När inga känslor finns kvar

[Trattkantarell]

Har varit ihop med min kille i snart tio månader. Vi har varit bekanta i ett par år, men vid nåt tillfälle visade han intresse, och jag, då mycket yngre och mer osäker, blev rädd och tänkte "vad 17 gör jag med en sån här?" och flydde fältet. Tog upp kontakten runt jul förra året, och sen började vi träffas.

Det har varit en resa, och jag tycker bra om honom. Åkte på solsemester ihop för ett tag sen, och det var trevligt. Till saken hör nu att jag börjat tvivla på att jag känner så mycket. Pirret i magen, känslan av att aldrig vilja slita mig ur hans famn, att vilja ses hela tiden... De känslorna finns inte längre. Han är rätt reserverad, och gillar sin alone-time. Har jobbat hårt på att få honom att förstå att man inte kan ha flickvän bara nån dag i veckan, och efter ett tag förstod han vad jag menade och började prioritera lite mer tid för mig. Han har inga direkta fritidsintressen, mer än att gamea (onlinespel typ) och ta en öl med polaren ungefär, därav kände jag att han allt kunde klämma in mig oftare än ibland.... Vilket han sen började göra. Allting gott!

Och nu, till dilemmat. Jag är uppväxt på landsbygden, med en hantverkare till far. Allting har liksom alltid fixats själv hemma, om det så är att bygga och resa takstolar eller gjuta betonggrund, kanske måla ny fasad eller tapetsera något. Har därigenom ett stort intresse för fixande och donande, ser projekt i allt och tycker det är vansinnigt kul med färg och form. Min största ambition är att kunna köpa ett hus, tillsammans med min kille, och sen bo där för alltid, fixa saker och kunna ha häst. Ska jag ha barn ska de växa upp på landet, och inte i min quick fix-lägenhet mitt i stan, som jag bott i i fyra år nu. Jag planerar inte att spendera mer än ett par år kvar här, för att kunna skaffa fram pengar till lån på ett drömhus ute på landet. Sån är jag.

Men han, däremot, är en renodlad stadsbo. Har inget körkort- man kan ju åka buss! Tummen mitt i handen- och är totalt ointresserad av att spackla, slipa, måla, snickra, och en häst hade han knappt sett innan jag fick ett mindre bryt på att han gav blanka fan i mitt största intresse genom tiderna, och i flera månader blåvägrade komma ut och ens titta när jag red. Blev så arg att jag grät, så ointresserad han var, att han till sist gick med på att åka ut. Ett hus, har han sagt att han ALDRIG kommer vilja bo i. Fy fan, ungefär. Man ska bo i stan, och ha en akademisk utbildning, och jobb därefter, tycker han. Han pluggar, har så gjort i hela sitt liv, och planerar att plugga minst två år till. Jobba verkar jobbigt tycker han, så han hoppas på kontorsjobb vilket han med största sannolikhet kommer få på sin utbildning. På sommaren jobbar han extra inom restaurang, så sommaren som gick såg jag honom max en gång i veckan då han pendlade till en annan kommun för att jobba (totalt onödigt, men han tyckte det var bekvämt att han blev erbjuden jobbet och sökte inget annat). Han är en downright realist, i det närmsta en pessimist, och ser bara hur mycket skit det skulle kunna bli med en bostadsrätt- än värre ett hus, om man äger och måste fixa saker själv. Ingen drömmare alltså, och ser inte samma saker som jag när vi pratar om det.
Allt detta väldigt olikt den livsstil jag har, och vill ha.

Så fick jag drömjobbet. Inom byggvaruhandeln, och som jag trivs! Det är som ett glittrande paradis varje dag när jag går in genom portarna på jobbet, oavsett om klockan är sju på morgonen eller jag jobbar sent. Möjligheternas värld, byggmaterial så långt mina ögon kan nå. Kunniga kollegor som gärna ger en input på ett kommande projekt. Utrymme att få utlopp för kreativitet på arbetstid, det är det bästa jobb jag haft, och då har jag jobbat sen 2008, samt varit sjukskriven i omgångar för stressrelaterade ångestsymptom och magkatarr. Tjänar dessutom BRA pengar, och en ljusnande framtid börjar synas. Underbart.

