När måste man vara tacksam?

[Ninnurur]

jag hade en vän över på middag ikväll. Vi har glidit ifrån varandra senaste året pga sambons död. Ffa eftersom hon både har svårt att acceptera att hennes vän är borta och att jag mår bra och har gått vidare. Det här var tex andra gången hon var i vår lägenhet. På ett år.

Vi gick iaf och kollade lite i lägenheten och så nämner hon att hon glömde ta med en stor förstoring av ett foto på min sambo som jag ska få av den förening där han var engagerad. Jag har hört rykten om det tidigare men det här var första gången jag hörde det rakt ut, och jag kanske inte var så finkänslig men jag sa rätt ut att det gör inget att hon glömde för jag vill ändå inte ha det på väggen. Hon blev lite ställd såklart, men det måste man väl kunna acceptera? Jag vill inte tvingas ta emot något jag varken bett om eller vill ha. Jag har redan ett fint foto på honom framme. I övrigt har jag lite foton på dottern och hästen på väggarna, men inga stora utan 24*18 som störst. Den enda större tavla jag har är abstrakt. Jag vill inte ha en stor förstoring, oavsett vem som är motivet, för det är inget som passar mig eller min lägenhet! Så, var det fel av mig att säga ifrån? De borde ju ha frågat innan de la pengar på det kan jag tycka men det är lätt att tycka. Slutsatsen är väl frågorna om vad jag gör när jag får den, hur agerar jag? Och var gör jag av den sen? Suck för "vänner" som vill överföra sin sorg på mig!

 

[Kilauea]

Nej, det är inte fel av dig att säga vad du tycker. Jag har också en bild av min pappa framme (mamma har två) men ingen av oss vill ha en förstoring på väggen.
Och det är verkligen jättebra att du gått vidare som du gjort. Alla sörjer olika, inget är fel.

 

[Migo]

Förstoringar kostar en spottstyver numera, så det är ingen stor kostnad.

Klart en kan bli besviken om en tänkt gåva inte blir uppskattad, men så är det ju ibland.

 

[Ninnurur]

Nej, det är inte fel av dig att säga vad du tycker. Jag har också en bild av min pappa framme (mamma har två) men ingen av oss vill ha en förstoring på väggen.
Och det är verkligen jättebra att du gått vidare som du gjort. Alla sörjer olika, inget är fel.

Tack, då är det inte jag som är konstig. Helst av allt vill jag slippa ta emot den öht. Det är inget för dottern att spara heller för när hon är gammal nog att själv bestämma vad hon ska ha på väggen (som inte är barnmotiv) så kommer hon inte att minnas honom på det sättet att man vill ha någon stor bild. Kan man slänga en sån sak...?

Förstoringar kostar en spottstyver numera, så det är ingen stor kostnad.

Klart en kan bli besviken om en tänkt gåva inte blir uppskattad, men så är det ju ibland.

Visst, det kostar inte så mkt. Men det har ju ändå lagts ner totalt onödig tid och energi på det. Jag kan nästan känna det som lite fräckt att pracka på mig något sånt, som om jag måste hedra honom mer? Eller överanalyserar jag nu?

 

[Pilot]

Tack, då är det inte jag som är konstig. Helst av allt vill jag slippa ta emot den öht. Det är inget för dottern att spara heller för när hon är gammal nog att själv bestämma vad hon ska ha på väggen (som inte är barnmotiv) så kommer hon inte att minnas honom på det sättet att man vill ha någon stor bild. Kan man slänga en sån sak...?


Visst, det kostar inte så mkt. Men det har ju ändå lagts ner totalt onödig tid och energi på det. Jag kan nästan känna det som lite fräckt att pracka på mig något sånt, som om jag måste hedra honom mer? Eller överanalyserar jag nu?

Jag vet inte om du överanalyserar eller inte.
Men det kan ju vara så att hon tyckte det var en fin gest, att både hedra dig och din sambo. Har man inte träffats på ett tag så är man inte alltid på samma våglängd som tidigare.

 

[Ninnurur]

Jag vet inte om du överanalyserar eller inte.
Men det kan ju vara så att hon tyckte det var en fin gest, att både hedra dig och din sambo. Har man inte träffats på ett tag så är man inte alltid på samma våglängd som tidigare.

