Graviddepression? Eller något åt det hållet...

[krus]

Ska tillägga att jag efter att första ungen väl var urklämd och ur värsta bäbisstadiet har varit ganska öppen med att jag inte gillar att vara gravid eller att vara hopknuten med en bäbis. Och förvånansvärt många har då bekänt att de inte heller egentligen trivdes med det ena eller det andra eller både och En vän till mig berättade t ex för första gången när första barnet var tio år och någon frågade om de inte skulle ha fler att hon tyckte att det var skönt att aldrig mer behöva ta hand om en rosa skriklimpa igen . När jag var gravid med nummer två dolde jag det in i det längsta för att slippa alla artiga samtal om den kommande bäbislyckan .

Jag tror också att mörkertalet kring hur många som går med "fel känslor" eller "fel tankar" kring sin graviditet eller sin bäbis och oroar sig över att vara onaturliga är mycket stort. Därför är det ju kungligt med forum på nätet där man kan se att det hoppsan var fler som kände likadant

 

[Björk]

Är det någon som har liknande erfarenheter? Det vore underbart om ni ville svara då.

Jag har två barn och har alltså varit gravid två gånger (haft ett par tidiga missfall, men de är inget att räkna med).

Jag tänker att jag ska berätta för dig om hur det var för mig under den andra graviditeten (den första var enkel och jag hade inga problem alls). Dels var det så att vi hade kämpat då ett tag för att få ett barn till och vi hade också flyttat nyligen till hus och hade alltså en 3åring hemma då. Första delen av graviditeten flöt på ganska bra; trötthet och lite lätt illamående några månader, men annars lugnt. Jag "vågade" nog egentligen inte känna riktig glädje över vårt kommande barn i början; vi hade som sagt en del problem och jag var dessutom 41 år gammal och vi valde att göra fostervattenprov och innan det var gjort var det svårt att känna sig "säker".

Under min graviditet hade jag enorma känslodalar. På jobbet funkade jag normalt, men hemma.... jag kunde må rätt bra på morgonen och på kvällen få sådan ensamhetskänslor och tvivel på allt. Egentligen inte på att jag ville ha detta andra barn, men på relationen, föräldraskapet och mitt "liv" i största allmänhet. Jag fick ilskeutbrott några gånger och kände att sambon inte alls visade någon förståelse för mig och min graviditet. Jag orkade ingenting och var deppig o kunde fundera på att "nästa gång ska jag be att få tala med någon psykolog när jag går till mvc" för att sen nästa vecka må hur bra som helst och det kändes bara dumt att föreslå något sånt.

De första månaderna med bebis var jobbiga; bebisen var inte alls lika "lätt" som vårt första barn, mer skrikig och krävande. Samtidigt hade vi 3,5åringen hemma och min sambo jobbade heltid plus ägnade all ledig tid åt att bygga oss ett garage/förråd. Jag tror att den kombinationen var det som skapade en HEL del friktion i relationen och i mitt liv överlag.

Efteråt har jag funderat; jag kände ändå att ca 4-6 månader efter bebis kommit ut så släppte mina enorma känslosvall successivt. Jag blev mer mitt "vanliga jag". Jag tror såhär i efterhand att jag kanske skulle ha sett till att få tala med någon. Kanske också tvingat med mannen för att få lite hjälp vad gällde relationen mellan oss.

Jag kan fortfarande komma ihåg den där känslan av just ensamhet (nu är vår yngsta drygt 3 år); hur jag kände mig så himla ensam vad gällde just graviditeten. Ensam, liten och rädd för framtiden.

Utifrån min erfarenhet så är mitt råd till dig: se till att få prata med någon! Så att du kan få hjälp att hantera dina känslor.

Och; du är INTE ensam! Det är normalt att kunna känna så som du gör. Det är en overklig känsla att vara gravid. Och nej; jag kände inte kärlek till något av barnen direkt när de kom. Glädje att de var där; ja, men kärleken den kommer med tiden; det är ju en ny individ som du ska lära känna. Däremot kände jag givetvis ansvarskänslan och då tar man hand om barnet - sen byggs kärleken upp utifrån det. (Även om du får en skrikig, missnöjd bebis som min andra - jag älskar henne också! Till och med då; när hon var liten och "jobbig" av och till).

 

[Björk]

Tillägger: under första graviditeten tyckte jag det var fascinerande, spännande och roligt att vara gravid. Under andra var det som en lååååååååååååååååång jobbig transportsträcka för att få det där andra barnet vi önskade oss.

Jag är heller ingen "bebismänniska" generellt. Men förstår mig bättre på bebisar nu när jag själv tagit hand om två stycken. Bebistiden var helt okej, men ingen dröm. Gillar att vår yngsta blivit 3 år nu. Okej, treårs-kansjälv-mentalitet och sexårs-oros-molns-hantering, men .... ändå roligare från åldern ca 3 år (såhär långt). Bebistiden saknar jag sällan, men jag tror att den "behövdes" för att skapa den relation vi har idag mellan oss och barnen.

