Sv: När sambon inte vill
Min sambo är 7 år yngre än mig. När vi träffades så pratade vi (som man brukar) om alla möjliga slags livsvärderingar, syn på relationer, om vi vill ha familj osv. Jag sa som jag alltid sagt "jag vill absolut ha barn en dag". Men samtidigt så sa jag som det var att "vore det det ALLRA ALLRA viktigaste för mig så hade jag väl redan haft barn. Jag känner att vi måste känna varandra bättre först, men jag kommer nog vilja ha barn så småningom". Han hade nog aldrig ens tänkt tanken på barn... han kände inte alls att det var aktuellt för honom DÅ. Då var jag 34 år.
Han har aldrig som din sambo sagt att han "hatar barn" eller vill sterilisera sig. Däremot sa han "usch, man är ju så låst. Jag vet inte om jag kommer vilja ha barn någon gång alls..". När jag fyllde 36 fick jag en tankeställare; livet kom och ställde ultimatum kände jag. Jag insåg att "nu KAN jag inte välja att vänta längre.. om jag vill ha barn så MÅSTE det börja försökas inom några år". Jag talade med sambon som fortfarande var mycket tveksam... han visste inte om han verkligen vill någon gång alls. Och jag förklarade att det viktigaste för mig var att leva med honom, men ... att jag faktiskt ville veta om han kunde tänka sig barn; och detta snart. Jag ville ha möjligheten att kunna "välja"; inte tvingas in i valet att aldrig få barn som 45-åring...
Han tänkte och tänkte. Vi kom överens om att han skulle få tänka i ca 10 månader (en resa blev vår slutliga "målpunkt"). Det var väldigt upp och ner för mig. Jag tänkte ju också massor. Vad gör jag om han inte VILL ha barn någonsin? Ska jag då välja att gå ifrån honom; min stora kärlek i livet? (Jag blir nästan tårögd NU av bara tanken). Samtidigt: tänk om jag väljer att leva med honom UTAN barn och sen ändrar han sig när jag fyllt 45 - hittar en ny kvinna och FÅR barn... och där står jag; barnlös och kanske omöjligt kan bli gravid...
Efter några månader när jag var upprörd och ledsen och vi talade om det sa han att "jag kan säga som så att det lutar mer åt det positiva hållet för din del. Till 90 % känns det som att vi KOMMER att "köra på" när resan är avklarad".
Det fick mig lugn och sen talade vi om det hela hösten och han har sagt som så: "Jag har inte börjat LÄNGTA efter barn som du gör. Men jag har insett att jag vill vara med dig och att om vi ska vara tillsammans så måste jag bestämma mig nu. Och jag kommer att älska barnet över allt annat och vara en bra pappa, det hela kommer nog växa fram under graviditeten tror jag...". Så; i december tog mina p-piller slut. Han har pustat lite och ibland fått lite skräckblandad förtjusnings-uttryck i ansiktet. När vi testade plus för några veckor sen sa han "pust... ojoj... ja... då var det dags". Efter det har han sagt "vi ska ju bli en familj nu så då behöver vi hålla ihop". Han talar retsamt om sin zombie till sambo (jag är DÖDLIGT trött) och sa till BM på inskrivningen: "jag börjar mer och mer se fram emot det här nu". Så; visst KAN man/han ändra sig!
Kontentan är: jag tror väldigt många män/killar faktiskt ändrar inställning till det hela. En orsak att de inte tänker över det hela så mycket förrän tjejen tar upp det är nog just det faktum att de faktiskt (i teorin) kan bli pappor i stort sett hela livet. De behöver inte börja tänka över det.. utom när de träffar en kvinna som måste göra det.
Mitt tips: ta upp saken till samtal mellan er. Försök att vara så "objektiv" som möjligt och förklara hur du känner och vill. Förklara att du vill ha barn någon gång i framtiden, men om han är 100% säker på att han ALDRIG kommer att vilja så behöver du få VETA det. Klargör att det inte är aktuellt IDAG, här och Nu. Men att du ändå vill kunna ha möjligheten att själv avgöra om du vill leva med honom som barnlös eller kanske välja att (i värsta fall) gå vidare själv. Ge honom x antal veckor, månader betänketid (vad du kan acceptera) om han behöver det.
Om han blir arg och slår ifrån sig får du gå på igen... så lugnt som möjligt. Förklara hur viktig denna fråga är för dig. Att det är viktigt för dig att inte behöva leva med förhoppningar som aldrig kanske infrias. Klargör att du blir fundersam över hans "hatabarn-attityd" när du samtidigt ser honom med en bebis i famnen och vara förtjust i den.
Lycka till!
Ni med envisa karlar, hur har ni löst det? Gav dom med sig en dag eller hur vändes det från att vara Anti-barn till att vilja ha ett själv?
