Nästa hund? En rastråd bland många

[Hellhound]

Jag har så smått börjat fundera på en till hund inom ett par år, men känner att jag behöver bolla lite tankar om rasval. Tack på förhand till de som orkar läsa igenom hela trådstarten.

Nuvarande hund är en labrador av den "vanliga" typen. På det stora hela har han varit en bra första hund - okomplicerad i alla sammanhang, lättmotiverad i träning, hänger glatt med på allt man hittar på, fungerar felfritt med både hundar och andra djur.

Men till nästa hund önskar jag gå ner i storlek, till något som kräver mindre aktivitet och inte fäller så mycket. Labben väger strax över 30 kg, så jag tänker mig en hund som är max hälften så stor, men robust eftersom han kan vara bufflig.

Till övriga krav och önskemål... Pälsvård intresserar mig inte, så raser som kräver mycket av det skulle få klippas ner till sportfrisyr. Vädertålig är önskvärt men jag är okej med att ta på täcke och tossor om det behövs. Raser som har lätt för att ta till skall går bort, likaså trubbnosar och andra osunda kroppsformer.

Det jag har att erbjuda är ett helt vanligt liv som sällskapshund. Långa promenader och enkel mental aktivering i form av tricks och godis-/lekssaksök, kanske lite rallylydnad också om vi båda tycker att det är roligt.

För att fatta mig kort så är det jag önskar mig nog egentligen labbens mentalitet fast i liten förpackning. Finns det ens? Eller något som kommer tillräckligt nära utan att tumma på övriga krav?

Eftersom större delen av grupp 9 inte tilltalar mig så har jag börjat titta på terriers som ska vara av det mildare slaget. Har fått upp ögonen för Glen of Imaal men upplever det svårt att få mer kött på benen. Finns det någon här som har personlig erfarenhet av dem?

Förslag på andra raser är välkomna. Det måste inte absolut vara terrier, för jag misstänker att många av dem är för mycket hund för mig även om de är betydligt mindre än labben rent fysiskt.

 

[Gnist]

Få av sällskapsterrierna är för mycket hund, skulle jag säga.

Just irish glen of imal är ganska långa, tunga hundar och man bör ha i åtanke att eftersom de i grunden använts som jakthundar kan ha delar kvar av den jakten, även om den numera är försvagad

Personligen tycker jag att mina terriers (som aldrig varit någon jakthund, utan istället har en bakgrund som gårds, vall och alltiallohund) förutom sin sociala, glada personlighet är väldigt enkla och roliga att äga.

Pälsvården är inte speciellt betungande, borsta igenom nån gång ibland och plocka 3 ggr per år (tassar, öron & svans kan man ta nån gång däremellan) räcker om man inte är intresserad av utställning.

 

[Myrten]

Om du vill ha en mentalitet som påminner om labrador men en mindre hund är det ju spaniels som kommer nära. Dock tror jag inte att de generellt är mindre aktivitetskrävande än en labrador (min cocker skulle dock vara helt nöjd med den aktivitet du ser framför dig) + de har ju mer päls. Sen varierar pälsvården mellan de olika raserna. Den kan vara mycket omfattande till inte så omfattande. Jag själv har kikat lite på field spaniel som ett möjligt komplement till cocker för att få en spaniel med mindre päls. Tror de är lite mer samlade än cocker men de är också lite större (men mindre än en labrador).

Glen of Imaal var jag en gång ringsekreterare på en rasspecial och såg då 10-15 individer vilket är ganska många. Jag blev förvånad över att de var så pass stora och tunga.

Jag tycker annars att cairn terrier är en trevlig ras. Jag har haft många i bekantskapskretsen och de hängde gärna med på allt möjligt men nöjde sig med promenader när det erbjöds. Sen har de terrier-attityd även om många menar att de är ganska milda.

 

[Roheryn]

Min förra hund var en cairnterrier och han levde ungefär det liv du beskriver - han var familjens sällskapshund och bästa kompis, hängde glatt med på både stadspromenader och längre vandringar i naturen, var liksom glad och nöjd med de aktiviteter vi erbjöd. Behändig storlek, lätt att ha med sig (var bl.a. med på segelsemestrar ett par veckor varje sommar). Funkade bra i både lägenhet och hus, larmade när någon kom, men inte skällig.

Dubbel terrierpäls med mjuk underull och sträva täckhår kräver trimning några ggr per år, men är däremellan ganska underhållsfri och jag tyckte inte att han fällde i någon större utsträckning. Väldigt vädertålig, han hade aldrig täcke under sina 14 år.

