Du får gärna svara med din syn även om mitt inlägg var ett svar på någon annans
(jag är glad att vi har en diskussion i tråden igen)
Jag har inte skrivit att upprustningen kommer att leda till krig, bara att det ökar risken för krig när båda parter gör sig krigsberedda. Det är mer riktningen att ÖKA sitt försvar som är värre skulle jag säga, än den faktiska nivån i absolut tal. Om min granne är stor och stark men vi har en god relation och pratar dagligen över staketet så känner jag mig mindre hotad, än om han slutar prata med mig och istället bygger upp ett taggtrådsstängsel med en vakthund vid grinden och får dagliga leveranser av vapen, som han monterar upp på sitt tak och riktar alla mynningar mot mitt hus, väl synligt för mig.
Med det sagt, så innebär inte det att vi inte ska gå med i NATO så som läget just nu ser ut. Vi har ju inte egen rådighet över situation utan är beroende av vad alla andra länder gör. Det är ju inte Sveriges upprustning som är det som gör det hela, utan det är en allmän upprustning bland ingående länder på NATO-sidan. Det är ju fler länder än Sverige som vill med i NATO, t ex Finland och Ukraina som är mest aktuella.
Det jag vänder mig emot är hur NATO-medlemskapet i sig själv presenteras som en garant för att kriget nu inte kommer att hända, tack vare medlemskapet. Det menar jag är en falsk trygghet, då risken för krig i allmänhet ökar just nu (som sagt, inte pga specifikt Sveriges enskilda medlemsskap vilka flera i tråden verkar tro att jag menat) vilket vi är en del av att bygga på, om än inte ensamt bidragande till det. Samtidigt som det också är bra för oss att vara med, OM det blir krig. En sak kan ju vara bra och dålig samtidigt. Vi kommer nu i fredstid kanske bli tvungna att acceptera vissa saker angående Gotland som vi ger inte gillar, men som vi kan ha nytta av om det skulle bli krig.
Som sagt, det jag vänder mig emot är hur medlemsskapet framförs som Den Stora Lösningen. Som Kristersson sa i intervjun efter händelserna i Vilnius, "vi är många som jobbat i många år för att detta ska bli verklighet" - som att utvecklingen de senaste 10 åren inte alls har spelat någon roll, målet har alltid varit att rusta upp militärt och få vara med i "de storas gäng".
Jag skulle önska att man snarare ser behovet av att gå med i NATO som det minst dåliga alternativet. Och i och med att det inte är ett eget slutmål oberoende av omvärlden, så innebär det att vi inte är beredda att betala vilket pris som helst. Dels för att grunden för vår demokrati och rättssäkerhet är viktigare, och dels för att en organisation som uppenbarligen innehåller medlemmar som inte följer samma värdegrund som vi kanske inte ska tillskrivas en 100-procentig tilltro i den stund då stormen faktiskt kommer. Jag delar bedömningen att NATO troligtvis kommer vara en ökad trygghet, men vi bör inte se det som en garanti, som skulle vara värd vilket pris som helst.
Och framför allt innebär allt detta - vilket är den egentliga kärnan i mitt resonemang - att jag är rädd för att övertron på den militära upprustningen, inklusive NATO-medlemsskapet medför mindre resurser och fokus på diplomatiska relationer, och samhällsuppbyggande, fredsstödjande arbete. Min mening är att när vi nu rustar upp militärt så är det viktigare än någonsin att det parallella icke-militära arbetet ökar i samma grad.
