När man inte kan se andras behov

[nowayout]

Jag har en person i min närhet som inte verkar kunna se andras behov än sina egna och som inte heller kan känna med andra människor. Hen blir t.ex irriterad om middagen serveras på en tid som hen inte är hungrig, att andra i omgivningen kan behöva äta spelar ingen roll, de får äta mackor isåfall. Om hen t.ex vill läsa en bok, går hen till den mest livliga platsen i bostaden och kräver av alla andra att de ska vara tysta för att inte störa hen. Om någon blir sjuk och hostar, blir hen irriterad och säger åt den sjuka personen att sluta föra oväsen. Detsamma kan hända om någon blir ledsen och gråter.

Hen kan också vara rent elak. Hen kan säga nedsättande saker om personer till dem och verkar inte alls förstå hur det påverkar den som får höra dem. Inte ens om hen blir tillsagd, verkar hen inse att det är ett oacceptabelt sätt att behandla sin omgivning. Då är det snarare andras fel som inte har sagt ifrån tillräckligt mycket.

Det finns en hel massa liknande exempel på hur personen kan bete sig. Alla bottnar i en oförmåga att se andras behov än sina egna eller kunna känna med andra. Hur hanterar man människor med den här beteendetypen? Min strategi beträffande elakheterna har varit att stänga öronen och helt ignorera det, för att säga ifrån har snarare gett bensin på elden. Det äter dock enormt med energi, även om jag inte blir ledsen.

Jag har misstankar om att det finns en odiagnosticerad NPF i grunden, det finns vissa tecken som starkt tyder på det. Vore det då elakt av mig att ta avstånd från personen ifråga så mycket som möjligt? Isåfall kan det ju finnas orsaker till beteendet som hen själv inte kan hjälpa, men å andra sidan ser inte personen heller något som helst problem med sitt beteende. Har man inte insikt, vill man inte ha någon hjälp och då kan heller inget förändras.

 

[Ramona]

Jag har inga råd att ge och vet inte vad som felar, men det låter ärligt talat skitjobbigt att ha en sådan person i sin närhet.

 

[the_connemara]

Skulle du på något sätt ha någon skyldighet att umgås med eller rent av "hjälpa" denna personen att "förstå bättre" som inte framkommer i din trådstart? För annars är det enkelt = ta helt avstånd från någon som inte får dig att må bra!

 

[Sol]

Om det är en person som du måste umgås med behöver det sättas upp ramar. Även om man har svårt att se till andra bör det gå att förstå att lugn och ro (om hen vill läsa) bäst erhålls på en plats där andra personer inte vistas. Av rent egenintresse bör hen söka sig bort från folk. Om hen ändå envisas med att söka sig till folk i den situationen kan man välja att ignorera. En person kan inte tillåtas styra hela sin omgivning.

Att ta avstånd från en person som påverkar dig negativt är absolut inte fel. Kan du det så gör det. Jag undviker helt klart folk som tar mer än de ger av ren självbevarelsedrift.

 

[iNHALE]

Hade det varit jag som hade en sån person i min närhet så hade jag tagit avstånd från den människan helt oavsett diagnos eller inte. Bara för att man har en diagnos betyder inte det att hela omvärlden måste acceptera och stå ut med ens beteenden i alla lägen. Det är okej att ta avstånd ifrån och undvika människor som förpestar ens tillvaro oavsett orsak.

 

[Kiwifrukt]

Jag får känslan av trådstarten (framför allt det här med när personen vill läsa) att det är en familjemedlem och då har jag egentligen inga vettiga råd att ge.

Jag har själv en sån här person i min närhet, som gömmer sig bakom ”jag är så rak och ärlig som person” för att få vara elak och såra folk. Men det är en person som jag kan försöka undvika, aldrig ta kontakt med frivilligt och hoppas att relationen ska fadea ut av sig självt. (Kollega som inte jobbar på samma avdelning eller under samma chef, så vi har inga anledningar till att ha kontakt i jobbet.)

