När det inte blir som man tänkt sig... (långt)

[Monstermom]

Och när jag rannsakar mig själv objektivt och riktigt noga, så inser jag att jag kanske inte har den mentala orken för att genomföra det.

Då har du ju vägen framåt klar för dig, tycker jag. Jag förstår att du tvivlar på om du kan hitta ett nytt bra hem till honom, men lägg all din energi på att försöka med det så får du ju se? Blir oavsett bättre än om du tvingar dig själv att försöka med flera olika lösningsalternativ samtidigt, trots att du inte egentligen vill/orkar.

 

[Stenen]

Jag tycker det låter som mer än ”normal” osäkerhetsnivå i rasen. De brukar inte vara så rädda att de inte kan vara nära folk, utan det är just hanteringen/när de känner sig trängda som ställer till det.

Jag tycker att någon form av mental utvärdering samt kontakt med uppfödaren är ett bra första steg. Om du tänker att du vill ha barn i framtiden så rekommenderar jag faktiskt omplacering, det är jättejobbigt att ha otrygga hundar i barnfamilj, hunden kommer ju inte kunna vara med i gemenskapen. Det brukar också vara ganska enkelt att omplacera unga kelpies.

När det gäller rädslor så är min erfarenhet att sociala rädslor är de som är mest träningsbana. Men dåliga nerver är svårare. Så man måste träffa hunden för att komma med vettiga träningsråd. Jag gissar att du redan nu är noga med att okända inte ska peta på honom eller uppföra sig på ett sätt som han inte gillar.

Stort tack för att du tog dig tid att svara!

Ja, jag har ju "tyvärr" bara träffat på väldigt bra kelpie-exemplar, vilket gjorde att blev intresserad av rasen. Ingen som har varit osäker på det här sättet.

Mental utvärdering, tänker du på MH/BPH då eller något annat? Ja, jag ska försöka lägga skammen åt sidan och kontakta denne. Även omplacera sådana som har endel "problem"? Ja det är lite så jag tänker. I mitt huvud planerade jag hundköpet så att han skulle hunnit sluta vara valp och bli ett par år när barnet (förhoppningsvis) kommer. Men som han är nu kan jag inte se mig själv höggravid eller släpandes på en barnvagn och han gör utfall mot grannar och hundar ute, det kommer ta död på mig då jag räknar med en jobbig graviditet pga psykiska problem redan.

Ja jag är extremt noga med vilka som får interagera med honom. Enbart familjen och folk jag litar 100% på att de kan bete sig kring en osäker hund. Ja, jag har tyvärr svårt att säga om det beror på sociala rädslor eller dåliga nerver.

 

[Stenen]

Jag vet hur den där skamkänslan kan kännas. Hade en sällskapshund på prov (fodertik från norsk uppfödare) och när jag insåg att det rätta var att lämna tillbaka henne så drog jag mig för länge med att berättade det för uppfödaren.

När jag väl berättat var det som att en tung sten föll bort från bröstet(kan man säga så?). Uppfödaren tog det inte alls hårt eller fel och var väldigt förstående men vad jag tyckte och tänkte, även om hon kanske hade hoppats på att hunden skulle få sitt föralltid hem hos oss.

Så det blev inte konstigt utan mycket lättare och mindre skamfullt än vad jag hade trott. Den värsta skammen var det jag själv som kände.

Stort tack för att du tog dig tid att svara!

Ja jag tänkte faktiskt på dig då jag läste i en annan tråd om det tuffa beslutet att lämna tillbaka hunden. Ja, jag kan tänka mig att det kommer kännas likadant för mig. Men att ta mod till sig och faktiskt göra det är fruktansvärt svårt. Och ja, skammen är det jobbigaste. Stort tack för din input iaf. Jag hoppas det även för mig blir lättare än vad jag tänker i mitt huvud.

