När det inte blir som man tänkt sig... (långt)

[Stenen]

Är ingen flitig skrivare på buke, men en väldigt flitig läsare. Jag vet att det finns väldigt många vettiga människor med stor kunskap här. Jag ber er av hela mitt hjärta, snälla, skriv inga elaka kommentarer, jag gråter redan tillräckligt mycket över detta.

Jag skulle säga att jag är över medel hundkunnig. Mitt största intresse är hundar och passionen gäller träning och tävling inom brukset. Är aktiv i en större bhk. Jag hade tidigare en malinois. Han var tyvärr en av de lite "sämre" mallarna. En osäker och osocial kille men en dröm att träna med. Vardagen blev dock ett stort problem. Hans första reaktion var att ta till tänderna när han blev rädd. Detta gjorde att bara ca 3 personer kunde vara hundvakt, vi kunde inte ha vänner som sov över och skulle vi ha besök fick han ligga i bilen eller bli instängd. När han senare fick värk eskalerade osäkerheten och det var en pärs att ta sig ut på promenad förbi grannar och hundar. Då fick han somna in.

Jag älskar mallar och det känns väldigt mycket som "min" ras. Men rädslan över att få en osäker hund igen gjorde att jag kikade på andra raser som nästa hund. Vi planerar barn så en lite mindre, lite socialare och aningen mindre krävande brukshund letade jag efter och valet föll på kelpie. Har många bekanta med kelpie och dessa är underbara hundar som älskat både folk och andra hundar.

Sagt och gjort, jag kontaktade kennlar och hittade till slut en kull jag var intresserad av. Jag lusläste MH'n och kollade specifikt på de första kontaktmomenten. Jag åkte och hälsade på, båda föräldrarna fanns hemma och de sprang fram och pussade mig fast det var första gången vi sågs och jag tänkte "Åh, tänk att få ha en sån här hund!" Jag tingade en valp och hämtade hem honom. Han var en social valp som pussade alla han träffade. När han blev lite äldre kom en osäkerhet smygande och den har tyvärr inte blivit bättre. Han är nu ca 1 år och väldigt osäker socialt. Han går inte heller ihop med främmande hundar utan gör rejäla utfall och riktar även om och biter mig i dessa situationer. Han skäller och blir jätterädd för folk som bara frågar efter vägen.

Jag tänkte att efter en osocial malle kommer allt annat vara en dans. Men nu sitter jag ändå här med en hund igen jag inte kan ha ihop med andra hundar eller lämna bort till hundvakter. Han älskar mina närmaste vänner och deras hundar. Men en nära vän som äger en av hans två bästisar skaffade en valp som han ryker på så vi kan inte längre umgås och släppa hundarna så de får leka. Min syster letar också ny hund och trots att hon inte ens har valt ras så har jag redan ångest över att de inte kommer gå ihop (våra förra mallar gick inte ihop tokbra och det var en ständigt pyssel att få till det när vi t.ex. var i sommarstugan). Vi kan inte heller enkelt ta hem folk eller ta med honom på t.ex. middagar. Jag älskar honom jättemycket och han är underbar i mycket annat. Går som en klocka i spåret, extremt lättlärd och många saker har bara funkat utan att jag behövt träna det. Alltifrån att vara ensam hemma och kloklippning till att markera pinnarna i spåret. Han gör även framsteg i söket och där går det helt okej med främmande, om jag har extremt rutinerade figgar som vet hur de ska hantera en osäker hund.

Jag vet att mycket av detta går att träna, t.ex. hundmöten och mycket av osäkerheten, men enligt min erfarenhet kommer en osäker hund alltid vara just det. Det går att dämpa och göra värre, men grunden kommer vara densamma. Jag vet också att han är inne i sin värsta period nu, men jag vet inte om jag har mental ork och kraft att ta mig igenom detta och ha en sådan här hund till i 10-12 år med barn och allt som ska komma så småningom. Han fick ju tyvärr de egenskaper jag verkligen inte ville ha i min nästa hund. Jag hade så enorma förhoppningar på min nya stjärna efter så mycket blod, svett och tårar med mallen vilket gör fallet nedåt ännu jobbigare. Min sambo såg också verkligen fram emot en social hund så att vi kunde bjuda hem släkt och vänner, så han mår tyvärr också dåligt över att bo med en till rädd hund.