Men med detta, så träffar jag även väldigt många händiga karlar på jobbet. Ser något jag gillar i dem alla- de är snickare, golvläggare, målare, allmänt intresserad av hemmafix, och de besitter kunskaper inom ämnena vilket jag imponeras stort av. Och där börjar jag jämföra, med min kille, som inget kan, är ointresserad och inte delar mina framtidsvisioner. Känslan av att inga känslor finns kvar hos mig stiger- och rädslan för att jag drar ut på något av bekvämlighetsskäl ökar. Jag tycker bra om honom, men vi är nog egentligen inte så kompatibla. Vet precis vad svaret blir om jag skulle behöva bestämma mig på sekunden, men va fan.... Jag tycker ju bra om honom. Precis lika bra som mina kompisar, ungefär. Han är väldigt snäll. Och säger inte alltid hur han känner. Så skulle vi ta diskussionen, skulle han nog acceptera direkt och gå vidare utan att fundera så mycket på saken.

Så till saken, kära buke. Vad tror ni att jag ska göra?
Mvh kluven

 

[Myrten]

Gör slut.

Jag uppfattar det sätt du beskriver din pojkvän, som är ANNORLUNDA än du är på, som väldigt nedvärderande. Det är väl bättre att du skaffar någon händig karl som du kan snacka bygg och fixa saker med. Det är uppenbart i det du skriver att du inte respekterar din pojkvän och då är det svårt att se hur ni ska fortsätta tillsammans.

 

[Azalea]

Jag tycker bra om honom.

Det hade aldrig räckt för mig. Känns som en mardröm att bygga en framtid med någon man känner så inför.
Är övertygad om att är man bara öppen för kärlek kommer man hitta någon man är kompatibel med, förr eller senare. Så då är jag hellre själv tills det inträffar, än att vara med någon jag bara tycker är halvdan.

 

[Raderad medlem 6459]

Läs vad du själv skrivit och hur du väljer att beskriva honom. Ni har inte ens varit tillsammans ett år och din syn på honom känns ju helt kärlekslös ("min kille som inget kan").

Varför vara tillsammans med någon som du uppenbart stör dig på?

 

[Raderad medlem 6459]

Gör slut.

Jag uppfattar det sätt du beskriver din pojkvän, som är ANNORLUNDA än du är på, som väldigt nedvärderande. Det är väl bättre att du skaffar någon händig karl som du kan snacka bygg och fixa saker med. Det är uppenbart i det du skriver att du inte respekterar din pojkvän och då är det svårt att se hur ni ska fortsätta tillsammans.

Precis min tanke!

 

[Petruska]

För mig är det uppenbart att ni inte passar ihop och att du inte respekterar honom. Så då är det väl inte mycket annat att göra än att göra slut.

Jag blir ändå nyfiken på en sak, helt i onödan, men ändå: Hur tror du att han skulle beskriva dig?

 

[Trattkantarell]

Gör slut.

Jag uppfattar det sätt du beskriver din pojkvän, som är ANNORLUNDA än du är på, som väldigt nedvärderande. Det är väl bättre att du skaffar någon händig karl som du kan snacka bygg och fixa saker med. Det är uppenbart i det du skriver att du inte respekterar din pojkvän och då är det svårt att se hur ni ska fortsätta tillsammans.

Åh nej, nog respekterar jag honom. Att du och fler uppfattar mig som respektlös kan jag förstå- men jag försöker förklara kriget som pågår i mitt huvud just nu, snälla döda mig inte genom att avfärda mig som en otacksam och dryg brudjävel som inte förtjänar att ha en karl. Jag ser inga egenskaper i honom som jag önskar se hos en livspartner- för mig är ingenting tillfälligt, och jag vill kunna bygga ett liv med honom. Men han är helt enkelt inte med mig där. Samtidigt vill jag inte såra. Jag vill inte vakna upp en dag, och inte kunna ta tillbaka det beslutet. Vänja mig vid att inte ha honom där.

Han är snäll mot mig, han kramar på mig, och ibland lagar han mat. Vi spelar tv-spel och äter chips, eller ser på någon film ibland. Han är som en bra vän, alla känslor är väck bortom det. Allt känns som om det är för stunden- för om jag ens säger "åh, det där huset skulle man haft! Tänk att dricka kaffe på balkongen där" så slår han ned mig med "Då får du göra det själv, att bo i hus är skit". Inte ens sväva ut lite i fantasin. Jag vet inte. Jag dör inombords och är ledsen ibland, för att jag så gärna vill komma bort från stan. Ut på landet, till min dröm med häst och hus. Dör lite, för att det är svårt att få ett lån på ett icke fast jobb.