 

[Stenen]

Det fetade tror jag är en del av förklaringen. Inte hela. En hund med stabilt starkt psyke hade inte påverkats lika mycket som en hund med lite känsligare psyke. Jag tror att det är viktigt att du jobbar med dig själv. Överför inte rädslan från mallen du hade till den nya hunden. Skitsvårt! Är man van vid att vissa saker triggar och blir jobbiga t.ex. hundmöten är det lätt hänt (och svårt att bli av med) att bli spänd och nervös vid hundmöten även med andra hundar.

Jag tror absolut att du kan fixa detta men att det kräver att du jobbar mycket med dig själv och din nervositet. Mental träning. Att inte överföra din rädsla och oro på din hund. Som troligtvis är en känslig individ dessutom. Men om vardagen inte funkar så är det svårt att ta sig tiden till det. Jag hoppas att det löser sig för er båda! Efter vad jag hört borde det inte vara omöjligt att hitta ett nytt bra hem till en ung kelpie. Men prata med uppfödaren.

Stort tack för att du tog dig tid att svara!

Det tror jag absolut också. Det gör garanterat inte saken bättre iaf. Ja, vi är känsliga individer båda två. Och jag kämpar verkligen hårt med att inte påverka honom utan göra det så bra för honom som möjligt. Men som du säger är det skitsvårt, speciellt när det satt sig i ryggmärgen efter förra hunden.
Nej, vad jag förstår så är det många som letar omplaceringskelpies men det finns få ute. Jag är bara orolig att folk ska bli avskräckta av att det är så mycket att jobba med.

 

[Bulldoozer]

Säger som de andra, ta kontakt med uppfödaren de blir oftast bara tacksamma om man hör av sig särskilt om man stött på problem. Hen kanske har vet nån som skulle kunna ta över hunden eller kanske kan ta emot den själv ett tag.
Tycker omplacera är det vettigaste alternativet om möjlighet finns då hunden ändå är ung och du redan har dåliga erfarenheter sen tidigare som påverkar dig. Det ska vara kul att ha hund! Efter att själv ha haft en reserverad och opålitlig (smärtpåverkad) hund som ogillat främlingar så är det otroligt skönt med nuvarande hundar som älskar allt och alla. Kanske välja en vuxen hund nästa gång eller en väldigt lätt och glad ras?

 

[Stenen]

Då har du ju vägen framåt klar för dig, tycker jag. Jag förstår att du tvivlar på om du kan hitta ett nytt bra hem till honom, men lägg all din energi på att försöka med det så får du ju se? Blir oavsett bättre än om du tvingar dig själv att försöka med flera olika lösningsalternativ samtidigt, trots att du inte egentligen vill/orkar.

Tack för input. Ja, jag tror bara beslutet måsta få sjunka in. När han tittar mig i ögonen så får jag en så fruktansvärt stark ångestkänsla över att lämna ifrån mig honom, fast jag innerst inne känner att det nog är rätt beslut. Viljan att lösa allt finns absolut, men orken är inte på samma nivå som viljan vilket är det som gör det svårt.

 

[Monstermom]

Och jag kämpar verkligen hårt med att inte påverka honom utan göra det så bra för honom som möjligt. Men som du säger är det skitsvårt, speciellt när det satt sig i ryggmärgen efter förra hunden.

Men om du går till en CBATI, har ni inte jobbat på dina reaktioner då? Man behöver ju liksom BATa människan först, så kommer hunden in i bilden när det funkar.

 

[Stenen]

Mm. Du har säkert bra stöd i träningen. Men har du något stöd i vardagen? Vad jag förstår så är det där problemen finns? Därför skulle det vara bra om någon gjorde en beömning av hur ni fungerar tillsammans. Om det är så att något i din hantering av hunden i vardagen brister, så är det inte säkert det hjälper att byta hund - det kanske krävs att du själv utvecklas i hanteringen. Tydligare så?

Det finns ingen skam i detta. Använd din prestationsångest på ett positivt sätt för att granska och utveckla dig själv. Blir du bättre så blir dina hundar bättre.