Flera vänner har skaffat hund samtidigt och alla funkar jättebra och de har varit så enkla vilket gör mig ännu mer knäckt när jag knappt kan vistas på klubben utan att börja gråta. Jättedumt att hålla på och jämföra, men det går tyvärr inte att låta bli.

Så, vad ska jag göra? Hur mycket kan ändras genom träning och mognad? Jag har sått ett frö i min hjärna om att omplacera honom (även om jag får en rejäl illamåendeattack så fort jag tänker tanken) men jag tänker även att vilken vettig bruksmänniska kommer vilja ha en hund som vid första träffen skäller ut personen och inte vågar hälsa? Varken jag eller någon annan bra hundmänniska vill jobba i sådan uppförsbacke och han ska verkligen inte hamna hos någon orutinerad som ska "rädda honom" och tror att allt kommer lösa sig med kärlek. Jag vågar inte ens anmäla mig till MH för jag tror det kommer gå åt skogen och därmed göra folk ännu mer avskräckta...

Och återigen snälla inga elaka eller otrevliga kommentarer. Jag gråter och har fruktansvärd ångest över allt detta redan.

 

[Migo]

Är ingen flitig skrivare på buke, men en väldigt flitig läsare. Jag vet att det finns väldigt många vettiga människor med stor kunskap här. Jag ber er av hela mitt hjärta, snälla, skriv inga elaka kommentarer, jag gråter redan tillräckligt mycket över detta.

Jag skulle säga att jag är över medel hundkunnig. Mitt största intresse är hundar och passionen gäller träning och tävling inom brukset. Är aktiv i en större bhk. Jag hade tidigare en malinois. Han var tyvärr en av de lite "sämre" mallarna. En osäker och osocial kille men en dröm att träna med. Vardagen blev dock ett stort problem. Hans första reaktion var att ta till tänderna när han blev rädd. Detta gjorde att bara ca 3 personer kunde vara hundvakt, vi kunde inte ha vänner som sov över och skulle vi ha besök fick han ligga i bilen eller bli instängd. När han senare fick värk eskalerade osäkerheten och det var en pärs att ta sig ut på promenad förbi grannar och hundar. Då fick han somna in.

Jag älskar mallar och det känns väldigt mycket som "min" ras. Men rädslan över att få en osäker hund igen gjorde att jag kikade på andra raser som nästa hund. Vi planerar barn så en lite mindre, lite socialare och aningen mindre krävande brukshund letade jag efter och valet föll på kelpie. Har många bekanta med kelpie och dessa är underbara hundar som älskat både folk och andra hundar.

Sagt och gjort, jag kontaktade kennlar och hittade till slut en kull jag var intresserad av. Jag lusläste MH'n och kollade specifikt på de första kontaktmomenten. Jag åkte och hälsade på, båda föräldrarna fanns hemma och de sprang fram och pussade mig fast det var första gången vi sågs och jag tänkte "Åh, tänk att få ha en sån här hund!" Jag tingade en valp och hämtade hem honom. Han var en social valp som pussade alla han träffade. När han blev lite äldre kom en osäkerhet smygande och den har tyvärr inte blivit bättre. Han är nu ca 1 år och väldigt osäker socialt. Han går inte heller ihop med främmande hundar utan gör rejäla utfall och riktar även om och biter mig i dessa situationer. Han skäller och blir jätterädd för folk som bara frågar efter vägen.