Jag skulle absolut rekommendera cairn som ”aktiv sällskapshund” och tror att detsamma gäller t.ex. Norfolk/norwich och westie.

 

[Hellhound]

Svarar alla.

Spaniels har jag redan kikat på en del, men de har inte lyckats fånga mig. Mängden pälsvård och de tunga öronen är en orsak, samt att jag upplevt många spaniels jag sett som en smula virriga jämfört med de retrievers jag har träffat. Och som redan nämnts så tror jag inte heller att de är nöjda med mindre aktivitet än en labrador.

Tråkigt att Glen är så tunga, då går de nog bort pga exteriören. Men hade ändå gärna fått veta mer om hur ni upplevt dem mentalt. Jakten var jag redan medveten om, det verkar finnas hos i stort sett alla terriers i någon grad.

Australisk terrier vet jag inte så mycket om men det låter lovande att de har varit gårdshundar, det känns som en bakgrund som kan passa mitt hundliv. Jag ska läsa på mer om dem.

Jag gick in på SKK och läste lite om cairn men känner att jag blev rätt avskräckt av det här stycket i deras beskrivning:
"För den aktive hundägaren som är beredd att satsa mycket på aktivitet för både kropp och själ är den ett utmärkt val. Vill man hellre leva ett stillsamt liv med sin hund i soffan bör man välja en annan ras. I fel händer kan rasen bli skällig och stökig."
Jag hade ju inte tänkt att bara ligga på soffan men jag tolkar det här som att rasen trivs bäst hos någon som gör mycket (!) med sin hund.

 

[linnsan]

Norwichterrier kanske kan vara intressant också? De ska ju komma väl överens med både djur och människor men är inte sådär flamsigt glada som spaniels. Rejält byggda även om dom är små.

Trimmas 2-4 ggr/år om man inte ska ställa ut.

 

[Jeps]

Borderterrier är så där glada i allt och alla som du nog gillar. Robusta och funkar bra i normalt familjeliv. Trimmas ner typ 2 ggr/år om du inte vill hålla utställningspäls.
Bra mentalitet och i det stora sunda hundar.

 

[Myrten]

Min erfarenhet av glen är ju ett ringsekreteraruppdrag men eftersom det var deras special såg jag ju många hundar (i förhållande till hur ovanlig rasen är) så därför gjorde jag en kommentar. Nu råkade detta vara en SUPERVARM sommardag. Därför fanns det inga hundar runt ringen och de som var inne tog det väldigt lugnt. Med andra ord kan jag inte säga något mer om hur de verkade (typ interagerade med andra hundar, livlighet osv). Har för mig att ingen hade problem med tillgänglighet från främmande person (domaren) i alla fall.

Det var mycket trevligt folk runt ringen så kanske ska du kolla med rasklubben var deras special är i år? Ett besök skulle kunna ge en bild av rasen typmässigt (har för mig att det var rätt spretigt) och utställarna när jag jobbade var mycket villiga att berätta om sin ras.

Alla cairn jag känt, och det är rätt många, har fungerat utmärkt som familjehundar. De har inte ägts av några hundsportare.

Norwichterrier som @linnsan nämner tittade jag själv på vid något tillfälle men de problem som tas upp i SRD/BSI är avskräckandes i alla fall för mig. I min tråd om ”kabinhundar” konstaterade vi dock att Norfolk inte tycks ha dessa problem.

Spaniels kan framstå som mer virriga än retriever. Det beror sannolikt på ursprung, spaniel jagar före skottet och söker av terrängen i zick-zack. Det för med sig att de tenderar till att gå som vindrutetorkare i kopplet om de inte går under kommando. De har ofta - ska ha - en livlighet för det måste finnas turbo att koppla in om man ska jaga en dag. I den sällskapsavlade populationen har man sedan inte aktivt vare sig avlat på eller avlat bort spanielegenskaperna, så det kan vara spretigt. Det var bara en förklaring till ”virrigheten”.

 

[linnsan]

Min erfarenhet av glen är ju ett ringsekreteraruppdrag men eftersom det var deras special såg jag ju många hundar (i förhållande till hur ovanlig rasen är) så därför gjorde jag en kommentar. Nu råkade detta vara en SUPERVARM sommardag. Därför fanns det inga hundar runt ringen och de som var inne tog det väldigt lugnt. Med andra ord kan jag inte säga något mer om hur de verkade (typ interagerade med andra hundar, livlighet osv). Har för mig att ingen hade problem med tillgänglighet från främmande person (domaren) i alla fall.