Ja, det är vardagen jag diskuterar med alla dessa människor samt har stöd i. Om själva bruksträningen funkar si eller så bryr jag mig i dagsläget inte om.
Och jo, det skulle absolut hjälpa att byta hund om jag hittar en som känns "rätt". Det som knäcker mig nu är ju att jag inte känner någon glädje i hundägandet. Självklart blir jag dock jätteglad om han går ett klockrent spår och plockar alla pinnar, men det väger liksom inte upp allt det jobbiga vi har problem med. Jag har inte upplevt problem på det här sättet med varken tidigare hundar (förutom då det berodde på smärta) eller alla hundar jag har hanterat och kommit i kontakt med.

 

[Stenen]

Men om du går till en CBATI, har ni inte jobbat på dina reaktioner då? Man behöver ju liksom BATa människan först, så kommer hunden in i bilden när det funkar.

Jo, det har vi absolut och som jag sa så kämpar jag stenhårt med detta.

 

[Stenen]

Säger som de andra, ta kontakt med uppfödaren de blir oftast bara tacksamma om man hör av sig särskilt om man stött på problem. Hen kanske har vet nån som skulle kunna ta över hunden eller kanske kan ta emot den själv ett tag.
Tycker omplacera är det vettigaste alternativet om möjlighet finns då hunden ändå är ung och du redan har dåliga erfarenheter sen tidigare som påverkar dig. Det ska vara kul att ha hund! Efter att själv ha haft en reserverad och opålitlig (smärtpåverkad) hund som ogillat främlingar så är det otroligt skönt med nuvarande hundar som älskar allt och alla. Kanske välja en vuxen hund nästa gång eller en väldigt lätt och glad ras?

Tack för ditt svar!

Ja, det kommer säkert gå mycket enklare och bättre än jag föreställer mig i mitt huvud. Ja, jag inser detta också, jag tror jag bara måste bearbeta mig själv och låta beslutet sjunka in.
Ja, det var en sådan hund jag hoppades på att få, då jag enbart träffat sådana kelpies. Och ja, nästa hund blir garanterat en vuxen. Kommer inte bry mig om ras bara jag hittar en som verkligen känns rätt.

 

[Raderad medlem 94602]

Stort tack för att du tog dig tid att svara!

Ja, jag tycker du verkar vara en underbar uppfödare! Är in och kikar på er hemsida titt som tätt.
Ja, förtroende skulle jag säga att jag har. Det är bara att jag inte vågat lägga min skam åt sidan än och kontaktat hen.
Ja, just nu överväger tyvärr de dåliga bitarna de roliga i mitt hundägande.

Tack! Det var roligt (och överraskande) att höra

Hoppas du finner en lösning som känns bra för dig.

 

[Migo]

Jag vet hur den där skamkänslan kan kännas. Hade en sällskapshund på prov (fodertik från norsk uppfödare) och när jag insåg att det rätta var att lämna tillbaka henne så drog jag mig för länge med att berättade det för uppfödaren.

När jag väl berättat var det som att en tung sten föll bort från bröstet(kan man säga så?). Uppfödaren tog det inte alls hårt eller fel och var väldigt förstående men vad jag tyckte och tänkte, även om hon kanske hade hoppats på att hunden skulle få sitt föralltid hem hos oss.

Så det blev inte konstigt utan mycket lättare och mindre skamfullt än vad jag hade trott. Den värsta skammen var det jag själv som kände.

Jag tror att många uppfödare är som mig; blir gladare av ärlighet och att hunden får en chans hos nån som tror att det blir bra, än att man håller uppe skenet av att vara nöjd fast det inte känns bra.

Det är inte någon prestige i att erkänna att man inte klaffar med sin hund, det är bara ärlighet och självinsikt. Och sorg då, för man kan ju tycka om dem ändå.

 

[snorp]

Du behöver absolut inte skämmas även om det är lätt att känna så.

Jag har själv en kelpie med viss osäkerhet men inte alls på det sättet du beskriver att din har. Min är väldigt lätt att leva med, funkar fint i vardagen men jag får styra upp vissa människor som beter sig konstigt mot henne. Hon är även osäker på barn men det är pga bristande erfarenhet, barn hon känner är inga problem. Min flyr snarare än tar till bett. Eller hon skuttar undan och sen vill hon gärna fram och lukta av personen igen för hon är väldigt nyfiken av sig.