Jag tänkte att efter en osocial malle kommer allt annat vara en dans. Men nu sitter jag ändå här med en hund igen jag inte kan ha ihop med andra hundar eller lämna bort till hundvakter. Han älskar mina närmaste vänner och deras hundar. Men en nära vän som äger en av hans två bästisar skaffade en valp som han ryker på så vi kan inte längre umgås och släppa hundarna så de får leka. Min syster letar också ny hund och trots att hon inte ens har valt ras så har jag redan ångest över att de inte kommer gå ihop (våra förra mallar gick inte ihop tokbra och det var en ständigt pyssel att få till det när vi t.ex. var i sommarstugan). Vi kan inte heller enkelt ta hem folk eller ta med honom på t.ex. middagar. Jag älskar honom jättemycket och han är underbar i mycket annat. Går som en klocka i spåret, extremt lättlärd och många saker har bara funkat utan att jag behövt träna det. Alltifrån att vara ensam hemma och kloklippning till att markera pinnarna i spåret. Han gör även framsteg i söket och där går det helt okej med främmande, om jag har extremt rutinerade figgar som vet hur de ska hantera en osäker hund.

Jag vet att mycket av detta går att träna, t.ex. hundmöten och mycket av osäkerheten, men enligt min erfarenhet kommer en osäker hund alltid vara just det. Det går att dämpa och göra värre, men grunden kommer vara densamma. Jag vet också att han är inne i sin värsta period nu, men jag vet inte om jag har mental ork och kraft att ta mig igenom detta och ha en sådan här hund till i 10-12 år med barn och allt som ska komma så småningom. Han fick ju tyvärr de egenskaper jag verkligen inte ville ha i min nästa hund. Jag hade så enorma förhoppningar på min nya stjärna efter så mycket blod, svett och tårar med mallen vilket gör fallet nedåt ännu jobbigare. Min sambo såg också verkligen fram emot en social hund så att vi kunde bjuda hem släkt och vänner, så han mår tyvärr också dåligt över att bo med en till rädd hund.

Flera vänner har skaffat hund samtidigt och alla funkar jättebra och de har varit så enkla vilket gör mig ännu mer knäckt när jag knappt kan vistas på klubben utan att börja gråta. Jättedumt att hålla på och jämföra, men det går tyvärr inte att låta bli.

Så, vad ska jag göra? Hur mycket kan ändras genom träning och mognad? Jag har sått ett frö i min hjärna om att omplacera honom (även om jag får en rejäl illamåendeattack så fort jag tänker tanken) men jag tänker även att vilken vettig bruksmänniska kommer vilja ha en hund som vid första träffen skäller ut personen och inte vågar hälsa? Varken jag eller någon annan bra hundmänniska vill jobba i sådan uppförsbacke och han ska verkligen inte hamna hos någon orutinerad som ska "rädda honom" och tror att allt kommer lösa sig med kärlek. Jag vågar inte ens anmäla mig till MH för jag tror det kommer gå åt skogen och därmed göra folk ännu mer avskräckta...

Och återigen snälla inga elaka eller otrevliga kommentarer. Jag gråter och har fruktansvärd ångest över allt detta redan.

Vad säger uppfödaren? Kanske de kan ta tillbaka hunden och hitta ett annat hem till den?

Jag tillhör den "kallhjärtade" skaran som tycker att det ska vara kul/användbart att ha (och vara!) hund, annars är det ok att omplacera eller avliva. Det finns förare som inte backar för att ha en hund som kräver speciella omständigheter, om den har andra kvaliteter som de gillar.

Framförallt är det ingen skam i att erkänna för sig själv att man inte vill hålla på med/rår på hundindividen man hamnat med. Det är risken med att köpa valp, tyvärr.

 

[Lenis]

Jag håller med @Migo

I övrigt, har du haft hund innan mallen? Annan ras då eller samma?

 

[Sleepy]

Så, vad ska jag göra? Hur mycket kan ändras genom träning och mognad?

Tycker du ska ta hjälp av någon för att göra en bedömning av hur ni fungerar tillsammans och vad problemen består i. Sen är det lättare att välja väg.

