Jag har aldrig fått studiebidrag.
När jag var tonåring, 17, fick jag tex 110 kr i månaden, det var maxmånadspengen jag fick. Jag fick de billigaste skor man kunde hitta när de jag hade var utslitna, samma med jackor, trosor och övriga kläder. Fanns inget "jag vill ha, kan jag få?", sådant kunde jag önska mig till jul eller present i så fall- eller ta sommarjobb. Att få något jag inte behövde var uteslutet. Det jag fick var just knappt basen för vad en förälder måste förse sitt barn med om den vill ha kvar det och inte få det taget av socialen. Så nej, jag levde inte något bortskämd liv i lyx när jag inte sommarjobbade, även om det kanske tolkas så.
Mitt jobb var att hjälpa till hemma med städning och matlagning osv (tvättade mina egna kläder från 11 års ålder eftersom mamma ansåg att jag var tillräckligt gammal för att kunna sköta om min egen tvätt, efter den dagen har hon inte tvättat åt mig) och passa mina småsyskon, och det gjorde jag för de där 110 kr utan problem. Vi bodde i en lägenhet.
Mamma jobbade som städerska och var sliten redan då och klagade rätt mycket. Kände då att varför börja jobba redan nu när jag inte behöver när jag ska jobba i resten av mitt liv , säkert på ett jobb jag ändå inte kommer trivas med? Jag var tonåring och uppvuxen i ett fattigt hem där folk gick till jobb ingen trivdes med för att de helt enkelt måste. En sådan framtid ville jag inte skynda på. Det låter säkert både bortskämt och löjligt, men jag var inte det minsta bortskämd, och jag var tonåring utan de kunskaper jag har i dag. Jag ville inte bli lika bitter som de vuxna omkring mig, som gick till jobb de inte ville ha ens, inte hade tillräckligt med pengar för att överleva knappt och inte trivdes med sina liv. I mina dåvarande ögon var det jobbet som måste ha gjort dem så.
Pappa dog när jag var 14. Flickor kunde inte något om bilar så där fick jag inte vara, han söp bort sitt företag, var bilmekaniker och bilförsäljare. Inte mycket att göra där när han själv inte gjorde annat än drack dagarna i ända.
Nåväl, nu är jag den enda som jobbar, en syster jobbar från och till, annars är det jag av fem syskon (en är död men som aldrig jobbat i sitt 40 åriga liv), de andra på 37 och 45 har inte jobbat heller. Jag älskar att jobba och skulle göra det även om jag var ekonomiskt oberoende. Men de andra går hemma och är bittra som resten av familjen och släkten var när jag var barn och tonåring. Som inte ser möjligheter eller drömmar osv, vill eller kan inte förändra något, utan fortsätter i samma spår som alltid och bara gör samma, vilket inte är mycket. Det är inte jobbet som gjorde folk sånna i min närhet, det är personligheten. Men det visste jag ju inte då.