Jag stör mig inte på honom, inte alls. De punkter jag tagit upp i mitt första inlägg är mer belägg för varför min hjärna inte får det att clasha. Vi samspelar rätt bra, han hänger hemma hos mig och ja... Jag gör mitt. Slipar en stol eller något, han surfar på imgur och tittar på roliga bilder typ.

Ni verkar oavsett ha bestämt er för att jag är en skitstövel som ska skit ha, och ja, det var väl inte riktigt därför jag vände mig hit. Ville väl mer ha lite råd, eller kanske någon som kunde dela en erfarenhet. Hur det går till när man inte skriker, man är inte arg, och inga tårar gråts i besvikelse över någons otrohet exempelvis. När allt bara rinner ut i sanden och man en dag verkar vara kompisar, som kommer gå separata vägar. Ja, inte vet jag vad jag förväntade mig, egentligen.

 

[Mixoman]

Åh nej, nog respekterar jag honom. Att du och fler uppfattar mig som respektlös kan jag förstå- men jag försöker förklara kriget som pågår i mitt huvud just nu, snälla döda mig inte genom att avfärda mig som en otacksam och dryg brudjävel som inte förtjänar att ha en karl. Jag ser inga egenskaper i honom som jag önskar se hos en livspartner- för mig är ingenting tillfälligt, och jag vill kunna bygga ett liv med honom. Men han är helt enkelt inte med mig där. Samtidigt vill jag inte såra. Jag vill inte vakna upp en dag, och inte kunna ta tillbaka det beslutet. Vänja mig vid att inte ha honom där.

Han är snäll mot mig, han kramar på mig, och ibland lagar han mat. Vi spelar tv-spel och äter chips, eller ser på någon film ibland. Han är som en bra vän, alla känslor är väck bortom det. Allt känns som om det är för stunden- för om jag ens säger "åh, det där huset skulle man haft! Tänk att dricka kaffe på balkongen där" så slår han ned mig med "Då får du göra det själv, att bo i hus är skit". Inte ens sväva ut lite i fantasin. Jag vet inte. Jag dör inombords och är ledsen ibland, för att jag så gärna vill komma bort från stan. Ut på landet, till min dröm med häst och hus. Dör lite, för att det är svårt att få ett lån på ett icke fast jobb.

Jag stör mig inte på honom, inte alls. De punkter jag tagit upp i mitt första inlägg är mer belägg för varför min hjärna inte får det att clasha. Vi samspelar rätt bra, han hänger hemma hos mig och ja... Jag gör mitt. Slipar en stol eller något, han surfar på imgur och tittar på roliga bilder typ.

Ni verkar oavsett ha bestämt er för att jag är en skitstövel som ska skit ha, och ja, det var väl inte riktigt därför jag vände mig hit. Ville väl mer ha lite råd, eller kanske någon som kunde dela en erfarenhet. Hur det går till när man inte skriker, man är inte arg, och inga tårar gråts i besvikelse över någons otrohet exempelvis. När allt bara rinner ut i sanden och man en dag verkar vara kompisar, som kommer gå separata vägar. Ja, inte vet jag vad jag förväntade mig, egentligen.

Jag förstår inte riktigt vad som är det största problemet. Om det är att pirret i magen saknas eller att han är ointresserad av hus och inte kan snickra?

Som jag ser det har du i princip tre alternativ. Göra slut är ett. Acceptera era olikheter och hitta kompromisser som är okej för er båda (bo i stan men ha stuga på landet osv) är det andra. Det tredje är att du försöker förändra honom.

 

[lilstar]

Jag känner igen mig i nästan allt av hur du beskriver din pojkvän och även jag tycker allvarligt talat att du ska gå vidare. Det liv han vill leva är inte alls kompatibelt med ditt drömliv och eftersom du inte heller verkar vara kär i honom så ser jag ingen poäng med att vara ihop längre. Bekvämlighet är ingen ursäkt eftersom ert förhållande bygger på att en av er måste kasta bort sitt drömliv. Nej dumpa på ett snällt sätt, försök att fortfarande vara vänner och följ dina drömmar!

 

[Texaz]

Jag kan bara se att ni har helt olika tankar om livsstil och boende. Kan du stå ut med det? Bo i hyresrätt resten av livet?

Känns som att ni drar åt helt olika håll, att dessutom känslorna inte finns där gör att jag TROR att ni inte kommer att bli särskilt lyckliga tillsammans.

Men det är ju bara du som vet hur du känner och hur starka känslorna är...

