henne att det var dags. Rädslan lade sig efter bara någon minut och jag började fokusera mer på mig själv och andningen, eftersom värkarna blev allt starkare.
Vi ringde sjukhuset som menade på att eftersom jag var förstföderska kunde det ta så låååååååång tiiiid så det bästa var att stanna hemma så länge som möjligt, för de menade på att det bara skulle bli tråkigt för mig att vänta på sjukhuset.
Värkarna kom då med två minuters mellanrum.
Mitt upp i alla värkar så ändrade lilleman läge i magen så att han klämde åt min ischiasnerv (stavas?) och det strålade smärta längs med låren - det var nog tamejf*n det värsta av allt.
Efter en kort stund gick det mindre än en minut mellan värkarna och jag hade ingen lust att stanna hemma längre - min kropp sade åt mig att nåt var på väg ut - och det var på väg ut NU!
Väl på sjukhuset fortsatte man att säga att allt skulle ta så låååååång tiiiiid och jag kunde promenera lite i korridoren om jag kände för att hjälpa till att sätta igång det lite mera.
Jag skrattade åt dem och lade mig i sängen det första jag gjorde.
En barnsköterska kom in och jag var redan öppen tre centimeter, en timme senare var jag öppen helt till allas förvåning och plötsligt blev det stort pådrag för det skulle minsann komma ett barn inom en snar framtid!
Tre-fyra krystvärkar och 40 minuter senare föddes den lilla grabben.
Sammanlagt räknat från de första värkarna jag vaknade av under natten så tog det hela ca 6 timmar.
Jag höll min älskade mamma krampaktigt i handen hela tiden och tog i för fulla muggar och skrek för alla krafter jag hade - inte för att det gjorde ont, utan för att hjälpa till liksom. Själva krystvärkarna tyckte jag inte gjorde särskilt ont och som sagt - lustgasen hjälpte mig att slappna av mellan varven (jag ville aldrig släppa ifrån mig masken!
)
Jag tror det är jätteviktigt att man vågar slappna av, & det är klart att du grejar det här! Du kommer få vara med om något som är bland det häftigaste som finns! Du kommer ge liv åt det som har bott i din mage och nu snart ska du få titta på det, känna på det och beundra det.
Det är ju hur fascinerande som helst!
/Anna - blir nästan lite barnasugen igen.