@Monstermom

 

[Wingates]

@Milosari har ju bra koll på Kelpie och mentalbiten. Har för mig att hennes ena var lite osäker som ung med så hon har kanske bra tips.

 

[Raderad medlem 94602]

Jag håller helt med @Migo här. Känner du att det inte känns kul och rätt så kontakta uppfödaren och se om de kan ta tillbaka hunden. Om du har förtroende för uppfödaren vill säga.
Jag är själv uppfödare av brukras och har sen 6 veckor tillbaka en hane här som vi rådde ägaren att lämna tillbaka. I bland blir det inte en bra matchning eller annat står in som inte gick att förutspå och man får ge upp. Hundägande ska vara roligt och tillfredställande för allas skull.

 

[lady_vip]

@Stenen Förat och främst, känner du att du vill omplacera så finns det ingen skam i det.
Jag skriver sällan i såna här trådar, för det är väldigt svårt att ge tips när en inte har träffat hunden eller föraren, men jag känner igen lite av det du skriver från andra ekipage jag mött.

För det första tycker jag visst att du kan göra MH, eller börja med BPH, det kan lära dig massor om hunden. Sen tänker jag att du beskriver hunden ifrån olika egenskaper, rädd, osäker, osocial. En hund som är osäker i den åldern behöver ju inte på något sätt vara förlorad. Hur mycket hjälp har du fått? Jag är själv ganska ointresserad av att mina hundar ska vara sociala, de får själva bestämma om de vill hälsa på folk, det kan ju bli väldigt påtvingat om du väldigt gärna vill att han ska vara social.

Utan att på något sätt anklaga dig, hur mycket tror du att du påverkar hunden? Har du testat att låta någon annan föra hunden?

Du har säkert redan tänkt på det, bara lite tankar.

 

[WildWilma]

Trist situation

Har själv en kelpiehane som är socialt osäker och han är riktigt lurig för han verkar jätteglad och hoppar och pussas med kan bitas om han blir skrämd/trängd. Jag upplever att kelpies inte allt för sällan döljer sin osäkerhet med ett överdrivet fjäskande som kan uppfattas som socialt säkra men är helt tvärt om.

Be uppfödaren om hjälp, denne kan kanske ta tillbaka och omplacera. Vet en hel del uppfödare rasen som gör det. Vill denne inte så går det att annonsera via rasklubben för medlemmar.

Ett MH bör ju göras i vilket fall eftersom det är en bruksras och det kan kanske ge opartisk beskrivning av hunden. Att "dölja" problemen tycker jag är helfel. Om hunden ska omplaceras vill man ju att den som tar över hunden ska förstå vad de ger sig in på för att öka chansen att det blir bra för hunden. Blir det inte bra för hunden så kan det vara snällare att låta den somna in enligt mig.

Att bestämma sig är skitsvårt, funderar av och till hur jag ska göra med min "problemhund". Just nu fungerar vardagen men får vi gäster så måste vi tänka hålla koll så gäster/hund interagerar på ett bra sätt han ska vara med, träffar vi mindre barn får han inte vara med. Det är hanterbart just nu. Om det kommer vara det om några år vet jag inte. Det är en så stor kontrast mot vår andra kelpiehane, han är så lugn och trygg och inte heller överdrivet social. Den sociala tryggheten kommer vara prio 1 på alla valpar jag köper i framtiden...

 

[Monstermom]

Hur mycket kan ändras genom träning och mognad?

Väldigt mycket genom träning, ganska lite av sig själv.

Så, vad ska jag göra?

Det hänger väldigt mycket på vad du vill göra. Jag skulle säga att generellt (jag kan givetvis inte uttala mig specifikt om just din hund) går det att komma väldigt långt med träning, men det kräver jobb. Och med tanke på - och det här är inte på något sätt avsett som en pik! - att du haft en hund vars problem du inte kom till rätta med och nu har en till som du inte riktigt vet hur du ska komma framåt med, så skulle jag säga att det i så fall lär krävas en kursändring vilket är jobbigt helt i sig självt. Med andra ord, det krävs att du har koll på din motivation. Vill du inte så går det inte. (Och det finns inga garantier ens om du vill.)