 

[McFlurry]

Alltså för mig är en av de viktigaste grejerna i ett förhållande att vi har samma syn på livet nu och på hur vi vill leva vårt liv i framtiden. Du vill inget hellre än att bo i hus på landet och han vill bo i hyresrätt i stan - mycket mer spridda framtidsplaner går ju knappt att ha. Såklart är det alltid jobbigt att göra slut, men det är ännu värre att försöka mota undan vem man själv är och leva ett liv man inte vill pga någon annan.

 

[Jonaz]

Fast @Trattkantarell läs igenom vad du skrivit i din trådstart så förstår du nog varför du fått svaren som du fått.
Det är ingen som tycker att du är en skitstövel, men däremot undrar vi många varför du är ihop med en kille som du beskriver, när du får välja ord helt fritt, på sättet i trådstarten som du gör.

Det är bara du som kan veta vad som är rätt. För min del verkar det oerhört märkligt att göra slut för att någon inte är händig och inte är jätteintresserad av att renovera ett hus. Däremot ser jag det inte märkligt att göra slut med någon som man inte har mer känslor för än som en vän och som har som största plus att han är snäll och lagar mat ibland.
Jag tror definitivt du ska fundera över dina känslor till honom. Ja, ibland växer man ifrån varandra. Ibland var man inte ens jättekompatibla till en början heller.

Vill du bolla tankar på Buke är en bra idé att inte bestämma dig för att svaren du får är emot dig. Däremot går det inte att smeka medhårs heller i komplexa frågeställningar om relationer.

 

[escodobe]

Jag begriper inte ens varför ni blivit ihop från början?
Sådär kan ni ju inte ha det. Inte nån av er.
Gör slut.

 

[Kilauea]

Ni verkar ha helt olika syn på saker och ting, hur ni vill bo och ha det. Utan vilja att kompromissa kommer man inte långt.
Låter för mig som om ni bägge skulle må bättre av att bryta.

 

[prinsessfeminist]

Kan det vara så att du egentligen vill vara med någon som är mer som din far? Jag menar, killen skaffar sig en utbildning, han kanske kan tänka sig ett hus i framtiden (som inte behöver fixas så mycket med - eller så lejer man bort jobbet), vem vet vad framtiden för med sig?

Men kanske är du bara uttråkad för att du inte har något projekt att bita i nu. Kanske skulle du uppskatta honom och hans utbildning mer om du var trött och ville umgås mer stillsamt?

 

[TinyWiny]

Jag har varit i din sits och jag har sett vänner som har varit i din sits. Det blir inte bra. Man behöver inte tänka lika om allt men att man har någorlunda samma mål om hur man vill leva och bo och har samma grundvärderingar är en förutsättning för att förhållandet ska kunna leva ut och blomstra. Det är inte så konstigt att du beskriver honom som du gör för det han tycker är viktigt tycker inte du är viktigt och vice versa. Jag tycker att du ska göra slut. Att vara tillsammans med någon som man bara har vänskapliga känslor för gör ingen lycklig. Det skapar bara frustration och ledsamhet.
Gör slut på ett schysst sätt och hitta någon som har samma värderingar som du. Hans värderingar är inte fel och inte heller dina, det är bara det att era åsikter, tankar och känslor inte är kompatibla.

Jag förstår dig verkligen för jag kan drömma mardrömmar om att jag måste flytta till en lägenhet igen och vakna panikslagen gråtandes. Jag får nästan ångest när jag läser trådar om störande grannar i hyres/bostadsrättshus och bara tanken på att inte längre kunna gå ut i morgonrock till hästarna en fin junimorgon och mötas av gnäggningar och pussande mular får mig att bli ledsen. Jag älskar vårt hus och mitt stall och jag älskar att ha hästarna hemma. Trots att jag har bott på många ställen i mitt liv så är det här mitt första riktiga hem.

Tyvärr är jag för sjuk för att klara av att renovera och fixa själv längre och jag mår verkligen dåligt ibland när jag ser min sambo slita med vårt hus. Jag kan inte beskriva i ord hur lycklig jag är som har min sambo som gör det möjligt för mig att leva i min dröm.