 

[Sol]

Det är ju egentligen ett enkelt val med amningen, fungerar det inte så fungerar det inte. Och då finns det andra lösningar, som ni säger!

Däremot är man ju/är jag ju så inpräntad med hur man "ska vara" när man fått barn och allt, så som jag skrivit tidigare så blir jag istället fylld med skuldkänslor över att jag just nu inte vill amma. Jag vill inte längre samsova. Jag orkar inte engagera mig i blöjor och blöjeksem och vilken salva som är bäst...

Tyvärr är det så. Det finns så många "måsten" som liksom ligger kvar i en även fast människor runt omkring en säger "du, det måste du inte alls". Det är svårt att släppa på dessa "måsten"

Och vad man rationellt tänker och vad man sedan känner är helt olika saker. När man slits måste man fokusera på sig själv. Du måste fungera och det handlar om att ta en dag i taget. Blöjor, salvor och allt vad det nu handlar om är sekundärt och det kommer lösa sig självt. Det är inte ens säkert att ni kommer behöva en bra rumpsalva.

Tolka mig rätt, men det är så skönt att få höra era historier, det pratas inte så mycket om det här tycker jag..

Det har du helt rätt i. Det pratas alldeles för lite om detta. Det pratades ingenting om detta ibland mina få vänner som har fått barn. När jag började berätta kröp det helt plötsligt fram kompisar som hade haft långa depressioner under och efter förlossningen, panikångest osv. Man pratar inte om sådant.

På sjukintygen så står det "Utmattningssyndrom", så det är inget som syftar på graviditeten... Däremot stod det att jag är orolig över hur jag ska orka ta hand om mitt kommande barn, vilket FK tolkade som att jag mår piss PGA graviditeten, så nu har jag i två månader försökt att få dem att förstå att det inte är så, med hjälp av sjuttioelva nya sjukintyg...
Idag konstaterades det dock att jag är deprimerad, så ja, det är väl vad som får stå om jag behöver ett nytt sjukintyg..

Jag känner så igen det där, oro över att inte orka ta hand om barnet som kommer. Det låter precis som jag för 10 månader sedan.

Börja planera för hur ni ska lösa det när barnet har kommit. Hur gör ni om du faktiskt inte orkar att ta hand om barnet? I mitt fall fick barnets pappa vara föräldraledig i två månader medan jag var sjukskriven. Det kan finnas andra lösningar, men du ska inte behöva känna att du måste vara ensam hemma med barnet om du faktiskt inte orkar.

 

[Skylift]

Det är fantastiskt med ett sånt här forum där man får möta liknande historier! De ni har berättat har lugnat mig rejält, det är liksom inte fel på hur jag känner.

Jag kan inte minnas att det togs upp något om detta på mötena med föräldragruppen och när jag tog upp mitt mående med BM så var det först då jag fick information om det. Jag fick med mig en jättebra "bok" hem som heter "Nedstämdhet vid förlossning" (eller liknande), en jättebra bok. Men den fick jag ju först på förfrågan, det är något som borde ges ut automatiskt... Som alla andra femtioelva häften man får med sig hem.

@Sol Om det går som jag önskar med FK så kommer jag vara sjukskriven första månaden med barn. Barnets pappa har lagt sin semester i samma veva som barnet kommer, så han kommer vara hemma med oss i alla fall en månad. Så det känns jätteskönt! Sedan bor vi nära min mamma och hennes man, så krisar det rejält så har vi nära till hjälp från dem, tack och lov.

 

[lundsbo]

Det är nästan ingen som tar upp sånt här! Och på BB är det guld och gröna skogar att amma. Det måste man ju såklart göra enligt dom.

Jag hade gott om mjölk men ammade var 45 min. Efter 10 dagar var jag helt slut och undrade om det fanns någon ångerrätt! Jag hade massor med mjölk men han blev aldrig nöjd. På BVC fick jag ingen hjälp, mer än att vissa barn är gnälliga... Det gick inte att lägga ner honom. Min sambo är inte heller han någon småbarnsmänniska och trots att min mamma hjälpte till så ORKADE jag inte.

Min räddning blev syster som fått sin tredje några månader innan mig. Hon ammade honom och då sov han i tre timmar. Alltså var han hungrig, inget drag i min mjölk alls. Efter det ammade jag på dagarna mestadels och körde med ersättning på nätterna. Hur bra som helst och när jag började få sova så kom kärleken till honom! Jag har ingen historik med depressioner eller så men jag insåg att man kan lätt bli knäckt ändå.

