När kom ni på att ni ville ha barn?

[voltis]

Hade varit i hop med sambon i närmare 10 år utan barnlängtan, men när vi närmade oss 30 så tänkte vi att ska det bli ngt så får det bli nu, typ ;-) Tog väl 2 mån utan skydd innan jag blev gravid, 29 år gammal.
Blev superglada och kändes helrätt!
Men efter det har ingen ny barnlängtan infunnit sig och vi kommer att förbli enbarnsföräldrar

 

[Killaloe]

Ät det någon av er där det snarare har vänt, alltså från att verkligen vilja ha barn till att inte alls känna att det känns rätt/rimligt?

Jag visste så himla säkert att jag buke ha barn när jag var 25 typ, men nu sisådär 5 år senare känner jag mig ytterst tveksam och jag blir bara mindre och mindre säker på om jag någonsin vill försöka bli gravid (jag tycker dessutom att det är skitjobbigt och mår till och från rätt dåligt av alla tvivel )

 

[Gimlan]

Jag är 35 och har ännu inte känt att jag vill ha barn. Har vridit och vänt på det sista året eftersom det börjar bli hög tid, men inser att jag nog kommer förbli barnfri - och om jag ångrar mig så får jag ta det då och komma ihåg att jag under min fertila tid i livet faktiskt inte alls ville ha barn.

 

[Tora]

Det är väl jättebra att folk vill ha en del på plats innan de skaffar barn? Jag tror bara det är på Buke jag mötts av attityden att det vore märkligt att vilja ha boende, jobb och ev relation i ordning när man skaffar barn.

Jag skrev som sagt att "Ibland vill det sig inte riktigt i livet och det är ju inget konstigt med det".

Nu har du kanske inga sådana par i din närhet men här i min närhet finns det flertalet par som ofrivilligt hamnat i den kategorin "Varför väntade vi så länge?". "Vi hade ju egentligen bra jobb och ett bra boende men vi skulle bara....".

Är man då 35 år så kanske man får börja fundera på om det där bara är så viktigt egentligen.

 

[lil-sis]

Det är väl jättebra att folk vill ha en del på plats innan de skaffar barn? Jag tror bara det är på Buke jag mötts av attityden att det vore märkligt att vilja ha boende, jobb och ev relation i ordning när man skaffar barn.

Jag tycker ofta det handlar om folk som "vill leva färdigt" först. Som om barn liksom var slutet på livet.

Då kan det dröja hemskt länge om ens någonsin. Och då ville man kanske egentligen inte innerst inne.

Boende och försörjning är väl oftast klart innan 35

 

[Sedna]

Jag tycker ofta det handlar om folk som "vill leva färdigt" först. Som om barn liksom var slutet på livet.

Då kan det dröja hemskt länge om ens någonsin. Och då ville man kanske egentligen inte innerst inne.

Boende och försörjning är väl oftast klart innan 35

Det här med att "vill leva färdigt" speglar väl det individualistiska samhället där självförverkligande är viktig. Tror inte behovet av självförverkligande nödvändigtvis säger något om önskan att ha barn, utan är ett uttryck för hur två olika önskningar i livet kan kombineras. I alla fall som mamma är normen att vara självuppoffrande, papporna har det ju lite lättare på den fronten.

I dagens samhälle är det inte heller så enkelt att boende och försörjning är "klart" innan 35. Först och främst är det partnerfrågan. Vi har flest singelhushåll i världen. Många är inte heller färdigutbildade förrän vid 30 och därefter kan det ta tid att nå den ekonomiska trygghet man önskar ha. Att vara föräldraledig, vab och eventuellt deltidsarbete är ju inget man bygger ekonomisk trygghet på. Jag tror även många kvinnor är väl medvetna om hur de statistiskt missgynnas på arbetsmarknaden när de blir mammor och det kan också vara ett skäl att vänta.

 

[stjarnhimmel]

Jag tycker ofta det handlar om folk som "vill leva färdigt" först. Som om barn liksom var slutet på livet.

Då kan det dröja hemskt länge om ens någonsin. Och då ville man kanske egentligen inte innerst inne.

Boende och försörjning är väl oftast klart innan 35

Jag skulle inte uttrycka det som att "leva färdigt eller slutet på livet" men..
Att skaffa barn är för många en stor förändring av livet.
Speciellt för många mammor som oftast tar största ansvaret.
Så jag tycker inte det är konstigt att vissa är tveksamma och funderar över något som kommer förändra deras liv stort.
Sen är det för vissa kanske inte en jätteomställning men för vissa andra är det ju det.

 

[stjarnhimmel]

Om jag skulle ta mig själv som exempel så skulle mitt liv förändras enormt om jag skaffade barn.

