När visste ni att det var dags?

[Druvan]

Sv: När visste ni att det var dags?

Jag känner det att mitt liv började när jag fick Loke. Jag kände det att mitt liv inte hade någon egentlig mening innan jag blev med barn. nu känner jag att jag gör något värdefullt med mitt liv. för varje dag som går, blir man lyckligare med sitt barn.

Ok, nu ska jag vara ärlig. Jag känner precis tvärtom- känns som om livet är slut nu när man fått barn . Känner inte så mycket glädje- tycker det mest varit jobbigt och deprimerande. Man får ingenting gjort hemma, får aldrig vara ifred, orkar aldrig rida.. När mina äldre vänner pratar om hur gulligt och myyysigt det är med bebisar och att dom hade kunnat skaffa hur många som helst och vara hemma och sniffa på dem resten av livet tänker jag bara- what???

/bitterfittan

 

[Tant Acka]

Sv: När visste ni att det var dags?

Ok, nu ska jag vara ärlig. Jag känner precis tvärtom- känns som om livet är slut nu när man fått barn . Känner inte så mycket glädje- tycker det mest varit jobbigt och deprimerande. Man får ingenting gjort hemma, får aldrig vara ifred, orkar aldrig rida.. När mina äldre vänner pratar om hur gulligt och myyysigt det är med bebisar och att dom hade kunnat skaffa hur många som helst och vara hemma och sniffa på dem resten av livet tänker jag bara- what???

/bitterfittan

De där äldre vännerna......man får förmoda att deras barn har vuxit upp en aning eller??
Många tenderar ju till att glömma det jobbiga alltför fort. Allt har plötsligt bara varit rosenrött och en autobahn till lyckliga, välartade friska och fantastiska barn.

Det är ju faktiskt så att allt inte är ljuva livet med små barn i huset.
Här är det iaf saker överallt trots att jag plockar hela tiden.
Det är alltid någon som är upprörd och meddelar detta högt och ljudligt vilket gör mig sååå trött och uppgiven ibland.

Har du fler barn? Ålder?

 

[ZorréZaid]

Sv: När visste ni att det var dags?

Min sambo är åtta år äldre än mig och mycket barnkär. Förut ville jag inte ha barn. Men när jag träffade min sambo insåg jag att det berodde på att jag bara träffat killar jag inte ansåg leva upp till den standard en potentiell pappa behöver enligt mig. Nu har vi en son som är ett år och till hösten kommer nr två.

Jag tänkte som så här när vi började diskutera barn. Vad ska jag göra för viktiga saker innan jag skaffar barn? Svar: typ inget. Det fanns heller inget annat som talade emot (ekonomi boende och sånt)så det var bara att köra på!

Ibland har jag känt lite panik över situationen med ett litet barn. Vi har fem hästar och jag har inte varit mycket ute i stallet sen sonen föddes. Först nu när jag skulle bli gravid igen insåg jag att nu måste min kropp klara av ett och annat så nu är jag mer aktiv. Hade länge ont efter kejsarsnitt och det har satt sig i kroppen på nåt sätt. Eller i huvudet kanske? Jag försökte sätta igång en häst i höstas men tyckte inte det var kul så jag la ner det igen. Nu känner jag att det hade varit roligt att börja rida men avstår.

I början var det ganska jobbigt att aldrig få vara ifred. Man kan ju inte göra precis som man vill när man vill som man kunde innan man fick barn. MEN. Det går så himla fort. Vår pojk är nu ett år och nu är det fullt möjligt att göra en hel del under dagen. Jag får till och med äta frukost och läsa tidningen ifred

Jag känner att jag tagit tillvara på tiden men honom när han var liten. Med nästa barn vet jag att jag lugnt kan lägga det mesta åt sidan och bara vara med barnet för det är det värt! Det är så kort tid det handlar om.

 

[Druvan]

Sv: När visste ni att det var dags?

De där äldre vännerna......man får förmoda att deras barn har vuxit upp en aning eller??

Har du fler barn? Ålder?

Jag har bara ett barn, som är 6 mån (själv är jag 30). Och ja, alla vänner har barn som är i skolåldern eller tonåren..

Jag såg nog allt i ett myspysigt rosaskimmer när jag blev (ofrivilligt) gravid, verkligheten blev som ett slag i magen. Skrikbarn som är arg och krävande mest hela dagarna, trassel med amning, trassel med ekonomi, trassel med pappan, trassel med hästarna.. och denna ensamhet när man går hemma och deppar med bebisen på armen! Det är på sätt och vis en befrielse att läsa böcker som "Babyblues" och "Bitterfittan", att allt inte är så jäkla rosenskimrande som andra mammor kuttrar om.. Önskar bara att jag blev förvarnad

 

[doglover]

Sv: När visste ni att det var dags?

