När inga känslor finns kvar

[em-pirre]

Här pirrar det också efter 6 år. Men det är ju ett annat pirr förstås. I början var nog hälften av pirret nervositet

 

[Wysiwyg]

Mig med. Det är min stora skräck; att få veta att min partner inte är kär i mig längre och inte har varit på väldigt lång tid men stannar för att vara snäll mot mig. För att, som man läser i många trådar på Buke, han tror att jag skulle bli så ensam och att jag är så svag etc etc. Fruktansvärt ju!

Ja fy vilken mardröm! Jag hade känt mig så himla lurad och trampad på.

 

[Kilauea]

Här pirrar det också fortfarande efter 4 år. Och framförallt känner jag att nyförälskelsen övergått i djup kärlek.

 

[Wysiwyg]

Mig med. Det är min stora skräck; att få veta att min partner inte är kär i mig längre och inte har varit på väldigt lång tid men stannar för att vara snäll mot mig. För att, som man läser i många trådar på Buke, han tror att jag skulle bli så ensam och att jag är så svag etc etc. Fruktansvärt ju!

Ja fy vilken mardröm! Jag hade känt mig så himla lurad och trampad på.

 

[virra]

På vilket sätt är du kluven? Du är inte kär i honom längre och du gillar honom inte och du gillar inte hans intressen. Du är inte ett dugg intresserad av att försöka bli mer som honom, men är besviken på att han inte är mer som dig. Ni har bara varit tillsammans i tio månader och verkar inte ha en historia som är viktig för er.
Gör slut.

 

[Badger]

Åh nej, nog respekterar jag honom. Att du och fler uppfattar mig som respektlös kan jag förstå- men jag försöker förklara kriget som pågår i mitt huvud just nu, snälla döda mig inte genom att avfärda mig som en otacksam och dryg brudjävel som inte förtjänar att ha en karl. Jag ser inga egenskaper i honom som jag önskar se hos en livspartner- för mig är ingenting tillfälligt, och jag vill kunna bygga ett liv med honom. Men han är helt enkelt inte med mig där. Samtidigt vill jag inte såra. Jag vill inte vakna upp en dag, och inte kunna ta tillbaka det beslutet. Vänja mig vid att inte ha honom där.

Han är snäll mot mig, han kramar på mig, och ibland lagar han mat. Vi spelar tv-spel och äter chips, eller ser på någon film ibland. Han är som en bra vän, alla känslor är väck bortom det. Allt känns som om det är för stunden- för om jag ens säger "åh, det där huset skulle man haft! Tänk att dricka kaffe på balkongen där" så slår han ned mig med "Då får du göra det själv, att bo i hus är skit". Inte ens sväva ut lite i fantasin. Jag vet inte. Jag dör inombords och är ledsen ibland, för att jag så gärna vill komma bort från stan. Ut på landet, till min dröm med häst och hus. Dör lite, för att det är svårt att få ett lån på ett icke fast jobb.

Jag stör mig inte på honom, inte alls. De punkter jag tagit upp i mitt första inlägg är mer belägg för varför min hjärna inte får det att clasha. Vi samspelar rätt bra, han hänger hemma hos mig och ja... Jag gör mitt. Slipar en stol eller något, han surfar på imgur och tittar på roliga bilder typ.

Ni verkar oavsett ha bestämt er för att jag är en skitstövel som ska skit ha, och ja, det var väl inte riktigt därför jag vände mig hit. Ville väl mer ha lite råd, eller kanske någon som kunde dela en erfarenhet. Hur det går till när man inte skriker, man är inte arg, och inga tårar gråts i besvikelse över någons otrohet exempelvis. När allt bara rinner ut i sanden och man en dag verkar vara kompisar, som kommer gå separata vägar. Ja, inte vet jag vad jag förväntade mig, egentligen.

Nej det är väl ingen som tycker att du är skit att ha? Det är väl bara det att killen du beskriver absolut har egenskaper som är fantastiska och som kanske passar någon annan bättre, samtidigt som du har egenskaper som är fantastiska och som passar någon annan.

Så du förtjänar visst det en man! En man som du älskar och respekterar! Och som vill sväva ut i samma fantasier, du skulle säkert kunna få din kille att sväva ut i fantasin om att sitta på en terrass mitt i stan och dricka ett glas vin.

Det blir ju säkert jobbigt för dig om det är väldigt viktigt för din syn på manlighet att killen ska vara händig och också jobbigt om det är viktigt för dig att bo på landet om han inte vill det (och inte skulle kunna hjälpa till alls att renovera huset.)

(Om folk reagerar lite negativt är det kanske för att du beskriver honom lite hårt som hm omanlig samtidigt som det nog finns några här som är mycket lyckligt gifta med dylika män och visst tycker de är manliga , och som skulle bli helt nervösa över en händig man, jag tex)

 

[Raderad medlem 94602]

Din hobby är DIN hobby.
Dina drömmar är DINA drömmar
Vill du ha en man som delar samma hobbys och drömmar som dig får du ju ta reda på sånt innan ni blir "ihop". Du kan ju inte komma efteråt och vilja ändra på honom och klaga.
Isf kan ju du lika gärna ända om alla dina drömmar och idéer så de passar hans

Varför blev du ihop med honom öht om han var så fel

 

[sthu]

Det där tycker jag alltid är så konstigt när människor skriver så. Jag har varit ihop med min sambo i lite drygt 14 år men nog får han mig fortfarande att känna pirret i magen Det handlar inte mig om att vara nykär för mig utan att älska någon sanslöst mycket. Så mycket att kroppen reagerar. Får verkligen inte era partners er att känna pirret i magen?

Efter tre år med den jag träffar numera, så får han det att pirra än i min mage

Jo visst, jag har varit ihop med min i åtta år och visst blir jag glad och lycklig av att vara med honom. Men som jag tolkade ts var både glädjen och pirret borta.
Jag är älskar min sambo, inte nykär. Två helt olika saker i min värld

 

[Gnist]

Jag är älskar min sambo, inte nykär. Två helt olika saker i min värld

Efter 3 år så är inte vi direkt nykära heller, men känslan, pirret i magen finns kvar

 

[sthu]

Fast för mej är det ett annat pirr.
Tror vi är överens om att om man inte känner någon som helst lycka av att träffa honom, ja då är det nog inte rätt.