Fast förstoringen gjordes för länge sen tydligen. Jag inser väl att jag delvis är besviken på henne och hur dåligt hon känner mig. Hon är väldigt, jag vill inte säga egocentrisk men egofokuserad, och det har helt klart satt avtryck i vår relation.

 

[Ackio]

Pfft.. dör min karl vill inte jag ha en stor bild på honom på väggen.

Min mormor har jag i en silverram på mitt sängbord. Hon är den närmaste mig. Skulle karln dö skulle han få en ram intill.
Räcker. Tycker inte det är smakfullt ge någon en förstorad bild på deras avlidne partner. Snacka reminder every day på väggen.

 

[Ninnurur]

Pfft.. dör min karl vill inte jag ha en stor bild på honom på väggen.

Min mormor har jag i en silverram på mitt sängbord. Hon är den närmaste mig. Skulle karln dö skulle han få en ram intill.
Räcker. Tycker inte det är smakfullt ge någon en förstorad bild på deras avlidne partner. Snacka reminder every day på väggen.

Tack! Vi är iaf på samma våglängd!

 

[Pilot]

Fast förstoringen gjordes för länge sen tydligen. Jag inser väl att jag delvis är besviken på henne och hur dåligt hon känner mig. Hon är väldigt, jag vill inte säga egocentrisk men egofokuserad, och det har helt klart satt avtryck i vår relation.

Egencentrerade människor är grymt energikrävande. Så nu är jag lite mer med hur du menar.

Jag hade varken velat ge eller få ett stort porträtt, jag tycker som sådant att det är upptill var och en hur man vill hantera en bortgång.
Att ge någon ett stort porträtt, särskilt om man inte är så nära? Känns lite, konstigt faktiskt.
Jag hade nog sagt tack och ställt in den på vinden. Och slängt det nästa gång det var storstädning.

 

[stjarnhimmel]

Jag tycker det är märkligt att ge en bild på någons avlidna sambo, de vill säkert väl men har ju ingen aning om vilka känslor det kan framkalla.
Lite okänsligt kan jag tycka från deras sida.

 

[starcraft]

Jag kan tycka att det är en lite märklig present, men hade tagit emot den, tackat, men inte hängt upp den. När du fått den anser jag att den är din att göra som du vill med.

 

[Angua]

Tycker inte heller du reagerar konstigt. Som andra skrivit skulle inte jag heller vilja ha en förstoring på väggen om min man gick bort, däremot något foto i ram, som bröllopskortet, på lämplig plats. Korrtet bör ju vara något som betyde något för mig, inte andra.

 

[Amha]

Du kanske kan skänka den till någon av hans vänner som vill ha en jättestor tavla på väggen? Det enda jag vill ha i förstoringar på min vägg är möjligen foton av oss som familj, kanske hästarna, helt levande allihop. Största bilderna vi har idag är dock foton på dottern, i storlek med a4.

 

[Ninnurur]

Du kanske kan skänka den till någon av hans vänner som vill ha en jättestor tavla på väggen? Det enda jag vill ha i förstoringar på min vägg är möjligen foton av oss som familj, kanske hästarna, helt levande allihop. Största bilderna vi har idag är dock foton på dottern, i storlek med a4.

Precis så är jag också. Funderar på att säga åt henne att behålla bilden, hon har större glädje av den än vad jag har. Jag har dotterns dagisfoton och tävlingsbilder på mig och (nu avlivade) hästen uppe, annars har jag bara en stor affisch. Ska jag ha en förstoring vill jag ha någon av mina egna bilder som jag är nöjd med istället

 

[tanten]

När det kommer till sorg är människor väldigt olika. Det innebär att jag kan tycka att vissa beter sig oerhört märkligt. Om de kanske tycker att jag är extremt konstig....

Att ha en stor bild på väggen blir ju lite som att bygga ett altare. Hur kommer det kännas när det kommer in en ny i ditt liv?

Nä, jag håller med de andra. Ställ den på vinden. Kanske vill barnet ha den som vuxen. Kanske inte.

 

[Ninnurur]

När det kommer till sorg är människor väldigt olika. Det innebär att jag kan tycka att vissa beter sig oerhört märkligt. Om de kanske tycker att jag är extremt konstig....

Att ha en stor bild på väggen blir ju lite som att bygga ett altare. Hur kommer det kännas när det kommer in en ny i ditt liv?

