Jo, det är den biten också.
- men jag kan känna ibland att jag saknar vänner att umgås med. Mina närmsta vänner bor 2-5 timmar bort så det blir inte ofta vi ses. En har dessutom familj och barn, vilket för mig som kämpar mot ofrivillig barnlöshet, känns väldigt jobbigt. Jag vill träffas utan barnen, men det tycks inte ske. Kan dock erkänna att jag inte varit drivande heller.
Försöker du med detta få oss som känner oss ensamma att tro att vi helt enkelt inte är roliga att umgås med?? Tack!!
Som du skriver
Jag har vänner som är par men som också bra kan umgås bara vi tre...men inte just nu
Berätta då vad du ville få fram med ditt inlägg.
Hahaha.
Jag är nog skapligt akrobatisk i sängen fortfarande. Fast det är ju just när man anstränger sig hela tiden och inte får respons som man känner sig lite bortglömd tillslut. Ibland räcker det inte. Betyder inte att det är en själv det är "fel" på. Sen betyder det inte heller att man inte har kvar vännerna eller att dom tycker man är jobbig att umgås med, det finns bara inte den tiden att umgås som förr då dom prioriterar lite annat.
Det där är ett fenomen som kan komma med ensamheten - att koncentrationen hamnar på den egna personen. Det är också rätt utmärkade för personer som mår dåligt. Deras största fritidsintresse är den egna personen....
Men hjälp! Tog du det som ett angrepp på just dig? jag läste det helt annorlunda. Att det handlar om att man måste försöka vara en bra person. Och kritiskt granska sig själv.
Fast samtidigt kan man ju också hoppas att man hittar vänner som accepterar en som man är.
Nej. Jag är intresserad av att veta. Du vill väl inte bli missförstådd??
Ja jag jobbar med mig själv för att JAG ska bli bättre för mig själv och bli starkare och tryggare - inte för att bli roligare.