Det var mycket trevligt folk runt ringen så kanske ska du kolla med rasklubben var deras special är i år? Ett besök skulle kunna ge en bild av rasen typmässigt (har för mig att det var rätt spretigt) och utställarna när jag jobbade var mycket villiga att berätta om sin ras.

Alla cairn jag känt, och det är rätt många, har fungerat utmärkt som familjehundar. De har inte ägts av några hundsportare.

Norwichterrier som @linnsan nämner tittade jag själv på vid något tillfälle men de problem som tas upp i SRD/BSI är avskräckandes i alla fall för mig. I min tråd om ”kabinhundar” konstaterade vi dock att Norfolk inte tycks ha dessa problem.

Spaniels kan framstå som mer virriga än retriever. Det beror sannolikt på ursprung, spaniel jagar före skottet och söker av terrängen i zick-zack. Det för med sig att de tenderar till att gå som vindrutetorkare i kopplet om de inte går under kommando. De har ofta - ska ha - en livlighet för det måste finnas turbo att koppla in om man ska jaga en dag. I den sällskapsavlade populationen har man sedan inte aktivt vare sig avlat på eller avlat bort spanielegenskaperna, så det kan vara spretigt. Det var bara en förklaring till ”virrigheten”.

Norfolk är dock mycket mer terrier än norwich. Vilket kan vara bra att veta.

 

[Hellhound]

Borderterrier är så där glada i allt och alla som du nog gillar. Robusta och funkar bra i normalt familjeliv. Trimmas ner typ 2 ggr/år om du inte vill hålla utställningspäls.
Bra mentalitet och i det stora sunda hundar.

Kräver inte de en hel del aktivitet? Jag tycker mig se att många har dem som aktiva sporthundar, så jag har hela tiden tänkt att det är en ras som verkligen vill jobba för att vara nöjd.

Jag kanske ska förtydliga att det jag huvudsakligen gillar med labbens mentalitet är att de är så trygga och självklara i alla möjliga sammanhang, och glatt hänger med på alla aktiviteter. Det är inte ett måste för nästa hund att vara lika översvallande social, även om det onekligen förenklar en del.

 

[Masse]

Funderar lite på om Västgöta spets skulle kunna vara något.
Vet inte om du kollat upp rasen och om du har något emot den typen av hund.

 

[AnneB]

Norfolk är dock mycket mer terrier än norwich. Vilket kan vara bra att veta.

Jag hade fått för mig att det är tvärtom ?? Att Norfolk är lite mildare och Norwich är lite mer terrieraktiga ?

 

[Hellhound]

Funderar lite på om Västgöta spets skulle kunna vara något.
Vet inte om du kollat upp rasen och om du har något emot den typen av hund.

Spetsar är rent generellt inget för mig, de brukar ha den typ av päls som medför mycket fällande och jag har aldrig träffat en som inte var förtjust i att använda rösten. Om gafflandet var mer pga handhavandefel än hundarnas ras låter jag vara osagt. SKK beskriver uttryckligen västgöten som en arbetande hund så den känns inte aktuell även om jag hade kunnat tänka mig en spets.

 

[Jeps]

Kräver inte de en hel del aktivitet? Jag tycker mig se att många har dem som aktiva sporthundar, så jag har hela tiden tänkt att det är en ras som verkligen vill jobba för att vara nöjd.

Jag kanske ska förtydliga att det jag huvudsakligen gillar med labbens mentalitet är att de är så trygga och självklara i alla möjliga sammanhang, och glatt hänger med på alla aktiviteter. Det är inte ett måste för nästa hund att vara lika översvallande social, även om det onekligen förenklar en del.

De flesta är nöjda om de får hänga med i vardagen men tackar inte nej till mer aktivitet.
De är inte lika översvallande som labbarna men gillar folk och har inget emot att hänga med på allt möjligt. Nackdelen är ju en hel del jakt hos en del.
/jeps som just skrikit sig hes på den till vänster som jagade en skoter över älven.

 

[AraSlei]

En Kooiker kanske?

 

[Hellhound]

En Kooiker kanske?

Är inte de ganska spretiga mentalt fortfarande? Läser jag på SKKs sidor och i RAS så framstår den verkligen inte som någon enkel sällskapshund utan en hund som vill och behöver jobba och kräver sin förare pga de mentala egenskaperna.

Jag känner att min tänkta aktivitetsnivå överskattas en del sett till vilka förslag som kommit in hittills. Här sitter jag med en labbe som är som en traktor - jobbar på men det går inte så fort, lika bra det så vi inte åker i diket - och så föreslår flera av er raser som för mig är sportiga vrålåk i jämförelse.