 

[MiaMia]

En avgörande fråga är om personen har förstått att hen skadar andra med sitt beteende eller inte.
(inte om andra tänker att hen borde gjort det, utan om hen faktiskt har gjort det)

Någon som har t.ex. odiagnosticerad autism kan hela livet ha fått höra att hen gör fel utan att ha fått förklarat -på ett för hen begripligt sätt- varför det är det eller hur en behöver göra istället. Har hen fått tillsägelser och utskällningar i affekterade situationer som hen saknar förmåga att omsätta i förståelse och ändrat beteende på egen hand? Har någon tillräckligt lugnt och på ett anpassat sätt förklarat hur interaktion fungerar för människor som har bättre förmåga till mentalisering och beskrivit hur händelserna upplevs ur andra personers perspektiv?

Det låter som omgivningen går omvägar för att det inte ska bli för allvarliga problem av hens beteende. Ifall det är någon som är medveten om att hen åker räkmacka och utnyttjar en sådan situation för sin egen bekvämlighet håller jag med om vad som sagts ovan att lämna. Är det vad hen vants in i sedan länge (kanske tom lärt sig som "normalen" sedan barndom) så kan det vara så att chansen till att inse vad som händer och hur det är kopplat till hens eget beteende inte funnits. (om vi nu antar att en funktionsnedsättning spelar in)

Beroende på situation och relation till personen så kan ett ultimatum om att göra utredning (som framställs mer pedagogiskt än konfrontativt) vara ett alternativ att överväga innan en bryter kontakten. På ett mycket konkret sätt klargöra att det för dig är så avgörande att det antingen är hjälp eller ingen kontakt som är konsekvensen.
Betona att det inte handlar om att förändra hela ens person från att vara "fel" till "rätt", utan om hjälp med förståelse och beteenden. Den skillnaden kan vara svårfångad för någon som inte greppat betydelsen av andras upplevelser och tankar i sammanhanget och att interaktion bygger på ett dynamiskt samspel med dem.

 

[Red_Chili]

Jag har misstankar om att det finns en odiagnosticerad NPF i grunden, det finns vissa tecken som starkt tyder på det. Vore det då elakt av mig att ta avstånd från personen ifråga så mycket som möjligt? Isåfall kan det ju finnas orsaker till beteendet som hen själv inte kan hjälpa, men å andra sidan ser inte personen heller något som helst problem med sitt beteende. Har man inte insikt, vill man inte ha någon hjälp och då kan heller inget förändras.

Om du misstänker odiagnostiserad NPF och att personen verkligen inte förstår vad som är fel så kan det vara guld värt att försöka få personen att förstå. Det går ju inte att hjälpa någon som inte vill ha hjälp, men att säga "Nu kommer jag hålla avstånd från dig, för när du beter dig såhär mår jag dåligt" kan vara betydligt bättre än att bara försöka ignorera/hålla avstånd. Förstår personen inte så är det troligen så att det bara blir jobbigare om personer börjar undvika, och beteendet kan förvärras. Tex när personen kommer och sätter sig för att läsa i ett rum där andra håller på för fullt med annat, så kan det vara så att personen vill vara social men inte förstår hur, och blir hen då ignorerad kan det bli så att beteendet förstärks. Hen kommer framförallt inte förstå vad som är fel. Bäst vore ju om personen kunde få komma till en psykolog med kunskap om NPF, men det gäller ju att personen själv vill det också.

 

[tanten]

Jag har levt med en sådan person. Dock inte i samma saker som i TS exempel. Men en total oförmåga att sätta sig in i andras känslor och behov.
Jag tror inte att en sådan person som i mitt exempel nånsin kommer att kunna se saker ur någon annans synvinkel. Det finns inte heller något som helst intresse för andras liv och upplevelser.

Säkert går et att diagnosticera. Men varför lägga energi på det. Bättre att se till sig själv och sitt eget liv och egna känslor istället.

 

[Modest]

Jag hade avslutat kontakten/flyttat ut.

 

[Jojo]

Oavsett diagnos eller inte så är det viktigt att sätta sina egna gränser.
Jag genomgår en liknande situation som kommit att ta alldeles för mycket av både mitt liv och andras. Jag har bestämt mig för att vara the bigger man. Jag ska inte gå under för en annan människas (i mitt fall två tyvärr) ignorans.