Obs att jag nu inte menar att kritisera din erfarenhet eller hur du hanterat hundarna hittills, det vet jag ju inget om. Men bara att är det något som inte funkar så får man nog se sig om efter (genomtänkta och rimliga!) alternativ.

enligt min erfarenhet kommer en osäker hund alltid vara just det. Det går att dämpa och göra värre, men grunden kommer vara densamma.

Nja. Grunden är inte en fix punkt, utan snarare ett intervall på en linje. De kan vara olika stora och olika placerade, men de är inte skrivna i sten som "såhär är det". Det som är (någorlunda) fast är gränserna, men inom dessa kan man göra mycket som regel. Men som sagt, det kräver en satsning.

 

[Milosari]

Jag tycker det låter som mer än ”normal” osäkerhetsnivå i rasen. De brukar inte vara så rädda att de inte kan vara nära folk, utan det är just hanteringen/när de känner sig trängda som ställer till det.

Jag tycker att någon form av mental utvärdering samt kontakt med uppfödaren är ett bra första steg. Om du tänker att du vill ha barn i framtiden så rekommenderar jag faktiskt omplacering, det är jättejobbigt att ha otrygga hundar i barnfamilj, hunden kommer ju inte kunna vara med i gemenskapen. Det brukar också vara ganska enkelt att omplacera unga kelpies.

När det gäller rädslor så är min erfarenhet att sociala rädslor är de som är mest träningsbana. Men dåliga nerver är svårare. Så man måste träffa hunden för att komma med vettiga träningsråd. Jag gissar att du redan nu är noga med att okända inte ska peta på honom eller uppföra sig på ett sätt som han inte gillar.

 

[Stenen]

Vad säger uppfödaren? Kanske de kan ta tillbaka hunden och hitta ett annat hem till den?

Jag tillhör den "kallhjärtade" skaran som tycker att det ska vara kul/användbart att ha (och vara!) hund, annars är det ok att omplacera eller avliva. Det finns förare som inte backar för att ha en hund som kräver speciella omständigheter, om den har andra kvaliteter som de gillar.

Framförallt är det ingen skam i att erkänna för sig själv att man inte vill hålla på med/rår på hundindividen man hamnat med. Det är risken med att köpa valp, tyvärr.

Stort tack för att du tog dig tid att svara!

Ja, jag tillhör den skaran också. Det är därför jag börjat bearbeta tanken om omplacering. Det är det min sambo säger till mig också, att jag inte ska gråta och få ångest av min hobby som ska vara det som ger mig glädje i livet.

Jag har tyvärr inte vågat kontakta uppfödaren just pga skammen du pratar om. Jag känner mig så fruktansvärt dålig. Men jag får lägga det åt sidan och ta tjuren vid hornen.

 

[Stenen]

Jag håller med @Migo

I övrigt, har du haft hund innan mallen? Annan ras då eller samma?

Stort tack för att du tog dig tid att svara!

Jag är uppvuxen med spaniels, var andra hem till en malle och skaffade sedan en egen.

 

[Stenen]

Tycker du ska ta hjälp av någon för att göra en bedömning av hur ni fungerar tillsammans och vad problemen består i. Sen är det lättare att välja väg.

@Monstermom

Stort tack för att du tog dig tid att svara!

Jag har kontakt med SBK-instruktör, BAT-instruktör samt bra människor i min klubb som är erfarna instruktörer/domare/tävlingsledare etc. Går även alla kurser jag har råd med.