Eller är jag helt ensam här med denna dystra framtidsutsikt? Fan hela helgen och veckan har jag bara gått omkring och deppat
Min sambo är 7 år yngre än mig. När vi träffades så pratade vi (som man brukar) om alla möjliga slags livsvärderingar, syn på relationer, om vi vill ha familj osv. Jag sa som jag alltid sagt "jag vill absolut ha barn en dag". Men samtidigt så sa jag som det var att "vore det det ALLRA ALLRA viktigaste för mig så hade jag väl redan haft barn. Jag känner att vi måste känna varandra bättre först, men jag kommer nog vilja ha barn så småningom". Han hade nog aldrig ens tänkt tanken på barn... han kände inte alls att det var aktuellt för honom DÅ. Då var jag 34 år.
Han har aldrig som din sambo sagt att han "hatar barn" eller vill sterilisera sig. Däremot sa han "usch, man är ju så låst. Jag vet inte om jag kommer vilja ha barn någon gång alls..". När jag fyllde 36 fick jag en tankeställare; livet kom och ställde ultimatum kände jag. Jag insåg att "nu KAN jag inte välja att vänta längre.. om jag vill ha barn så MÅSTE det börja försökas inom några år". Jag talade med sambon som fortfarande var mycket tveksam... han visste inte om han verkligen vill någon gång alls. Och jag förklarade att det viktigaste för mig var att leva med honom, men ... att jag faktiskt ville veta om han kunde tänka sig barn; och detta snart. Jag ville ha möjligheten att kunna "välja"; inte tvingas in i valet att aldrig få barn som 45-åring...
Han tänkte och tänkte. Vi kom överens om att han skulle få tänka i ca 10 månader (en resa blev vår slutliga "målpunkt"). Det var väldigt upp och ner för mig. Jag tänkte ju också massor. Vad gör jag om han inte VILL ha barn någonsin? Ska jag då välja att gå ifrån honom; min stora kärlek i livet? (Jag blir nästan tårögd NU av bara tanken). Samtidigt: tänk om jag väljer att leva med honom UTAN barn och sen ändrar han sig när jag fyllt 45 - hittar en ny kvinna och FÅR barn... och där står jag; barnlös och kanske omöjligt kan bli gravid...
Efter några månader när jag var upprörd och ledsen och vi talade om det sa han att "jag kan säga som så att det lutar mer åt det positiva hållet för din del. Till 90 % känns det som att vi KOMMER att "köra på" när resan är avklarad".
Det fick mig lugn och sen talade vi om det hela hösten och han har sagt som så: "Jag har inte börjat LÄNGTA efter barn som du gör. Men jag har insett att jag vill vara med dig och att om vi ska vara tillsammans så måste jag bestämma mig nu. Och jag kommer att älska barnet över allt annat och vara en bra pappa, det hela kommer nog växa fram under graviditeten tror jag...". Så; i december tog mina p-piller slut. Han har pustat lite och ibland fått lite skräckblandad förtjusnings-uttryck i ansiktet. När vi testade plus för några veckor sen sa han "pust... ojoj... ja... då var det dags". Efter det har han sagt "vi ska ju bli en familj nu så då behöver vi hålla ihop". Han talar retsamt om sin zombie till sambo (jag är DÖDLIGT trött) och sa till BM på inskrivningen: "jag börjar mer och mer se fram emot det här nu". Så; visst KAN man/han ändra sig!
Kontentan är: jag tror väldigt många män/killar faktiskt ändrar inställning till det hela. En orsak att de inte tänker över det hela så mycket förrän tjejen tar upp det är nog just det faktum att de faktiskt (i teorin) kan bli pappor i stort sett hela livet. De behöver inte börja tänka över det.. utom när de träffar en kvinna som måste göra det.
Mitt tips: ta upp saken till samtal mellan er. Försök att vara så "objektiv" som möjligt och förklara hur du känner och vill. Förklara att du vill ha barn någon gång i framtiden, men om han är 100% säker på att han ALDRIG kommer att vilja så behöver du få VETA det. Klargör att det inte är aktuellt IDAG, här och Nu. Men att du ändå vill kunna ha möjligheten att själv avgöra om du vill leva med honom som barnlös eller kanske välja att (i värsta fall) gå vidare själv. Ge honom x antal veckor, månader betänketid (vad du kan acceptera) om han behöver det.
Om han blir arg och slår ifrån sig får du gå på igen... så lugnt som möjligt. Förklara hur viktig denna fråga är för dig. Att det är viktigt för dig att inte behöva leva med förhoppningar som aldrig kanske infrias. Klargör att du blir fundersam över hans "hatabarn-attityd" när du samtidigt ser honom med en bebis i famnen och vara förtjust i den.
Lycka till!