Jag har valt att tänka "personen förstår inte varför det hen gör är fel. Personen har förmodligen aldrig behövt lära sig att det hen gör kan skada andra. Hen har aldrig känt på konsekvenserna av det och därför vet hen inte bättre. Hen tror att det är fullt rimligt att alla andra ska anpassa sig efter denne. Hen är underbegåvad när det kommer till sociala regler"

Vore det en främling på bussen som beter sig osmakligt och hänger i stången och gapar åt dig blir det så självklart att tänka "shit vilken dåre, jag tittar åt ett annat håll tills jag slipper henom"
Du kan välja att se din närstående som en dåre på bussen och ignorera eller bara tala om för denne att det du gör just nu är inte okej.

I mitt fall har jag valt att meddela den andra parten att jag vill att vi ska kunna fungera i samma miljö därför att (...) och att vi måste i så fall tillsammans komma på ett sätt för det att fungera och respekter varandra. Vill de inte det så kommer jag inte vara en del av deras liv. Punkt.

Bara att ge dem möjligheten att påverka utgången så har jag inte längre någon börda hos mig. Väljer de att inte acceptera att förändringar måste ske, då behöver iaf inte jag fundera på om jag har gjort nåt fel, känna att jag borde försökt lite till, ändrat på mig osv. Jag har gjort en stor gest och lagt alla tillkortakommanden bakom mig. För det åt upp mig. Nu ligger bollen hos dem. Min själ har fått lugn.

Vi kan inte bestämma åt andra, men vi kan vara tydliga med vart vår egen gräns går. Och det är för vår egen skull.

 

[miumiu]

Är personen vuxen?

 

[cirkus]

Jag får känslan av trådstarten (framför allt det här med när personen vill läsa) att det är en familjemedlem och då har jag egentligen inga vettiga råd att ge.

Jag har själv en sån här person i min närhet, som gömmer sig bakom ”jag är så rak och ärlig som person” för att få vara elak och såra folk. Men det är en person som jag kan försöka undvika, aldrig ta kontakt med frivilligt och hoppas att relationen ska fadea ut av sig självt. (Kollega som inte jobbar på samma avdelning eller under samma chef, så vi har inga anledningar till att ha kontakt i jobbet.)

En bra fråga att ställa en "rak och ärlig person" som säger elakheter är att fråga om de säger detta för att göra mig glad eller ledsen

 

[Kiwifrukt]

En bra fråga att ställa en "rak och ärlig person" som säger elakheter är att fråga om de säger detta för att göra mig glad eller ledsen

I just det fallet jag beskrev så tycker personen att om någon blir ledsen av personens ”raka och ärliga” kommentar (som man aldrig bett om från början) så är det mottagaren som är överkänslig och/eller inte tål kritik. Lite ”jag kan ju inte hjälpa att du är så kass”. Alternativt humorbefriad, eftersom personen inte förstod att det var ”ett skämt”.

Eftersom detta är en person jag kan försöka undvika och inte måste ha kontakt med egentligen, så tycker jag det är mer värt att undvika hen och inte konfrontera denne. För den här personen tycker om att vara taskig och kommer aldrig sluta, möjligen byta till ett roligare, mer tillfredsställande offer. Men jag håller absolut med dig om det är en person som man inte kommer ifrån att ha (mycket) kontakt med.

 

[mysboll]

Jag hade undvikit den människan i största möjliga mån. Jag har en sån som kollega, det är sådär kul.

 

[Bison]

Jag har inte tålamod med idoter, diagnoser eller ej.
Hade bett personen dra åt helvete och inte haft mer med hen att göra.

 

[Grazing]

Jag har en person i min närhet som inte verkar kunna se andras behov än sina egna och som inte heller kan känna med andra människor. Hen blir t.ex irriterad om middagen serveras på en tid som hen inte är hungrig, att andra i omgivningen kan behöva äta spelar ingen roll, de får äta mackor isåfall. Om hen t.ex vill läsa en bok, går hen till den mest livliga platsen i bostaden och kräver av alla andra att de ska vara tysta för att inte störa hen. Om någon blir sjuk och hostar, blir hen irriterad och säger åt den sjuka personen att sluta föra oväsen. Detsamma kan hända om någon blir ledsen och gråter.