Nä, jag håller med de andra. Ställ den på vinden. Kanske vill barnet ha den som vuxen. Kanske inte.

Ja sådär med altare tänkte jag också. Samma med att träffa en ny. Det är ju liksom inte helt omöjligt att jag gör det.
Jag drar samma parallel som jag gör när det gäller dejtande - hade han lämna mig, då hade ingen brytt sig om hur jag går vidare, men bara för att han dog så måste han höjas till skyarna. Detta trots att många vet att vårt förhållande inte var det bästa alltid. Men det glöms som bort bara för att nån dör
Nä, på min vägg kommer ingen sådan förstoring upp!

 

[Amha]

När det kommer till sorg är människor väldigt olika. Det innebär att jag kan tycka att vissa beter sig oerhört märkligt. Om de kanske tycker att jag är extremt konstig....

Att ha en stor bild på väggen blir ju lite som att bygga ett altare. Hur kommer det kännas när det kommer in en ny i ditt liv?

Nä, jag håller med de andra. Ställ den på vinden. Kanske vill barnet ha den som vuxen. Kanske inte.

"Ja det där är mitt ex, numer inte i liv. Egentligen är det han som är mannen i mitt liv och du är typ välkommen som ersättare"?

 

[Squie]

Jag hade nog sagt tack och ställt in den på vinden. Och slängt det nästa gång det var storstädning.

Nä, jag håller med de andra. Ställ den på vinden. Kanske vill barnet ha den som vuxen. Kanske inte.

Så här går mina tankar också.

Tagit emot, sagt tack, ställd på vinden o se om dottern kanske vill ha den o sedan slängt den om hon inte vill ha den.

Något altare hade jag personligen inte velat byggt, möjligen på hästen.

 

[Amha]

Ja sådär med altare tänkte jag också. Samma med att träffa en ny. Det är ju liksom inte helt omöjligt att jag gör det.
Jag drar samma parallel som jag gör när det gäller dejtande - hade han lämna mig, då hade ingen brytt sig om hur jag går vidare, men bara för att han dog så måste han höjas till skyarna. Detta trots att många vet att vårt förhållande inte var det bästa alltid. Men det glöms som bort bara för att nån dör
Nä, på min vägg kommer ingen sådan förstoring upp!

Sådär är det. Det var lite så när min pappa dog med. Mamma och jag har behandlat ämnet några gånger.

Visst, det är tragiskt och en helt annan typ av sorg men har du bearbetat det ordentligt och vill gå vidare ska du göra det. Att ha bilder hemma låter ju bra egentligen då det fortfarande är din dotters pappa. Sen kanske jag kan tänka mig att när någon ny kliver in i ert liv kanske bilderna koncentreras till dotterns rum, såsom det kanske gjort om han lämnat dig på annat sätt.

Min släkt har tyckt att det varit bra att mamma gick vidare men pappa (han VAR en fantastisk person) pratas om som om han var gud och sen förmår de inte att träffa/höra av sig till hans barn och barnbarn. Det känns så konstigt alltihop.

 

[GotAsecret]

Det kanske är ett sätt för dem att bearbeta SIN sorg efter en fin vän? Det kan man ju acceptera och förstå egentligen, men likväl borde de förstå att DIN sorg inte är deras, vilket DE borde acceptera och förstå. Att du vill sörja på ditt sätt (sorgen kommer ju alltid att finnas där, men i olika skepnader) men faktiskt vill komma vidare i ditt liv.
Det måste de ju acceptera. Det känns mer som något man i så fall ger till en familjemedlem än en fd. partner.
Så ja, ställ undan den och ge den till dottern OM hon nu skulle vilja ha den framöver.
Eller hör med hans släkt om de skulle vara intresserade, de borde förstå och ha mer glädje av den.

Jag har fått många bilder på mamma sedan hon gick bort, några har jag ramat in och satt upp på byrån bland minnessaker, men det är ju bara jag som bestämmer vad jag vill ha framme efter henne.
Och en förstorad bild som jag själv inte valt hade ärligt talat inte hamnat där.
Det skulle kännas som att andras sorg gör "intrång" i min.
Jag hade förklarat läget då och sagt att den/de som gav den till mig fantastiskt skulle ha mer "glädje" av den, att den för mig vore överflödig.

Jag hoppas att det här blev någorlunda begripligt så att du förstår vad jag menar, på ett ungefär i alla fall.