Idag är han 5½ år och det allra underbaraste!!!

 

[Skylift]

Intressant att höra om er amning. Just nu känns det som att jag inte vill amma, men jag ska ge det ett försök. Fungerar det inte så fungerar det inte. Men det är intressant att höra om era historier och lösningar. Det är guld!

Liten update i alla fall: Har nu fått Citalopram utskrivet, är det någon som har något erfarenhet av den? Uppfattade det som att den var ganska mild, så det känns bra. Har också fått en ny läkare (den första jag träffat är inte längre kvar) har pratat med FK så jag har nu fått en ny handläggare. Samt att hen ska komplettera mitt sjukintyg. Kommentaren när jag berättade vilken handläggare jag hade först på FK var "Jaha, är det hen... "
"Ja, är hen känd?"
"mm..."
Så den handläggaren är tydligen känd för att kunna "strula till det", eller vad man ska säga. Så det känns lite lättare nu i alla fall!

 

[Andromedae]

Är det något mer som du känner oroar dig så finns vi här för att peppa och ge råd! Jag tror att varenda människa som får barn (åtminstone första) har en hel del undringar för hur det ska bli och hur man ska lösa en massa olika situationer. Tack och lov är det inte alltid man måste uppfinna hjulet, utan andra har också varit där.

Gud vad skönt att du har fått medicin Just Citalopram har jag själv ingen erfarenhet av dock, utan jag har Sertralin. Fast jag vet ju åtminstone att för mig gör medicin världens skillnad! Förhoppningsvis är det här vad du behöver för att ge dig en skjuts ut ur depressionen. Och att FK slutar strula, förstås.

 

[Gimlan]

Intressant att höra om er amning. Just nu känns det som att jag inte vill amma, men jag ska ge det ett försök. Fungerar det inte så fungerar det inte. Men det är intressant att höra om era historier och lösningar. Det är guld!

Liten update i alla fall: Har nu fått Citalopram utskrivet, är det någon som har något erfarenhet av den? Uppfattade det som att den var ganska mild, så det känns bra. Har också fått en ny läkare (den första jag träffat är inte längre kvar) har pratat med FK så jag har nu fått en ny handläggare. Samt att hen ska komplettera mitt sjukintyg. Kommentaren när jag berättade vilken handläggare jag hade först på FK var "Jaha, är det hen... "
"Ja, är hen känd?"
"mm..."
Så den handläggaren är tydligen känd för att kunna "strula till det", eller vad man ska säga. Så det känns lite lättare nu i alla fall!

Mild och mild... jag tror inte man kan säga exakt så om medicin, men Citalopram är ett förstahandsalternativ. Det är välbeprövat och har god effekt och få biverkningar.

Sen exakt hur man mår på det och inte är svårt att säga, det är oerhört individuellt

 

[Kilauea]

Ingen erfarenhet av graviditet, men erfarenhet av Citalopram sen många år. Fungerar utmärkt på mig.
Det kan visst ge andningsdepression på barnet efter förlossning, varvid man brukar få vara kvar några dagar för observation sa min BM.
Det är så sällan det blir problem på barnet, så det viktiga är att man som mamma mår bra sa hon till mig.

 

[Mammadutt]

Hej, hur har det gått för dig? jag har erfarenhet av både depressioner (inkl förlossningsdepression) och citalopram. Citalopram hjälpte inte mig, men det är ju så otroligt individuellt. Det som påverkade mitt mående mest som nybliven mamma var sömnbristen. För mig blev det så att min partner (pappan) var hemma samtidigt som mig ett långt tag efter vårat barns födsel

Hoppas det har gått bra för dig!

 

[Lo_]

Jag är just konstaterad gravid och har så mycket jobbiga tankar och känslor. Det har aldrig varit självklart för mig att skaffa barn, tvärtom, men har på senare år ändrat mig så sakteliga. Och tänkt att jag inte kan låta bli för att jag är feg och bli bitter över det när jag blivit för gammal. Nu när det är ett faktum känner jag mig panikslagen över att jag kommer ändras fysiskt, kanske förlora en del frihet jag värderar så högt, om kroppen inte klarar ridning och hundpromenader framöver. Tänk om samhället drivit mig till att tro att jag vill ha barn... det är som att jag inte kan tänka klart, alls.

 

[Skylift]

@Mammadutt Det har gått bra, faktiskt! Över förväntan. Jag äter citalopram och det har hjälpt de värsta dipparna och då har jag lättare att anpassa nig till det nya livet. Det går upp och ned, men i överlag så känner jag mig harmonisk.

@Lo_ Det är mycket tankar i början, men känner du att du inte får rätsida på måendet, var inte rädd för att söka hjälp! Du ska inte stå själv om du mår dåligt i en sån här stor händelse!