 

[Stenen]

Jag håller helt med @Migo här. Känner du att det inte känns kul och rätt så kontakta uppfödaren och se om de kan ta tillbaka hunden. Om du har förtroende för uppfödaren vill säga.
Jag är själv uppfödare av brukras och har sen 6 veckor tillbaka en hane här som vi rådde ägaren att lämna tillbaka. I bland blir det inte en bra matchning eller annat står in som inte gick att förutspå och man får ge upp. Hundägande ska vara roligt och tillfredställande för allas skull.

Stort tack för att du tog dig tid att svara!

Ja, jag tycker du verkar vara en underbar uppfödare! Är in och kikar på er hemsida titt som tätt.
Ja, förtroende skulle jag säga att jag har. Det är bara att jag inte vågat lägga min skam åt sidan än och kontaktat hen.
Ja, just nu överväger tyvärr de dåliga bitarna de roliga i mitt hundägande.

 

[Stenen]

@Stenen Förat och främst, känner du att du vill omplacera så finns det ingen skam i det.
Jag skriver sällan i såna här trådar, för det är väldigt svårt att ge tips när en inte har träffat hunden eller föraren, men jag känner igen lite av det du skriver från andra ekipage jag mött.

För det första tycker jag visst att du kan göra MH, eller börja med BPH, det kan lära dig massor om hunden. Sen tänker jag att du beskriver hunden ifrån olika egenskaper, rädd, osäker, osocial. En hund som är osäker i den åldern behöver ju inte på något sätt vara förlorad. Hur mycket hjälp har du fått? Jag är själv ganska ointresserad av att mina hundar ska vara sociala, de får själva bestämma om de vill hälsa på folk, det kan ju bli väldigt påtvingat om du väldigt gärna vill att han ska vara social.

Utan att på något sätt anklaga dig, hur mycket tror du att du påverkar hunden? Har du testat att låta någon annan föra hunden?

Du har säkert redan tänkt på det, bara lite tankar.

Stort tack för att du tog dig tid att svara!

Det är den där skammen jag måste lägga åt sidan. Men man känner sig så fruktansvärt misslyckad och undrar om jag verkligen är ämnad för den här hobbyn.

Ja, jag ska ta mod till mig och anmäla mig. Det får bli i vår eftersom det är helt dött på den fronten nu under vintern. Nej, jag hoppas att lite av spökigheten kanske försvinner med mognad. Inte att allt löser sig själv men kanske en lite hjälp på traven i min träning. Nej, skulle han vara mer neutral skulle jag absolut kunna leva med att han inte blev den jättesociala hund jag hoppades att få. Men hans rädsla är det jag känner att jag ev inte orkar med. Jag tvingar honom absolut inte till något nu, han träffar de som han funkar bra med och de okända som interagerar med honom är bara rutinerade hundmänniskor som jag litar 100% på att de kan bete sig kring en osäker hund.

Ja, jag har funderat på det och jag tror tyvärr att jag påverkar honom endel. Jag är konstant nervös för att något ska hända. Dock funkar t.ex. hundmöten i regel mycket bättre med mig än med sambo och hundvakter, vilket en instruktör blev lite förvånad över för enligt hen det brukar vara tvärt om. Hur menar du med föra? Ingen har regelrätt tagit kopplet och tränat med honom utan enbart promenerat.

 

[Stenen]

Trist situation

Har själv en kelpiehane som är socialt osäker och han är riktigt lurig för han verkar jätteglad och hoppar och pussas med kan bitas om han blir skrämd/trängd. Jag upplever att kelpies inte allt för sällan döljer sin osäkerhet med ett överdrivet fjäskande som kan uppfattas som socialt säkra men är helt tvärt om.

Be uppfödaren om hjälp, denne kan kanske ta tillbaka och omplacera. Vet en hel del uppfödare rasen som gör det. Vill denne inte så går det att annonsera via rasklubben för medlemmar.

Ett MH bör ju göras i vilket fall eftersom det är en bruksras och det kan kanske ge opartisk beskrivning av hunden. Att "dölja" problemen tycker jag är helfel. Om hunden ska omplaceras vill man ju att den som tar över hunden ska förstå vad de ger sig in på för att öka chansen att det blir bra för hunden. Blir det inte bra för hunden så kan det vara snällare att låta den somna in enligt mig.

