När den andra föräldern inte är bra

[vickis-pajala]

Sv: När den andra föräldern inte är bra

KL

mitt ex är väll enligt mig inte en så där jätte bra pappa till sina två barn MEN jag tror att jag själv har en stor del i det hela oxå

vi gick i sär när yngsta flickan var 3 månader ( har två barn ihop) och jag flyttade hem till norrbotten och han blev kvar i söder, sedan dess har vi väll mesta dels bråkat om vem som ska betala vad mm, och nu på senare tid så har kontakten med flickorna ebbat ut, vilket är välldigt synd för flickorn har ju rätt till sin pappa.

ett exempel på dette bråk om pengar är ju vid senaste diskutionen vi hadde, mina flickor ska åka utomlands med farmor som betlar och står för resan men flickorna behöver ju fickpengar och jag ringde upp mitt ex och sa att om jag lägger 500:-/ barn i fick pengar och han en lika stor del så har ju barnen fickpengar, nej se det gick inte för det var hans MAMMA som måste ringa och säga åt honom att ge fickpengar till sina barn

mitt ex har en ny familj med tre nya barn och där är det nog frun i huset som håller ihop familjen.

mitt ex har svårt att lita på sig själv är osäker och vågar inte riktigt vara pappa och när han väl är pappa så måste han ha en massa slantar så han kan hitta på en massa aktiviteter som är roligt han kan alltså inte hitta spontaniteten och har han inga slantar då lämpar man över barnen till sin mamma.

mina flickors farmor är det som har kontakten och när dom väl är nere och hälsar på farmor så åker dom och hälsar på pappa men det besöket varar oftast bara någon timme.

jag trodde att han skulle växa till sig men nej dåå

 

[Sar]

Sv: När den andra föräldern inte är bra

Hmmm.... Menar du att de flesta mognar och blir mer ansvarsfulla när de väntar eller får barn? (För de flesta är ju ändå bra föräldrar till sina barn, både män och kvinnor.) Eller om man vänder på det: De flesta är lite omogna och ansvarslösa innan de får barn?

Jag tror att flertalet är mer ansvarslösa före barnanskaffandet just för att man bara har sig själv att ta ansvar för. Kolla bara folks matvanor, det går inte att slarva med barnens mat på samma sätt som man själv kunde göra innan barnanskaffandet (hoppa över mål etc).

Jag upplever inte att jag har ändrats särskilt mycket vad gäller ansvarsfullhet, värderingar och sånt sedan jag fick barn.

Det tycker jag inte heller att varken jag eller min man (som har väldigt goda föräldraegenskaper) har gjort. Däremot ställer föräldraskapet saker till sin spets på ett helt annat sätt än tidigare. Det blir helt enkelt skarpt läge.

Kan man ha bra föräldraegenskaper trots att man inte har barn? Och kan man ha dåliga föräldraegenskaper (som syns utåt) fast man inte har några barn att "missköta"?

Det tror jag helt klart! De jag har trott skulle bli väldigt bra föräldrar har också blivit det. De jag har trott skulle ha problem med föräldrarollen har tyvärr också fått det.

 

[havreflinga]

Sv: När den andra föräldern inte är bra

Vad sorgligt! Han var alltså en bra pappa så länge han hade dig, men blev dålig när han började fokusera på att förhindra dig från att träffa någon ny?

 

[TinyWiny]

Sv: När den andra föräldern inte är bra

Vad sorgligt! Han var alltså en bra pappa så länge han hade dig, men blev dålig när han började fokusera på att förhindra dig från att träffa någon ny?

Nja typ, han förändrades ju redan under andra graviditeten, min dotter, barn nr 2 har alltid bara varit "min" tös, första gången han bytte på henne var hon ett år gammal

Han var på något konstigt vis så långt borta i sina egna funderingar och han var så rädd att skada henne, hon är ju förtidigt född och var som en liten fågelunge.

Jag vet inte om allt med tjejen på jobbet (vilket sårade mej djupt, förmodligen orsaken till alla värkar så tidigt under graviditeten) och det faktum att jag först fick ligga så länge under graviditeten som sedan slutade i akutsnitt och att han kände att sonen visste han hur han skulle handskas med, allt det blev nog för mycket för honom
Sonen tog han ju hand om som vanligt och visst älskade han sin lilla dotter, men det kändes då och känns nu som om allt sammantaget gjorde att han inte klarade av det.

När han väl kunde börja jobba igen så jobbade han så mycket övertid han kunde, han orkade liksom inte med vardagen hemma utan "rymde" till jobbet, det var ju samma, vanligt och tryggt.

Han var en bra pappa så länge vi bodde ihop (och även sen när han väl träffade barnen, han var inte medvetet elak utan det var mer att han tänkte mer på sig själv istället för på barnen) och kanske att han skulle vågat landa i vår nya verklighet, men jag var ju också lite "märkt" av allt som hänt och orkade inte ta hand om honom med
Jag hade ju fullt upp, sonen var 22 månader när lillasyster föddes och dottern behövde ju lite mer än "vanliga" bebisar eftersom hon var förtidigt född, hon kunde ju inte hålla värmen själv tex, och jag var så fokuserad på att "bli färdig" med graviditeten och att bygga upp en relation med dottern då vi varit åtsklida så länge, dels att det tog lång tid efter snittet innan jag ens fick se henne, (vi svävade mellan liv och död både hon och jag, pappan fick frågan vem han ville att de skulle rädda innan de sövde mej, jag vet att jag skrek att de skulle rädda barnet, sen var jag borta så jag vet inte ens om jag verkligen sa något eller om jag bara skrek inuti.
Han ville rädda mej, något jag var arg på hononm för länge, jag ansåg att mitt barns liv var mycket mer värt än mitt eget, han tänkte att han inte skulle överleva utan mej och att han inte skulle klara av att ta hand om barnen själv.)
Dels att jag inte fick hålla henne förren hon var fyra dagar gammal och då bara en kort stund utanför kuvösen så jag kände att vi hade mycket att ta igen.