 

[hollypolly]

Kräver inte de en hel del aktivitet? Jag tycker mig se att många har dem som aktiva sporthundar, så jag har hela tiden tänkt att det är en ras som verkligen vill jobba för att vara nöjd.

Jag kanske ska förtydliga att det jag huvudsakligen gillar med labbens mentalitet är att de är så trygga och självklara i alla möjliga sammanhang, och glatt hänger med på alla aktiviteter. Det är inte ett måste för nästa hund att vara lika översvallande social, även om det onekligen förenklar en del.

Jag har så smått börjat fundera på en till hund inom ett par år, men känner att jag behöver bolla lite tankar om rasval. Tack på förhand till de som orkar läsa igenom hela trådstarten.

Nuvarande hund är en labrador av den "vanliga" typen. På det stora hela har han varit en bra första hund - okomplicerad i alla sammanhang, lättmotiverad i träning, hänger glatt med på allt man hittar på, fungerar felfritt med både hundar och andra djur.

Men till nästa hund önskar jag gå ner i storlek, till något som kräver mindre aktivitet och inte fäller så mycket. Labben väger strax över 30 kg, så jag tänker mig en hund som är max hälften så stor, men robust eftersom han kan vara bufflig.

Till övriga krav och önskemål... Pälsvård intresserar mig inte, så raser som kräver mycket av det skulle få klippas ner till sportfrisyr. Vädertålig är önskvärt men jag är okej med att ta på täcke och tossor om det behövs. Raser som har lätt för att ta till skall går bort, likaså trubbnosar och andra osunda kroppsformer.

Det jag har att erbjuda är ett helt vanligt liv som sällskapshund. Långa promenader och enkel mental aktivering i form av tricks och godis-/lekssaksök, kanske lite rallylydnad också om vi båda tycker att det är roligt.

För att fatta mig kort så är det jag önskar mig nog egentligen labbens mentalitet fast i liten förpackning. Finns det ens? Eller något som kommer tillräckligt nära utan att tumma på övriga krav?

Eftersom större delen av grupp 9 inte tilltalar mig så har jag börjat titta på terriers som ska vara av det mildare slaget. Har fått upp ögonen för Glen of Imaal men upplever det svårt att få mer kött på benen. Finns det någon här som har personlig erfarenhet av dem?

Förslag på andra raser är välkomna. Det måste inte absolut vara terrier, för jag misstänker att många av dem är för mycket hund för mig även om de är betydligt mindre än labben rent fysiskt.

Dvärgschnauzer shih tzu och bichon tänker jag på.
Enkla lättsamma hundar.

 

[Gnist]

Här sitter jag med en labbe som är som en traktor - jobbar på men det går inte så fort, lika bra det så vi inte åker i diket - och så föreslår flera av er raser som för mig är sportiga vrålåk i jämförelse.

Aussien är som en toyota corolla av äldre modell. Liten, ärtig, lite clownig, startar alltid, tuffar på i diverse terräng och har lite lagom tryck

Med det sagt så finns det såklart de som har både mer och mindre tryck/fart i sig än "standardaussien", men det är generellt sett inte nån svår ras och nyreviderad RAS kommer snart ut.

 

[Myrten]

Jag tycker ju att vinthundar är underskattade sällskapshundar.

Krav: få springa fritt regelbundet. Eftersom man måste vara försiktig med att släppa dem lösa hur som helst är tillgång till inhägnad yta nödvändigt. När jag hade borzoi åkte vi till hundhage dagligen. Vintertid när det var halkigt och eländigt brukade jag släppa dem i ridhuset så de fick ruscha av sig på halkfritt underlag. Mycket uppskattat.

Sen kan de beroende på ras och individ gärna hänga med på diverse aktiviteter, men det är verkligen inga måsten. Har man möjlighet till att träna lure coursing blir det naturligtvis populärt.

Flera användare här på forumet har ju whippet som väl storleksmässigt kan vara den mest passande rasen. De är dock inte vädertåliga. Dock mycket enkel pälsvård.

 

[linnsan]

Borderterrier är så där glada i allt och alla som du nog gillar. Robusta och funkar bra i normalt familjeliv. Trimmas ner typ 2 ggr/år om du inte vill hålla utställningspäls.
Bra mentalitet och i det stora sunda hundar.

Jag hade fått för mig att border terriers kunde vara rätt så "terrieraktiga" med hundar och andra djur?

Jag hade fått för mig att det är tvärtom ?? Att Norfolk är lite mildare och Norwich är lite mer terrieraktiga ?

Nej, det går ju att läsa deras beskrivningar på nätet även flera jämförelser.