För oss är det här, att leva på landet i vårt egna hus med hästarna utanför fönstret drömmen. För någon annan är det en hemsk mardröm att tvingas sköta allt själv. Man får helt enkelt försöka hitta någon som delar ens drömmar och hoppas att det håller i sig. Jag var 33 år när vi äntligen kunde flytta in i vårt drömhem och nu i efterhand kan jag säga att det var värt väntan

 

[Myrten]

Ärligt talat, jag skulle aldrig kalla någon "otacksam och dryg brudjävel som inte förtjänar att ha en karl". Det är dina egna ord. Men du tycks inte fatta att man kan ha andra ambitioner med sitt liv än att dricka kaffe på sin egenhändigt renoverade balkong, titta på partnern som utövar sin hobby (som man själv är ointresserad av) och jobba i en bygghandel UTAN ATT DET ÄR NÅGOT FEL MED DET (jag skriker in, men min telefon strular när man ska kursivera). Hela din beskrivning av honom andas att dina livsmål är RÄTT och hans, akademisk utbildning, kontorsjobb och bo i stan, är FEL. Och med en sådan inställning tror jag det är kört. Därför upprepar jag: Gör slut!

Man kan överbrygga stora olikheter i olika typer av förhållanden. Men om man efter mindre än ett år beskriver partnern som du gör i originalinlägget, om det skulle krävas mycket stora kompromisser för att leva tillsammans (i ert fall att ni väljer ett liv som den ene avskyr) och om det mest positiva man kan säga om partnern och det gemensamma livet är att hen är snäll och att ni käkar chips och kollar på film - vad finns kvar?

Jag tror att det här är ett väldigt vanligt sätt att avsluta förhållande. Man är fortfarande vänner MEN... Jag känner många som har en sån t-shirt. Inklusive jag själv.

 

[em-pirre]

Jag fattar inte heller varför ni ens blev ett par. Ni verkar ju ha så helt olika tankar om livet och framtiden.

Bryt. Du håller på att bli bitter och det är han som får ta skiten. Och uppenbarligen är ju du jätteledsen också.

 

[Sparkling]

Om du fick tjata i månader för att han ens skulle ta sig ut till stallet och titta när du red (och jag antar att det tillfället inte direkt fick honom att känna att WOW, vilken grej, det här vill jag se/göra mer av), så känns det inte jättesannolikt att just den här killen skulle trivas som fisken i vattnet i en hästgård på landet tillsammans med dig. Det känns som att du tycker det är viktigt att din kille tar aktiv del av dina intressen, men att han mer är nöjd när ni puttrar på sida vid sida och där var och en kan hålla på med sitt.

Du beskriver det ganska bra själv: Jag ser inga egenskaper i honom som jag önskar se hos en livspartner- för mig är ingenting tillfälligt, och jag vill kunna bygga ett liv med honom. Men han är helt enkelt inte med mig där.
Om man efter ett års förhållande inte kan se NÅGRA egenskaper som är önskvärda hos det som man tänker sig ska bli ens livspartner så är det förmodligen inte ens blivande livspartner man är tillsammans med. Man måste inte göra slut med buller och bång för att något drastiskt har hänt, en dag kanske man helt enkelt vaknar upp och frågar sig om man vill leva så här resten av livet. Och då kommer man kanske fram till att man inte vill det, och då får man göra något åt saken.
Du har bara ett liv, slösa inte bort en massa tid på att försöka göra om din partner så att han ska bli mer som du, det blir sällan speciellt lyckat i det långa loppet. Försök istället att hitta någon som ÄR mer som du redan från början, om det är det som är det viktiga för dig. Men harva inte vidare år efter år i vad som känns som ett rätt så halvdant förhållande bara för att du inte har hittat en konkret anledning att göra slut. Det är inte schysst mot någon inblandad. Känslor förändras, det behöver inte betyda att det är något fel på vare sig dig eller din kille, bara att ni inte är rätt för varandra.

Hoppas du kommer till klarhet med vad du vill i livet och att det löser sig till det bästa

 

[PappaTillHasttok]

Om ni båda älskar varandra så kan ni säkert få det att fungera genom att ni pratar med varandra och att ni kompromissar och finner lösningar där ni "når varandra". Jag tvivlar dock starkt på att ni alltid kommer att vara "toppenlyckliga" i er relation....
Man kan anpassa sig efter varandra och få livet att fungera tillsammans om man gör det för att man har något som väldigt starkt håller samman personerna, det kan vara kärlek men det kan också vara gemensamma barn eller något annat.
Tänk bara på att ni kan anpassa er efter varandra, men ni kommer aldrig att ändra er som personer.
Som jag förstår det hela så har ni inte barn ihop och kärleken tryter oxå.
För mig skulle det vara självklart att bryta nu, vänta inte. Ju längre ni drar på det, ju svårare blir det.
Jag hoppas att ni båda hittar den rätta kärleken!