Kontakta uppfödaren, denne vill säkert veta hur hunden är och kan nog hjälpa till. Omplacering kan vara det absolut bästa i många fall, det som är ett problem med dig kanske inte är ett problem för andra för de lever en annan typ av liv.

 

[machafuko]

Jag tror att många uppfödare är som mig; blir gladare av ärlighet och att hunden får en chans hos nån som tror att det blir bra, än att man håller uppe skenet av att vara nöjd fast det inte känns bra.

Det är inte någon prestige i att erkänna att man inte klaffar med sin hund, det är bara ärlighet och självinsikt. Och sorg då, för man kan ju tycka om dem ändå.

Precis, så tror jag också nu i efterhand. Men väl där som valpköpare/hundköpare är det såklart riktigt tungt att inse att det inte alls blev som man hoppats.

 

[Red_Chili]

Jag instämmer i att det vore klokt att kontakta uppfödaren.

Min äldsta tik är en omplacering. Hon bodde först i ett hem där ägaren inte mådde bra och ägarens egna stress och icke-konsekventa beteende skapade mängder av problem som egentligen inte hade behövt finnas där. Nu var hundhållningen på många sätt inte bra alls, men min tik beskrevs i alla fall som konstant stressad, rädd för allt, omöjlig att lära något alls, kunde inte vara med andra hundar... Först när ägaren blev rädd att tiken skulle skada barnet i familjen så bestämde de sig för att sälja henne.

Trots allt detta så kontaktade de aldrig uppfödarna, troligen för att de skämdes. När uppfödarna på omvägar fick höra lite om hur det var för tiken så blev de jätteoroliga, försökte få kontakt och ville verkligen hjälpa till.

Tiken hamnade i alla fall hos mig efter mycket om och men, och här passar hon utmärkt. Det tog inte lång tid innan hon landade, slutade vara stressad och istället visade sig vara en fantastiskt enkel, fin och underbar hund som utöver att fungera klockrent i vardagen även är en fantastiskt tävlingshund. Hennes förra ägare visade sig passa bättre ihop med en papillon. Jag har inte träffat den hunden något närmare, men ägaren tycker i alla fall om hunden och har behållit den.

Det jag vill säga med allt det här är egentligen bara att du inte ska behöva skämmas över situationen som uppstått. Kontakta de som kan vara till hjälp (tex uppfödaren), våga ta emot den hjälp som finns, lyssna på magkänslan och omplacera om det verkar vara rätt beslut. Kanske är det någon annan hund som är rätt hund för dig? Någon lite coolare, mindre känslig hund som inte lika lätt påverkas av hur du känner för stunden?

 

[Lena Furberg]

Det är nog också av intresse för uppfödaren att få veta mentaliteten på kullen. Jag hade en Gordon Setter i min ungdom som var extremt vek och rädd av sig. När jag, på en utställning, mötte uppfödaren ville denne genast veta hur hans mentalitet var (hunden ställdes inte ut, pga kroksvans, jag var där som åskådare) eftersom det till deras stora förvåning visat sig att HELA kullen hade vekt psyke. Bägge föräldrarna hade kanonmentalitet men nåt blev fel i kullen och detta ville uppfödaren veta inför framtida parningar.

 

[yennork]

En annan tanke, eftersom du dels har perioder när du inte orkar så mycket och dels hoppas på barn om ett par år, skulle du kanske titta på annat än brukshundar?

 

[tuaphua]

Jag tänker spontant att vid problembeteende hos djur och i en situation där den som hanterar djuret ”står still” vill jag bryta det så fort som möjligt för att minimera risk för än mer befäst eller rent av förvärrat beteende.
Många är ju också mer villiga att ta sig an yngre djur med problembeteende än äldre(mer befästa).

Så att kontakta uppfödaren lite så fort det går hade varit hur jag velat angripa det hela.

Att gambla och behålla en sån hund tills man får barn för att sen behöva inse att det inte går minskar hundens chanser till nytt hem.
Skulle jag skaffa barn hade jag varit väldigt noga med hundens mentalitet.