Sådär kan jag också tycka. Men så tittar jag på Loke och gaskar upp mig. Han förtjänar att ha en glad mamma som leker med honom, även fastän man är väldigt trött.

 

[ZorréZaid]

Sv: När visste ni att det var dags?

Vet inte om du vill ha råd. Men det låter verkligen inte kul så jag vill i alla fall försöka förmedla mina tankar. Jag har inte haft stora bekymmer sedan sonen föddes om man jämför med din beskrivning.

Det är nog vanligt att man har sådana tankar/problem som nybliven mamma. Men för de flesta går det nog över. Jag har försökt ha en positiv inställning de gånger det varit jobbigt. Man bestämmer sig för att inte tycka det är jobbigt. Jag tycker oftast det är det här med att man vill göra så mycket annat som gör att man blir less.

Gör nåt åt det du kan, och inse att det du inte kan göra något åt är som det är. Glöm inte att det kommer andra tider. Jag t.ex har gjort mig av med alla hästarna flera gånger om. De är dock kvar eftersom sambon sa nej och nu börjar jag faktiskt glädja mig lite åt dom igen!

Bestäm dig för att t.ex. den kommande (till att börja med)timmen tillsammans med ditt barn ska bli toppenbra. Lägg annat åt sidan och tänk på att det är en jätteviktig uppgift du har när du tar hand om barnet.

När barnet sover eller någon annan (vilka möjligheter har du till avlastning från andra? Pappan hur delaktig är han?) tar hand om det så tänk inte på allt som du måste göra varje gång utan unna dig tid att göra sånt som du vill ibland.

Jag tyckte dagarna började gå fortare när grabben lärde sig krypa och nu när han kan gå är det så mycket action hela dagarna. Det hänger inte lika mycket på mig längre. Ibland när man inte känner sig så pigg och skojig så räcker det att hänga efter honom och understödja leken och se till att inga olyckor sker. Han sitter fint själv i sin badbalja så jag kan nu duscha när jag vill (så får lillkillen bada samtidigt). Bara en sån sak

Vet inte riktigt vart jag vill komma men tänk på att det kommer andra tider. Det är nu din dotter är så här liten. Antingen tycker du att det är jobbigt eller så gör du inte det. Kan du hitta kraften att se annorlunda på det? Kanske lite mindre jobbigt i alla fall? Börja i små steg. Tänk på att det du gör nu är en investering i framtiden. Jag tror man får igen det man lägger ner på sina små barn.

 

[Druvan]

Sv: När visste ni att det var dags?

Tack för dina ord . Jag har väldigt svårt att se framåt just nu och är så fruktansvärt negativ, jag vet inte varför, känner verkligen inte igen mig själv . Jag känner mig helt lost. Är dock alltid positiv inför min dotter, leker och skojar med henne hela dagarna. Men jag har ensamt ansvar för henne dygnet runt pga olika omständigheter, kanske det spelar in. Jag får nästan panik ibland.. Men jobbiga spädbarnstiden är kort och sedan kan vi göra roliga saker tillsammans- det vill bara inte gå in i mitt huvud!

 

[Brandgul]

Sv: När visste ni att det var dags?

Viss känner jag att det är lite träligt att vara hemma med en pytteliten. Men jag tycker att dagarna rullar på fort ändå... Han är redan 1 månad!! Jag har knappt hunnit sätta mig ned och en månad har redan gått... (Det är ungefär som hundvalpar, inte är det så roligt att ha en hundvalp heller i början. De ska ut på natten, kissar stup i ett, bits och går inte att lämna ensamma hemma)

Jag var förbi jobbet igår och pratade med en kollega. Hon sa också att första tiden är inte den roligaste. Det är bara att överleva, utdelningen kommer sedan när de börjar att prata

Visst känner jag mig trött och bunden framåt kvällen. Sen kommer det ett solskensleende och då rinner det ju till ny energi

 

[ZorréZaid]

Sv: När visste ni att det var dags?

Puh! Var orolig att du skulle reagera negativt. Verkligen inte min mening. Men lätt hänt här på Buke fast man menar väl.

Har en vän som faktiskt sagt att hon ångrat sitt barn, hon tyckte det var så jobbigt. Det måste kännas fruktansvärt att känna så. Idag är det andra bullar även där!

Det känns ju som att du ändå har koll på läget. Det är jobbigt men du hittar kraft att kämpa på.
Det kommer att bli annorlunda när barnet blir lite större. Visst det blir mer krävande på ett sätt också men jag tycker i alla fall att det blev ett annat liv när barnet lärde sig krypa. Innan hade man alltid honom på ena armen. Men då fick man plötsligt två händer! Vår son har aldrig gillat att ligga och pilla med grejer själv utan det var bära hela tiden, men när han lärde sig krypa så blev han en liten upptäckare. Naturligtvis blir det ju en stor uppgift att hålla uppsikt över den lille och se vad han hittar att stoppa i munnen

Umgås du med andra vuxna?