Jag fokuserade bara på att barnen skulle må bra och hade inte ork eller engagemang att ta hand om honom.

Men när jag idag ser honom med sina "nya" barn så ser jag vilken underbar pappa han är, visst svider det ibland något fruktansvärt i mitt hjärta att mina barn inte kunde få ta del av hans kärleksfulla engagemang, men jag vet ändå att han är verkligen en så underbar pappa som jag trodde att han skulle vara.

Och nu när mina barn är stora (16 och 18) så vet jag att de klarat sig bra ändå, och att de nu själva kan bygga en relation till honom, något som jag inte lyckades med, trots att jag försökte i så många år.

Men visst är det oerhört sorgligt, jag vet inte hur många gånger jag gråtit mej igenom dagar och nätter för att jag inte kunde ge mina barn den pappan det var meningen att de skulle få.

 

[Jane_Done]

Sv: När den andra föräldern inte är bra

Jag håller verkligen med!

Någon formulerade det som att kvinnor blir mammor med automatik när de får barn, för män är det valbart, dvs de kan alltid välja bort det.

 

[TomasN]

Sv: När den andra föräldern inte är bra

Jag håller verkligen med!

Någon formulerade det som att kvinnor blir mammor med automatik när de får barn, för män är det valbart, dvs de kan alltid välja bort det.

Jo så är det nog mne jag tycker det känns väldigt märkligt.

En sak jag aldrig har förstått är hur man kan tycka att man kan skilja sig från sina barn. man kan skilja sig från sin make/maka men inte från sina barn! Så varför släpper så många män (och några kvinnor) ansvaret för sina barn när de skiljer sig? Jag förväntar mig inget svar på frågan dock.

 

[Jane_Done]

Sv: När den andra föräldern inte är bra

Svaret blir nog knepigt men det är en intressant diskussion. Enstaka kvinnor väljer ju bort sina barn, men i så mycket mindre grad.

Men samtidigt har det ju skett en förändring på säg, de senaste 40 åren. Fäder har kontakt med sina barn och delad vårdnad så det borde ju gå att förändra ännu mer.

 

[chrysler]

Sv: När den andra föräldern inte är bra

Devis kl.
Vet 2 kvinnor som valt att inte bråka om vårdnad när de separerat från barnens pappor, båda har varit eller är mina svärmödrar.(Nu när jag börjar tänka efter)
De har valt att ge pappan boendet för barnen & själv valt att flytta, pga att de inte ville rycka upp barnen från sin vanliga miljö samt att iaf en av dem, är lite för snäll & vill inte bråka med sitt ex, så därför har det blivit så.

 

[Sjalen]

Sv: När den andra föräldern inte är bra

Hmmm.... Menar du att de flesta mognar och blir mer ansvarsfulla när de väntar eller får barn? (För de flesta är ju ändå bra föräldrar till sina barn, både män och kvinnor.) Eller om man vänder på det: De flesta är lite omogna och ansvarslösa innan de får barn?

Jag upplever inte att jag har ändrats särskilt mycket vad gäller ansvarsfullhet, värderingar och sånt sedan jag fick barn.

Kan man ha bra föräldraegenskaper trots att man inte har barn? Och kan man ha dåliga föräldraegenskaper (som syns utåt) fast man inte har några barn att "missköta"?

Ja, de flesta i min bekantskapskrets har varit mogna nog att skaffa barn när de gjort det men ändå mognat ytterligare av det. Vi har nog varit mer ansvarslösa som barnfria - men ja, jag kommer från ett umgänge/familj med storstadsbor som jobbat på teater, stuckit och jobbat utomlands när man blivit sugen osv.

Man kan definitivt ha bra föräldraegenskaper utan att ha barn. Min bästa kompis är sådan. Däremot misstänker jag att man som väninnan inte ser sämre sidor lika bra som de bättre. Eller jo, man ser dem men man tänker sig inte hur de skulle påverka ett barn.

 

[Sjalen]

Sv: När den andra föräldern inte är bra

Jo så är det nog mne jag tycker det känns väldigt märkligt.

En sak jag aldrig har förstått är hur man kan tycka att man kan skilja sig från sina barn. man kan skilja sig från sin make/maka men inte från sina barn! Så varför släpper så många män (och några kvinnor) ansvaret för sina barn när de skiljer sig? Jag förväntar mig inget svar på frågan dock.

Kan ju ha något att göra med den mer manliga instinkten att fly. D.v.s. att smälla igen dörren och gå en promenad istället för att prata ut under jobbiga dagar. Fast här alltså sett i ett mycket allvarligare och längre perspektiv. Man flyr och så blir det så jobbigt att man inte orkar återknyta kontakten. Det är så skönt att bara få vara i sin egen nya värld. Män skaffar ju dessutom bevisligen ny partner snabbare (även om den där "mitt-emellan partnern" sällan blir den nya i längden).