Boendestöd är en person som kommer och säger till en vad man ska göra/hjälper en att komma igång etc. Inte hemtjänst som fixar det åt en.
absolut, men det är fortfarande arbete i en form, och för folk som sliter med heltid där de verkligen blir helt slut (inte jag, jag har en oerhört priviligierad situation där mitt enda problem är att jag egentligen är morgontrött) sticker det i ögonen
Ok då hade jag fel, jag trodde den boende hade önskemål/bestämde vad och att de hjälptes åt.
Ja, så är det väl?
Men det ska väl inte sticka i ögonen om en utmattad person som kört in i väggen, eller har andra problem med sitt mående, hittar ett lugn och en uppbyggande plats i form av sin trädgård? Det låter bakvänt.
Boendestöd ska vara hjälp till självhjälp, hur det sedan fungerar praktiken skiljer sig säkert åt från fall till fall. Men har man rent fysiskt svårt att göra sina hushållssysslor så är det hemtjänst och inte boendestöd som gäller.
Jag bryr mig inte personligen, jag har det för bra just nu. Men TS skulle ju vilja försörja sig på sin trädgård, honung och airbnb vilket ändå är saker hen orkar sköta hyggligt på sin fritid, där hen har nedsatt arbetsförmåga. Men det är ju inte självklart att en frisk person som jobbar heltid skulle orka skala upp och att då med en sjukskrivning sitta och klaga på att man inte hinner med att skala upp och försörja sig på det och/eller hitta det perfekta jobbet är det som kan sticka i ögonen på folk.
Boendestödet är ju där för att se till att något händer över huvudtaget, det hjälper en med start, stopp och prioritering som en projektledare. Ibland hjälper de även till men de gör ofta inte själva uppgiften själva utan möjligen deltar i vad det nu är som ska göras. Det hjälper ju när tröttheten sitter i hjärnan och exekutiva funktioner inte fungerar.
Det som jag reagerar på är inte det, eller att TS tycker jobbet är tråkigt utan att i stort sett inga jobb är ens i närheten av okej.
Nä, att hen inte tycker att något utom det perfekta jobbet skulle vara ok sa,tidigt om hen utifrån sina förutsättningar just nu inte har möjlighetatt få det driekt. Men inte kan tänka sig att försöka börja från en enklare position och antingen jobba sig uppåt där, hålla ut och tänka "jag gör det jag gör nu och försöker stänga av mentalt på jobbet och lägga min fritid på att försöka komma åt det som hindrar mig att komma framåt", där TS verkar ha fobier, sjukskrivning, depression etc.
Alla är givetvis inte trötta, men många kämpar bra mycket mer än man kan tro är min upplevelse.
Men TS har ju ingen gård hon har en stuga på landet med förhållandevis mycket tomtyta. Vad det gäller hur mycket energi man lägger på sin bostad så beror det ju på. Tex har man vedeldad värme och inte orkar bära in ved så fryser man. Kommer det snö och man inte orkar skotta får man ta stora kliv när man ska ta sig fram på tomten. Växer gräset och man inte orkar klippa det så blir det högt gräs och man blir blöt om benen när det regnar. Rensar man inte rabatterna så växer det ogräs i dom. Lagar man inte saker som blir utslitna så slutar de att fungera och samma med resten av huset som på sikt tappar i värde. Men inget av dessa aktiviteter är på något sätt tvingande, det går att bo i hus utan att göra dom och det är väldigt olika hur ofta och om de görs. Det går utmärkt att bo i hus som förfaller, det är såklart jobbigt och obekvämt när det blir allt för förfallet. Många äldre bor i hus där man inte gjort ett dyft på 20-30 år utan att det är någon jättekatastrof i boendemiljö, möjligen så tappar bostaden i värde.Alla är givetvis inte trötta, men många kämpar bra mycket mer än man kan tro är min upplevelse.
Jag förstår att situationerna är olika, men att sitta och tro att alla andra människor är lyckliga och inte kämpar är inte verkligheten. Många av oss får gallra hårt mellan det vi orkar med och inte och jag förstår inte hur det ena ska synas väga så mycket tyngre än det andra. För mig är till exempel hunden viktig medan ett hus känns övermäktigt, för någon annan är huset viktigt men de skulle inte orka med en hund.
Det blir märkligt att ha hus och gård och samtidigt sitta och säga "Men jag vet att en del människor har hund, det klarar inte jag!" som om alla som har hund är bättre rustade på något vis medan huset inte ses som något problem överhuvudtaget - det är ju lätt! Låter ganska skevt.
Det man känner att man måste ha för att klara sig eller för att ha livskvalitet är olika, och ibland får man ge upp ganska mycket för att orka med just det.
Jag tycker forumet är fullt av folk som har eller har haft svår problematik.
Det här låter ju mer som okunskap om npf och funktionsvariationer och hur de fungerar.
Eh, det är det inte kan jag hälsa. Du har ingen aning om min vara sig personliga bakgrund, mina erfarenheter eller min utbildning. Men i verkligheten så måste man oavsett hitta något som är tillräckligt bra eller försöka hitta en konstruktiv väg framåt oavsett.
Jag lyckas helt klart inte få fram vad jag menar, så jag ger mig.
Då förstår jag inte varför du tycker att man ska "stänga av mentalt på jobbet och lägga min fritid på att försöka komma åt det som hindrar mig att komma framåt" är det ens görligt? Angående det sista är det väll det TS gör redan med alla sina trådar, TS försöker hitta en väg framåt och i det som diskuterar hen med oss även om vi som ett bukekollektiv ganska ofta blir frustrerade i de diskussionerna så är det ju ett sätt att hitta vägar framåt.
Jag hänger med i vad du menar, jag har ingen diagnos men har varit/ är i kanten på utbrändhet. Jag får ständigt prioritera vad som är viktigt och då älskar jag mitt jobb även om jag har tunga dagar. Men jobbet kräver att jag är social 90% av tiden och det har gjort att jag har skurit ner mitt sociala umgänge till ett minimum på fritiden. Ja jag bor på landet och vi har renoveringsprojekt igång men jag gör inget när jag jobbar utan det är sommaren som gör att jag kan göra en insats.
men orkar inte göra så mycket för att förändra saker och ting. Jag vet med handen på hjärtat inte ens vad som skulle hjälpa egentligen, så en knatar på helt enkelt och prioriterar det som är viktigt.
