Ni som är steriliserade utan barn

[BernT]

Jag ska också göra det tror jag, när vi fått de barn vi vill ha (1 eller 2 till, ev 0 till det beror lite på hur det funkar med karriär osv). Men för mig blir det runt 2025 isåfall, efter 35 vill jag inte få fler barn Jag googlade lite för länge sen och då stod det att det var ett enklare ingrepp för mannen, stämmer det? Min sambo är inte sugen alls på att göra det iofs men han kan ju ändra sig.

 

[vallhund]

Jag ska också göra det tror jag, när vi fått de barn vi vill ha (1 eller 2 till, ev 0 till det beror lite på hur det funkar med karriär osv). Men för mig blir det runt 2025 isåfall, efter 35 vill jag inte få fler barn Jag googlade lite för länge sen och då stod det att det var ett enklare ingrepp för mannen, stämmer det? Min sambo är inte sugen alls på att göra det iofs men han kan ju ändra sig.

Stämmer.

 

[BernT]

Stämmer.

Hur enklare, är det själva ingreppet som är enklare eller riskerna som är mindre eller är det ev smärtor efter ingreppet?

 

[vallhund]

Hur enklare, är det själva ingreppet som är enklare eller riskerna som är mindre eller är det ev smärtor efter ingreppet?

Man skär av sädesledarna, enkelt o smärtfritt, under lokalbedövning.

 

[SiZo]

Hur enklare, är det själva ingreppet som är enklare eller riskerna som är mindre eller är det ev smärtor efter ingreppet?

Mindre risker under ingreppet, och betydligt mindre biverkningar efteråt.
Jag försöker få min partner att göra det, men han är lite ovillig. Rädd för knivar o sånt

 

[MidnightSoul]

Mindre risker under ingreppet, och betydligt mindre biverkningar efteråt.
Jag försöker få min partner att göra det, men han är lite ovillig. Rädd för knivar o sånt

Snarare manligheten han är rädd om, män brukar vara extremt kinkiga när det gäller sina reproduktiva organ

 

[BernT]

Snarare manligheten han är rädd om, män brukar vara extremt kinkiga när det gäller sina reproduktiva organ

Ja det är där skon klämmer för min sambo... Jag kan ju tycka att det är en liten uppoffring för honom. Jag har varit gravid (och kommer ev vara det fler gånger) + blivit kejsarsnittad (utan ordentlig bedövning, superkul) + ammat. Jag tycker att en liten sterilisering är ganska liten uppoffring från hans sida när/om det blir dags för det om några år. Men vi får se hur det blir, obs kommer ej tvinga honom såklart.

 

[Raderad medlem 120709]

Snarare manligheten han är rädd om, män brukar vara extremt kinkiga när det gäller sina reproduktiva organ

Eller hur, de kan gärna hålla låda om hur synd om dem det är som kan bli lurade in i faderskapet, men när man påpekar att de själva kan sterilisera sig och helt slippa oroa sig för såna saker så slår kastrationsrädslan plötsligt till.

 

[SiZo]

Snarare manligheten han är rädd om, män brukar vara extremt kinkiga när det gäller sina reproduktiva organ

Inte i det här fallet, nej.

 

[Liten]

Får man fråga hur ni lever och sådär (ni behöver givetvis inte svara). Tänker att ni är i min ålder och det är ju i regel väldigt varierande var folk befinner sig runt 30. Vissa har liksom hus, barn och hela köret liksom, medan vissa andra (typ jag) pluggar och är inneboende. Kanske att de saker kan påverkas av varandra, även om det kan vara oklart vad som "orsakar" vad?

Jag jobbar heltid + driver eget företag. Singel med katter och häst. Bor i en liten hyresrätt i väntan på att bli rik så att jag kan köpa gård på drömorten så att jag kan flytta dit och köra mitt företag hemma, haha!
Har ju som sagt haft samma inställning i många år så har både hunnit växa upp, plugga, jobba, plugga, ta examen, flytta...

Min kropp (se mitt tidigare inlägg i tråden) har kanske påverkat min motvilja till just att bli gravid, men jag kan inte heller ärligt säga att jag genuint tycker om barn i allmänhet och jag har nog aldrig känt någon längtan efter att få några. Snarare tvärtom.