Tex så håller jag på min fritud på att startar ett företag vilket jag lägger mkt av helgerna på. Nästa år hoppas jag uppfylla min barndomsdröm om att köpa häst.
Jag har ca 3 -4,timmars resväg till och från jobbet varje dag. Jag vill inte flytta då jag har mitt drömboende och det jag är utbildad för finns inte jobb närmare.
Skulle jag få barn skulle jag behöva gå ner i arbetstid rejält för att funka med dagis. Då skulle ekonomin bli svårare och jag skulle inte ha råd med häst eller de kostnader som mitt företag kommer ha.
Och då har jag inte ens tänkt på hur jag ska ha tid för häst, företag.
Sen har jag också en sjukdom som gör att det blir svårt för mig att orka.


Så ja..för många av oss är det inget lätt beslut..

 

[Fossing]

Jag har helt plötsligt blivit helt säker på att jag vill ha barn, helst nu direkt
Jag har för första gången en kille jag känner att han är rätt och han vill jag ha barn med.
Har tidigare haft långa förhållanden , men aldrig känt att jag vill ha barn, har varit superorolig de gånger jag trott att jag kanske blivit gravid, nu med den jag har nu känner jag ingen sån oro alls, sker det så sker det.

Hur var det för er, hur och när kom ni på att ni ville ha barn?
Och hur lång tid tog det för er att bli med barn?

Jag har varit gravid som ung och gjorde abort, då blev jag gravid på några veckor.
Har ni upplevt att det tar längre tid när man närmar sig trettio eller är över trettio?
Står ju det om man googlar.

Väldigt många intressanta svar i den här tråden! Jag är 30 om någon månad och vill absolut inte ha barn. Det är illa nog att jag har två hästar!! Min sjukdomsbild/funktionsnedsättning gör att jag inte är kapabel att ta hand om en annan varelse på det sättet. Dessutom skulle barnet få ärva många dåliga gener! Jag tycker mycket om barn (jobbar med barn) men det betyder inte att jag orkar ha dem runt mig hela tiden.
Sambon är 43 och har aldrig velat ha barn så jag hoppas att vi båda kommer stå fast vid detta för all framtid! Väldigt jobbigt om en av oss ändrar sig!
Jag har sagt att om jag blir hormongalen och verkligen vill ha barn får sambon köpa en hund åt mig

 

[lil-sis]

Jag skulle inte uttrycka det som att "leva färdigt eller slutet på livet" men..
Att skaffa barn är för många en stor förändring av livet.
Speciellt för många mammor som oftast tar största ansvaret.
Så jag tycker inte det är konstigt att vissa är tveksamma och funderar över något som kommer förändra deras liv stort.
Sen är det för vissa kanske inte en jätteomställning men för vissa andra är det ju det.

Så var skrev jag att det inte är en omställning?

 

[stjarnhimmel]

Det skrev du inte. Men du skrev att många betedde sig som att det var slutet på livet.
Och jag förklarar varför man kan bete sig så. Och varför man kan känna att det är nästan slut på livet dvs slut på det liv som man haft hittills
Om jag skulle skaffa barn så skulle det vara slut på det liv jag har nu och början på ett nytt liv.

Så var skrev jag att det inte är en omställning?

 

[Akvileja]

Hade aldrig tänkt att jag ville ha barn förrän jag blev oplanerat gravid vid 30 och sen fick missfall ganska snart efter att jag plussat. Då kände jag mig fruktansvärt lurad och insåg att det var dags, så jag började inte om med piller efteråt. Sen tog det sig igen efter några månader men slutade i missfall igen. Nu är jag lite mer än halvvägs gravid med tvillingar och kommer vara 33 när de kommer.

 

[Mabuse]

Jag tycker ofta det handlar om folk som "vill leva färdigt" först. Som om barn liksom var slutet på livet.

Då kan det dröja hemskt länge om ens någonsin. Och då ville man kanske egentligen inte innerst inne.

Boende och försörjning är väl oftast klart innan 35

Det är ju inte sagt, åtminstone en trygg försörjning kan ju dröja betydligt längre än 35.

 

[lil-sis]

Det är ju inte sagt, åtminstone en trygg försörjning kan ju dröja betydligt längre än 35.

Oftast = inte alla alltid.

 

[Raderad medlem 6459]

Boende och försörjning är väl oftast klart innan 35

Nja, det är jag inte så säker på. Och jag till exempel har, som sagt (tror jag?), skrivit att jag vill ha just boende och jobb klart och till och med då får jag kommentarer om det. HUR kan det anses vara kontroversiellt? Och varför ska andra människor avgöra när andra borde vara klara för att skaffa barn?

Som sagt, för mig är det här strikt begränsat till Buke för bland de människor jag umgås med i verkligheten anses det snarast vettigt och rätt standard att försörjning och boende bör vara på plats innan man börjar yngla av sig.