Hen kan också vara rent elak. Hen kan säga nedsättande saker om personer till dem och verkar inte alls förstå hur det påverkar den som får höra dem. Inte ens om hen blir tillsagd, verkar hen inse att det är ett oacceptabelt sätt att behandla sin omgivning. Då är det snarare andras fel som inte har sagt ifrån tillräckligt mycket.

Det finns en hel massa liknande exempel på hur personen kan bete sig. Alla bottnar i en oförmåga att se andras behov än sina egna eller kunna känna med andra. Hur hanterar man människor med den här beteendetypen? Min strategi beträffande elakheterna har varit att stänga öronen och helt ignorera det, för att säga ifrån har snarare gett bensin på elden. Det äter dock enormt med energi, även om jag inte blir ledsen.

Jag har misstankar om att det finns en odiagnosticerad NPF i grunden, det finns vissa tecken som starkt tyder på det. Vore det då elakt av mig att ta avstånd från personen ifråga så mycket som möjligt? Isåfall kan det ju finnas orsaker till beteendet som hen själv inte kan hjälpa, men å andra sidan ser inte personen heller något som helst problem med sitt beteende. Har man inte insikt, vill man inte ha någon hjälp och då kan heller inget förändras.

Jag kan vara lite likadan när det gäller en del av det där, antar att det är autismen som orsakar min känslighet för mycket. När jag är på tex bilsemester med folk så måste dom tex anpassa sig enormt mycket till mig, alltså när det gäller restauranger tex för det är mycket lukter jag inte fixar osv. Om dom absolut måste in nånstans ändå och äta sådant så stannar jag i bilen istället och det gör inte mig någonting.

Man får ge och ta tänker jag, båda parter måste vara ärlig och säga som det är och man måste kompromissa lite med sådana även om det känns överdrivet. Tex om någon i min bil snusar så måste dom säga till innan, tar någon bara upp en snusburk och öppnar utan att jag är med på lukten som kommer av den så får jag en enorm ångest och stress och känner mig totalt överkörd och sviken även om jag vet om att personen inte visste om att jag kände så om den handlingen. Men där har jag lärt mig att utåt sätt inte säga något och jag försöker hålla det för mig själv och säger istället till nästa gång att just lukten tex från snus osv fungerar inte i min bil.

Jag tycker inte man ska vara för hård innan man vet om vad som händer i personen. Dock gäller det ju att personen är villig att lära sig att hantera känslorna och förstå vad som är vad. Att känslan av att bli överkörd och sviken av folk som inte per automatik gör som man tänkt och lever efter en själv inte gör det för att skada än och för att jävlas med en. Att det är ens egna känslor som attackerar bara och lära sig att dom inte är att lyssna på.

Man ska inte bara stå ut med vad som helst för att personen har en diagnos men en viss förståelse och anpassning krävs för att det ska fungera. Vill en sådan person inte alls förstå eller ta till sig något, då tycker jag det är okej att backa ifrån personen för diagnos eller inte, alla går inte att ha att göra med.

 

[cirkus]

I just det fallet jag beskrev så tycker personen att om någon blir ledsen av personens ”raka och ärliga” kommentar (som man aldrig bett om från början) så är det mottagaren som är överkänslig och/eller inte tål kritik. Lite ”jag kan ju inte hjälpa att du är så kass”. Alternativt humorbefriad, eftersom personen inte förstod att det var ”ett skämt”.

Eftersom detta är en person jag kan försöka undvika och inte måste ha kontakt med egentligen, så tycker jag det är mer värt att undvika hen och inte konfrontera denne. För den här personen tycker om att vara taskig och kommer aldrig sluta, möjligen byta till ett roligare, mer tillfredsställande offer. Men jag håller absolut med dig om det är en person som man inte kommer ifrån att ha (mycket) kontakt med.

Blä vilken osympatisk människa.

 

[Hippocampus]

Ha inte med personen att göra. Slösa inte tid eller energi på sådana.

 

[nowayout]

Är personen vuxen?

Ja, personen är vuxen.