Typ halva min bekantskapskrets har fått barn de senaste (ungefär två) åren. Blandade åldrar på föräldrarna (ett par år yngre än mig upp till en handfull år äldre än mig). Glad för deras skull naturligtvis, eftersom de velat ha och längtat efter att bli föräldrar, men ingen egen klocka som ringer

//Liten, som inte läst mer än de första inläggen i tråden.

 

[MidnightSoul]

Ja det är där skon klämmer för min sambo... Jag kan ju tycka att det är en liten uppoffring för honom. Jag har varit gravid (och kommer ev vara det fler gånger) + blivit kejsarsnittad (utan ordentlig bedövning, superkul) + ammat. Jag tycker att en liten sterilisering är ganska liten uppoffring från hans sida när/om det blir dags för det om några år. Men vi får se hur det blir, obs kommer ej tvinga honom såklart.

Aj kejsarsnitt det är inte å leka med.

 

[Sorgsen]

BerntT
Ett tips, ifall det blir ks nästa gång ifall det blir fler barn kan dom sterilisera i samband med snittet. Även om det skulle bli fler än ett barn till och nästa är med snitt så blir 3:e snitt också då dom inte vill att man föder vaginalt efter 2 snitt. Väldigt smidigt med sterilisering samtidigt som dom ändå öppnat.

Gick tydligen inte citera.

 

[Hyacinth]

Jag steriliserade mig efter 2 barn. Oerhört enkelt ingrepp tyckte jag, valde knips och titthål. Jag valde att sterilisera mig för att oavsett om nuvarande relation går åt skogen eller ej ska jag inte ha fler barn. Jag är klar. Min partner är inte på riktigt samma plats mentalt så jag jag valde åt mig. Separerar vi kan hen skaffa fler barn om viljan finns.

 

[escodobe]

Jag brukar säga att det är mina bäst investerade 300kr någonsin.

 

[cirkus]

Även ni som funderar kring sterilisering, eller funderat men valt att vänta/låta bli är högst intressant att höra tankar ifrån.

Grejen är att jag har stoppat i mig hormoner (minipiller) i snart 15 år. Jag började pga att jag mådde så otroligt dåligt av mensen, så pillren har helt enkelt gjort att jag kunnat fungera mer än tre dagar i månaden. Men tidigt i våras byttes mitt recept ut, hade tidigare Cerazette, men fick nu Gestrina på recept. Resultatet var rätt otrevliga biverkningar, både med Gestrina och ett par andra, utbytbara. Så efter att ha försökt stå ut i några månader i hopp om att kroppen ska vänja sig gav jag upp och började må helt bra igen efter bara några dagar. Nu har det väl gått en dryg månad och jag mår fortfarande bra och än så länge har mensen varit helt hanterbar också.

Och det är det sistnämnda som gör att jag nu börjat tänka tanken om sterilisering istället för att återgå till Cerazette. Oavsett behöver jag ju avvakta ett tag, för att se ifall kroppen tänker fortsätta vara beskedlig vid mens, men nog vore det ju skönt att vara hormonfri om det funkar. Jag är 29 år och utan barn, vill heller inte ha, åtminstone inte i dagsläget. Har partner sen några år tillbaka, som inte heller vill ha barn (och är 9 år äldre).

Det kommer inte bli något förhastat beslut, men hör gärna om hur era tankegångar gick, oavsett om ni steriliserade er tidigt och är skitnöjda, steriliserade er och ångrade er, avvaktade och skaffade barn sen eller avvaktade och steriliserade er senare eller helt lät bli... Ja, ni fattar. Hur gick tankarna, vilket beslut togs och vad ledde fram till det beslutet, vad var avgörande?

Om din sambo är lika säker som du på att ni inte vill ha barn så kanske han ska sterilisera sig istället om du är orolig inför operation

 

[Hyacinth]

Jag steriliserade mig efter 2 barn. Oerhört enkelt ingrepp tyckte jag, valde knips och titthål. Jag valde att sterilisera mig för att oavsett om nuvarande relation går åt skogen eller ej ska jag inte ha fler barn. Jag är klar. Min partner är inte på riktigt samma plats mentalt så jag jag valde åt mig. Separerar vi kan hen skaffa fler barn om viljan finns.

Kan tillägga att jag aldrig längtat efter barn, men det blev så. Det blev bra, livet utan barn hade också varit bra. Jag satte gränsen 35 för sterilisering för mig själv så jag inte skulle ångra mig. Jag är en impulsiv typ.