 

[lil-sis]

Nja, det är jag inte så säker på. Och jag till exempel har, som sagt (tror jag?), skrivit att jag vill ha just boende och jobb klart och till och med då får jag kommentarer om det. HUR kan det anses vara kontroversiellt? Och varför ska andra människor avgöra när andra borde vara klara för att skaffa barn?

Som sagt, för mig är det här strikt begränsat till Buke för bland de människor jag umgås med i verkligheten anses det snarast vettigt och rätt standard att försörjning och boende bör vara på plats innan man börjar yngla av sig.

Jag visste inte att jag inte anser att boende och försörjning ska vara avklarat innan kids.

Intressant.

 

[Myrten]

(jag tycker dessutom att det är skitjobbigt och mår till och från rätt dåligt av alla tvivel )

Inte riktigt som du, men jag har aldrig känt att jag vill ha barn. Under åren har det ständigt varit i mina tankar och jag har funderat, vänt och vridit - varför vill jag inte (jag tror jag vet det nu)? Kommer jag att ändra mig? Kommer jag att ångra mig?

Nu, när det med all sannolikhet är försent (är 48 och på väg in i klimakteriet), kan jag ibland känna sorg över att jag aldrig ville. Men inte över att det aldrig blev. Det var rätt beslut. För jag vill fortfarande inte. Men det irriterar mig att normen ska vara så stark, det sociala trycket så stort att jag genom åren lagt så mycket vånda på något jag egentligen visste när jag var 16!

 

[Killaloe]

Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter. Även om det inte är exakt lika så är det guld värt att läsa om andras resonemang.

Men det irriterar mig att normen ska vara så stark, det sociala trycket så stort att jag genom åren lagt så mycket vånda på något jag egentligen visste när jag var 16!

Det är skit faktiskt att en ska behöva må så dåligt pga en högst personlig fråga som andra borde skita i. Jag tror att frivillig (och kanske även ofrivillig i viss mån?) barnlöshet hade varit mindre svårt om inte "alla andra" och samhället förväntar sig att en som kvinna ska vilja ha barn.

 

[Egonson_]

Ät det någon av er där det snarare har vänt, alltså från att verkligen vilja ha barn till att inte alls känna att det känns rätt/rimligt?

Jag visste så himla säkert att jag buke ha barn när jag var 25 typ, men nu sisådär 5 år senare känner jag mig ytterst tveksam och jag blir bara mindre och mindre säker på om jag någonsin vill försöka bli gravid (jag tycker dessutom att det är skitjobbigt och mår till och från rätt dåligt av alla tvivel )

Känner igen det där till viss del - samt det som @Myrten skriver.
Jag fyller 30 och det känns som att jag "borde vilja". Jag har velat, kanske en halv dag typ två gånger på många, många år. Troligen framkallat av att jag försöker hitta den där "vill"-känslan utan att lyckas!
Jag har många "giltiga orsaker" till att välja bort barn. Jag skulle aldrig orka med det, varken att vara gravid (vilket jag absolut inte vill, för den delen) eller att uppfostra ett barn.

Ändå känns det otroligt jobbigt, det där med att jag känner stor sorg över att jag inte vill (tror jag!).

Sorg för min skull, för sambons skull (som till fullo accepterar mina beslut, men jag tänker så ändå), för "alla andras" skull, för normen..?
Jag vet inte!

Jag vrider och jag vänder i det oändliga, VARFÖR vill jag inte, varför kan jag inte vara "normal" och se det som livets största gåva som "alla andra" verkar göra?

 

[nyponros]

Jag har sen jag blev 20 kanske vetat att jag vill ha barn "nån gång" men tänkt att det blir lagom att börja vid 30- om jag har en bra partner. Jag hade en väldigt seriös pojkvän när jag var 22-24 men kände även då att det tar vi om x antal år. Nu har jag en helt underbar man sen lite mer än ett år tillbaka, är 26(snart 27) och vill helst ha barn igår. Jag tänker på barn i stort sett varje dag och har gjort det i ett halvår typ, och inte blir det bättre av att en av mina närmsta vänner fick en dotter för 5 månader sedan och två av mina andra närmsta vänner är gravida och ska ha barn i vår/sommar. Jag längtar så himla mycket efter att bli mamma och jag tror verkligen på mitt och min sambos förhållande. Ändå känner jag skräckblandad förtjusning inför tanken, jag har haft ett par "pregnancy scares" under vårt förhållande och blivit livrädd. Jag tror att det har med mitt kontrollbehov (som ligger som en våt filt över hela min person haha) att göra. Vi pratar barn flera gånger i veckan och min sambo vill också ha barn "snart", han fyller dessutom 40 i dagarna. Ändå tror jag att det får vänta ett halvår-år tills vi aktivt försöker att få barn genom att ta bort preventivmedel. Men skulle jag bli gravid nu trots allt har jag väldigt svårt att se att vi skulle avbryta graviditeten.