Att bestämma sig är skitsvårt, funderar av och till hur jag ska göra med min "problemhund". Just nu fungerar vardagen men får vi gäster så måste vi tänka hålla koll så gäster/hund interagerar på ett bra sätt han ska vara med, träffar vi mindre barn får han inte vara med. Det är hanterbart just nu. Om det kommer vara det om några år vet jag inte. Det är en så stor kontrast mot vår andra kelpiehane, han är så lugn och trygg och inte heller överdrivet social. Den sociala tryggheten kommer vara prio 1 på alla valpar jag köper i framtiden...

Stort tack för att du tog dig tid att svara!

Ja, väldigt trist situation. Och trist för dig också!

Ja, jag ska ta tjuren vid hornen och kontakta uppfödaren. Tack för tips om rasklubben! Vet du någon som omplacerat just en kelpie med "speciella behov"? Och ja, jag ska göra ett MH. Det får bli i vår eftersom det är stiltje nu under vintern.

Ja det är helt fruktansvärt svårt. Just nu fungerar ju vardagen så dåligt för oss, vilket är anledningen till att jag tänker i ompaceringsbanorna. Hade han brustit i någon tränings/tävlingssak men funkat toppen i vardagen hade jag inte ens tänkt tanken.

 

[Lingon]

Stort tack för att du tog dig tid att svara!

Det är den där skammen jag måste lägga åt sidan. Men man känner sig så fruktansvärt misslyckad och undrar om jag verkligen är ämnad för den här hobbyn.

Ja, jag ska ta mod till mig och anmäla mig. Det får bli i vår eftersom det är helt dött på den fronten nu under vintern. Nej, jag hoppas att lite av spökigheten kanske försvinner med mognad. Inte att allt löser sig själv men kanske en lite hjälp på traven i min träning. Nej, skulle han vara mer neutral skulle jag absolut kunna leva med att han inte blev den jättesociala hund jag hoppades att få. Men hans rädsla är det jag känner att jag ev inte orkar med. Jag tvingar honom absolut inte till något nu, han träffar de som han funkar bra med och de okända som interagerar med honom är bara rutinerade hundmänniskor som jag litar 100% på att de kan bete sig kring en osäker hund.

Ja, jag har funderat på det och jag tror tyvärr att jag påverkar honom endel. Jag är konstant nervös för att något ska hända. Dock funkar t.ex. hundmöten i regel mycket bättre med mig än med sambo och hundvakter, vilket en instruktör blev lite förvånad över för enligt hen det brukar vara tvärt om. Hur menar du med föra? Ingen har regelrätt tagit kopplet och tränat med honom utan enbart promenerat.

Det fetade tror jag är en del av förklaringen. Inte hela. En hund med stabilt starkt psyke hade inte påverkats lika mycket som en hund med lite känsligare psyke. Jag tror att det är viktigt att du jobbar med dig själv. Överför inte rädslan från mallen du hade till den nya hunden. Skitsvårt! Är man van vid att vissa saker triggar och blir jobbiga t.ex. hundmöten är det lätt hänt (och svårt att bli av med) att bli spänd och nervös vid hundmöten även med andra hundar.

Jag tror absolut att du kan fixa detta men att det kräver att du jobbar mycket med dig själv och din nervositet. Mental träning. Att inte överföra din rädsla och oro på din hund. Som troligtvis är en känslig individ dessutom. Men om vardagen inte funkar så är det svårt att ta sig tiden till det. Jag hoppas att det löser sig för er båda! Efter vad jag hört borde det inte vara omöjligt att hitta ett nytt bra hem till en ung kelpie. Men prata med uppfödaren.

 

[Stenen]

Väldigt mycket genom träning, ganska lite av sig själv.