Finns det verkligen ingen som kan ge dig lite avlastning? Jag hade aldrig orkat med att bli lämnad med både barn och djur dygnet runt!Det är guld värt med lite hjälp! Du har ju hästar. Kanske någon som kan hjälpa dig med både och.

 

[Druvan]

Sv: När visste ni att det var dags?

Finns det verkligen ingen som kan ge dig lite avlastning? Jag hade aldrig orkat med att bli lämnad med både barn och djur dygnet runt!Det är guld värt med lite hjälp! Du har ju hästar. Kanske någon som kan hjälpa dig med både och.

Problemet är att vi bor ensligt i skogen, fem mil från släkt och vänner! Har inte råd att åka och hälsa på folk varje dag, och ingen är intresserad av att komma ut hit. Ibland känns det lockande att bo hos mina föräldrar i stan några dagar, men då har man ju hästar och fem hundar här hemma som ska skötas, snacka om att vara låst.. Men jag har börjat åka till "kyrkans barntimmar" två ggr i veckan (är bara 1.5 mil dit), och dom dagarna känns livet lite enklare, särskilt när man får sitta och lyssna på lika uppgivna mammor med kolikproblem, sömnlösa nätter, bortsprungna karlar och allt möjligt .

 

[jerseyko]

Sv: När visste ni att det var dags?

Du är absolut inte ensam. Så som du känner kan jag oxå känna ibland men inte speciellt ofta. Jag har 10 mil till min närmsta kompis vars dotter är 2½ vecka yngre än min

Vi tog "pappa ledig" förra veckan och åkte ut till hennes mammas landställe och bara koppla bort allt som har med våra hem att göra. Det var supertrevligt och man var regält uppladdad när man kom hem igen.


Nu väntar jag på besök, en annan nyinflyttad här i "byn" som ska hit och fika, jag var hos henne för några veckor sen.

ÖF är mellan 9-11 här, lite dumt för vi brukar sova till typ 10!

 

[ZorréZaid]

Sv: När visste ni att det var dags?

ÖF är mellan 9-11 här, lite dumt för vi brukar sova till typ 10!

Synd att vi inte bor i samma stad för då kunde vi haft en em grupp Det är likadant här. Vi är i regel uppe vid åtta med varför ska man stressa iväg så tidigt?

 

[taccotad]

Sv: När visste ni att det var dags?

Vi har en son på 1.5 år. Han var planerad. Jag har velat ha barn sen jag var typ 17 men fick snällt vänta till jag var 23. Det är en STOR förändring att få barn. Ibland skitjobbigt men ändå älskar man sitt barn över allt annat. Jag tror inte man kan veta när man är redo, det går inte att föreställa sig hur det är...

Tyckte förr det lät lite löjligt när alla mammor (och pappor) sa att de kunde gå genom eld för sitt/sina barn. Verkligen göra allt! Men nu förstår jag, mer än väl. Helt otrolig känsla!

 

[taccotad]

Sv: När visste ni att det var dags?

Jag har bara ett barn, som är 6 mån (själv är jag 30). Och ja, alla vänner har barn som är i skolåldern eller tonåren..

Jag såg nog allt i ett myspysigt rosaskimmer när jag blev (ofrivilligt) gravid, verkligheten blev som ett slag i magen. Skrikbarn som är arg och krävande mest hela dagarna, trassel med amning, trassel med ekonomi, trassel med pappan, trassel med hästarna.. och denna ensamhet när man går hemma och deppar med bebisen på armen! Det är på sätt och vis en befrielse att läsa böcker som "Babyblues" och "Bitterfittan", att allt inte är så jäkla rosenskimrande som andra mammor kuttrar om.. Önskar bara att jag blev förvarnad

Oj vad jag känner igen mig sen Emil var den där lilla bebben! Mådde ganska dåligt de där första månaderna. Kände mig ensam och nere trots att jag ändå hade Emils pappa hemma om kvällarna. Känns lite som man blev snuvad på den första tiden då alla säger att det ska vara så mysigt!
Kände mig ensam då jag inte hade nån på nära håll att umgås med. Men nu har jag en 1.5 åring som springer runt, pratar, busar, bråkar, kramas och är jätterolig. Livet är så mycket lättare sen Emil kom ur spädbarnsstadiet.

 

[Björk]

Sv: När visste ni att det var dags?

Jag känner det att mitt liv började när jag fick Loke. Jag kände det att mitt liv inte hade någon egentlig mening innan jag blev med barn.

Jag känner inte så. Jag känner heller inte som Druvan att livet är "sämre" än innan jag fick barn. Jag känner att livet sen Viggo kom är jättekul, bra och underbart! Men; det var definitivt inte utan mening innan han kom heller.