 

[Hedinn]

Om din sambo är lika säker som du på att ni inte vill ha barn så kanske han ska sterilisera sig istället om du är orolig inför operation

Vi är inte sambos utan särbos, så det känns mer som ett jag-beslut än ett vi-beslut. Han är inte förtjust i tanken att ta den typen av beslut som sen inte är möjligt att ångra, vilket även gäller mig, men är ändå av åsikten att det är min kropp och mitt beslut. Så att han ska sterilisera sig är inte ett alternativ i dagsläget i alla fall.

 

[EmmaBovary]

Jag hade nog egentligen trott att jag skulle låtit sterilisera mig vid det här laget, är 32 och har egentligen samma inställning angående barn som jag haft sedan jag var liten - det är inte för mig. I och med att fick reda på att jag har en kronisk sjukdom och står på bromsmediciner som man inte kan bli gravid med hur som helst, och att det föreligger lite mer risker med en graviditet, framförallt tiden efter, så har ju egentligen sista spiken slagits i kistan. Men jag mår såpass mycket bättre med p-piller än utan att jag drar på det, sedan så känner jag mig så less på att vistas på sjukhus och tanken på ett ingrepp känns läskigare än innan jag blev sjuk. Ja... och sen gillar jag inte att fatta beslut i den kalibern, även om jag alltid tänkt på samma vis.

Nu är jag inte i någon stadig relation, men det är ändå alltid något som jag sett som min sak och inte som något jag skulle kunna påverkas gällande och därför skulle jag nog inte heller kunna se det som ett alternativ att personen jag var tillsammans med valde att sterilisera sig istället för mig. Jag blir nästan lite förvånad över att andra kan tänka sig att "lägga över" det på någon annan? Och då har jag ändå en ganska romantiserad syn på parförhållanden och blir ledsen av tanken på att ett förhållande potentiellt kan ta slut av den anledningen, men någons önskan att skaffa barn och min ovilja + medicinska skäl att inte vilja måste ändå stå över.

 

[Brandgul]

Jag hade nog egentligen trott att jag skulle låtit sterilisera mig vid det här laget, är 32 och har egentligen samma inställning angående barn som jag haft sedan jag var liten - det är inte för mig. I och med att fick reda på att jag har en kronisk sjukdom och står på bromsmediciner som man inte kan bli gravid med hur som helst, och att det föreligger lite mer risker med en graviditet, framförallt tiden efter, så har ju egentligen sista spiken slagits i kistan. Men jag mår såpass mycket bättre med p-piller än utan att jag drar på det, sedan så känner jag mig så less på att vistas på sjukhus och tanken på ett ingrepp känns läskigare än innan jag blev sjuk. Ja... och sen gillar jag inte att fatta beslut i den kalibern, även om jag alltid tänkt på samma vis.

Nu är jag inte i någon stadig relation, men det är ändå alltid något som jag sett som min sak och inte som något jag skulle kunna påverkas gällande och därför skulle jag nog inte heller kunna se det som ett alternativ att personen jag var tillsammans med valde att sterilisera sig istället för mig. Jag blir nästan lite förvånad över att andra kan tänka sig att "lägga över" det på någon annan? Och då har jag ändå en ganska romantiserad syn på parförhållanden och blir ledsen av tanken på att ett förhållande potentiellt kan ta slut av den anledningen, men någons önskan att skaffa barn och min ovilja + medicinska skäl att inte vilja måste ändå stå över.

Hos oss var det ingen vi-fråga. Det var mitt och enbart mitt beslut och min man hade inget att säga till om. Det handlade heller inte om att han inte skulle kunna göra mig gravid, utan att jag tog kontrollen över min kropp och ingen ska kunna göra mig gravid!

 

[cirkus]

Vi är inte sambos utan särbos, så det känns mer som ett jag-beslut än ett vi-beslut. Han är inte förtjust i tanken att ta den typen av beslut som sen inte är möjligt att ångra, vilket även gäller mig, men är ändå av åsikten att det är min kropp och mitt beslut. Så att han ska sterilisera sig är inte ett alternativ i dagsläget i alla fall.

Jag förstår det tänket. Gillar tanken på jag-beslut snarare än vi-beslut.

Är detta alltså ett beslut du hade landat i oavsett om du har en partner eller inte är det ju rätt enkelt.


Jag tycker det är lite slående att män verkar ha svårare att vilja sterilisera sig än kvinnor och ändå kan de vara fast bestlutade över att inte vilja ha barn