Det hänger väldigt mycket på vad du vill göra. Jag skulle säga att generellt (jag kan givetvis inte uttala mig specifikt om just din hund) går det att komma väldigt långt med träning, men det kräver jobb. Och med tanke på - och det här är inte på något sätt avsett som en pik! - att du haft en hund vars problem du inte kom till rätta med och nu har en till som du inte riktigt vet hur du ska komma framåt med, så skulle jag säga att det i så fall lär krävas en kursändring vilket är jobbigt helt i sig självt. Med andra ord, det krävs att du har koll på din motivation. Vill du inte så går det inte. (Och det finns inga garantier ens om du vill.)

Obs att jag nu inte menar att kritisera din erfarenhet eller hur du hanterat hundarna hittills, det vet jag ju inget om. Men bara att är det något som inte funkar så får man nog se sig om efter (genomtänkta och rimliga!) alternativ.

Nja. Grunden är inte en fix punkt, utan snarare ett intervall på en linje. De kan vara olika stora och olika placerade, men de är inte skrivna i sten som "såhär är det". Det som är (någorlunda) fast är gränserna, men inom dessa kan man göra mycket som regel. Men som sagt, det kräver en satsning.

Stort tack för att du tog dig tid att svara!

Mallen visste jag var speciell när jag köpte honom eftersom han pga rädsla kuggade sitt L-test. Han funkade helt okej i början, men jag tror värken kom smygande mycket tidigare än jag förstod eftersom hans osäkerhet blev större och större trots träning och att vår relation blev bättre. När jag tills slut kopplade att det var smärta det berodde på så fick han somna in eftersom höga doser smärtstillande inte gjorde att han varken blev smärtfri eller blev förändrad i beteendet. Så det klandrar jag inte mig själv för att jag inte kunde träna bort, snarare att jag inte kopplade att det var fysiska problem i botten tidigare.

Ja, jag inser att det kommer krävas enormt mycket träning. Och när jag rannsakar mig själv objektivt och riktigt noga, så inser jag att jag kanske inte har den mentala orken för att genomföra det. Jag lider av bipolär sjukdom vilket gör att jag har regelbundna och återkommande depressioner. I dessa perioder knäcks jag av minsta lilla grej, jag blir passiv och det blir en ond spiral i träningen för att jag inte har kraft att ta tag i det. Det är därför jag sått fröet om omplacering. Men det gör också att jag tvivlar på att någon vettig människa kommer vilja ta över honom, eftersom jag inser vilket hästjobb det kommer vara att få bukt med problemen.

 

[machafuko]

Jag vet hur den där skamkänslan kan kännas. Hade en sällskapshund på prov (fodertik från norsk uppfödare) och när jag insåg att det rätta var att lämna tillbaka henne så drog jag mig för länge med att berättade det för uppfödaren.

När jag väl berättat var det som att en tung sten föll bort från bröstet(kan man säga så?). Uppfödaren tog det inte alls hårt eller fel och var väldigt förstående men vad jag tyckte och tänkte, även om hon kanske hade hoppats på att hunden skulle få sitt föralltid hem hos oss.

Så det blev inte konstigt utan mycket lättare och mindre skamfullt än vad jag hade trott. Den värsta skammen var det jag själv som kände.

 

[Sleepy]

Jag har kontakt med SBK-instruktör, BAT-instruktör samt bra människor i min klubb som är erfarna instruktörer/domare/tävlingsledare etc. Går även alla kurser jag har råd med.

Mm. Du har säkert bra stöd i träningen. Men har du något stöd i vardagen? Vad jag förstår så är det där problemen finns? Därför skulle det vara bra om någon gjorde en beömning av hur ni fungerar tillsammans. Om det är så att något i din hantering av hunden i vardagen brister, så är det inte säkert det hjälper att byta hund - det kanske krävs att du själv utvecklas i hanteringen. Tydligare så?

Det finns ingen skam i detta. Använd din prestationsångest på ett positivt sätt för att granska och utveckla dig själv. Blir du bättre så blir dina hundar bättre.